Resurshantering
Anne-Marie
Att tillåta eleven att utveckla sitt lärande
Hela läroplanen och lärarens förhållningssätt kan skapa miljön för lärandet. Då kan alla elever få tillgång till sin potential. Läroplanen vilar i Vygotskijs teorier om den närmaste individuella utvecklingszonen i vilken den lärande potentialen hos individen finns. Den finns hos alla människor. Den kan lättast förklaras med nyfikenhet. Den kan lättas utvecklas genom gensvar och bekräftelse. Den kan svårligen utvecklas om vi tror att lärande följer en mall, en årskurs eller sker i någon slags jämförelse med vad som tidigare undervisats om.
Varje unge är en elit.
Om vi antog ett sådant anslag skulle vår nyfikenhet på ungarnas lärande bli stort. Då skulle vi ställa oss frågande inför vad vi lärare har har utveckla. Detta lärande anslag handlar mycket lite om att finna brister i lärandet utan snarare att finna möjligheter i det. Individen är lärande. Bara ett sådant anslag?
Jag tror inte att någon lärare har en drös med ungar i sina klassrum där alla befinner sig på samma nivå inom samtliga ämnen. Det är en mycket snäv syn på invididen i skolan. Lärande handlar om att vilja lära sig. Utbildandet handlar om vad någon vill att vi ska lära oss. Utbildning är samspel med den egna lärande viljan som förmås kopplas till de uppdrag och mål man förväntar sig inom skolan.
Hur skapa utmaningar i dagens skola:
1) Se individen
2) Bjuda in individen i ett lärande samspel
3) Bekräfta det individen kan och vet och berättar om
4) Erbjuda utmaningar
5) Se hur individen vill utveckla utmaningarna
6) Samtala om lärandet och varför vi lär oss
7) Ge strategier för lärande och åskådliggöra hur vi som redan kan angriper problem och eventuellt löser dem
8) Orienterar skolan från det som är rätt och fel och skapar förutsättningar för gissandet, frågandet, samspelet och det formativa bedömningarna som är framåtsyftande.
9) Skapa nyfikenhet genom att vara en lärare som förhåller sig nyfiket till det eleverna funderar kring och hur läraren kan länka elevens intresse till läroplansmål
10) Ha roligt ihop
11) Visa ämnets karaktär och skolans förväntningar inom ämnets progression
12) Ha all kurslitteratur inom ämnet i samtliga klassrum - dvs - i en årskurs 3 finns alla böcker inom exempelvis matematik, engelska så att läraren kan visa, eleven kan söka och uppleva sig egen vilja och gensvar
13) Inte betrakta lärandet som avslutat för att årskursen är avslutad
14) Inte hindra lärande nyfikenhet hos eleverna
15) Våga lita på elevens förmåga att söka de lärande utmaningar eleven behöver
16) Samtala om vad som är lätt och vad som är svårt och hur eleven angriper svårigheter och vad eleven tänker om att göra uppgifter som är för lätta
17) Det svåra är ofta en utmaning som kittlar och utvecklar
Skolan har en organisation som förhindrar tänker jag. Och med det sticker jag nog ut min haka. Och detta på mors dag. Jag tror också att många elever uppfattar skolans som tråkig. Det kan till och med vara stressande att vara i en tråkig miljö. Människan är i grunden en lärande individ. Man lär sig överallt. Det är bara att detta lärande inte betraktas som lärande. Hur ser vi på lärandet? Hur ser vi på den lärande människan? När ser vi motivation? Hur förvaltar vi motivation?
Anne-Marie,
som citerar en facebookvän;
Skolan kan vara ett äventyr, men också en kyrkogård.
Den obändiga viljan!
Det är så fint med sprängkraften tänker jag. Sprängkraft - så kan kanske vilja förklaras. Det är en kraft som ställer sig över det mesta. Vill man något så överträffar viljan modet. När man vill något tillräckligt mycket så spränger man sin egna individuella förmåga. Därför kan vi inte säga nej till viljan. Frågan är bara hur vi kan bemöta den? Och den frågan har inga givna svar. Svaren förändras i takt med tiden, människosynen, rummet, kunskapsynen, förväntningarna inom en organisation, normer och eventuella höga tak där innovationer tillåts ... eller inte tillåts.
Anne-Marie
Anne-Marie
Maskrosvuxen
Jag är en maskrosvuxen.
Näe,
vi sätter sällan en sådan etikett på en vuxen.
Men vi sätter gärna en etikett på en liten unge.
Det är så vi organiserar vår syn på barn.
Anne-Marie
Etiketterna: Maskrumsbarn
Maskrosbarn?
De är de barn som trots allt de behöver kämpa i motvind med lyckas ta sig igenom, upp, fram och etablera en egen slags plattform. Detta trots allt, ett barn som inte skuldbeläggs för detta som är trots allt, utan kanske får möjligheter trots att det är en aning besvärligt runt barnet. Vi har satt ett ord på sådana barn; Maskrosbarn. Det är en etikett.
Då tänker jag göra om ordet till maskrumsbarn.
Tänk om det är så att det finns barn som lyckas i klassrummen trots allt även om de också där får kämpa med motstånd som handlar om att de blir illa bemötta, inte utmanas i sitt lärande, inte får uppleva inkludering och kanske har det en aning besvärligt i sina miljöer.
Sedan tänker jag på maskrosen;
är det så att vi ständigt måste skapa något negativt kring det vi inte kan behärska riktigt. Maskrosen finns där överallt. Tar sig igenom asfalten, breder ut sig över gräsmattorna, tar sig vidare över till ett dike och är en av de arter som faktiskt annonserar att nu är det vår igen och basunerar ut att sommaren och värmen verkligen anlänt.
Anne-Marie,
som tänker att synen på maskrosbarn bör förändras. För tror man på alla barns möjligheter i den miljö de samlas i så kommer denna omsorg om individen exkludera eventuella svårigheter i andra miljöer. Se framtiden i lärandet och skapa förutsättningar för framtiden i ett klassrum. Skapa förutsättningar för varje barn att se sin utveckling.
Mors alla mammor! Mors dag!
Idag tänker jag städa!
Det är en mammas göra idag.
Jag är i kastartagen.
Ska installera mig i ett litet utrymme.
Där ska jag göra mig en stor plats.
Skriva ut mig ur det trånga.
Vidga alla perspektiv som någonsin går.
Så mors på er alla mammor, vad gör ni idag?
Anne-Marie
Tack kollega Andreas!
Jag fick en liten ordgåva av Andreas.
Så jag publicerar den här och därmed tackar jag dig för att du läser här och för att du uppmuntrar mig med några gensvarande ord. Att du gjorde ett litet konststycke av ord från min blogg tycker jag om. Ord är en trevlig sysselsättning.
Tack!
Anne-Marie
Så jag publicerar den här och därmed tackar jag dig för att du läser här och för att du uppmuntrar mig med några gensvarande ord. Att du gjorde ett litet konststycke av ord från min blogg tycker jag om. Ord är en trevlig sysselsättning.
Tack!
Anne-Marie
Vattenpölen och himmel blå
Jag strosar fram i min storstad. Människor slinker hit och dit, ur blomsteraffärerna syns buketter trippa ut med kärleksbudskap. Det är morsdag och Pingst, eller är det pingst? Systembolaget har en kö som ringlar sig ut på gatan. Det är kö. Jag anar något stort. Under det blå och i vattenpölens klarhet syns den höga himlen. Kan det vara möjligt? tänker jag. Kan det verkligen vara möjligt? Jag fortsätter gatan fram. Funderar hela vägen hem. Är det möjligt?
Anne-Marie
Anne-Marie
Födelsedagskalas med Lennart Hellsing
Jag slank iväg på ett födelsedagskalas idag. Smet in genom bokhandelsbrevlådan, ålade mig fram till godsakerdisken, kringlade ned mig i en röd plyschsoffa och lade en bullkudde under armen. Jag väntade på Lennart Hellsing.
I den lilla bedårande bokhandeln vid Mariatorget - BOKSLUKAREN - satt jag ungefär som en liten unge, med vita knästrumpor, ett sönderslaget knä med plåster på och tänkte att Lennart Hellsing är jag uppväxt med. Alltså inte själva Lennart Hellsing utan mer de storslagna sångerna som Lennart Hellsing skrivit och någon fantastisk tonsättare givit musik till. Jag tänkte också på alla bilderböcker jag bläddrat i då jag suttit på något förortsbibliotek och väntat på att min mamma skulle snoka igenom varenda bokhylla i hela bibliotektet för att hitta något matnyttigt om barnuppfostran eller ... hur man bättre lagar mat till en hel familj eller något annat i den stilen.
På äldre dar har jag blivit en aningens bekant med Lennart Hellsing. Vi har fikat några gånger på några av de otaliga och flertaliga cafeer som finns runt om i Staden. Mest pratar vi om dittar och dattar och slurpar kaffe och äter en, två, tre och fyra , fem kakor.
Nu är jag på Bokslukaren och hela butiken sjunger över en väldigt vacker och välgjord banantårta. Vi stämmer i med hipp, hipp, hurraAAAAAAAAAAAAA! och rösterna i butiken är av olika ålderstonarter. Ett aningens äldre par sitter med två Björnenallar i famnen och en fullkomligt sönderälskad bok i händerna. Lennart sätter sina finurliga bokstäver också i denna bok. Själv köper jag en ny och Lennart kringelkrokar in sina bokstäver också i den.
I den lilla bedårande bokhandeln vid Mariatorget - BOKSLUKAREN - satt jag ungefär som en liten unge, med vita knästrumpor, ett sönderslaget knä med plåster på och tänkte att Lennart Hellsing är jag uppväxt med. Alltså inte själva Lennart Hellsing utan mer de storslagna sångerna som Lennart Hellsing skrivit och någon fantastisk tonsättare givit musik till. Jag tänkte också på alla bilderböcker jag bläddrat i då jag suttit på något förortsbibliotek och väntat på att min mamma skulle snoka igenom varenda bokhylla i hela bibliotektet för att hitta något matnyttigt om barnuppfostran eller ... hur man bättre lagar mat till en hel familj eller något annat i den stilen.
På äldre dar har jag blivit en aningens bekant med Lennart Hellsing. Vi har fikat några gånger på några av de otaliga och flertaliga cafeer som finns runt om i Staden. Mest pratar vi om dittar och dattar och slurpar kaffe och äter en, två, tre och fyra , fem kakor.
Nu är jag på Bokslukaren och hela butiken sjunger över en väldigt vacker och välgjord banantårta. Vi stämmer i med hipp, hipp, hurraAAAAAAAAAAAAA! och rösterna i butiken är av olika ålderstonarter. Ett aningens äldre par sitter med två Björnenallar i famnen och en fullkomligt sönderälskad bok i händerna. Lennart sätter sina finurliga bokstäver också i denna bok. Själv köper jag en ny och Lennart kringelkrokar in sina bokstäver också i den.
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Anne-marie
www.bokslukaren.com
2 + 4 bärbara datorer i ett svensk klassrum
I mitt skolsverige fann jag ett klassrum för några årskurs treor. De var 26 elever och de hade 6 bärbara datorer i klassrummet. Så är det beslutat i kommunen. 6 bärbara datorer känns en aning mer än den jag burk jag har i mitt. Nåväl ... utveckling handlar om samspelet med det som finns utanför skolan.
Anne-Marie
Anne-Marie
Danmark och Norge ... men Sverige då?
Jo, jag funderar en aning efter att ha träffat de danska och de norska tänkarna. Det känns som om det händer mer i Danmark och i Norge då det gäller pedagogiskt tänk. Har jag förstått det hela rätt? Hur är det med den goda pedagogiska utvecklingen i Sverige?
Anne-Marie
Anne-Marie
Min kinesiska
Oj så svårt det förefaller. Uttalet av det namn jag lär mig. Nåväl - jag lär mig inte alls uttala namnet korrekt. Det är svårt att förhålla sig till de olika tonlägen.Jag får ett namn xxxxx. Om jag uttalar det korrekt uttalar jag ett namn som betyder någonting stort och vackert. Men om jag sjunger ordet fel kan det betyda:
vägskäl
lydighet
falsk
Jag uttalade ordet fel alla fyra gånger. Oftast uttalade jag namnet så det betydde falsk. Det finns fyra variationer på uttalet, och det är inte så väldigt stor skillnad på hur de låter. Det är värre med vad de betyder. Och då det gäller ett namn vill man uttala det med värdighet och namnge personen rätt.
- Du får kalla mig för Jimmy, sa min gode vän i restaurangen.
Anne-Marie
vägskäl
lydighet
falsk
Jag uttalade ordet fel alla fyra gånger. Oftast uttalade jag namnet så det betydde falsk. Det finns fyra variationer på uttalet, och det är inte så väldigt stor skillnad på hur de låter. Det är värre med vad de betyder. Och då det gäller ett namn vill man uttala det med värdighet och namnge personen rätt.
- Du får kalla mig för Jimmy, sa min gode vän i restaurangen.
Anne-Marie
Förberedelser föreläsning
Hemma igen. Trött men glad. Ordat så mycket att jag inte kan orda ens ett skrivet ord.
Anne-Marie
Prinsessa på vift
Äh - jag skojade bara. Jag ska föreläsa på ett slott. Och det får mig att känna mig som en prinsessa. Tja, kanske inte riktigt en prinsessa utan mer som en drottning då min ålder är en aning högre än en prinsessa i sagan - men då jag tänker efter - är jag mer som en tjänare. Det är tillåtet att leka. Jag är på vift helt enkelt. Det är en aning lekfullt att vara i en slottsmiljö. Jag ska tala om lärande och kreativitet.
Anne-Marie
Lärare på slottet
Idag föreläser jag.
På ett slott.
Det är många som är där och funderar och tänker.
Jag har tänkt ofantligt mycket innan jag ställer mig och berättar och formulerar mig.
Innan jag ställer min inför alla de som är där kommer jag insupa miljön och lyssna in mig på de som samlats för att lyssna.
Anne-Marie
Lektionsidé: Skriv in dig i boken
Detta var en riktig utmaning för delar av min lilla fyra. Här är en text ur den högläsningsbok jag nu läser för mina elever. De som ville fick skriva in sig i boken. Då gör man så här:
1) Kopiera en sida ur den bok du vill lägga dig i
2) Välj ut ett stycke ur den sidan. Markera det stycke du ska arbeta med.
3) Skriv av en mening korrekt, du har en modell i författarens stavning och ordval.
4) Då du skrivit av meningen - läs igenom den - antingen högt för dig själv eller för en kompis.
5) Skriv en egen mening. Då måste du koppla den meningen till den mening författaren skrivit och den mening som kommer efter den du själv lägger till.
6) Nu har du två meningar. Nu skriver du in författarens mening.
7) Efter författarens mening skriv in din egna mening.
8) Fortsätt så tills du är nöjd med din berättelse.
9) Läs igenom det du samskapat med författaren.
10) Ni har tillsammans skapat en ny berättelse.
Eleven har visat vilka meningar som är författarens (de röda) och sina egna meningar (de blå). Eleven utvärderar också uppgiften och lärandet. Elevarbetet är från årskurs fyra.
Detta såg jag av lärandet och processen:
Eleven läste igenom texten flera gånger.
Eleven funderade över de två meningar i vilken eleven skulle placera sin egen. Vad kunde eleven få med sig från den första meningen och den efterföljande meningen.
Eleven reflekterade mycket över vad som menades och hur man kunde förstå.
Eleven tyckte uppgiften var svår men rolig.
Eleven antog utmaningen och den var frivillig.
Eleven är inte rädd för att misslyckas.
Eleven vågar pröva.
Alla elever som konstruerade uppgiften skapade berättelser. Alla olika.
_________________________________________________________
Uppgiften korresponderar med dessa strävansmål för ämnet svenska.
Mål att sträva mot
Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven
– utvecklar sin fantasi och lust att skapa med hjälp av språket, både individuellt och i samarbete med andra,
– utvecklar en språklig säkerhet i tal och skrift och kan, vill och vågar uttrycka sig i många olika sammanhang samt genom skrivandet och talet erövrar medel för tänkande, lärande, kontakt och påverkan,
– utvecklar sin förmåga att bearbeta sina texter utifrån egen värdering och andras råd,
– utvecklar sin förmåga att i dialog med andra uttrycka tankar och känslor som texter med olika syften väcker samt stimuleras till att reflektera och värdera,
– utvecklar sin förmåga att läsa, förstå, tolka och uppleva texter av olika slag och att anpassa läsningen och arbetet med texten till dess syfte och karaktär,
– tillägnar sig kunskaper om det svenska språket, dess ständigt pågående utveckling, dess uppbyggnad, ursprung och historia samt utvecklar förståelse för varför människor skriver och talar olika,
– genom eget skrivande fördjupar sin insikt i grundläggande mönster och grammatiska strukturer i språket samt utvecklar sin förmåga att tillämpa skriftspråkets normer i olika sammanhang,
– utvecklar sin förmåga att skriva läsligt för hand och att använda datorn som hjälpmedel,
– stimuleras till eget skapande och till eget sökande efter meningsfull läsning samt till att ta aktiv del i kulturutbudet,
– förvärvar insikt i hur lärande går till och reflekterar över sin egen utveckling och lär sig att både på egen hand och tillsammans med andra använda erfarenheter, tänkande och språkliga färdigheter för att bilda och befästa kunskaper.
_________________Skolverkets kursplaner ____________________
Anne-Marie
Övergeneraliseringarna och det eviga felet
Då jag var nyskrivande liten skrev jag gladeligen redan innan jag började skriva. Jag skrev lite här och lite där. Jag skrev så som jag trodde att jag skulle skriva. Det mesta jag skrev var läsligt och begripligt. Några bokstäver föll bort och några ord skrevs ihop. Men de som såg mina ord de såg minsann vad jag skrivit och vad jag ville säga med mina skrivna ord.
Men så började jag skolan. I skolan sa fröken att man skulle lägga ett finger eller två mellan orden. Det var fiffigt. Jag vet inte om min fröken sa så, men så uppfattade jag det. Jag lade fingrarna mitt emellan alltsammans.
Det kom att se ut ungefär så här. Mina fingrar lade jag - i blöt - kunde man kanske säga. Men mina fingrar skulle tjänstgöra mellanrum och avstånd. Jag var en noggrann liten elev. Jag lyssnade noggrant på fröken i skolan. Jag gjorde en aning som hon sa. Nja, jag gjorde som jag trodde att hon sa. Som jag förstod det. Mina fingrar tjänstgjorde mellanrum mellan orden. Det var knepigt att skriva in det ord som skulle följa efter mina fingrar. Men jag lyckades bra med det också. Idag kan jag göra detta utan att lägga mina fingrar emellan. Nu har jag dessutom tangentbordsknapp för att skilja bokstäver och ord åt. Fiffigt.
Men lärande handlar ofta om generaliseringar. Jag gjorde som jag lärt. Generaliserade till allt jag skrev.
Här är ett svar jag skrev på ett matematikprov. Jag skrev ett matematikprov i årskurs ett. Jag var nervös. Jag ville göra rätt. Jag bet på pennan. Den var skolgul. Jag skrev noggranna bokstäver och siffror. 2 + 9 = 11. Det visste jag minsann. Jag skrev noga och tydligt. Med två fingrar mellan varje etta. För så tänkte jag. En etta skulle inte stå för nära en annan etta. Men att det skulle bli elva det visste jag minsann.
Då jag fick tillbaka provet. Så bet jag mig i läppen. Jag hade många bockar i mitt matematikprov. Jag hade räknat fel, fel, fel, fel. Det var inte många rätt. Jag vet att jag blev ledsen. Jag vet också att man inte talade med sin lärare om de resultat som man skrivit i sitt prov. Man stämplades bara. I övrigt fortsatte undervisningen. Nu är det inte säkert att det var så. Men jag visste länge, länge att 2 + 9 absolut inte är 11. Jag tänkte inte på att de där övergeneraliseringarna som barn gör också var något jag gjorde. Jag hade lärt mig något i skolan. Jag var idel öra. Uppmärksam och vetgirig. Handlade efter vad jag trodde var rätt. Och så... denna bock i kanten. Såg inte fröken min andra etta med två fingrars mellanrum? Nej. Det gjorde hon inte. Och mycket, mycket långt tid in i den framtid som då utstakades och kallades mina skolår blev matematiken ett problem. För det jag en gång visste - att 2+9 är 11. Blev för alltid en tveksamhet. Vad blev då 2 + 9? Det blev matematisk rädsla. Allt rätt var fel.
Anne-Marie
I någons händer
Jag förlade inte en endaste sak hos min förläggare! Men min förläggare förlade min nästa bok. Om ömse sidor om det hela visste vi båda vad vi förlade och om vad och varför. Nu återstår bara det viktigaste - processordet HUR. Min redaktör har inte ett finger med i spelet. Mina ord vilar i hennes händer.
Anne-Marie
Anne-Marie
Förlagssträvan och min egen
Vi har ett projekt i klassrummet. Idag har jag undersökt om vi kan få möjlighet att packetera vår idé i en angenäm form. Jag har fått hjälp med själva tänket och det hämtade jag hos mitt förlag.
På mitt förlag har jag också fått uppdrag att skriva min nya bok. Det är min förläggare som säger ok, och då tittar jag på min redaktör och då inser vi båda att vi återigen har ett projekt ihop. Vi skissade också på den andra boken jag vill skriva, och därmed har jag två böcker som jag ska mejsla fram, tänka runtomkring, utveckla och fokusera på. Så var det klart.
Det trevliga med mitt förlag är att alla är så välkomnande. Och jag behöver det. Matteredaktionen möter alltid upp. De lägger alltid till något. Eller delar med sig skulle man kunna säga. Det är inget dividerande med den redaktionen (ordfrosserier och den allmänna känslan då man talar med dem, det är en glad och trevlig redaktion).
Därefter försvann jag ned till redaktionen för språk och gymnasieutgivning där jag fick se en fantastisk massa lösa papper, med illustrationer och texter på, utlagda över ett stort bord. Fotografierna lockade mig genast, och layouten, och sedan... textvalen. Jag blev fast.
- Vad är detta för spännande? frågade jag.
Jag är nyfiken. Och det är tillåtet att vara det. Jag får veta att det är Carl-Johan Markstedts nya bok. Och den ska jag läsa. Det sa jag till förläggaren där:
- Jag ska läsa den där, jag vill fortbilda mig. Om jag läser Markstedt bok så är jag fullt insatt i de mål jag kan sträva mot (jag tror att jag älskar ordet strävansmål) inom svenska språket och litteraturen.
Genast då jag sa så fick jag de tidigare böckerna som Calle Markstedt skrivit. Nu sitter jag och bläddrar i Upplev litteraturen ... och då jag i hemlighet beundrar Carl-Johan Markstedts tankar om lärande och utbildning blir jag fast.
Lite litteraturrik vandrar jag sedan in till en matematiktänkare och matematikförfattare som grubblar över hur man räknar matematik utanför Sveriges gränser... och hur vi gör det här hemma. Utanför Sverige får ungarna lära sig rita, tänka och utveckla sin matematiska svar, här hemma är vi alldeles för bundna vid formen i vilken våra elever svarar. Där lägger jag ihop ett och ett och varvar kreativitet med lärande. Det sprudlar om matematiktänk.
Jag upplever mig som en kunskapstörstande som själv konstruerar mina strävansmål då jag ser en aning mer av framtiden och det pedagogiska tänket innanför förlagets stora dörrar. Då jag sitter vid något bord öppnar självaste förlagschefen dörren och säger
- Anne-Marie, Jag såg när du parkerade, och där du står... är just nu parkeringsvakterna... och du har väl som vanligt inte ...
Anne-Marie
Om ni tänker; oj så mycket reklam hon gör för sitt förlag, så får ni gärna tycka det. Jag är på mitt förlag. Och jag är alltid glad då jag är där. Så om ni tänker - reklam - så tänker jag - Ja, varför inte? Bonnier Utbildning!
Får jag?
- Får jag...? frågar mina elever.
Då jag är i mål med min undervisning säger de:
- Jag vill ...
- Nu tänker jag fortsätta med ...
Anne-Marie
Då jag är i mål med min undervisning säger de:
- Jag vill ...
- Nu tänker jag fortsätta med ...
Anne-Marie
En annan sak
Människan lär sig överallt och alltid. Frågan VAD vi lär är en annan sak, HUR vi lär en annan sak, VARFÖR vi lär en annan sak, NÄR vi lär en annan sak, VEM vi lär av en annan sak. ATT vi lär ...
Anne-Marie
Anne-Marie
Skrivning i klass rummet!
Vi skriver mycket om olika saker.
A-M brukar ge oss massor av skriv uppgifter.
som t.x.e skriva berättelser, kluringar , om roliga uppgifter och engelska.
Det är en skriv tävling på gång och vi vill vinna.
Vi skriver så pennorna glöder ,ibland glöder pennorna lite för mycket. ^^
Skriv tävlingen är åk 4-5 med i.
Jag tror att vi kommer att vinna!
Jag hoppas det i alla fall.
Ibland orkar man inte skriva förhand då får vi skriva på datorn ibland.
Men vi får mest skriva förhand.
Vi skriver på randiga papper och med blek pennor men man får skriva med blyertch om man vill.
Vi har en engelska skriv bok där man får skriva av på engelska så man lär sig stava på engelska.
Jag gillar att skriva och att skriva av engelska.
A-M lär oss mycket engelska och att skriva.
Vi jobbar på så hårt det går! =)
Elev år fyra
A-M brukar ge oss massor av skriv uppgifter.
som t.x.e skriva berättelser, kluringar , om roliga uppgifter och engelska.
Det är en skriv tävling på gång och vi vill vinna.
Vi skriver så pennorna glöder ,ibland glöder pennorna lite för mycket. ^^
Skriv tävlingen är åk 4-5 med i.
Jag tror att vi kommer att vinna!
Jag hoppas det i alla fall.
Ibland orkar man inte skriva förhand då får vi skriva på datorn ibland.
Men vi får mest skriva förhand.
Vi skriver på randiga papper och med blek pennor men man får skriva med blyertch om man vill.
Vi har en engelska skriv bok där man får skriva av på engelska så man lär sig stava på engelska.
Jag gillar att skriva och att skriva av engelska.
A-M lär oss mycket engelska och att skriva.
Vi jobbar på så hårt det går! =)
Elev år fyra
Kaffe till Anne-Marie!
A-M gillar kaffe.
Ibland när A-M har huvuv värk eller är lite hängig så brukar vi hemta kaffa till A-M.
Fast vi hämtar kaffe till A-M fast hon inte har huvudvärk eller är hängig också.
Vi hämtar kaffe när hon är glad.
A-M gillar svart kaffe utan socker och mjölk.
Vi går till pesonal rummet och hämta kaffe till A-M då.
Alla anndra lärare blir lite avundsjuka ibland.
Vi brukar skriva en lapp som vi ställer kaffet på.
På lappen brukar vi skriva: Här är ditt kaffe A-M hoppas du kommer gilla ditt kaffe.
Du är värdens bästa fröken tycker vi i 4c.
A-M blir alltid jätte glad när hon får kaffe av oss och jätte förvånad. =)
elev klass 4c
Ibland när A-M har huvuv värk eller är lite hängig så brukar vi hemta kaffa till A-M.
Fast vi hämtar kaffe till A-M fast hon inte har huvudvärk eller är hängig också.
Vi hämtar kaffe när hon är glad.
A-M gillar svart kaffe utan socker och mjölk.
Vi går till pesonal rummet och hämta kaffe till A-M då.
Alla anndra lärare blir lite avundsjuka ibland.
Vi brukar skriva en lapp som vi ställer kaffet på.
På lappen brukar vi skriva: Här är ditt kaffe A-M hoppas du kommer gilla ditt kaffe.
Du är värdens bästa fröken tycker vi i 4c.
A-M blir alltid jätte glad när hon får kaffe av oss och jätte förvånad. =)
elev klass 4c
Bekräfta och skapa lärande stolthet
Ja - orden är elevens - jag har varit intill, lyssnat, bekräftat och satt ord på det jag sett, hört och deltagit i. Om jag gör det tydligt och med ett bekräftande anslag kommer eleven själv att utveckla en lärande stolthet och få äga en förmåga att sätta ord på det eleven själv kan. Det är mitt mål. Den lärande glädjen och stoltheten att erövra kunskapen.
Anne-Marie
Anne-Marie
Redan vaken - är läraren
Jag är redan vaken då DN dimper ned på dörrmattan. Jag tittar på klockan. Hon är strax efter fyra. Det är morgon. Men alldeles för tidigt.
Jag läser DN. Om lärarna som är så stressade att de anmäler sin arbetssituation till Arbetsmiljöverket . De upplever sin situation omöjlig. Jag tycker dessa lärare är både modiga och sannenliga. Arbetet som lärare är så omfattande att det svårligen går att begripa om man inte befinner sig i verksamheten som skola betyder. En lärare vill och är lärare främst med tanke på eleverna. Lärare är nära eleverna och MÅSTE få utveckla lärandet i denna absoluta närhet.
Läraren är också en av de få vuxna som omsluter ett barn idag. Och barn behöver många vuxna för att själva bli vuxna. Jag har skrivit i boken Vägen till Skriftliga omdömen att lärare måste värna och förklara sin närhet till eleverna. Lärare besitter också stor kunskap om hur barn är idag, vad barn behöver och vad barn måste få för redskap för att utvecklas. Och barns behov är lärarens utmaning. Barns behov är stora och kräver mycket av lärarens empatiska förmåga, härbärgerande andre och samtidigt allt det vi ska lära oss i en gemenskap med andra.
Jag tänker också att lärare måste få den näring som fortbildning, fördjupade pedagogiska diskussioner ger och utvecklar. Tid för det eftertänksamma, för det rent professionella pedagogiska samtalet med ett tydligt fokus. Lärare behöver närande utmaningar som påverkar läraren positivt och samtidigt skapar ramar för yrket och yrkesutövandet. Det behövs en omsorg om läraren, från alla håll. Kanske det viktigaste att yrket omges av positiva ord utifrån och att vi som är lärare definierar yrket inifrån.
Jag har många pedagogiska tankar. Hade jag inte min blogg, mitt skrivande, mitt nätverk, mina näringstillförare som omger mig, andra verksamheter, mitt arbetslag i skolan, mina elever skulle jag inte orka med mitt arbete. Jag behöver den pedagogiska diskussionen för att orka. Även om den kräver en hel del av mig. Jag ser också mitt uppdrag som givet av mina elever. De är om dem jag tänker då jag tänker profession.
Jag är vaken tidigt en morgon, det är onsdag, det är skolveckans tredje dag ...
Anne-Marie
Symbolik
Jag ser små detaljer i det mesta. Kättingen är ankrad. Men länken är av. Jag vandrade längs bryggan. Tänkte.
Anne-Marie
Tjänstgöra penna
Jag har inte skrivit det jag önskar att skriva idag.
Däremot har jag lyssnat till mina elevers texter. Sett dem skriva. Lyssnat till orden de formulerat. Jag har också tjänstgjort penna för de som inte förmår skriva. Då blir det ett samtalsskrivande. Jag frågar mig fram och skriver ned det eleven börjar att berätta. Efter ett tag börjar eleven själv berätta och jag får skriva en aning fortare. Det är en trevlig form av skrivande. Att låna ut sin skrivande förmåga. Tjänstgöra penna.
Anne-Marie
Däremot har jag lyssnat till mina elevers texter. Sett dem skriva. Lyssnat till orden de formulerat. Jag har också tjänstgjort penna för de som inte förmår skriva. Då blir det ett samtalsskrivande. Jag frågar mig fram och skriver ned det eleven börjar att berätta. Efter ett tag börjar eleven själv berätta och jag får skriva en aning fortare. Det är en trevlig form av skrivande. Att låna ut sin skrivande förmåga. Tjänstgöra penna.
Anne-Marie
Kanske är jag fel ute?
Kanske är jag fel ute? tänker jag idag.
Igår iscensatte jag ett arbete för hela klassen.
Idag tänker jag - alla är inte intresserade av det jag är intresserad av att göra.
Kanske jag ska tänka om?
Jag ska pröva hur det blir då jag tänker om och diskuterar det med eleverna.
Jag kanske är helt rätt ute om jag gör så.
Anne-Marie
Igår iscensatte jag ett arbete för hela klassen.
Idag tänker jag - alla är inte intresserade av det jag är intresserad av att göra.
Kanske jag ska tänka om?
Jag ska pröva hur det blir då jag tänker om och diskuterar det med eleverna.
Jag kanske är helt rätt ute om jag gör så.
Anne-Marie
Årskursböckerna i klassrummet
Om eleverna befinner sig i olika utvecklingszoner bör böckerna i klassrummet följa den utvecklingen. Jag tänker - kanske vi kan ha en bok inom varje ämne - från årskurs ett till årskurs nio - så att eleverna kan se vad som förväntas i framtiden och vad som kan hämtas igen från igår. Jag vet - det blir dyrt - men vem har sagt att utbildning inte får kosta?
Anne-Marie,
som igår satte en FYSIKbok i händerna på en lycklig liten fyra. Och som i samma klassrum har en vetgirig liten en som djupläser ur KEMIboken för årskurs sju, åtta och nio - och ständigt utbrister - Va, det här visste inte jag? och börjar berätta om vad eleven just nu vet - Vatten och olja... hur kan man få det att blandas ihop?
Anne-Marie,
som igår satte en FYSIKbok i händerna på en lycklig liten fyra. Och som i samma klassrum har en vetgirig liten en som djupläser ur KEMIboken för årskurs sju, åtta och nio - och ständigt utbrister - Va, det här visste inte jag? och börjar berätta om vad eleven just nu vet - Vatten och olja... hur kan man få det att blandas ihop?
Får jag berätta om atomen?
- Du, får jag berätta för dig vad jag kan om en atom, säger en elev.
- Absolut, berätta.
- Jag kan massor av saker om en atom. Och en atombomb, säger eleven.
- Får jag höra, manar jag.
Eleven berättar för mig om atomen. Vi har talat om den som den odelbara delen. Vi har sett en pedagogisk film om atomen. Filmen vi såg var inte så pedagogisk som jag trodde då de flesta ord var mycket svåra. Det är möjligt att den inte var för vår årskurs. Nåväl, nu kommer eleven med sin kunskapsförmedlarvilja.
Får jag berätta för dig? är ett elevanslag till läraren.
Ja naturligtvis får eleven berätta tänker jag. Den här frågan har sedan dess levt i mig. Eleven som visar vad eleven är intresserad av är ju i högsta grad lärande och nyfiken. Lärande går via bekräftelse av just det eleven nu presenterar för mig. Sin kunskap om atomen.
Nu visar det sig att eleven kan en hel massa om atomen. Och om atombomben. Då jag lyssnar uppmärksamt så vågar eleven berätta mer. Och det riktigt flödar ord och begrepp om atomen, atombomben, och om vad som händer. Neutroner och krafter. Eleven skissar en liten beskrivande skiss som ytterligare åskådliggör något om atomen.
Jag hör orden som omsluter fenomenen. Eleven berättar och jag inser att vi i vår gemenskap, jag som lyssnare och eleven som delar-med-sig-berättande faktiskt har vänt på steken om vem som ska tala i klassrummet.
Anne-Marie
Lärarens utvecklingzon
Jag lärde mig något om lärande gemenskap med de lärare som visionerar om skolan. På den direkta frågan om vad som omslöt oss nytänkare (vi var 20 stycken från hela världen samlade för djupa diskussioner kring framtida lärande) var att vi upplevde oss ensamma. Då vi fick synliggöra hur vårt stöd såg ut från hemmaplan, den skola vi representerade, räckte ingen upp handen. Det var en allmän tråkig syn. Trösterik för oss som satt där. Men väldigt, väldigt tråkig.
För utveckling börjar i klassrummet. Och hos läraren. I samspel med eleverna.
Lärare behöver mycket ledande stöd då lärare tar utvecklingssteg. Lärare behöver mycket gensvar och support då lärare vill pröva något annat i sina klassrum. Pedagogik låter sig inte begripas på vid korta besök i klassrum och där elever agerar. Pedagogik är långsiktighet, planering och individualisering. De linjer man tar för undervisningen länkas samman med nästa länk och det lärande språnget som eleverna ska få möjlighet att göra dokumenteras och reflekteras kring. Den rådande läroplanen befäster lärarens uppdrag, skapar trygghet för läraren vad att göra och frihet att förstå, tolka och utveckla uppdragen. Jag längtar efter en övergripande läroplansförankring där lärarens kan utveckla profession en också hämta mod att skapa nytt, styrka att göra det samt god lärande vägledning.
Jag kan låta sorgsen då jag beskriver hur det kan vara. Kanske för att det gamla har en tendens att rotfylla skolan, stagnera den och hindra det viktiga samspelet med omvärlden och med framtida förväntningar på de som är i skolan idag.
Jag vill något. Kanske rubba några cirklar och tänka nytt. Jag vill ta skolord och vända och vrida på dem, titta närmare på vad som menas, diskutera och reflektera. Jag vill se utveckling i mitt klassrum. Jag vill se eleverna utvecklas i en miljö där de har koll på sitt lärande, får uttrycka sin lärande vilja, delta och skapa ett lärande klimat. Men för att det ska bli möjligt måste man börja i den ände som är professionen - dvs - hos lärarna. Och det med goda ord och ödmjukt intresse.
För utveckling börjar i klassrummet. Och hos läraren. I samspel med eleverna.
Lärare behöver mycket ledande stöd då lärare tar utvecklingssteg. Lärare behöver mycket gensvar och support då lärare vill pröva något annat i sina klassrum. Pedagogik låter sig inte begripas på vid korta besök i klassrum och där elever agerar. Pedagogik är långsiktighet, planering och individualisering. De linjer man tar för undervisningen länkas samman med nästa länk och det lärande språnget som eleverna ska få möjlighet att göra dokumenteras och reflekteras kring. Den rådande läroplanen befäster lärarens uppdrag, skapar trygghet för läraren vad att göra och frihet att förstå, tolka och utveckla uppdragen. Jag längtar efter en övergripande läroplansförankring där lärarens kan utveckla profession en också hämta mod att skapa nytt, styrka att göra det samt god lärande vägledning.
Jag kan låta sorgsen då jag beskriver hur det kan vara. Kanske för att det gamla har en tendens att rotfylla skolan, stagnera den och hindra det viktiga samspelet med omvärlden och med framtida förväntningar på de som är i skolan idag.
Jag vill något. Kanske rubba några cirklar och tänka nytt. Jag vill ta skolord och vända och vrida på dem, titta närmare på vad som menas, diskutera och reflektera. Jag vill se utveckling i mitt klassrum. Jag vill se eleverna utvecklas i en miljö där de har koll på sitt lärande, får uttrycka sin lärande vilja, delta och skapa ett lärande klimat. Men för att det ska bli möjligt måste man börja i den ände som är professionen - dvs - hos lärarna. Och det med goda ord och ödmjukt intresse.
Anne-Marie,
som tänker på de lärare som vill pröva och som inte riktigt kan ... vad är vi i för lärandemiljö om vi inte omsluter även lärarna i proximala utvecklingszoner, tänker i termer av utmaningar och tillåter misslyckanden som en del av processen utveckling.
Middag
- Är du hungrig?
- Ja!
- Äter du hemma?
- Nej!
- Men så kom då, maten står på bordet!
Full fart mot mat, skratt, samtal och diskussion.
Anne-Marie
Bloggläsare!
Jag möter er lite varstans. Ni som följer min blogg, läser den och tänker kring den. Det är näringsviktigt att jag också möter er. Ni ser mig, i stort och i smått, i mitt tänk och i mina förehavanden. Det mesta jag skriver om är av pedagogiskt innehåll. Jag har mig själv som redskap. Men det jag får då jag träffar er som läser här är nästan som en gåva. Jag blir ödmjuk.
Jag minns för en liten tid sedan då jag besökte Malmö Lärarhögskola och stolt spatserade omkring i lärandemiljön med bloggskrivaren Tysta Tankar. Vi pratade om ditten och datten och log mot viktiga blivande kollegor. I efterhand så hade en av mina bloggläsare sett mig... och vinkade en aning i efterhand här på bloggen. Jag önskar ... nästa gång ... spring fram och säg hej... jag är en nyfiken, glad och mycket vänlig person (tror jag)!
Anne-Marie
Anne-Marie
Miljöombyte
Jag har varit på möten idag. Det blir miljöombyte då man möts på andra platser. Jag har träffat en och annan. Diskuterat pedagogik och utveckling. Jag blir så glad när pusselbitar lägger pussel ihop. En bit passar in där och en annan där. Så plötsligt känner jag hur visionerna får näring och vingarna... ja... jag vet att de bär.
Anne-Marie
Anne-Marie
Tomt bagage i klassrummet
Idag går jag ganska tom in i min undervisning. Det är också ett förhållningssätt. Jag har en plan men inbjuder eleverna att delta. De sprudlar av viljelust. Den lust som Mr Bill Gates talade med oss om då jag besökte Microsoft och Seattle. Mr Bill Gates talade om det absoluta bemötandet en lärare i västvärlden måste erbjuda eleverna - bekräftelse på vilja, lust och deltagandet - motivationen helt enkelt. Om eleverna inte är motiverade så äger knappt något lärande rum. I övriga världen törstar elever efter skola, efter lärandet, efter möjligheterna skola erbjuder. I västvärlden är skola en plikt. Lusten försvinner. Jag tänker - hur hittar vi motivationen? Hur ser vi den? Hur förhåller vi oss till den? Vad tillåter vi? Hur möter vi upp? När säger vi nej? Hur ofta säger vi nej till elevernas vilja att ingå och utveckla och forma och delta och bringa aktivitet i verksamheter? Hur gör vi tänk av det eleverna gör? Hur är vi som bekräftande lärare?
Får vi?
Kan vi?
Jag vill!
säger mina elever allt som oftast.
Anne-Marie,
jag brukar svara - SJÄLVKLART!
Får vi?
Kan vi?
Jag vill!
säger mina elever allt som oftast.
Anne-Marie,
jag brukar svara - SJÄLVKLART!
Intresset har ingen klocka
Intresse!
Det är märkligt underbart och befriande att hamna mitt i en annan människas sysslor kring sitt intresse. Jag körde omkring och såg på lite av varje. Hittade en gammal bil som fångade mitt intresse och klev av. Intill bilen fanns ett garage. I garaget stod ett projekt. En annan bil. Ljud hördes överallt. En man höll liv i sitt intresse. Jag frågade om jag fick störa med min kamera. Det fick jag.
De frågorna jag inte fick svar på då jag promenerade runt och tänkte under det att jag intresserat tog några fotografier var:
- Hur lång tid lägger du ned på det här?
- När tror du att du är klar?
Intressen håller man vid liv. De har ingenting med tid att göra. Tiden är nästan en fiende. Men människorna som är runt omkring en annan människas passionerade intresse avkräver en tid för den tid som den intresserade har för sitt intresse dels hur mycket tid som personen lägger på sitt intresse, vad annat som försummas och hur lång tid det tar tills det är klart.
Inga frågor är mer kränkande tänker jag där jag går omkring och stör med min kamera. Jag avskyr frågor av det slaget:
Hur hinner du?
Min bror har byggt en båt. Tiden har aldrig varit klockan, frirummet som intresset tar av tidlöshet. Jag får ett sms då min bror lagt den sista handen på båten. Han sitter och fikar i solen - båten är klar. Sjösättning! Jag anar att en ny idé redan vilar i min brors huvud under det han njuter av kaffet och solen.
Anne-Marie
Elevens rättighet - att bidra till undervisningen
Mina undervisningar och dess fokus handlar om att jag åskådliggör en modell. Det betyder att jag tydligt och noggrant visar HUR jag tänker, gör, funderar, prövar och genomför. Observera att alla komponenterna kring HUR att göra diskuterar jag. Det är inte intressant att se en lärare bara göra uppgiften. Göra ska omslutas av tänkandet. Tänkandet är det viktigaste.
Då eleverna har en modell och känner de sig säkra på den modell de har att utgå ifrån är de välkomna att påverka och bidra till undervisningen. Det säger jag alltid till mina elever;
VÄLKOMNA ATT BIDRA TILL UNDERVISNINGEN.
Då elever bidrar till undervisningen påverkar de den. De har flera ord med i laget. Då blir undervisningen en elevaktivitet. Då uppgifter blir aktiviteter omsluter undervisningen inte bara att göra uppgiften utan att tänka om den, utveckla den och sätta ord på det som uppgiften handlar om. Tänk utvecklas alltså.
Här är en mycket enkel uppgift:
Jag klippte sönder en stor A4 bok och gjorde den smal - jag tror ungefär 3 cm bred. Jag skrev det första korta ordet i denna bok och valde ut en ord som den efterföljande eleven skulle skriva om. Vem som ville skriva om ordet berodde på den som fann ordet jag valt intressant. Därefter gick den här boken runt i klassrummet i sin egen takt. Det handlar inte om att göra klart denna bok under en lektion utan att boken finns där och då eleven själv finner sig manad bidrar till bokens genomförande. Jag tror ibland att vi har så bråttom att göra klart saker och ting - det är ibland bättre att eleverna får uppleva att de själva gör något då deras vilja och inspiration finns där. Och den här boken åkte runt, runt i mitt gamla klassrum, den lästes från början till slut och det är ju också syftet, för att sedan inspirera någon att lägga till ett litet ord.
Det lilla ordet är inte så krävande heller, och den lilla ytan som boken erbjuder att skriva på alldeles för liten för att eleven ska uppleva papprets krav och prestationshunger.
Anne-Marie
Orden i skolan - Springvikarie
Orden i skolan är en del av mina funderingar. Jag strävar efter ett medvetet professionellt språkbruk. Därför funderar jag mycket över vad det är vi säger i skolan och hur vi benämner det vi är och vad vi gör, ja allt det andra också. Eleverna som omsluts av våra uppdrag är också våra ords mottagare oavsett om våra ord är ämnade för dem eller inte.
Så till ordet
S P R I N G V I K A R I E
vad är det nu en springvikarie gör och är, undrar jag nyfiket då jag börjar min ordbokspromenad.
En springvikarie är enligt min ordbok:
En person som med kort varsel kan rycka in som vikarie, exempelvis för en lärare.
(Det sista är ett slags förtydligande av vem som är möjligt att ersätta - läraren).
Då går jag vidare till ordet V I K A R I E.
Ordet V I K A R I E beskrivs som någon som vikarierar för någon annan. Därefter har ordboken skapat några meningar så att man kan se hur ordet används i aktion - ja ni vet - så här kan man använda ordet och så här syns det i olika sammanhang. Det intressanta är att som en förklaring till hur att använda ordet knyts till skolan:
Skolledningen hade svårt att skaffa fram en vikarie.
Detta är nog så viktigt att lyfta fram - inte som exempel utan snarare som en verklighet - det är svårt att skaffa fram vikarier. Jag tror att frågan om vikarie inte lyfts fram och medvetandegörs i den grad den borde i skolverkligheten.
Min ordbok och dess tankar om hur orden kan användas är tryckt 1986 vilket belyser att problemet har funnits en längre tid. Hur åtgärderna ser ut kring vikariens väl och elevernas möjligheter har jag ännu bara sett medvetet åtgärdade och genomförda i en skola på Nya Zeeland. För övrigt ett föredöme i organisation kring skolfrågorna i verkligheten.
Så ordet springvikarie måste komma sig av att skolledningarna inte har lätt att få fram vikarier, och de som kommer som vikarier gör det med andan i halsen - springande.
Följderna av en sådan hast in i klassrumssituationen kräver ett mycket ödmjukt förhållningssätt. Där inne sitter nämligen, ja observera sitter eller rör sig, ca 30 elever som förväntar sig något av sin skolsituation och skoldag. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att springvikarien öppnar upp för en dialog med eleverna. Och att klimatet i skolan är sådant där man tilltror eleverna ansvarsförmågor och förmåga att växa med ansvar och utmaningar, föränderlighet och tilltro om att klara situationen, samt att uppföljningar sker och vikarien får gensvar på sina svårigheter och sina möjligheter. Det handlar i stort sett om ett möte - och mötet är främst mötet med eleverna.
Ordet springa kanske kan åskådliggöra dilemmat en aning.
Ordet S P R I N G A är ett verb. Alltså en aktion. Vikarien kommer springande. Om vikarien kommer springande så är verbet springa intressant. Springa beskrivs som -
förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med marken ...
Om det är så att springvikarien har uppgiften att skynda sig in i klassrummet, från en situation till en annan, så är det svårt att ställa sig med båda fötterna i den verklighet man befinner sig just då man stannar upp i ett klassrum.
Jag tänker på orden vi omger oss med. Förlåt min envishet kring hur medvetna vi ska vara med våra ord. Alla ord signalerar saker och ting. Då vi signalerar saker och ting medvetet förändras vårt ansvar.
Inget ont om vikarier!
Anne-Marie
Så till ordet
S P R I N G V I K A R I E
vad är det nu en springvikarie gör och är, undrar jag nyfiket då jag börjar min ordbokspromenad.
En springvikarie är enligt min ordbok:
En person som med kort varsel kan rycka in som vikarie, exempelvis för en lärare.
(Det sista är ett slags förtydligande av vem som är möjligt att ersätta - läraren).
Då går jag vidare till ordet V I K A R I E.
Ordet V I K A R I E beskrivs som någon som vikarierar för någon annan. Därefter har ordboken skapat några meningar så att man kan se hur ordet används i aktion - ja ni vet - så här kan man använda ordet och så här syns det i olika sammanhang. Det intressanta är att som en förklaring till hur att använda ordet knyts till skolan:
Skolledningen hade svårt att skaffa fram en vikarie.
Detta är nog så viktigt att lyfta fram - inte som exempel utan snarare som en verklighet - det är svårt att skaffa fram vikarier. Jag tror att frågan om vikarie inte lyfts fram och medvetandegörs i den grad den borde i skolverkligheten.
Min ordbok och dess tankar om hur orden kan användas är tryckt 1986 vilket belyser att problemet har funnits en längre tid. Hur åtgärderna ser ut kring vikariens väl och elevernas möjligheter har jag ännu bara sett medvetet åtgärdade och genomförda i en skola på Nya Zeeland. För övrigt ett föredöme i organisation kring skolfrågorna i verkligheten.
Så ordet springvikarie måste komma sig av att skolledningarna inte har lätt att få fram vikarier, och de som kommer som vikarier gör det med andan i halsen - springande.
Följderna av en sådan hast in i klassrumssituationen kräver ett mycket ödmjukt förhållningssätt. Där inne sitter nämligen, ja observera sitter eller rör sig, ca 30 elever som förväntar sig något av sin skolsituation och skoldag. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att springvikarien öppnar upp för en dialog med eleverna. Och att klimatet i skolan är sådant där man tilltror eleverna ansvarsförmågor och förmåga att växa med ansvar och utmaningar, föränderlighet och tilltro om att klara situationen, samt att uppföljningar sker och vikarien får gensvar på sina svårigheter och sina möjligheter. Det handlar i stort sett om ett möte - och mötet är främst mötet med eleverna.
Ordet springa kanske kan åskådliggöra dilemmat en aning.
Ordet S P R I N G A är ett verb. Alltså en aktion. Vikarien kommer springande. Om vikarien kommer springande så är verbet springa intressant. Springa beskrivs som -
förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med marken ...
Om det är så att springvikarien har uppgiften att skynda sig in i klassrummet, från en situation till en annan, så är det svårt att ställa sig med båda fötterna i den verklighet man befinner sig just då man stannar upp i ett klassrum.
Jag tänker på orden vi omger oss med. Förlåt min envishet kring hur medvetna vi ska vara med våra ord. Alla ord signalerar saker och ting. Då vi signalerar saker och ting medvetet förändras vårt ansvar.
Inget ont om vikarier!
Anne-Marie
Nio av sju sorters kakor?
En aningens aningens omsorg om er alla. Även om den är virtuell så är det en annan cookie jag bjuder på ... Ta en kaka och då du gör det - lämna en smula avtryck. Jag är nyfiken på vem du är. Varsågod!
Anne-Marie
De rådande läroplanerna i skolan, del 1
Trots att vi har en läroplan att följa, Lpo-94, tror jag verkligheten ser annorlunda. Jag tänker alltid på frågan - vilken läroplan möter jag nu - då jag samtalar med lärare. Den läroplan man förljer handlar oftast om den läroplan i vilken man utbildades i och började undervisa utifrån. Läroplansarbete i skolan saknar det djup läroplanen behöver för att förankras och för att förändra och göra den skillnad en ny läroplan har att förmedla. Läroplanen är det uppdraget läraren, läs skolan, har för att säkra elevens (barnet se barnkonventionen) rätt att utbilda sig och möta de lärande utmaningar som är kopplade till elevens förmåga och möjlighet och samhällets krav och vision. (Läs också att lärandet handlar om utmaningar).
Nåväl, läroplanerna kräver en hel del teoretiska fördjupande diskussioner och bör kopplas till den läroplan som vi en gång lämnade, eller är i färd med att överge. För att diskuterar skillnader, likheter och aktivera läroplanernas människo- och kunskapssyn. Läroplanen är källan till det professionella tänk som läraren förväntas ha och hur man ser på individens lärande. Läroplanen är såväl lärarens uppdrag och lärarens trygghet. Den teori som omsluter läroplanen skapar djupet i lärarens uppdrag och lärarens profession.
Då jag talar med lärare frågar jag ofta - vilken läroplan utbildades du i och vilken läroplan började du arbeta med i ditt klassrum tillsammans med eleverna. Det är ingen negativ fråga eller en fråga ställd för att ställa mot väggen. Vilken läroplan man utbildas i tenderar att vara den trygga läroplanen i vilken läraren har mest utbildning i - dvs - förstår sig på bäst.
Det är också viktigt att möta upp föräldrarnas läroplaner, alltså i vilka läroplaner föräldrarna till eleverna utbildades i då de gick i sina grundskolor. Om läraren identifierar föräldrarnas läroplaner kan läraren föra ett bättre utvecklingssamtal och visa tydligare hur den nya läroplanen ser på elev och kunskap idag.
Läroplanshistoria är ett sätt att möta upp läroplanerna inom en skola. Teoretiskt koppling och fördjupning av läroplansideerna en annan. Den läroplan jag utbildades i - lgr 80 omslöt Piagets tankar - och då utbildades jag grundligt i Piagets tankar och hur barn konstruerar sitt tänkande. Jag kom ut då LpO-94 började råda inom skolan. Men läroplanen kom samtidigt som andra stora reformer, komunaliseringen av skolan, och själva tänket kring undervisningen och elevens lärande skymdes av de andra viktiga arbeten skolan hade att genomföra, begripa sig på och få uppleva konsekvenserna av. I mångt och mycket handlade skolans arbete om att förstå vad kommunaliseringen innebar, utveckla redskap för en ny form av konkurrens mellan skolor som började etablera sig och erbjuda annan form av lärande innehåll.
Det går inte att förstå Lpo-94 genom att endast läsa orden och meningarna i det tunna lilla häftet - det är så stort tänk som omsluter vår läroplan. Om teorierna hålls i mörker och inte får presenteras, bearbetas, grubblas och tänkas kring, omsättas och ingå i det dagliga förhållningssättet i klassrummet kommer arbetet att genomföra läroplanen bli svårt. Så blev det också. Det är inte lärarnas fel men följderna gör att det blir lärarna som står till svars.
Anne-Marie
Upp flyga orden
"Upp flyga orden
men tanken stilla står
ord utan tanke
aldrig himlen når"
Shakespeare´s Hamlet och serien Simpsons:
Jag berättade om Shakespeare´s Hamlet för mina fyror. Dramatiserade ett litet stycke om hur Hamlet talade med sin döde far. Då berättade flera elever om Hamlet och kunde en hel massa om Shakespeare. Dom hade tittat på Simpsons. Och om jag inte hade tillåtit mina elever att prata lite friare hade jag aldrig fått höra HUR mycket dom kunde.
Anne-Marie
men tanken stilla står
ord utan tanke
aldrig himlen når"
Shakespeare´s Hamlet och serien Simpsons:
Jag berättade om Shakespeare´s Hamlet för mina fyror. Dramatiserade ett litet stycke om hur Hamlet talade med sin döde far. Då berättade flera elever om Hamlet och kunde en hel massa om Shakespeare. Dom hade tittat på Simpsons. Och om jag inte hade tillåtit mina elever att prata lite friare hade jag aldrig fått höra HUR mycket dom kunde.
Anne-Marie
Huvudet en aning nedåt
Jag har gått en stund med huvudet nedåt. Det gjorde jag för att jag tänkte på saker och ting som kunde gjort att jag måste böja mig en aning. Det blir lite dystert. Men då jag gick där och grubbeltänkte och ledsamlutade mitt huvud så såg jag genast att något vackert också syntes i det mörka därnere. Jag såg spegelbilden av något annat - och vips blev jag nyfiken och tittade uppåt. Det är ganska spännande att se på tillvaron på detta viset. Det går inte riktigt att ta död på min nyfikenhet eller min lust att upptäcka något nytt.
Anne-Marie
som tänker fortsätta min vision
Anne-Marie
som tänker fortsätta min vision
Vikariefrågan är egentligen vikariefrågorna
Då vikarier träder in i ett klassrum bör vikarier göra det med respekt för elevernas skolvardag. Den ordinarie läraren kan inte förklara en hel pedagogik, det låter sig inte göras, och inte om och om igen. Elever saknar alltid sin lärare då vikarier träder in i klassrummen. Vikarier har ofta sin egna skolgång som referens och finner ibland upp-och-ned-vända-världen då det ser och drar slutsatser av det de erfar i den nutida.
Inget arbete är så svårt som vikariens. Inget. Men inget kan vikarien avgöra under sin tid med eleverna. Inte hur den ordinarie läraren arbetar, inte hur eleverna är eller hur de gör. De som befinner sig i ett klassrum då den ordinarie läraren är borta är i en icke ordinär situation. Det kan vara nog så viktigt att veta.
Vikariefrågan borde vara en aktivitet och bytas ut mot vikariefrågorna.
Hur ser kulturen ut?
Hur gör en vikarie?
Vilket stöd har vikarien i den organisation som för tillfället har anställt och uppdragsgivit vikarien en klass, lektioner och ämnen?
I vilken läroplan är vikarien utbildad?
Är vikarien utbildad?
Hur kan man stötta vikarien?
Vem introducerar vikarien i klassrummet?
Hur kan man skapa ett bättre klimat kring de viktiga inhopparna?
Hur kan man skapa möjligheter genom att bjuda in och verkligen ta vara på den kunskap och den information som eleverna själva bär med sig?
Vilken förkunskap krävs?
Vilket förhållningssätt förväntas?
Vad kan vikarien göra och inte göra?
Hur upplever ordinarie lärare samma situation?
Hur och vad är en vikarie?
Hur kan man skola in vikarien?
Hur kan man förstärka det goda trots att den ordinarie läraren inte är där?
Hur återkoppla?
Kanske också en rent organisatorisk fråga.
Hur tänker skolan i stort?
Hur knyter vi an till de vikarier vi har?
Hur samtalar skolan med vikarier?
Stöttar?
Informerar?
Vägleder?
Inget arbete är så svårt som vikariens. Inget. Men inget kan vikarien avgöra under sin tid med eleverna. Inte hur den ordinarie läraren arbetar, inte hur eleverna är eller hur de gör. De som befinner sig i ett klassrum då den ordinarie läraren är borta är i en icke ordinär situation. Det kan vara nog så viktigt att veta.
Vikariefrågan borde vara en aktivitet och bytas ut mot vikariefrågorna.
Hur ser kulturen ut?
Hur gör en vikarie?
Vilket stöd har vikarien i den organisation som för tillfället har anställt och uppdragsgivit vikarien en klass, lektioner och ämnen?
I vilken läroplan är vikarien utbildad?
Är vikarien utbildad?
Hur kan man stötta vikarien?
Vem introducerar vikarien i klassrummet?
Hur kan man skapa ett bättre klimat kring de viktiga inhopparna?
Hur kan man skapa möjligheter genom att bjuda in och verkligen ta vara på den kunskap och den information som eleverna själva bär med sig?
Vilken förkunskap krävs?
Vilket förhållningssätt förväntas?
Vad kan vikarien göra och inte göra?
Hur upplever ordinarie lärare samma situation?
Hur och vad är en vikarie?
Hur kan man skola in vikarien?
Hur kan man förstärka det goda trots att den ordinarie läraren inte är där?
Hur återkoppla?
Kanske också en rent organisatorisk fråga.
Hur tänker skolan i stort?
Hur knyter vi an till de vikarier vi har?
Hur samtalar skolan med vikarier?
Stöttar?
Informerar?
Vägleder?
Och då jag undrade en aning fick jag en klok fråga av en klok människa:
... det kan vara en kommandokultur som krockar med någon form av elevinflytande?
och märkligt nog så tror jag att den frågan satte fingret på just det jag funderade över. Frågan blev med ens min räddning och min livlina. Det är så befriande med frågor. Inte med givna svar eller ansatser till slutsatser som är gjorda på fel grunder eller för snabbt och oreflekterat uttryckta, och är och förblir tyckaren trogen. Frågor inbjuder till aktivitet och deltagande - och signalerar intresse, problematiseringar utan skuld, ansvarsgemenskap och frihet att utvecklas utifrån ett dilemma och i gemenskap.
Det är inte lätt att vara en elev med vikarie, hur kan vi underlätta för eleverna?
Det är inte lätt att vara inhoppare i ett klassrum, hur kan vi säkerställa att det går smidigt?
Det är inte lätt att vara borta från sin klass, hur kan vi utveckla så att lärare som är sjuka får vara just det, utan att ytterligare spä på med magont, klassrumsoro och omsorgstankar kring eleverna?
Anne-Marie
... det kan vara en kommandokultur som krockar med någon form av elevinflytande?
och märkligt nog så tror jag att den frågan satte fingret på just det jag funderade över. Frågan blev med ens min räddning och min livlina. Det är så befriande med frågor. Inte med givna svar eller ansatser till slutsatser som är gjorda på fel grunder eller för snabbt och oreflekterat uttryckta, och är och förblir tyckaren trogen. Frågor inbjuder till aktivitet och deltagande - och signalerar intresse, problematiseringar utan skuld, ansvarsgemenskap och frihet att utvecklas utifrån ett dilemma och i gemenskap.
Det är inte lätt att vara en elev med vikarie, hur kan vi underlätta för eleverna?
Det är inte lätt att vara inhoppare i ett klassrum, hur kan vi säkerställa att det går smidigt?
Det är inte lätt att vara borta från sin klass, hur kan vi utveckla så att lärare som är sjuka får vara just det, utan att ytterligare spä på med magont, klassrumsoro och omsorgstankar kring eleverna?
Anne-Marie
Ögonvittnet i klassrummet
Hej!
Jag har så många gånger den sista tiden tänkt
att jag skulle ge mej till känna på din blogg.
Jag läser den regelbundet och beundrar ditt
förhållningssätt till eleverna, din givmildhet att
dela med dej av din erfarenhet och ditt tänk,
och din tydlighet i ditt skrivande och beskrivande.
Tack! Det är verkligen utvecklande.
Jag fick också möjligheten att besöka din
klass för ca ett och ett halvt år sedan.
Det var en dag i november och du tog emot mej,
trots kort varsel och ny klass.
Jag bär med mig många tankar från den dagen,
som jag fortfarande ofta kommer tillbaka till.
Jag har läst din bok "Vägen till skriftliga omdömen",
och tycker den är bara så.. WOW-bra.
Jag läser den om igen, stryker under
och antecknar, funderar på frågor.
Du beskriver hur den praktiska vardagen kan fungera,
gentemot skolverkets intentioner.
Igår rekommenderade jag varmt boken...
Vänliga hälsningar
Jag publicerar ibland brev som kommer till mig
- inte för att rosa mig själv utan för att de
som besökt min klass, sett mig i min läraraktion och anat elevernas
ansvarstagande och utmaningsberedskap tjänstgör som ögonvittnen.
Jag kan inte tala pedagogik och framtidslärande
och bedriva en verksamhet i verkligheten som ingen ser.
Jag har alltid haft öppen dörr tänk.
Många kommer och besöker,
några slår sig ned en stund och deltar,
andra studerar organisation,
lärarroll och framför allt hur eleverna
skapar sitt lärande om de ges möjlighet till det.
Jag tackar varmast för gensvaret.
Jag blir gensvarande tillbaka!
Kollega!
Anne-Marie
Relativiteten
Allt är relativt tänker man ibland.
Jag tänker så då jag ser någon som drabbats illa.
Mina egna bekymmer, orosmoln, skavsår, funderingar känns små och obetydliga.
Då vänder jag och blir tacksam för allt det som är jag, gestaltas i mig, och att mina fötter bär.
Men då man själv drabbas av något som gör ont, förtvivlar, blir det inte längre så lätt att vila i det relativa. Man behöver sin smärta, sin ledsamhet, sina skoskav, sina grubblerier, sina tårar, sin sårade självkänsla. Det relativa blir möjligt först då man har fått uppleva och genomleva det man just går igenom.
Det är svårt att förhålla sig relativt till det som händer och sker och upplevs av mig själv.
Man är helt enkelt vara drabbad.
Det är inte något som man kan påverka - det händer plötsligt och utan föraning - och oftast är man själv ganska ovetandes.
Att vara drabbad kan aldrig upplevas relativt av den som drabbats.
Men utifrån kan det benämnas så.
Jag kan inte jämföra det jag varit med om.
Bara uppleva det.
Och bara jag kan säga hur det känns.
Oberoende hur andra tänker och tycker, jämför och vill lindra genom att dra bort eller lägga till.
Anne-Marie
Ansvaret
Jag gick förbi kvinnan. Sen gick jag förbi kvinnan en gång till. Jag sänkte blicken för att inte visa att jag ville titta närmare på henne. Det var något som fångade mitt intresse. Jag fann att hon var en docka. Som docka generade hon mig med sin verkliga uppsyn. Hennes verkliga uppsyn krävde något av mig. Jag kände respekt om subjektet, detta gestaltande av en kvinna som hade ett självständigt jag. Som en verklig docka kunde jag förhålla mig hur jag ville till henne. Som om jag kunde göra det. Jag kunde inte, utan att känna viss gränslöshet, titta som jag ville.
Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.
Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...
Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.
Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...
Upp och nedvända världen
Medan jag fotograferade hus i vatten fick jag en lektion i hur man lär sig vad söder, norr och väster och öster ligger. Hur man gjorde det försvann lika fort som jag upptäckte att jag kunde orientera mig utifrån stadsskyltarna där det stod ÖSTER och VÄSTER och något litet mer som jag hoppade över att läsa.
Jag ska lära mig det där vilken dag som helst. Det hade med solen att göra, och något med en armbandsklocka, men solen hade gått i moln och då jag tittade på klockan insåg jag att jag var mer hungrig än intresserad av att lära mig just det där - klockan visade en tid som gjorde att min mage instinktivt började ropa efter en matbit eller så - så jag måste få en lektion när solen skiner, jag är mätt och då jag inte är på en gata som så tydligt anger positionerna.
Anne-Marie
Jag ska lära mig det där vilken dag som helst. Det hade med solen att göra, och något med en armbandsklocka, men solen hade gått i moln och då jag tittade på klockan insåg jag att jag var mer hungrig än intresserad av att lära mig just det där - klockan visade en tid som gjorde att min mage instinktivt började ropa efter en matbit eller så - så jag måste få en lektion när solen skiner, jag är mätt och då jag inte är på en gata som så tydligt anger positionerna.
Anne-Marie
Skällande pip
Det är ganska sorgligt att vara uppklädd till fest och inte uttrycka något annat än morr och skäll. Stackars skyltdocka som inte kunde säga ett pip. Morr! sa jag tillbaka så vänligt jag kunde.
Anne-Marie
Anne-Marie
Livlinor
Jag har några livlinor.
Livlinor är de där man ringer till när man har 50% chans att vinna något i någon tävling. Jag har några livlinor. Mina livlinor erbjuder allt annat än vinstchanser. De ger något mycket större - livsperspektiv. Mina livlinor är alldeles för osjälviska då det gäller att tjänstgöra livlinor. De erbjuder sig frivilligt och generöst. Sms:ar, mailar, telefonerar, vänskapsutbjuder, värmer och ordorganiserar. Jag har livlinor.
Jag vill vara en livlina. Någons absolut säkraste förtrogne. Om jag har förmånen att ha livlinor som hoppas jag en dag att jag är en livlina för någon som behöver just en sådan.
Anne-Marie
Livlinor är de där man ringer till när man har 50% chans att vinna något i någon tävling. Jag har några livlinor. Mina livlinor erbjuder allt annat än vinstchanser. De ger något mycket större - livsperspektiv. Mina livlinor är alldeles för osjälviska då det gäller att tjänstgöra livlinor. De erbjuder sig frivilligt och generöst. Sms:ar, mailar, telefonerar, vänskapsutbjuder, värmer och ordorganiserar. Jag har livlinor.
Jag vill vara en livlina. Någons absolut säkraste förtrogne. Om jag har förmånen att ha livlinor som hoppas jag en dag att jag är en livlina för någon som behöver just en sådan.
Anne-Marie
Ideglädje och tystnadsplikt
Jag kom till skolan med en otroligt rolig idé och något för eleverna att bita i. De bet tag i idén och satte igång att arbeta utifrån den. Jag tittade på mina elevers aktiviteter - deras läsande - deras skrivande - deras språkligheter - deras enorma lust till det vi gör i klassrummet - och öppnade dagens mail.
Och så tystnade jag. Och är fortfarande tyst. Min lust dog, och min vilja att vara kvar där jag var försvann, och jag for hem och sitter där jag sitter. Frågor på det besvaras inte. End of story.
Anne-Marie
Och så tystnade jag. Och är fortfarande tyst. Min lust dog, och min vilja att vara kvar där jag var försvann, och jag for hem och sitter där jag sitter. Frågor på det besvaras inte. End of story.
Anne-Marie
Introducera utvärderingar
Jag vill att mina elever utvärderar sina arbeten. Vad har du lärt dig? Hur har du lärt dig? Var det för lätt? Utmanande? Vad tänker du som får uppgifter att göra? Vad vill du ha för uppgifter? I början då eleverna gör utvärderingar blir det inte så många ord. Men utvärderingar som läraren tar på allvar utvecklas till att bli väl genomförda. Eleven upptäcker att det är i utvärderingarna eleven blir medveten om vad eleven har lärt sig eller är i färd med att utveckla.
Här syns den enklaste formen av utvärdering - L (lätt) - M (medel)- S -(svårt) vilket gör det mycket överskådligt hur eleven förhåller sig till matematiken. Utvärderingen följer med själva lösningen på uppgiften.
Anne-Marie
Här syns den enklaste formen av utvärdering - L (lätt) - M (medel)- S -(svårt) vilket gör det mycket överskådligt hur eleven förhåller sig till matematiken. Utvärderingen följer med själva lösningen på uppgiften.
Anne-Marie
Förkorta ordet - ta bort vokalerna!
Det är ju bara två bokstäver som behövs för att skriva hela ordet. Jag förstår mig inte på besparingarna. Men jag förstår att 100 meters blir en aning kortare då det skrivs 100 mtrs.
Anne-Marie
En dag idag också
Idag har jag...
varit en lärare som har tyckt mycket om sina elever ... vi har läst och skrivit, haft engelska ... och jag har sett elever ta stormande framsteg i engelska uttal och mod att läsa och lyssna på engelska. Det bästa är då jag talar engelska och de svarar på svenska... dvs ... de tänker inte på att jag talar engelska. Flera elever har också antagit utmaningar att läsa böcker på engelska. Och då talar jag böcker. Inte undervisningsmaterial.
Sen... föreläste jag den sista gången för lärarna i Huddinge. Vi har haft en lång kurs i hur att göra lärare språkligt medvetna kring uppdraget att se till att eleverna blir språkrika inom varje ämne... och därifrån vips till nästa lilla möte... på UR och Utbildningstankarna, och efter två timmars inochutvändande på idéer är jag ganska färdig. Jag vill bara vila ut ... ute.
Solen skiner, himlen är hög.
Vattnet runt i Stockholm stort.
Anne-Marie
varit en lärare som har tyckt mycket om sina elever ... vi har läst och skrivit, haft engelska ... och jag har sett elever ta stormande framsteg i engelska uttal och mod att läsa och lyssna på engelska. Det bästa är då jag talar engelska och de svarar på svenska... dvs ... de tänker inte på att jag talar engelska. Flera elever har också antagit utmaningar att läsa böcker på engelska. Och då talar jag böcker. Inte undervisningsmaterial.
Sen... föreläste jag den sista gången för lärarna i Huddinge. Vi har haft en lång kurs i hur att göra lärare språkligt medvetna kring uppdraget att se till att eleverna blir språkrika inom varje ämne... och därifrån vips till nästa lilla möte... på UR och Utbildningstankarna, och efter två timmars inochutvändande på idéer är jag ganska färdig. Jag vill bara vila ut ... ute.
Solen skiner, himlen är hög.
Vattnet runt i Stockholm stort.
Anne-Marie
Om de andra skolorna - bottom of class
Då jag är utomlands plockar jag med mig tidningar där man beskriver de inhemska skolorna. Och tongångarna går igen. Överallt är man missnöjd med sin skola. Och kanske ska man vara det. För allt hopp vilar ju också på skolan och de som går där. Eftersom det mesta tycks vara ett ständigt misslyckande utanför skolan så krävs det oändligt mycket av de elever som snart ska ut i verkligheten och göra den bättre. Framtiden har en aning motstånd att erbjuda - eller läs utmaningar - ekonomi, demokrati, arbetslöshet, protektionism, miljö och det enda jordklotets möjligheter. Klart att man ställer höga krav på de elever som går där i skolan idag. Och eftersom de utanför skolan inte riktigt förmår utifrån den kapacitet de har måste ju paniken hos de som ställt till det kring framtiden skopa över missnöjet på skolan. Ansvaret också. Reality bites!
Anne-Marie,
som inte riktigt vet om jag tycker att skolan är bottom of class eller om samhället i stort går åt pipsvängen. Jag är en aning mer hoppfull. Men jag måste vända och vrida på denna nedskrivningsdebatt som omger skolan.
Anne-Marie,
som inte riktigt vet om jag tycker att skolan är bottom of class eller om samhället i stort går åt pipsvängen. Jag är en aning mer hoppfull. Men jag måste vända och vrida på denna nedskrivningsdebatt som omger skolan.
Välj en mening ur din bok
Välj en mening ur din bok-
GÖRA UPPDRAGET:
Skriv den på blädderblocket eller ett stort ritpapper.
Sätt upp meningen i rummet - klassrummet.
Läs meningarna kollektivt - ta orden i munnen.
Säg dem med spökröst, säg dem förvånat, uttala dem skrattande, viska det till en kompis.
Var en annan person som säger dessa ord; var en rektor, polis, mamma, lärare, doktor, tandläkare, städare, flicka, pojke.
Dramatisera själva meningen.
REFLEKTERA UPPDRAGET:
Fundera över vad som verkligen sägs med meningen.
Fundera över vad man kan utveckla i meningen.
Fundera över punkter, kommatecken, frågetecken, utropstecken, talstreck...
Vad händer om vi sätter dit ett kommatecken?
Fundera över hur man kan säga detta på något annat sätt.
Lägg till två ord till den mening du ser.
Gör om meningen till en fråga.
Gör om meningen till ett påstående.
Argumentera om motsatsen.
Skapa en dialog. Svara på meningen.
Skriv in meningen i en berättelse.
En enda mening kan vara början på en hel undervisning. Detta är snarare ett förhållningssätt till en skriven mening och alla frågor till denna mening är generella och kan inte bearbetas på en och samma gång. Lärarens anslag kan de ovanstående uppdragen visa.
DET SPRÅKLIGA LÄRANDE UPPDRAGET:
Denna form av undervisning är bara MUNTLIG - det sista förslaget är att få med meningen i en berättelse. Men det behöver inte äga rum just då. Meningen finns kvar.
DEN GENERALISERANDE TANKEN
Undervisningstanken är generell och överförbar till skolans samliga ämnen och årskurser. Samma sak fungerar alldeles utmärkt i geografi, engelska, spanska, naturkunskap... allt är ju språkliga världar.
ELEVANSVARET OCH INFLYTANDET:
Undervisningen utgår endast från elevernas bidrag. Det kallar jag bidra till undervisningen. Det blir så mycket roligare då. Dessutom synliggörs en mängd författares röster och skrivande i klassrummet.
Anne-Marie
Dewey: How we think, 1909
Jag läser just nu John Dewey; How we think. Deweys tänkande är mycket tänk och det tar mitt tänk i anspråk. Jag tänker på det Dewey skriver om hur vi kontruerar vårt tänk. Vi behöver få ett dilemma. Det är genom dilemmat, vilket som helst, som gör att vi börjar tänka, reflektera och fantisera. Vi konstruerar lösningar.
Jag har alltig gillat tanken som uppstår i frågan. Svaren kommer i ganska begränsade former. Jag skrev i Vägen till Skriftliga omdömen att
LÅT INTE SVARET BEGRÄNSA FRÅGANS STORLEK.
Jag har alltig gillat tanken som uppstår i frågan. Svaren kommer i ganska begränsade former. Jag skrev i Vägen till Skriftliga omdömen att
LÅT INTE SVARET BEGRÄNSA FRÅGANS STORLEK.
Anne-Marie
18 maj betyder mormor
Det var alltid solsken den 18 maj - alla år min mormor levde. Jag älskade min mormor innerligt. Den kärleken växte sig starkare för varje år som gick. Mitt första tal till min mormor höll jag då jag var åtta år. Jag hade skrivit det själv. Gästerna var långt över 80 stycken då jag inför en samlad skara höll mitt tal, ömsom på rim, ömsom med alldeles för många sen, sen, sen ... men jag fick hålla det talet fem gånger under samma dag, och detta i en talande familj. Tal hölls hos mormor och morfar. De stora middagsbjudningarna kantade min barndom. Och alla år då jag kom till henne, jag som en av alla de andra, vi som möttes av den stora värmen, den tysta nyfikenheten, de uppdaterande samtalen, förtrogenheten över alla koppar kaffe och mormors chokladsnittar:
- Åh, kommer Anne-Marie, sa hon med den där värmen som aldrig någonsin försvinner ur mitt minne. Och som en ålderskvinna höll hon sitt huvud högt också som liggande. Min mormor var en härbärgerare för så många människor. Hon höll om sina närmaste, en skara som tangerade en ofantlig massa människor. I vissa böcker kan man läsa om min mormor och morfar. De hyste några människor som behövde stora hjärtan. De fick rum hos mina morföräldrar. Mitt liv berikades av deras generositet och mänskliga respekt för människan.
Jag ville alltid att min mormor skulle få det bästa. Då hon de sista månaderna av sitt liv försvann in i ett äldreboende åkte jag dit med nybakade kakor som doftade alldeles förfärligt mycket av kardemumma och kanel, för att överdriva tog jag matskedar av alltsammans för jag ville att min mormor skulle få doften av nybakat bröd, inte själva brödet. Hon åt allt mindre. Och den gång hon försvann till en slags middagssittning lånade jag nyckeln till hennes alldeles för lilla rum och lade rosor överallt där jag trodde min mormor skulle vända sina ögon. Jag lade en ros i hennes fotölj, på hennes kudde, i telefonen, på kopparna, i tandborstglaset, i toalettstolens skvalpande vatten, i ... ja alla ställen jag tänkte att mormor skulle vila sina ögon.
Hon visste att det var jag utan att jag någonsin lämnade annat än rosorna bakom mig. - Anne-Marie har varit här, skrattade min mormor. Hon dog i mina armar några månader senare. Då tänkte jag på alla mina mormorsstunder och alla mina levnadsdagar med min mormor. Hon fattas mig aldrig. Hon finns alltid. Det är märkligt med vissa människor. De skriver inte ur sig ur historien, de trycker ned sin närvaro allt vackrare och tydligare.
Idag var mormors dag.
Jag kan bara vika dagen för henne.
Och det gör jag.
Anne-Marie
Varför läsa?
Svenska barnboksinstitutet gav för några år sedan ut en liten, liten skrift om varför man kan läsa. Jag har klippt och klistrat ihop bilder med deras tankar. Så här blev det.
Anne-Marie
Skrivundervisning: Det tystaste ljudet man kan höra
Mitt lärartänk och min modell:
Det tystaste ljudet jag kan höra är de ord som inte ännu är sagda, uttalade och inte ens framviskade. Precis innan ordet lämnar munnen, läpparna och tungan.
Mina elever tänker om det tystaste ljudet, årskurs fyra;
Elev: Det tystaste ljudet jag kan höra är att man tappar en fjäder. Det går nästan inte att förklara.
Elev: Det tystaste ljud jag kan höra är fyra tassar på en katt som smyger omkring.
Elev; Det tystaste ljudet jag kan komma på är skor som man går eller springer med. Jag tänker så här; När man går eller springer med skor så låter det bara om marken, inte om skorna.
Elev: Det tystaste ljudet jag vet är när ett löv faller ned från trädet på hösten och hamnar på marken. Lövet kan vara gult, rött eller grönt.
Elev: Det tystaste ljudet jag kan höra är innan startsignalen på en simtävling går. Då låter det: mummel, mummel och skvalp, skvalp. Allt mummel kommer från publiken och allt skvalpande kommer från vattnet.
Elev: Det tystaste ljud jag kan höra är när min katt travar runt på sina små ljudlösa rosa tassar på golvet eller på mattan i mitt hus eller i mitt rum.
Elev: Det tystaste ljudet jag vet är när jag klickar på mina x-box360-knappar.
Elev: Det tystaste ljudet är när en spindel går på sina åtta ben.
Elev; Dt tystaste ljudet jag kan höra när det är knäpp tyst är en penna som nuddar ett papper. Det låter pick, pick, pick, pick, pick.
Elev: Det tystaste ljud jag kan höra är en penna som vässas. Det låter som ett krav, krav, krav. Det är ett tyst ljud med det finns tystare som man inte tänker på. Det finns ljud som inte man hör med ett mänskligt öra.
Elev; Det tystaste ljudet jag kan höra är när man har vattnat en blomma och givit för mycket vatten. Det låter tripp, tropp, tripp, tropp. Det låter så länge, så länge. så länge, tills jorden i blomman torkat tror jag.
Elev: Det tystaste ljudet jag kan höra är när en insekt åker in i ett fönster mitt framför ögonen på en. Det låter som ett litet kling i fönsterrutans glas när insekten har åkt in i fönstret.
OCH DET MOTSATTA LJUDET - DET ALLRA HÖGSTA
Elev: Det högsta ljudet jag kan höra är när Hammarby gör mål mot Djurgåren i 91 minuten och så blir det 1-0 till Hammarby!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har haft lektioner idag. Vi har utvecklat något kring våra sinnen.
Anne-Marie
Uppdragsgivarens tilltro
Att få ett uppdrag - är att få en utmaning - jag ser det som en slags gåva. Om jag tilltros uppdraget har jag dessutom fått ett ansvar. Ansvar växer man med. Därför ska ansvar ges och inte tas ifrån. Uppdragstagare är den som vill sin utmaning. Ibland kan det vara så att den som får ett uppdrag inte tror sig om uppgiften. Men uppdragsgivaren har genom sin fråga utmanat och har i sin grundtanke en tilltro till den som får uppdraget. Denna tilltro betyder att den som får uppdraget kan vila i tilltron och därmed tänka - utmaning.
Att vara uppdragstagare handlar inte om att ta något utan mer att bekräfta att uppdraget har bytt plats - ungefär som om jag skulle säga - jag antar utmaningen, uppdraget kittlar min förmåga och min vilja. Jag tar ansvar för detta och återkopplar sedan med min utvärdering. Om jag behöver stöd i mitt uppdragsutförande kan jag alltid återkoppla till uppdragsgivaren.
Så tänker jag om uppdraget att lära i skolan. Som lärare måste jag också modella att jag tilltror mina elever sitt egna lärande och sin uppdragsvilja och ansvar.
Anne-Marie
Att vara uppdragstagare handlar inte om att ta något utan mer att bekräfta att uppdraget har bytt plats - ungefär som om jag skulle säga - jag antar utmaningen, uppdraget kittlar min förmåga och min vilja. Jag tar ansvar för detta och återkopplar sedan med min utvärdering. Om jag behöver stöd i mitt uppdragsutförande kan jag alltid återkoppla till uppdragsgivaren.
Så tänker jag om uppdraget att lära i skolan. Som lärare måste jag också modella att jag tilltror mina elever sitt egna lärande och sin uppdragsvilja och ansvar.
Anne-Marie
Formativa processer: Kladdsida - en sida för tänket
Eleverna måste få möjlighet att rita, skriva och synliggöra sitt tänk. Jag har funnit att elever tror att de måste kunna presentera svaret omedelbart och i snygg form. Jag vill INTE att mina elever suddar bort någonting. Då de suddar bort tar de ifrån mig möjligheten att komma åt deras tänk. Jag behöver alla ledtrådar jag kan få för att diskutera då eleven kört fast. Jag tror inte heller att eleven har kört fast men eleven upplever det så. I min gamla klass skrev eleverna spontana kladdsidor i sina arbetsböcker. Dessa sidor hade inget med svaren att göra (den summativa) utan hade mer med processen att göra (den formativa).
Vi fann gemensamt att det var just sidan med tänket som var den viktigaste. Därför fick den bli lite utsmyckad. Jag tänker alltid på pappret och på mitt eget vis. Varför syns inte processen i klassrummet tänkte jag. Allt ska eleverna göra inne i huvudet och allt de gör ska sedan presenteras i ordnad och snygg form. Det är inte mycket lärande i det. Det är resultatet som presenteras då. Men själva lärandet syns i det slarvigt nedtecknade. Som spår av tänkande. Så mycket mer intressant tänker jag.
Och så mycket enklare för eleven.
Anne-Marie
Vi fann gemensamt att det var just sidan med tänket som var den viktigaste. Därför fick den bli lite utsmyckad. Jag tänker alltid på pappret och på mitt eget vis. Varför syns inte processen i klassrummet tänkte jag. Allt ska eleverna göra inne i huvudet och allt de gör ska sedan presenteras i ordnad och snygg form. Det är inte mycket lärande i det. Det är resultatet som presenteras då. Men själva lärandet syns i det slarvigt nedtecknade. Som spår av tänkande. Så mycket mer intressant tänker jag.
Och så mycket enklare för eleven.
Anne-Marie
Folke!
En stol för ensamhet.
Hurra!
Jag slår mig ned.
Jag väntar på att Folke ska dyka upp.
Fniss och skratt.
Anne-Marie
Fikalandskapet
En storstadmänniska är jag. Jag ser över landskapen som människan skapar. Idag har jag orienterat mig mot fikalandskapen. Karta och kompass tog mig en liten liten liten promenad runt hörnet. Här slog jag mig ned med en vän. Vi satt nära och diskuterade livet under det att självaste livet strömmade förbi oss. Ibland tittade vi upp och tänkte - tja... så kan det också vara...
Anne-Marie,
som fortsätter sin pedagogiska gärning imorgon. Idag är det mer privata funderingar om allt och ingenting.
Jättekonstiga tomater
Det är roligt att lära sig - även om det bara handlar om att trycka på tangentknappar och använda ögonen och bedöma resultatet. Det gör ingenting att det är lite enkelt. För jag kunde det inte innan jag prövade. Även om det bara var att trycka lite på tangenterna...
Anne-Marie
Anne-Marie
Jag är kär i Folke!
Anne-Marie,
som idag inser att jag är kär i Folke!
Uppvaknande
Jag vaknar lycklig.
Jag tror det beror på att solen skiner.
Det är något i det där enkla.
Solen.
Strålarna.
Värmen.
Ljuset.
Himlen.
Och vägen inunder alltsammans.
Anne-Marie
Twitter-kvitter kap 14
Jag går runt. När jag har gått runt är jag tillbaka där jag började. Men jag gick inte runt hela tiden. Jag slog mig ned i cirkeln. Det finns ett strandkafé för morgonpigga båtutflyktare. Där satt jag och tittade ut över farvattnen. Det är något med detta far-vattnet. Man kan tänka på sin pappa. Man kan tänka på en resa. Jag tänker på båda. Mest tänker jag att jag vill resa iväg. När jag tänker att jag vill resa iväg, då reser jag mig upp och fortsätter att gå runt för att komma tillbaka där jag började.
Anne-Marie
Anne-Marie
Festligheter i mittens ålder
Det är stort när exet till exet håller talet till exets ex.
Det är lika stort när exet håller tal till exet.
- Vi har alltid respekterat varandra. Och fortsatt göra det, svarade alla då jag snabbintervjuade dem. Rörd till tårar kunde jag i det fysiska rummet se att det var just så det var. Annars hade de aldrig varit tillsammans i detta rum på detta viset.
Sen blev det dans.
Fest i mittens ålder.
Anne-Marie
Festligheter
Jag dokumenterar mitt skolsverige då jag besöker det. Discoaffischen är rörande fin. Fredagens disco. Det vilar en slags tidlöshet över själva inbjudningen.
Jag minns min skolas klassfester, högstadiediscon och andra kvällar på skolan. Klassrummet blev ett rum för läsk, chips och godis. Killarna var finputsade och stolarna stod längs med väggarna. Bänkarna hopfösta till ett jättebord. Flickorna, och bland dem jag, fnissiga i ett annat hörn. Som om allt var nytt och vi var okända för varandra. Fröken spanade utifrån katederbänken - Nå, ska ni inte dansa?
Och man dansade tryckare. Nja ... såg mest ut som ett dansgolv där hoper av elever tog ett steg dit och ett steg tillbaka. Efter danserna hämtade man andan hos sin kompis och killen for iväg mot sitt gäng. Sen åt man chips. Och det var festligt tyckte man. Chips med dillsmak var otroligt festligt. Ostbågar tyckte en del klasskamrater var det absolut festligast. Jag åt popcorn och tyckte det var festligt. Det var också festligt med kolsyredricka. Mest festligt var det nog att man fick ta med sig alltsammans in i klassrummet.
Och ljudet, musiken kanske man ska kalla det för, kom från en tandbergbandspelare av det gamla goda slaget, brunt band och stora hjul som rullade upp bandet mellan sig, där de senaste låtarna från tioitopp hade bandats över av skolans mest initierade.
Fröken satt vid katedern hela kvällen. Några föräldrar syntes inte till. Fröken tyckte inte att kvällen var rolig. Hon gäspade och tittade ut över alltsammans. Som om allt var överstyr och ändlöst besvärligt. Hon ville hem. Alltihop stängdes ned klockan åtta. Det fick vara någon måtta på alltsammans.
Och man dansade tryckare. Nja ... såg mest ut som ett dansgolv där hoper av elever tog ett steg dit och ett steg tillbaka. Efter danserna hämtade man andan hos sin kompis och killen for iväg mot sitt gäng. Sen åt man chips. Och det var festligt tyckte man. Chips med dillsmak var otroligt festligt. Ostbågar tyckte en del klasskamrater var det absolut festligast. Jag åt popcorn och tyckte det var festligt. Det var också festligt med kolsyredricka. Mest festligt var det nog att man fick ta med sig alltsammans in i klassrummet.
Och ljudet, musiken kanske man ska kalla det för, kom från en tandbergbandspelare av det gamla goda slaget, brunt band och stora hjul som rullade upp bandet mellan sig, där de senaste låtarna från tioitopp hade bandats över av skolans mest initierade.
Fröken satt vid katedern hela kvällen. Några föräldrar syntes inte till. Fröken tyckte inte att kvällen var rolig. Hon gäspade och tittade ut över alltsammans. Som om allt var överstyr och ändlöst besvärligt. Hon ville hem. Alltihop stängdes ned klockan åtta. Det fick vara någon måtta på alltsammans.
Anne-Marie
Tvärsöver och ingen aning
Jag for häromdagen.
Alltså - jag for tvärs över - från ena sidan till den andra sidan.
Jag startade från Stockholm. Det var den ena sidan.
Jag for med min GPS till andra sidan.
På andra sidan hoppade jag ur bilen.
Försvann in på en skola.
Efter några timmar försvann jag ut ur en skola.
Jag for iväg med bilen igen.
I den gasade och rattade jag och svängde runt på egen hand till andra sidan.
Alltså tillbaka for jag.
Tillbaka kände jag mig säkrare.
Behöver ingen GPS, tänkte jag.
- No GPS, No GPS, sjöng jag modigt. Jag behöver no GPS... trallallallaallla
Men det behövde jag.
För jag körde snett och vint och kom några mil fel.
Jag ville ha någon slags storväg men hittade bara på småvägarna.
- Det får vara någon måtta med intresset för detaljer, sa jag till mig själv. Nån måtta får det ju vara.
Jag är orienterad i bokstävernas rike.
Men inte i den geografiska verkligheten.
Men trots det:
Jag for tvärs över alltsammans.
Då jag for tillbaka regnade det.
Då jag for tvärs över solade det.
Anne-Marie
Kardemummabulle och litteraturbita
Två böcker har jag köpt idag. Den ena ska jag läsa. Den andra ska jag också läsa. Jag tummade på en tredje bok som jag gärna ville läsa. Den tjuvläste jag en aning ur. Orden knyckte jag med mig. Minnesknyckte. Jag tog orden med mig till ett kafébord där jag drack en stor kaffe och en alldeles speciellt kardemummabulle. Nästan sinnligt goda kardemummabullar. Jag köper kardemummabullar för redan ordet smakar så gott. Där satt jag sedan och tänkte - här sitter jag och äter kardemummabulle, dricker kaffe och tjuvtänker på några ord som jag knyckte med mig från bokhandeln. Efter att ha tänkt så en stund plockade jag upp Oliver Sacks DEN ENARMADE PIANISTEN - berättelser om musiken och hjärnan. Man måste ha något att litteraturbita i efter en sådan sinnlig upplevelse.
Anne-Marie
Anne-Marie
Estoniakatastrofen och mormor
Anne-Marie
Berättelser
Jag är omgiven av berättelser.
Ibland lyssnar jag till upplyftande berättelser. De berättelser som skänker livsglädje och hopp om det framtida. Ibland lyssnar jag mot dåtidens historier. De tidigare sagda orden blir högljuddare och tar sig igenom alla tiders berättelser och landar vid mitt köksbord i ett rungande HÄR!
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelser om vem jag är eller var för dig är inte lika intressanta som berättelsen om vilka vi var eller blir tillsammans. Jag tänker på min mammas berättelser. Jag tänker på min pappas berättelser. Jag tänker på min brors berättelser. Han byggde sig en berättelse. En båt.
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelserna om cigarrullarens flinkhet kring Havannacigarrens tillblivelse, om blyertspennans historia, om mannen utan öde och tanten som hade en liten, liten stuga. Jag har en saga jag alltid översätter till den nutid jag slår mig ned. Jag är omgiven av berättelser.
Varje dag kliver det in nya kapitel i mitt klassrum.
Därför berättar jag.
Anne-Marie
Ibland lyssnar jag till upplyftande berättelser. De berättelser som skänker livsglädje och hopp om det framtida. Ibland lyssnar jag mot dåtidens historier. De tidigare sagda orden blir högljuddare och tar sig igenom alla tiders berättelser och landar vid mitt köksbord i ett rungande HÄR!
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelser om vem jag är eller var för dig är inte lika intressanta som berättelsen om vilka vi var eller blir tillsammans. Jag tänker på min mammas berättelser. Jag tänker på min pappas berättelser. Jag tänker på min brors berättelser. Han byggde sig en berättelse. En båt.
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelserna om cigarrullarens flinkhet kring Havannacigarrens tillblivelse, om blyertspennans historia, om mannen utan öde och tanten som hade en liten, liten stuga. Jag har en saga jag alltid översätter till den nutid jag slår mig ned. Jag är omgiven av berättelser.
Varje dag kliver det in nya kapitel i mitt klassrum.
Därför berättar jag.
Anne-Marie
Kaffekoppen
Det är detaljerna.
Jag ser en kaffekopp i ett kök.
Detaljen är just denna kaffekopp.
I det stora hela ingenting.
Denna kaffekopp stod på min mammas köksbord.
Hon var bortrest och skulle komma hem.
Hon hade lämnat allt i en slags trivsam återvändarhemröra.
Kaffekoppen vittnade om morgonkaffet och hasten med vilken hon lämnat sitt hem.
Några svarta droppar i dess botten.
Kaffekoppen var den sista länken mellan henne och mig.
Hon omkom på Östersjön.
Jag vet att det var kaffekoppen som fick mig att inse att hon var borta.
Ingenting annat. Denna påtagliga närvaro som kaffekoppen omslöt
skapade ett tomrum större än någonting annat.
Anne-Marie
Jag ser en kaffekopp i ett kök.
Detaljen är just denna kaffekopp.
I det stora hela ingenting.
Denna kaffekopp stod på min mammas köksbord.
Hon var bortrest och skulle komma hem.
Hon hade lämnat allt i en slags trivsam återvändarhemröra.
Kaffekoppen vittnade om morgonkaffet och hasten med vilken hon lämnat sitt hem.
Några svarta droppar i dess botten.
Kaffekoppen var den sista länken mellan henne och mig.
Hon omkom på Östersjön.
Jag vet att det var kaffekoppen som fick mig att inse att hon var borta.
Ingenting annat. Denna påtagliga närvaro som kaffekoppen omslöt
skapade ett tomrum större än någonting annat.
Anne-Marie
Tom rum
En författare sa - låt tomrummet bli din vän.
Fyll ditt tomrum med vad du vill.
Men tomrummet är den där stolen mitt emot, sa jag.
Det är inte tomt om du minns, snirklade författaren med sin tänkta penna.
Då jag fick de där orden - vandrade jag ensam genom staden - hem till mitt,
Satte nyckeln i det tysta låset, tände lampan i det mörka rummet, drog ut stolen till det lilla köksbordet, tog ned den skänkta koppen och fyllde den med värme. Te kanhända just då.
Jag skrev i mellanrummet mellan datorns tangentbord och skärmens text.
Jag ropade ut att allting fattades mig.
Och detta allt kunde skrivas med två bokstäver.
Jag skriver i tomrummet,
Och vaskar fram minnen ur samma rum.
Dåtiden skriver in sig med aktuella och tyngre bokstäver.
Framtiden är inget att skratta åt.
Anne-Marie,
Läs det som en dikt!
Modell och modella
Jag har bild. Mina bildlektioner betyder att jag också har bild. Jag blir en görande lärare. Det ser mina elever. De har också bild. Vi bildar ihop. Här har jag utgått från en modell. Eleverna får en modell att titta på och en modell att följa. De är fria att göra helt eget också. Jag har myntat begreppet TEACHING BY DOING och lever alltså mina ord.
Anne-Marie
Anne-Marie
På frågan - vad vill du lära dig
På frågan - Vad vill du lära dig?
fick jag detta svar.
Anne-Marie
år fyra
Idrottsdagen
Heldag på idrottplatsen.
TIdtagartävlingar.
Här är spring i benen absolut tillåtet.
Jag tänker på de rader jag hämtat ur Eduardo Galeano´s bok Fotbollens himmel och helvete (1998):
"Han lärde sig att vinna utan känna sig som gud fader
och att förlora utan att känna sig som en sopa,
vilket är en svårlärd visdom, /.../"
Anne-Marie
SvD insidan idag ... min lilla fyra
Jodå... min lilla fyra finns som unga tänkare i SvD insida idag. Läs och tänk.
A-M
Skolans ord: Skolplikt
Skolplikt.
Detta förödande tråkiga ord som omsluter en rättighet.
Barns rätt att få gå i skolan.
Skolplikt infördes, tänker jag, som en uttrycklig tanke att föräldrarna skulle tvingas låta barnen gå i skolan. Det vill säga under den tid då föräldrar behövde sina barn för arbete och sysslor, exempelvis inom jordbruk. Skolplikten värnade därmed barnens rätt att få gå i skolan. Men skolpliktsordet har följt med in i modern tid där lagen numera omsluter elevens rätt att få utbildning.
Därför kanske vi idag kan förändra ordet skolplikt med ordet skolrättighet.
För om rättigheter värnar vi.
Det vilar ett tvång i ordet skolplikt. Vilket i sin förlängning kan medföra ett visst motstånd. Kanske rent av trots. Och i värsta fall en ovilja att gå i skolan. Orden gör saker och ting med vårt tänkande. Vi lärare kan förhålla oss till ordets makt - skolplikten - eller bidra till den utveckling som ordet skolrättighet bygger in i individ och organisation.
Skolans ord: Årskurs
En årskurs har bara det gemensamt att eleverna är i samma ålder inom årskursen. Trots att år och kurs tillsammans betyder just det året en viss kurs ska genomföras. Men detta tänk ställer till det.
En årskurs, exempelvis min årskurs fyra, har ingenting med elevernas kunskaper inom årskursen. Där är spridningen lika stor som ... tja ...
Därför kanske det bör sägas att en årskurs är en organisatorisk tanke; här samlas barn i samma ålder. I övrigt kan ingenting egentligen bindas till årskursen. Kursplaner är inte organiserade efter årskurser. Kursplaner är organiserade efter elevernas rättigheter, det minsta definieras i uppnåendemål och det mer spännande definieras och uttrycks som strävansmål. Med dessa tankar kan man som lärare gå in i en årkurs och göra mycket spännande upptäcker i den grupp man har samlat under ... exempelvis årskurs fyra ... och tänka ... låt se här ... vilket betyder att man absolut inte undervisar som om alla elever kunskapsmässigt befann sig där.
Lika lite kan en bok sägas vara för årskurs den och den. Det beror på eleven om boken kan vara för just den eleven. Därför är det kanske viktigt att i ett klassrum ha en hel uppsättning (ett exemplar) av hela ämnets progression. Jag har samtliga matteböcker från år ett till år nio i mitt klassrum. Då upptäcker jag att eleverna förflyttar sig oändligt friare i sin orientering efter utmaningar och vilja till lärande.
Kanske vi själva tvingar in undervisningen i en form i vilken ingen passar ? Jag vill gärna göra en distinktion av organisation och lärandet som sker inom den lärande organisationen. Årskurs har ingenting med elevernas förmågor att göra. Men med deras åldrar. I övrigt är allt att upptäcka.
Anne-Marie,
som funderar över skolans ord. Vad säger vi egentligen? Vad betyder orden i praktiken? Hur formar de tankarna om skolan? Undervisningen? Synen på eleverna? Hur medvetna är vi om med vilka ord vi omsluter lärandet i skolan?
Skriva; inledning till berättelsen av en i min lilla fyra
Så här börjar min bäretelse:
För länge,länge sen utbröt ett krig mellan orcher och mäniskor. Men när mäniskorna var nära på att segra kom han... en svart man kom ridande på en drake.Mannen hade en svart hjälm som täckte hela ansiktet förutom ögonen som lyste gula och utstrålade så mycket vrede och hat att soldaterna undrade om mannen som red draken var mänsklig.
OCH HÄR BÖRJAR HISTORIEN ...
Detta är en inledning. Vi har skrivit hela dagen. Redaktionsarbete kan vi kalla det för. En del har skrivit engelska hela dagen. En annan läser en så spännande bok att allt kan hända utanför boken utan att eleven går att störa, det som händer inne i boken håller greppet om all koncentration.
Anne-Marie
Jag - passion pedagogik
Tack alla lyssnare!
Jag passionerar mig!
A-M
Årskursvis - vad är det egentligen? Matematikproblemet!
Jag gav mina fyror en uppgift jag hittade vid kopiatorn. Jag tyckte uppgiften var spännande. Jag tänkte inte ett dugg på att uppgiften var ämnad för årskurs nio och fanns i ett gammalt nationellt prov, matematik 2007. Jag ville pröva- Kiwifågeln är alltid aktuell i vårt klassrum. Så därför gjorde jag det.
Eleverna fick rita upp flera alternativa storlekar på ägg. Själva uppgiften hur mycket kiwifågeln vägde syntes dem vara en lätt uppgift, trots att de inte kunde berätta exakt hur de tänkte. Fågeln vägde 2500 gram. Men det var äggets storlek som intresserade dem mer. Hur stort var ägget?
De fick rita upp flera alternativ, därefter kopierades pappret i fem exemplar. Efter att ha ritat fågeln kunde de klippa ut sina ägg i fem lika - och pröva hur många gånger de ville utifrån storlekarna eleverna ritat och tänkt sig äggen vara
De fick rita upp flera alternativ, därefter kopierades pappret i fem exemplar. Efter att ha ritat fågeln kunde de klippa ut sina ägg i fem lika - och pröva hur många gånger de ville utifrån storlekarna eleverna ritat och tänkt sig äggen vara
Vad behövde eleverna:
- sin lärares närvaro och intresse
- möjligheter att tala och jämföra, samtala och beskriva för varandra, stöd och hjälp i en gemenskap
- inse att de kan mer än de tror om de får pröva hur mycket som de vill
- en kopiator så de kan kopiera sina ägg fem gånger... hur ska det annars gå Anne-Marie?
- veta att de får rita, skissa, tänka och skriva hur mycket de vill då de prövar sina vingar att räkna...
- veta och förstå allt prövande är tillåtet.
Anne-Marie
Nja - kanske inte så här...
Idag föreläser jag ... och då riktas kanske lyssnaröron och blickar åt ett håll ... men det ska bara vara tillfälligt. Efter att jag föreläst är aktiviteten överflyttad. Lärare ska vara i rörelse. Det ska eleverna också vara. Så tänker jag.
Anne-Marie
Individuell undervisning
Jag individuell undervisning dagligen med mina elever. Jag har en organisation i klassrummet som möjliggör det. Eleverna kan och vet hur man förhåller sig till lärare och elev som sitter i individuell undervisning. Ibland kommer elever och lyssnar och blir nyfikna runt det läraren och eleven diskuterar, kryper närmare undervisningens fokus och lär sig i den fördjupade diskussionen. När det är så, och så är det väldigt, väldigt ofta, så spritter det till i pedagogens hjärta. Nyfikenheten är källan till det mesta.
Anne-Marie
Anne-Marie
Fina, fina, fina elever
Idag har jag haft förmånen att
* diskutera matematik med en elev och få utmaningarna att tänka som eleven.
* delta i underbara skratt då mina elever dramatiserat att vi ska ta sprutor mot stelkramp.
* få lyssna till hur elever tänker och funderar kring sina livsituationer.
* höra en elev fråga om det verkligen, verkligen är sant att han får ta hem matteboken.
* få höra hur entreprenörerna i klassen är stolta över sitt genomförande av det fik och framgångarna med det.
* läsa några utvecklande texter som eleverna skrivit själva.
* uppmuntra några som har en idé om hur de ska bli riktiga kockar som gör verkliga soppor. De har fått låna kokböcker av mig - och tar med sig egna - och i kokböcker både läser de och räknar samt hittar på nya maträtter. Killarna ska bli kockar...
* säga ja till de som BEEEEEEEEEEEEEEER om att få läsa sina böcker.
* medvetandegöra för en elev som inte uppfattar att jag talar engelska då eleven svarar på svenska. - Va, talar du engelska med mig? Men jag... fattar ju inte engelska... men jag förstår ju allt som du säger... NÄE nu fattar jag ingenting?! Fattar jag engelska? Ja men det gör jag ju. Pratade du verkligen engelska med mig?
* hålla en hand i min genom alla korridorna ned till lunchen och maten ...
* samtalet mellan en lärare och en elev under det att vi äter upp allt vi har på tallriken...
* och förmånen att få frågor som jag inte kan svara på men måste grubbla en aning över.
* se föräldrar bli stolta över sin unge under ett utvecklingssamtal.
och då jag går igenom korridoren snubblar jag till... och några elever jag inte kan namnen på skrattar för det ser fånigt ut ... och jag skrattar tillbaka efter att jag räddat mig från att falla och fortsätter min vandring och hör eleverna säga:
- Hon är jättesnäll... du behöver inte vara rädd för henne för att hon ramlar... hon är en snäll lärare som ramlar.
Då log jag för femtioåttonde gången under min skoldag!
Anne-Marie
Ögonvittnet rapport från mitt klassrum
Jag har haft förmånen att få vara besökare i Anne-Marie Körlings klass. Att få möjlighet att få se hur eleverna arbetar, hur Anne-Marie tänker kring sitt uppdrag och få en stund att diskutera med Anne-Marie var verkligen inspirerande.
Det låter väldigt enkelt när jag läser Anne-Maries böcker, Vägar till skriftliga omdömen och Kiwimetoden, man gör si eller man gör så, men inser efter att ha diskuterat med Anne-Marie att det ligger många, många, många års erfarenhet och tänk bakom hennes sätt att arbeta tillsammans med eleverna. Det är genomtänkt, precis allt! Att få se eleverna ta ett eget ansvar över sitt lärande och att de inte har Anne-Marie som sin mottagare, det gjorde starkt intryck på mig. Eleverna lär för sin egen skull, inte för någon annans.
Jag behöver de här orden på min blogg. Pedagogiska visioner behöver näring. Och jag behöver det just nu. Så jag tackar Öpedagogen som skrev om besöket i klassrummet och tänkte till efter att jag skapat ett pedagogiskt kaos inom en annan lärare i varenda tanke vi lyfte fram i ljuset. Jag strävar efter medvetenheten i yrket.
Anne-Marie
Det låter väldigt enkelt när jag läser Anne-Maries böcker, Vägar till skriftliga omdömen och Kiwimetoden, man gör si eller man gör så, men inser efter att ha diskuterat med Anne-Marie att det ligger många, många, många års erfarenhet och tänk bakom hennes sätt att arbeta tillsammans med eleverna. Det är genomtänkt, precis allt! Att få se eleverna ta ett eget ansvar över sitt lärande och att de inte har Anne-Marie som sin mottagare, det gjorde starkt intryck på mig. Eleverna lär för sin egen skull, inte för någon annans.
Jag behöver de här orden på min blogg. Pedagogiska visioner behöver näring. Och jag behöver det just nu. Så jag tackar Öpedagogen som skrev om besöket i klassrummet och tänkte till efter att jag skapat ett pedagogiskt kaos inom en annan lärare i varenda tanke vi lyfte fram i ljuset. Jag strävar efter medvetenheten i yrket. Anne-Marie
Ensamt eller porträtt av själv
När mailet kommer med bifogat fotografi känner jag mig väldigt ensam. Jag är ensam. Och den ensamheten gör stundtals ont. Jag har så mycket att berätta, visa, åskådliggöra, visionera, omsätta ... och jag tänker...
Det är väldigt ensamt.
Ensamt att vara tänkare.
Ensamt att vara igångsättare.
Ensamt att ha en vision.
Ensamt att bryta ny väg.
Ensamt att vara ensam.
En stund av eftertanke!
Jag som längtar efter före-tänket.
Anne-Marie
Det är väldigt ensamt.
Ensamt att vara tänkare.
Ensamt att vara igångsättare.
Ensamt att ha en vision.
Ensamt att bryta ny väg.
Ensamt att vara ensam.
En stund av eftertanke!
Jag som längtar efter före-tänket.
Anne-Marie
Mail med fotografi
Jag fick ett mail.
Orden var så kortfattade.
Hej. Du. Klippa.
Jag kan älska sånt.
Kort och exakt.
Då jag öppnade bifogat såg jag hur bild och text märkligt nog var ett fullkomnat i ett ETT.
Anne-Marie
Växthuset
Ett klassrum och dess individer är, om man får använda sig av naturens liknelser och en anda av Rousseau, ett härligt växthus... med allt vad det innebär av skydd mot mördarsniglar, bekämpningsmedel och alldeles för ledande konstruktioner för att styra detta växande.
I de följande två inläggen tänker jag vidare.
Anne-Marie
I de följande två inläggen tänker jag vidare.
Anne-Marie
Siffror är ibland väldigt framtida
Ett barn som föds idag kommer till skolan år 2015. Det känns nästan som en framtidsvision att tänka att vi ska ta emot dem år 2015 och lotsa dem genom en meningsfylld skoltid fram till 2024 tja 2025. Känns märkligt att se det hela i årtal. Men oj så viktigt. Min lilla fyra väljer sitt fortsatta studieliv år 2014. Jag undrar vad tiden utanför skolan då har skapat? Hur ser miljön ut då? Vad kräver företag för kompetenser 2017? Vilka företag kan då finnas? Hur ser världen ut? Hur tänker man därute? Vad ska skolan betyda under tiden? Vilka kompetenser ska vi utveckla inom skolan? Skrivstil? Ekonomitänk? Globaliseringskunskap? Konsumtionsmönster?
Det är en ofantligt lång tid i ett barns liv - denna skoltid - det gäller att gilla läget och företänka vad som skapar en framtida läromiljö och en utvecklingsmiljö som främjar det lärande som de efterföljande åren kräver.
Anne-Marie
Det är en ofantligt lång tid i ett barns liv - denna skoltid - det gäller att gilla läget och företänka vad som skapar en framtida läromiljö och en utvecklingsmiljö som främjar det lärande som de efterföljande åren kräver.
Anne-Marie
Det stora igenkännandet
Det är alldeles för lätt att känna igen sig i skolans miljöer och böcker. Det är viktigt att tänka att tiden springer omkring därutanför och att eleverna en dag ska springa omkring och förstå den tid de lever i och den framtid de absolut kommer att ingå i. Det borde inte vara så lätt att känna igen sig i skolans miljöer. Det borde kännas att man befinner sig en bit in i framtiden när man är där innanför.
Anne-Marie
Anne-Marie
Läxtankar och elevåsikter
Anne-Marie
Professionstänk
Mina viktigaste ord skrev jag i Vägen till Skriftliga Omdömen...
Människo- och kunskapssyn prövas ju närmare individen vi kommer.
Anne-Marie
Människo- och kunskapssyn prövas ju närmare individen vi kommer.
Anne-Marie
Självskrivande gensvar på undervisningen
Räds inte svordomarna då ni läser den text eleven har skrivit.
Eleven diskuterade med mig om betydelsen av att ha svordomarna med i texten:
- Vissa författare har det, påpekar eleven, som hänsynstillägger; men läs inte upp den här högt, det är svordomar ju.
Jag tycker textens dramatik är stor och jag har läst denna text flera, flera gånger. Jag har läst den högt för att lyssna till hur elevens text låter i min högläsande mun. Så gör jag då jag tänker och reflekterar kring elevers texter. Just detta att högläsa dem för sig själv utvidgar förståelsen för elevens text och gör den mer litterat.
Jag brukar läsa elevens texter högt för eleven också. Då hör eleven hur deras ord blir gensvarade på. Denna elev ville inte höra mig läsa den här texten, på grund av svordomar, men jag läste den så att eleven fick den i mänsklig form.
- Jag var tvungen att skriva så här, jag var lite arg, och jag har skrivit av mig det arga.
Eleven har sin penna, sitt tänk och sitt ansvar. Flera gånger diskuteras svordomarna, och flera gånger talar eleven om att eleven inte vill höra dem. Men svordomar finns runt våra ungar, vare sig vi vill det, vare sig de vill använda dem och ibland kliver svordomarna in över tröskeln till elevens skrivande alster.
Anne-Marie,
som tycker mycket om att diskutera språkligheter med mina elever. Allt vi talar om, diskuterar, utvecklar bidrar till språklig medvetenhet och omsorgstänk kring läsare och mottagare. Om vi inte diskuterar är språkanvändandet omedvetet och skapar därmed inget lärande eller omsorgstänk om läsaren.
Eleven diskuterade med mig om betydelsen av att ha svordomarna med i texten:
- Vissa författare har det, påpekar eleven, som hänsynstillägger; men läs inte upp den här högt, det är svordomar ju.
Jag tycker textens dramatik är stor och jag har läst denna text flera, flera gånger. Jag har läst den högt för att lyssna till hur elevens text låter i min högläsande mun. Så gör jag då jag tänker och reflekterar kring elevers texter. Just detta att högläsa dem för sig själv utvidgar förståelsen för elevens text och gör den mer litterat.
Jag brukar läsa elevens texter högt för eleven också. Då hör eleven hur deras ord blir gensvarade på. Denna elev ville inte höra mig läsa den här texten, på grund av svordomar, men jag läste den så att eleven fick den i mänsklig form.
- Jag var tvungen att skriva så här, jag var lite arg, och jag har skrivit av mig det arga.
Eleven har sin penna, sitt tänk och sitt ansvar. Flera gånger diskuteras svordomarna, och flera gånger talar eleven om att eleven inte vill höra dem. Men svordomar finns runt våra ungar, vare sig vi vill det, vare sig de vill använda dem och ibland kliver svordomarna in över tröskeln till elevens skrivande alster.
Anne-Marie,
som tycker mycket om att diskutera språkligheter med mina elever. Allt vi talar om, diskuterar, utvecklar bidrar till språklig medvetenhet och omsorgstänk kring läsare och mottagare. Om vi inte diskuterar är språkanvändandet omedvetet och skapar därmed inget lärande eller omsorgstänk om läsaren.
Pennan och ordet - en bild!
Mötet med pennnan, pappret resulterar alltid i någonting. Här ett ord. Jag hämtade hem ordet från en tidningsnotis. Jag tyckte om stavningen. Jag tänkte också på dem som hjälpt mig en aningens; datorfixandet, bloggupprustningen, downloadandet, installerandet, underlättnader och allt det där som en som jag absolut inte riktigt får kläm på. Men jag känner mig alltid som en liten nyfiken unge då jag sitter intill och börjar förstå. Då fnittrar jag och tycker genast att världen blir större och det mesta i den en aning rymligare. Kanske själva essansen av hur det är att lära sig!
Anne-Marie
Anne-Marie
Pennan!
Jag älskar pennan!
Pennan är det fria ordets symbol.
Men jag skriver aldrig med pennan.
Jag skriver med tangenterna.
Pennan ritar jag med.
Ibland ritar jag bokstäver.
Klottrar ned några ord.
Men det är mest som en bild.
Anne-Marie
Självlärande - learning by doing
Jag tror att John Deweys tankar om Learning by doing är något helt annat än det hårda arbetet att lära sig själv utan modeller eller stöd, genom trial and error, utan gensvar. Jag tror stenhårt på lärarens förmåga att förändra och utveckla, skapa och utblicksskänka eleven en lärande möjlighet. Även om det är en vision om den gode läraren och den lärande eleven så vidhåller jag min tanke. Elever lär sig hela tiden frågan är bara vad de lär sig, var de lär sig och när de lär sig. Läraren har ett stort uppdrag att vara en sökare i en skolmiljö där allt utanför skolan är mer lockande och intressant än det skolan har att erbjuda.
Anne-Marie,
som sedan länge använt mig av John Deweys tankegångar och applicerat mitt eget tänk i dem - Teaching by doing. Jag är mycket förtjust i den lärande utveckling detta samspel utvecklar.
Anne-Marie,
som sedan länge använt mig av John Deweys tankegångar och applicerat mitt eget tänk i dem - Teaching by doing. Jag är mycket förtjust i den lärande utveckling detta samspel utvecklar.
Minnesbilder: barndomen och farligheterna
Jag har roat mig med att läsa om läroplanshistoria och barnet i dåtiden. Efter andra världskriget var uppbyggligheten och framtidsivern - tja - varför inte glädjen över livet stor. Så syns det mig i berättelserna jag hämtar ur BARNEN LIVET OCH VI, del tre. Jag finner det lekande barnet, och jag ser mig själv sprungen ur den del av historien. 1951 fanns jag inte, men jag kom under slutet av femtiotalet. Det står här i boken från 1951 att man inte ska klandra barnen för deras handstilar, låta dem läsa för att få utlopp för fantasi, tid att göra annat än bara hemarbete och läxor, utelivet är sandlådor och gungor och faktiskt en viss befrielse från vuxna som omhändertar för mycket, alltså hindrar. Jag är ett barn med skrubbknän och sönderslagna armbågar, med tår i bandage för att jag snubblat då vi springlekt burken eller tävlat om att hoppa längst, högst och annat utmanande. Hoppa över stora vattenpölar för att hamna i dess mitt med konsekvenserna av dyblöta kläder och kanske till och med söndagsklänningen, den vita, blev nedsölad. Men oj så vi lekte. Så vi lekte.
VI hade förståss vakande ögon över alltsammans. Jag, storläsaren, fick inte läsa böcker för att ögonen kunde fara illa och gå sönder på något märkligt vis. Jag behövde absolut uteluften och leken ansåg man. Film och TV var cencurerade och hade vuxengränser om man idag inte kan förstå. Men det nya var farligt och barnen skulle skyddas.
Föräldrar skulle tona ned störande signaler vid exempelvis läxläsning. Ingen radio vid en läxläsande unge. Och jag som minns hur väderleksrapporten störde mig med sina märkliga ord om ost, doggers bankar, någon fyr och lite vind och regn.
Fantasin grodde i mig för att en dag ...
Anne-Marie
Den regniga bilden är överförd från
www.hypergrafi.blogspot.com
De övriga är från Barnen, livet och vi, En bok om barnets värld och föräldrarnas uppgifter, del 3, NoK 1951
Minnesbild - skolflicka för länge sedan
En gång för länge sedan - färdig för promenaden till bussen - den som skulle ta flickan till flickskolan. Flickskolan fanns mitt inne i Staden. Staden var långt borta. Bussen hämtade upp punktligt. Flickor och pojkar sprang för att hinna - fick busschaufförens stränga och tysta tillrättavisning - han stängde resolut bussdörren, i tron att punktlighetens dygd gav honom rätt, skolbarnen kom med sina anfådda unga röster och springande ben - och fick därmed stanna kvar och invänta nästa buss - och med stigande magont söka hitta en rimlig förklaring till vuxnas behov av att tillrättavisa, hindra och tro sig fostra - och svälja, svälja för att med den sena bussen försöka utveckla strategier för att orka ta emot lärarens öppna kritik inför klassen.
Med minnets aktuella rädda hjärta klappande innanför. Det handlar om barn. Barn som gör sitt bästa för att hinna och vara goda elever. I ordningsbetyget stod några skavande uppförandebokstäver. Vid frågan - vad hade du gjort? kom svaret blixtsnabbt - kommit försent till bussen. Busschauffören gillade inte barn, jag tror han gjorde det av pin djävulskap.
Som om läraren kunde ... som om busschauffören kunde ...
Med minnets aktuella rädda hjärta klappande innanför. Det handlar om barn. Barn som gör sitt bästa för att hinna och vara goda elever. I ordningsbetyget stod några skavande uppförandebokstäver. Vid frågan - vad hade du gjort? kom svaret blixtsnabbt - kommit försent till bussen. Busschauffören gillade inte barn, jag tror han gjorde det av pin djävulskap.
Som om läraren kunde ... som om busschauffören kunde ...
Anne-Marie
Textgenrer och hur vi begränsar oss
Ja- detta viktiga område - och den mycket viktiga frågan - vilken genre är detta?
Frågan bör ställas i ett vidare perspektiv - hur förhåller vi oss lärare till olika genrer?
Varför begränsar vi vår syn på text då den uppenbarar sig i en annan förpackning?
Vad är en matematiktext?
Vad är en geografitext?
Vad identifierar deras likheter?
Deras olikheter?
Hur undervisa kring genrer och genreöverskridande?
Vad är det för text jag presenterat här?
Ge mig massor av förslag?
Peta i den här texten i olika skolböcker och motivera svaren?
Jag utmanar er med fem olika textböcker och ämnen...
bara för att vidga tanken!
Anne-Marie
Ros
Jag är på väg att bli frisk igen. Och gulliga alla som oroas över att jag inte skriver. Jag återkommer om en aningens liten stund med något av pedagogisk art - eller konstart - eller tja... en berättelse av något helgslag.
Jag vinkar från min sida till er omsorgssida,
vinkelivink!
Anne-Marie
Jag vinkar från min sida till er omsorgssida,
vinkelivink!
Anne-Marie
Detaljer är försvinnande små
Detta är en gatubrunn. Kanske dumt att säga. För det står att det är ett lås. Om det är ett lås är det svårt att gissa på brunn. Men det gör detsamma. Det är en detalj i det stora hela.
Anne-Marie
Historiska perspektiv - skolbussen och utflykten
Det måste ha varit en stor sak en gång i tiden - alltså detta att få resa iväg i en abonnerad buss. Jag förundras över mängden vuxna runt barnen och den en aningen åldrade lärarinnan som står på avstånd och ser över sin lilla klass. Albumets text är skrivstilsnedtecknad i blyerts - utflykt. Inget annat. Jag önskar det stod något mer. För jag vill veta.
Anne-Marie
Anne-Marie
Jättemånga fler inlägg idag...
... för jag är hemma och är sjuk.
Anne-Marie
Anne-Marie
Fniss och skratt ...
Jag skriver en aning om hur det är att vara borta från skolan. Krassligheten som tar över. Jag skriver om det som en lärare i klassrummets mitt - och hur förfärligt svårt det är att vara borta från sin klass.
och ... vips dimper det ned sms med förkylningsbotningstips och omtankar ... och vänner som ringer och undrar ... och andra som mailar för att muntra upp mig ... och ...
Jag funderar över varför människor på ålderdomsomhändertagande platser inte får lov att uppdatera sig och skriva om lite ditten och datten och utveckla nätverk via exempelvis en blogg. Det är ju rena hälsokuren av omvård. (Det var bara en tanke; jag läste om en 90 åring i Amerika som var ensam och fick en blogg i födelsedagspresent av sitt barnbarnbarn och började blogga, och eftersom bloggandet är ålderslöst och generationsövergripande och generationsålderslöst så fick denna kvinna på ålderns höst en livlig aktivitet från den plats hon befann sig på.)
Det känns gott att tänka på den där kvinnan - för hon fick hjälp att bryta en begynnande isolering.
Anne-Marie
och ... vips dimper det ned sms med förkylningsbotningstips och omtankar ... och vänner som ringer och undrar ... och andra som mailar för att muntra upp mig ... och ...
Jag funderar över varför människor på ålderdomsomhändertagande platser inte får lov att uppdatera sig och skriva om lite ditten och datten och utveckla nätverk via exempelvis en blogg. Det är ju rena hälsokuren av omvård. (Det var bara en tanke; jag läste om en 90 åring i Amerika som var ensam och fick en blogg i födelsedagspresent av sitt barnbarnbarn och började blogga, och eftersom bloggandet är ålderslöst och generationsövergripande och generationsålderslöst så fick denna kvinna på ålderns höst en livlig aktivitet från den plats hon befann sig på.)
Det känns gott att tänka på den där kvinnan - för hon fick hjälp att bryta en begynnande isolering.
Anne-Marie
Varför talar vi inte om ...
Varför talar vi inte om det motsatta ...
... FÖRSTA MINUTEN ...
Det är ett annat tidperspektiv och känns en aning mer hoppfullt.
Härifrån och ...
och en aning framåt ... framför oss ... här är vi några stycken i den första minuten av fortsättningen ...
Anne-Marie
Entreprenörsanda och framtidshopp
Min lilla fyra har på eget initiativ ordnat med ett fik för mellanstadiet. Mina elever har själva kommit på idén, genomfört den, skrivit till rektor, samtalat med alla berörda, dragit in sina föräldrar och sist och allra sist frågat mig. Jag brukar säga JA till egna initiativ så jag tror att de hade införlivat min syn på saken och förbegått mig. Vilken jag ser som en hedrande handling som speglar själva grundsynen på vem skolan är för och vilka som ska utvecklas där. Herregud, jag är femtio år, och om några år är mina elever en del av samhällsbygget. Det kommer krävas en hel del nytänkande, innovationer och entreprenörer som sätter lite sprätt på saker och ting.
Om det syns i skolan redan i årskurs fyra tycker jag att framtiden känns lovande. Om inte lovande, så mer spännande. Om inte spännande, så mer uppfinningsrik... om inte... någon lägger locket på.
Anne-Marie
Frånvaro
Jag tycker inte om att vara borta från min klass.
Jag tycker inte om att inte känna oro för min klass då jag är borta ifrån min klass.
Jag tycker inte om att vara krasslig i en skolmiljö.
Jag tycker inte om att hänga med huvudet i klassrummet.
Jag tycker inte om att inte känna mig pigg tillsammans med ungarna.
Jag tycker inte om att ... vara hemma då det är arbetsdag.
Jag tycker inte om...
Anne-Marie
Matematiktexten - en faktatext
Undervisningen ur matematikboken har jag under detta år utvecklat mycket, mycket. Det började med att någon elev för länge sedan berättade att matematiktexten aldrig är sann eller kan vara faktabaserad. Det är en allvarlig sak tänkte jag, för då får eleverna förhålla sig till texter som är "platta", dvs inte har något relevant innehåll. Vi har googlat på uppgifter i matematikboken och funnit att - wow, det stämmer ju???!!!!
För min del är alla texter informationsbärande, och det måste jag som lärare vara medveten om. Texter har innehåll och inte som matematikbokens texter ofta behandlas som - göra, göra. För att eleverna ska tänka textinnehåll måste läraren tänka textinnehåll. Om läraren inte gör det, och inte funderar högt kring faktainformationen, kommer eleverna inte förhålla sig till texterna på detta vis heller. Då riskerar matematiktexten att bli en platt text med ett innehåll som "bara" ska konstruera uppgifter där matematiken petas in och bäddar in elevens uppdrag att räkna ut.
Jag tycker det är allvarligt att en matematiktext inte diskuteras utifrån det budskap texten har. Jag har noggrant läst igenom matematikböcker för att titta på innehållet i uppgifterna. Jag har också genomfört den undervisningen i min klass. Då har vi textens förmedlande tankar i fokus. Inte själva uppdraget att lösa uppgifterna.
För min del är alla texter informationsbärande, och det måste jag som lärare vara medveten om. Texter har innehåll och inte som matematikbokens texter ofta behandlas som - göra, göra. För att eleverna ska tänka textinnehåll måste läraren tänka textinnehåll. Om läraren inte gör det, och inte funderar högt kring faktainformationen, kommer eleverna inte förhålla sig till texterna på detta vis heller. Då riskerar matematiktexten att bli en platt text med ett innehåll som "bara" ska konstruera uppgifter där matematiken petas in och bäddar in elevens uppdrag att räkna ut.
Jag tycker det är allvarligt att en matematiktext inte diskuteras utifrån det budskap texten har. Jag har noggrant läst igenom matematikböcker för att titta på innehållet i uppgifterna. Jag har också genomfört den undervisningen i min klass. Då har vi textens förmedlande tankar i fokus. Inte själva uppdraget att lösa uppgifterna.
Matematik: Tiokamraterna och telefonnummer
Den här undervisningen slår två flugor i en smäll; tiokamraterna och telefonkatalogen (har sparat den här lektionen - den är 14 år gammal, idag skulle nog eleverna hämta telefonnummer ur andra källor). Eleverna fick gå in på gula sidorna och ta telefonnummer till det som intresserade dem. Den här eleven var intresserad av bilar. Jag ser att jag redan tidigt genomförde tanken om det utvidgade samarbetet, här syns vem eleven samarbetat med. Idag har jag samarbetspartners och samtalspartner i klassrummet. Det är en självklar aktivitet att samarbeta. Det gör oss alla mer lärande och individen syns. Arbetet är från årskurs två.
Arbetet är också ett underlag för lärartänk och undervisningsfortsättningar. Den bedömningen gör jag alltid. Vad leder detta till för min undervisning? Vad kan jag utveckla? Vad bör jag återigen åskådliggöra? Det är inte eleven jag först bedömer utan min undervisning jag funderar kring. Eleven har givit sitt gensvar. Frågan är vad jag gör av den kunskap jag får? Det är min utvecklingstanke och mitt uppdrag.
Anne-Marie
Arbetet är också ett underlag för lärartänk och undervisningsfortsättningar. Den bedömningen gör jag alltid. Vad leder detta till för min undervisning? Vad kan jag utveckla? Vad bör jag återigen åskådliggöra? Det är inte eleven jag först bedömer utan min undervisning jag funderar kring. Eleven har givit sitt gensvar. Frågan är vad jag gör av den kunskap jag får? Det är min utvecklingstanke och mitt uppdrag.
Anne-Marie
Lärarens arbetsdag
Anne-Marie
Uppbyggligheten
Om något går sönder
så kan man se det som skärvor av något som är sönder
eller en skärva av något som en gång var helt.
Den sista meningen skapar fantasi och finulighetsfunderingar.
Det som gick sönder har fortfarande något att berätta.
Man skapar en helhet kring en skärva.
Jag brukar tänka - en skärva eller en helhet -
vi börjar med det vi har, härifrån börjar vi, här börjar vi nu.
Anne-Marie
Om läxor - vad att göra därhemma
Läxor - denna vecka skriver jag en krönika i Lärarnas Tidning om just läxor. Det är en aningens personlig reflektion om mig som mamma, svårigheterna med att ha tre barn som alla behöver hjälp ungefär samtidigt och hur läxorna ställde till det hemmavid.
Jag vill att läxor är bekräftande och åskådliggör att eleven utvecklat kunskap. Den allra bästa läxan - och då försvinner ordet läxa bort - är att eleven själv vill arbeta vidare hemma. Det är jag van att mina elever gör eller utvecklas att göra. Då är hemarbetet en följd av intresse och inte "straff" eller ett "bristinlägg" där eleven ska få hjälp med det eleven inte kan.
Nej, föräldrar har korta stunder med sina barn. Det hemarbete man har kan därför få ett annat innehåll. Bara detta - att informera föräldrarna om vad skolan förväntar sig av läxan och hur föräldern ska handskas med - exempelvis en text; högläsa den FÖR eleven, och diskutera innehåll och illustrationer tillsammans med ditt barn. Här ovan är ett stöd till föräldern. Läraren beskriver vad som eleven ska få uppleva kring läxan.
Jag har haft läxor där eleven ska lyssna på förälderns högläsning, beskriva hur det känns att lyssna på sin förälder då denne läser högt ur - ja - exempelvis: kokboken/sportsidorna/google/Ikeas manual - ja, egentligen vad som helst. Den läxan tyckte både föräldrar och elever om - "Vi hade så roligt!" Det tycker jag är mycket, mycket viktigt att föräldrar har tillsammans med sina ungar.
Anne-Marie
Jag vill att läxor är bekräftande och åskådliggör att eleven utvecklat kunskap. Den allra bästa läxan - och då försvinner ordet läxa bort - är att eleven själv vill arbeta vidare hemma. Det är jag van att mina elever gör eller utvecklas att göra. Då är hemarbetet en följd av intresse och inte "straff" eller ett "bristinlägg" där eleven ska få hjälp med det eleven inte kan.
Nej, föräldrar har korta stunder med sina barn. Det hemarbete man har kan därför få ett annat innehåll. Bara detta - att informera föräldrarna om vad skolan förväntar sig av läxan och hur föräldern ska handskas med - exempelvis en text; högläsa den FÖR eleven, och diskutera innehåll och illustrationer tillsammans med ditt barn. Här ovan är ett stöd till föräldern. Läraren beskriver vad som eleven ska få uppleva kring läxan.
Jag har haft läxor där eleven ska lyssna på förälderns högläsning, beskriva hur det känns att lyssna på sin förälder då denne läser högt ur - ja - exempelvis: kokboken/sportsidorna/google/Ikeas manual - ja, egentligen vad som helst. Den läxan tyckte både föräldrar och elever om - "Vi hade så roligt!" Det tycker jag är mycket, mycket viktigt att föräldrar har tillsammans med sina ungar.
Anne-Marie
Boktips x två
Boken SE UT av Lisa Berg Ortman och Anna-Clara Tidholm är en bok om människor. Det är bra tänker jag. Då jag ser omslaget tänker jag:
Jag ser ett litet utrymme för en elev att rita in sig i litteraturen. Att de sedan läser boken blir då ett ganska naturligt steg. Att jag också läser boken är också ett ganska naturligt steg. Jag vill lära mig om människor och hur man kan teckna dem, trots att boken inte handlar om hur att illustrera utan om att berätta om just människan. Jag tänker alltid - hur och vad och varför - kan jag använda denna bok. Oftast får jag oändligt många svar på de frågorna.
Anne-Marie
Jag ser ett litet utrymme för en elev att rita in sig i litteraturen. Att de sedan läser boken blir då ett ganska naturligt steg. Att jag också läser boken är också ett ganska naturligt steg. Jag vill lära mig om människor och hur man kan teckna dem, trots att boken inte handlar om hur att illustrera utan om att berätta om just människan. Jag tänker alltid - hur och vad och varför - kan jag använda denna bok. Oftast får jag oändligt många svar på de frågorna.
Anne-Marie
Litet organisationstips för klassrummet
Använd kjolsgalgar (och förlåt reklamen)! Kjolsgalgar kan tjänstgöra hängare för bokuppslag, för affischer, för elevarbeten, för storböcker och som här DET RINGER IN, storboken om skolan, och den roliga skolans undervisning och vardagsliv.
Anne-Marie
Anne-Marie
Utvecklingssamtal
Jag har utvecklingssamtal.
Det har jag i princip dagligdags med mina elever.
Ibland bjuder vi in föräldrarna!
Anne-Marie
Det har jag i princip dagligdags med mina elever.
Ibland bjuder vi in föräldrarna!
Anne-Marie
Teckningstips
Ta en bild.
Vilken som helst.
Klipp den i remsor.
Klistra upp den på ett nytt papper.
Skapa lite avstånd mellan remsorna.
Då har du skapat en ny slags bild.
Om du vill utveckla.
Ta två bilder som du klipper i remsor.
Varva en remsa från varje motiv, då har du lagt ihop två motiv till ett.
Anne-Marie
Rita gärna på bänken
Jag tejpar vita remsor över skolbänkarna. Dessa remsor tjänstgör som provlappar för stavning, uträkningar eller den där förtröelsetänkrörelsen man ibland behöver göra med pennan då man tänker.
Litet tips för klassrummet!
Anne-Marie
Fotbollsskoldag - jag är hes!
Fotbollsdag. Hesheten påtaglig.
Anne-Marie
Dagens fråga: Hur många ord kan du?
Anne-Marie frågar och eleverna funderar.
Anne-Marie
Framtiden i dåtiden
Om det är så som orden säger är det av vikt att man går tillbaka till dåtiden och hämtar igen det man missat. Framtid i dåtid?! Tja, det är iallafall bättre än att inte förstå sin samtid.
Anne-Marie
Ansvarstänk - uppdraget att klura på hur
Jag hittade denna rubrik i en gammal tidning. Hela artikeln handlade om barns lärande i ett klassrum. Nja, riktigt så var det inte. Men rubriken kunde ha varit en artikel om det spännande uppdraget att vara lärare bland ungar som tänker, tycker, funderar och utvecklas. Rubriken manar till ansvarstänk. Hur barn tänker är lärarens gåta. Och den har en mängd lösningar. En del gåtor tar längre tid att klura ut mångfaldssvaren till.
Anne-Marie
Anne-Marie
Upphittade ord
- Hur ska jag kategorisera, frågade jag i en slags från-kaos-till någon-slags-orientering.
- Organisera mera numera, svarade den ordhurtige.
- Men hur? frågade jag förtvivlat mitt i en enda röra av allt okategoriserat.
- Skapa kategorier, svarade den kategoriske.
- Skapa och skapa, jag gör ju för sjutton inget annat, svarade jag mycket opportunt.
- Ja, du får väl skapa ordning då, skrattade humoristen.
- Det är ju det jag ber om, någon slags ordning att kategorisera efter, väser jag fram till gensvar.
- Ta ett ord, vilket som helst, så har du skapat en kategori, lugn-och-ro-besvarar den tålmodige.
- Då tar jag "upphittade ord", svarar jag beslutsamt, under den kategorin kan man sopa det mesta under mattan, förlåt jag menar, svarar jag och upplever mig mycket nöjd med den stora hög av saker som nu finns under ett slags benämnande, och därmed i en slags begynnande ordning.
Anne-Marie
Ett utvecklingssamtal
För länge sedan hade jag en liten kvittrande glad elev. Eleven kvittrade glatt varenda lektion, var frökenvänlig, idel öra och tyckte allt som gjordes i skolan var det bästa som man kunde göra. Eleven kvittrade glatt varenda dag. Alltid pigg på skolarbete, tyckte maten var godare än godast och att fröknarna var de bästa på jooooooooooooorden.
Utvecklingsamtalet, det andra i ordningen, föreföll vara en enkel sak. Eleven hade nått samtliga då uppsatta mål (på den tiden då man inte riktigt visste vilka målen var men väl hur utveckling kunde se ut och vad att inte kunna var för något). Föräldern slog sig ned, jag slog mig ned, eleven slog sig ned.
Utvecklingssamtalet trevade sig fram, inte något kvitter alls, mest tystnad, fåordighet, allmänt absolut ingenting-roligt-eller absolut ingenting-lärt sig.
Jag ställde mig frågande.
- Jag förstår inte, du brukar ju kvittra som en lärka varenda dag, nu tycks det som allt i skolan är dåligt och bottenlöst tråkigt, försökte jag säga men med något andra ord. Eleven var en liten en. Men ungefär så ville jag fråga. Föräldern såg bekymrat på sitt barn, och såg mer än oroligt bekymrat på mig, oron spred sig som en svart moln. Jag fortsatte att utveckla det utvecklingssamtal jag ville involvera eleven i och inbjuda föräldern till. Det ville sig inte.
- Näe, hur är det egentligen? Har jag missförstått det hela? funderade jag en aningens högt men ändå tillräckligt förklarande för eleven och föräldern. Så här har jag sett på utvecklingen, men jag kan ha fel... försöker jag..
- Nej, du har inte fel, säger eleven dystert. Men det går inte att vara glad när det regnar ute. Jag vill inte ha utvecklingssamtal när det regnar. Då blir jag inte glad. Då blir jag regnig och mina strumpor är ju blöta...
Anne-Marie,
som funderar över saker och ting...
och framförallt över hur elever funderar över saker och ting.
Jag fick ordet
Jag fick ordet.
I gåva.
Jag gav ordet tillbaka.
Tack!
Tack var ordet jag gav tillbaka.
Jag fick ordet.
I gåva.
Anne-Marie
Streetsmart
Ja, varför inte!
Anne-Marie
Engelska - en utmaningsmening
Så här utvecklar jag denna uppgift:
1) Jag talar alltid i termer av utmaningar. Vilken utmaning vill du ha? Kan jag utmana dig...? Vad sägs om den här utmaningen? Jag tror du kan...
2) Ta en mening ur din bok, den bok du läser just nu. Välj en mening som är en lagom utmaning att översätta till engelska.
3) Pröva att översätta den till engelska.
4) Utvärdera
Så här tänker jag:
1) Engelska är ett kommunikationsspråk. Eleverna måste alltid våga försöka använda engelska.
2) Jag vill se hur eleven antar utmaningar. Utmaningar är ofta inom ramen för det man kan, alltså inom utvecklingszonen, men en aning svårare än det man är förtrogen med.
3) Elever vågar mer och tilltros förmåga.
4) Eleverna kan mer än de får visa.
5) Jag aktar mig för att värdera det elevn har valt. Om jag vill att eleven ska välja själv måste jag acceptera det val eleven gör. Annars kommer eleven aldrig att våga pröva utan leta efter uppgifter som gör läraren nöjd och glad vilket inte någonsin har varit elevens lärande uppdrag.
Mitt förhållningssätt:
1) Undervisningen ska utmana, hur den utmanar måste jag pröva.
2) Lärandet och klassrum är elevens lärande möjlighet och rättighet. Hur får eleverna förvalta det?
3) Att eleverna får pröva och ska få uppleva lärarens nyfikenhet.
Anne-Marie,
som hälsar med en pedagogisk vink härifrån...
IT-mamman besöker Körlings klassrum
Jag är här nu. I Anne-Maries klassrum. Äntligen.
Efter en tidig uppstigning i morse kom jag intuffande med pendeltåget och letade mig sedan fram till klassrummmet. Anne-Marie väntade med lite fika som hon köpt från barnens kafé.
En efter en kom sedan barnen indroppandes och satte igång att jobba. Tysta, småpratandes och fokuserade. Det var som på TV! Ja, ni som har sett Anne-Maries klass i UR:s TV-program vet att eleverna kommer igång med sina arbetsupgifter med en gång.
Jag blev djupt imponerad av det jag såg. Några elever satte igång att läsa engelska och att lyssna på varandra. Andra läste ihop med Anne-Marie och diskuterade texten vidare och vidare mot nya intressanta mål. Det var individuell undervisning, vägledd undervisning och storboksläsning. Jag såg ett arbete som inkluderade eleverna, ett arbete där de är delaktiga och där deras lärande är viktigt. Jag brukar vara en kritisk granskare, en som funderar över hur saker och ting kan förbättras. Här behövde jag inte vara kritisk. Jag lärde mig om lärande. Hur det är när det fungerar.
Det jag slogs av var att eleverna verkade tycka det de gjorde var så viktigt. De fokuserade. De ville mer. De har en lärare som tar dem på allvar, som uppmuntrar och som frågar efter mer.
Det är på riktigt. Inte bara på TV.
Tack för att jag fick komma!
//IT-mamman
Hänvisar vidare till UR´s skrivblogg
Idag har jag tänkt om skrivande avsändare och läsande mottagarförståelse
www.ur.se/blogg/skrivbloggen/
Anne-Marie
www.ur.se/blogg/skrivbloggen/
Anne-Marie
Klassrumstankar och klassrumsvisioner
Ja, nu är jag tillbaka i klassrummet. Sitter där jag vill vara. Tänker att så här skulle man kunna ha ett klassrum. Mer portabelt. Mer av ytor. Mer av stora fönster ut mot världen. Lärarens plats inte så självklar. Kanske i periferin och ibland i den centrala mitten. Jag kan tänka mig mina elever. Jag kan tänka mig deras förmåga att skapa rummet. Strindberg skrev något om att skapa ljus och att man måste riva ned för att skapa nytt. Jag skulle önska att man kunde bära ut för att skapa nytt. Det är gammal miljö i skolan. Förmågan att lära kanske inte längre är så stationär, bunden till en bänk och en stol. Jag är inte överens om lärarplatsen som kallas kateder.
Varför har läraren en sorts skrivplats och eleverna en annan tänker jag.
En skolbänk för den lärande.
En kateder för den utlärande.
Nej,
jag ser inte lärandet som något rumsligt. Jag ser rummet som en samlingsplats. Hur ska vi skapa lärande för morgondagen?
Vad händer om rummet är helt tomt?
Om vi inte ärver det av någon?
Inte ens får göra samma av någon gammal idé?
Om väggarna inte hade berättelser?
Vilka rumsliga krav har vi?
Vad behöver vi?
Vem behöver vad i ett lärande rum?
Vad behöver elever?
Hur lär sig ungar i olika klassrumsorganisationer?
Jag tänker utanför klassrumsdörrarna.
Det är tillåtet att tänka, trots att det kanske inte är möjligt att förändra det som är!
Anne-Marie,
som ständigt funderar över rummet som hyser lärande och lärande individer...
SÅ HÄR TÄNKER MINA ELEVER:
ELEV, Tjej år fyra:
Så här skulle mitt dröm klass rum se ut: Mitt i klassrumet skulle det finnas ett stort runt bord där alla kunde sitta och jobba. Istället för stolar så skulle alla få en varsin mjuk skön fotölj. Alla eleverna skulle också ha en engen data som man lätt kunde gå inn och leta på google. På vägen ska det hänga en jätte stor tv. Vägarna skulle va fullt med vakra färger. I hörnet skulle det finnas en litten pool som man kan svalka säg på sommaren. På golvet när vår fröken ska läsa så ska det finnas masvis med kuddar så att vi får ha det skönt istället för att sitta på golvet. I taket sulle det hänga en stor silver krona som lampa. På borden ska det finnas skrivbordslampor och masvis med papper och pennor i alla färger. Klassrumet ska inte ha så tråkiga färger som vi har nu utan mer glada färger som rött, rosa, blått, grönt, vit... Alla eleverna skulle få varsina lådor som är fräscha i en fin färg och stora så att alting får plats. Så skulle jag att mitt klassrum såg ut.
ELEV KILLE år fyra:
Mitt drömklassrum: Mitt drömklassrum skulle ha sköna soffor och fåtöljer.Klassrummet skulle vara stort och rymligt. Det ska finnas fina och stora lava lampor. Det ska vara mysigt och lungt. Det ska finnas många datorer så att man inte ska behöva turas om så mycket.Man ska såklart kunna gå ut på goggle.Det ska så klart finnas en radio och lungna skivor.Det ska finnas många tavlor som t.ex mona lisa. Det måste finnas bläck-pennor med t.ex röd och grön färg (Blå är lite gamalmodig)
det ska såklart finnas en säng till var och en i klassen så att man kan såva när man är trött. Sängarna ska vara sköna och och ha bra kvalité.Det måste finnas mycket böcker! Det ska finnas en stor stor platt-tv.
Man ska ha djur i klassrummet som t.ex sköldpaddor eller en katt.
Det ska finnas fina statyer som liknar t.ex Anne-Marie Körling.
ELEV Tjej i min lilla fyra:
Mitt drömklassrum: Mitt dröm klassrum skulle vara ett svart golv som var varmt så om tillexempel om det är kallt så slipper man frysa om fötterna på vintern! Klassrummet skulle ha akvarium med olika fiskar i olika färger och det skulle finnas olika sortes djur (klart om man inte var alergisk) som skulle tillexempel vara katter och kaniner som är på en bonda gård fast inga kyckligar och höns som kycklar och kacklar!Väggararna skulle det var trevliga färger (rengbågen) och soffor och fåtöljer som var mjuka(direkt inte hårda) Klassrummet skulle ha fina lampor i olika färger och på soffan som skulle vara grön har vita mjuka kuddar så att man får in mer ljus färg i klassrummet. Det skulle också finnas en disco kula på klassfesten! Alla elever hade en egen bärbar dator som dom kunde sitta lite var dom ville det fanns också många soffor där eleverna kunde sitta.
Det fanns också en stor röd matta i mitten där alla elever satte sig för att samlas på morgonen fröken(Jag eller Anne-Marie) skulle sitta på en röd fåtölj som var jätta mjuk och hade en macase(Staving?) i fåtöljen som man kunde stänga av så inga elever kunde sitta på den (om inte fröken(Anne-Marie) var arg) I ett hörn fanns det ett litet vatten fall med grodor som inte kunde hoppa (Kanske inte låter vetigt men ändå så eleverna slipper grodor på lektionen!) Dtt fanns även massor av gröna växter inne i klassrummet som hade ljusa färger, i ett skåp där fanns det goda mediciner som hjälpte (Anne-Marie!) med om man hade hosta eller feber eller hade astma och andra sjukdommar. Ingen elev skulle må dåligt det skulle vara paradiset! Klassrummet skulle ligga på en fin plats nära havet och berg och skogar så dom skulle få ett fint läge. Det skulle också finnas en överkättar maskin om det kom en "vikarie" som inte kunde svenska (om det kunde hända..) eller när han skulle prata engelska och rätta så man se rätt eller kanske man kunde spanska.
Det skulle ochså finnes en stor bok där man sa ett land och då bläddrade boken till den sidan så man slapp blödre blad och så kunde man leta mycket enkelt och smidigt på sidan!Det skulle också finnas massor av böcker det fanns inte en ända bok som inte hade tryckts i rummet alla böcker fanns!Massor av Harry Potter böcker och sagan om ringen och böcker som man får kännslor in! det skulle också finnas pappaer att torka sina tårar med om det blev för sorgligt. Det skulle också finnas en stor tavla som om man sa något så skrevs det upp men den var progla merad till att bara läraren sa och vad läraren ville att tavlan skulle skriva om barnen. Det skulle också finnas färgglada pennor i olika pennor i blyetch, bläck eller andra olika sortes pennor. Och på dörren till klassrummet så skulle det vara en välkomms skyllt med olikas blommor som eleverna hade gjort. Kapprummet till klassrummet skulle vara vackert (Mycket finnere en vårat!)! Det skulle vara olika färger grön, blå och lila! Hyllorna skulle vara gröna och hyllan man ställde skorna s kulle vara blåa och det skulel vara gadiner som var lila!
Rummet skulle vara vitt och färglatt!
Det fanns också en stor röd matta i mitten där alla elever satte sig för att samlas på morgonen fröken(Jag eller Anne-Marie) skulle sitta på en röd fåtölj som var jätta mjuk och hade en macase(Staving?) i fåtöljen som man kunde stänga av så inga elever kunde sitta på den (om inte fröken(Anne-Marie) var arg) I ett hörn fanns det ett litet vatten fall med grodor som inte kunde hoppa (Kanske inte låter vetigt men ändå så eleverna slipper grodor på lektionen!) Dtt fanns även massor av gröna växter inne i klassrummet som hade ljusa färger, i ett skåp där fanns det goda mediciner som hjälpte (Anne-Marie!) med om man hade hosta eller feber eller hade astma och andra sjukdommar. Ingen elev skulle må dåligt det skulle vara paradiset! Klassrummet skulle ligga på en fin plats nära havet och berg och skogar så dom skulle få ett fint läge. Det skulle också finnas en överkättar maskin om det kom en "vikarie" som inte kunde svenska (om det kunde hända..) eller när han skulle prata engelska och rätta så man se rätt eller kanske man kunde spanska.
Det skulle ochså finnes en stor bok där man sa ett land och då bläddrade boken till den sidan så man slapp blödre blad och så kunde man leta mycket enkelt och smidigt på sidan!Det skulle också finnas massor av böcker det fanns inte en ända bok som inte hade tryckts i rummet alla böcker fanns!Massor av Harry Potter böcker och sagan om ringen och böcker som man får kännslor in! det skulle också finnas pappaer att torka sina tårar med om det blev för sorgligt. Det skulle också finnas en stor tavla som om man sa något så skrevs det upp men den var progla merad till att bara läraren sa och vad läraren ville att tavlan skulle skriva om barnen. Det skulle också finnas färgglada pennor i olika pennor i blyetch, bläck eller andra olika sortes pennor. Och på dörren till klassrummet så skulle det vara en välkomms skyllt med olikas blommor som eleverna hade gjort. Kapprummet till klassrummet skulle vara vackert (Mycket finnere en vårat!)! Det skulle vara olika färger grön, blå och lila! Hyllorna skulle vara gröna och hyllan man ställde skorna s kulle vara blåa och det skulel vara gadiner som var lila!
Rummet skulle vara vitt och färglatt!
ELEV Kille år fyra:
Mitt drömklassrum är en ishockeyplan.Det står masa bord ute på isen som är borrade nere i isen. När skolan börjar står A-M ute på isen och alla barn sätter på sig skridskorna sen är det som vanligt vi hälsar på A-M. När vi har rast får vi åka runt och skjuta i sarien.När det är lunch går vi up i kafeterian och äter våra lådor är i båset .I omklädningsrumet är det macharsstolar.På ishockeyplan finns det också en diskorum med chips,läsk,TV,godis.på sarien är det HENDRIK ZETTERBERG BILDER.Varje fredag kommer Zäta på besök!
DRÖMBILD och FRAMTIDSVISION
En bärbar dator, en läsebok, ett skrivbord, ett klassrum. Jag hade detta en dag i min skola. En liten lånad sak som eleverna samlades runt, prövade på och sedan i tur och ordning arbetade vid. Det var en stunds framtid.
Anne-Marie
Anne-Marie
Utveckla lärande strategier
Jag läser väldigt ofta med var och en av mina elever. Då tänker jag utvecklingszon. Det betyder att jag under det att eleven läser funderar över vad eleven kan bli medveten om och hur att utveckla kompetensen ytterligare. Jag tänker att den undervisning jag har ska göra skillnad, inte bara vara en läsning för att lyssna av, utan en läsning där lärare och elev går in i dialog kring stoffet, kompetensen och vad eleven har utvecklat och kan utveckla ytterligare. Anslaget är positivt, stärkande och förstärkande. Undervisningen ska också syfta till att utveckla elevens strategier för hur att, i det här fallet i engelska, utveckla uttal, se generella regler och förmå tillämpa dem.
Min undervisning syns inte här, men elevens uppfattning om vad vi arbetat med och fortsätter att arbeta med, och hur eleven har uppfattat sitt lärande. Det sista är det absolut viktigaste. Jag kan undervisa och undervisa och tro mig ha nått fram ... men hurvida jag har det eller inte ... det syns i elevens gensvar.
Anne-Marie
Min undervisning syns inte här, men elevens uppfattning om vad vi arbetat med och fortsätter att arbeta med, och hur eleven har uppfattat sitt lärande. Det sista är det absolut viktigaste. Jag kan undervisa och undervisa och tro mig ha nått fram ... men hurvida jag har det eller inte ... det syns i elevens gensvar.
Anne-Marie
Ansikten
Anne-Marie
Skyltar med mer än övergångar
Skolskylten visar en flicka som går med raska steg. Flickan håller en pojke i handen. Han får springa. De är båda på väg och ingen drar den andre. Men i samma stad fanns en liten ålderdomsövergångsskylt som jag inte hann fotografera. Den visade en man med käpp. Mannen gick först och var ganska så rak i ryggen. Han höll den äldre kvinnan i handen, hon gick efter, med krum och dubbelvikt kropp och huvudet hängandes nedåt.
Hjälp tänkte jag - två övergångsskyltar - och milslängder liv emellan. Något med ordningen har också förändrats. Och något med flickans väg genom livet till gammal tant, likaså pojkens övergång från pojke till man. Jag sitter en aning förstummad i den buss som tar mig genom staden. Jag tänker...
Anne-Marie
Hjälp tänkte jag - två övergångsskyltar - och milslängder liv emellan. Något med ordningen har också förändrats. Och något med flickans väg genom livet till gammal tant, likaså pojkens övergång från pojke till man. Jag sitter en aning förstummad i den buss som tar mig genom staden. Jag tänker...
Anne-Marie
Twitter-kvitter kap 13
Nu har jag varit på utlandsresa.
Snart är jag på inrikesresa.
Buss och tunnelbana.
Hiss.
När jag har använt allt utom mina egna ben är jag hemma.
Anne-Marie
Ungefär så här
Inte närsynt - mer närseende.
Så tittar jag på saker och ting.
Anne-Marie,
som upptäckte att jag var nästintill ensam. Då syntes rummet som en möjlighet. Tänk att ha ett klassrum där det fanns plats att röra sig i. Tänk...
Bestyra (o) ordningen
Detta med ordning.
I större sammanhang behövs det en viss ordning.
I mindre sammanhang behövs en annan ordning.
Att ordna är ett bestyr.
Man ordnar något man redan tror sig ha ordning i.
När man är där och ordnar så skapas det oordning.
Vissa oordningar kan upplevas som en aning för mycket oordning.
Då har man istället för ordning skapat kaos.
Vid kaos kan man ge upp eller försöka skapa någon slags ny ordning.
Anne-Marie,
som är väldigt glad att två stycken höll mig under armarna då min dator skulle få en översyn och städas. - Aha, sa någon intresserad - här har vi ett och annat att skapa lite oreda i.
Kategoriserat
Kategorisera är mycket svårt.
Kategorier ska rubricera något som kan förgrenas likt ett rotsystem. Dock syns det omöjliga redan i rubrikerna. Saker och ting tvingas inte in i något rubricerat. Jag ser kategorierna som ett frö och sedan förgrenar sig ideerna åt alla möjliga håll för att skapa nya kategorier.
Jag har fått support och hjälp.
Bloggstädat, datorrusat, uppladdning, förlagslänkat och organisationpåbörjat.
Anne-Marie
Vattenpölen
Jag fick en skog, en himmel och ett vitt fluffigt moln i den lilla vattenpölen.
Anne-Marie
ORDPROMENAD
Anne-Marie
SJU DAGAR FRAMÅT
Sju dagar framåt
eller
Sju dagar bakåt
Anne-Marie
eller
Sju dagar bakåt
Anne-Marie
DEIPNOSOFIST - säger nog det mesta!
- Vilket ord gillar du allra mest, frågar jag den som sitter mittemot mig.
- Jag gillar ordet - DEIPNOSOFIST, säger den som fortfarande sitter mitt emot mig.
- Va, säger jag, som drar mig allt längre bort från den som sitter mitt emot mig.
- Ja, det betyder - konsten att småprata - säger den som lutar sig fram över restaurangbordet.
- Jaha, säger jag och tänker att man blir en aning rädd av att inte förstå ord och tar upp en gaffel i handen.
- Ja, som vi gör nu, säger den som tar upp en sked mitt emot mig. Nå vad gillar du för ord?
- Jag gillar ordet - MAT - säger jag, och sätter gaffeln i spagettin och försöker låta maten tysta mun.
Anne-Marie
ACHILLESHÄL
- Får jag låna din achilleshäl? frågar någon.
- Näe, den vill jag behålla, svarar jag som prisar en viss sårbarhet.
- Snälla, en liten stund, frågar den osårbare.
- Nej, jag vill inte veta hur det känns att inte bli sårad, svarar jag, inte en sekund vill jag vara utan min achilleshäl.
Anne-Marie
TWITTER-KVITTER kap 12
Jag for en aning bort och ifrån,
när jag kommer hem är jag hemma igen.
Jag har kameran med mig
men förståndet därhemma.
Är man glömsk så är man!
Jag gillar glömska!
Anne-Marie
UNDERVISNINGSMOTTAGLIG
- Ska jag visa dig?
- Ja gärna! utropar jag.
- Du kan göra så här!
- Nämen! Åh så roligt, skrattar jag.
- Nu kan du göra själv ...
- Åh så fiffigt, motiverarbrinner jag.
Sen satt jag uppe till klockan tre i morse och lärde mig göra nytt på datorn.
Man blir pigg av att lära sig nya saker. Ivrig också. Glad och motiverad likaså.
Idag ska jag lära mig mer av det jag lärde mig igår ... och fler nya saker.
Anne-Marie
FRÅNVÄND IDAG...
Jag hamnade mitt i alltsammans. Mitt i tal om framtiden. Mitt i tal om alltihop. Men jag flydde iväg. Orkade inte med de stora orden. Jag känner mig frånvänd. Hittade en vacker bokstav - ett endaste ord. Ö! Längtade plötsligt ut till en ö. Havsbandsön jag har som tillflyktsort och tillflyktsord.
Jag fann en fråga som jag dock håller aktuell:
Jag fann en fråga som jag dock håller aktuell:
Om detta kan jag diskutera ... gärna och mycket!
Anne-Marie
TWITTER-KVITTER kap 11
Idag ska jag ut och gå.
När jag gått en stund ska jag gå hem.
Jag går alltså i cirklar.
Ibland går jag i ovaler.
Mer sällan i fyrkanter.
Anne-Marie
HÖRT PÅ VALBORG
- Hej, vi ska få sockervadd? säger en liten en.
- Sockervadd? Vem ska ge er Sockervadd?
- Han som heter Valborg.
Anne-Marie
IDAG SKA JAG SNACKA MED ...
Idag ska jag snacka med en geting.
Jag har försökt få i stånd ett litet samtal men getingen sticker ifrån alltsammans.
Jag har en lista med frågor jag ska ställa till en geting.
Här är listan:
Är det roligt att sticka?
Vad stickar du helst?
Vem tycker du om att gadda ihop dig med?
Vad kommer ni fram till i en bikupa?
Får getingar surra i en bikupa?
Hur ser getingar på uppstickare?
Varför är ge-ting-ar så generösa?
Hur ofta hamnar en geting på ett stickspår?
Men just nu inser jag att jag absolut inte kommer få ett ord med i laget för getingar är så stingsliga och lättretade. En annan sak jag har förstått, det går inte att prata med en snigel, med en geting eller med en humla från Stureplan. Men om och ifall att ... så är det bra att skriva listor med frågor att ställa.
Anne-Marie
Jag har försökt få i stånd ett litet samtal men getingen sticker ifrån alltsammans.
Jag har en lista med frågor jag ska ställa till en geting.
Här är listan:
Är det roligt att sticka?
Vad stickar du helst?
Vem tycker du om att gadda ihop dig med?
Vad kommer ni fram till i en bikupa?
Får getingar surra i en bikupa?
Hur ser getingar på uppstickare?
Varför är ge-ting-ar så generösa?
Hur ofta hamnar en geting på ett stickspår?
Men just nu inser jag att jag absolut inte kommer få ett ord med i laget för getingar är så stingsliga och lättretade. En annan sak jag har förstått, det går inte att prata med en snigel, med en geting eller med en humla från Stureplan. Men om och ifall att ... så är det bra att skriva listor med frågor att ställa.
Anne-Marie
SKRUVAT
Igår satt jag på en parksoffa och samtalde länge och väl med en god vän. Det slog mig att detaljerna i våra samtal sammanföll med detaljerna på parksoffan. Vi höll oss helt enkelt inom ramen för det lilla och möjliga. Skruvade in våra argument så att de skulle passa ihop och hålla samman. Vi är båda två intresserade av det man kan se men inte behöver fästa något avseende vid. Vi fäster avseende vid allt det som går att grubbla på för båda två tycker om att grubbla. Det är en aning skruvat men vi har roligt.
Anne-Marie