Tillkännaförhoppas om Tomas Tranströmer

Jag framtidstänker några timmar.
Då öppnar den nye ständige sekreteraren Peter Englund den stora litteraturdörren och tillkännager att årets nobelpris i litteratur går till - Tomas Tranströmer.

Jag håller diktarens ord intill mitt hjärta, skavsår, nerv och blod - och håller tummarna!
Anne-Marie

En pärla på Stadsteatern

Det danska gästspelet - AUGUST - ska ni genast ordna biljetter till. En liten pärla. En liten underbar pärla. Jag måste bara göra reklam. Danskarna är bara här några dagar. Så ni som är i Stockholm missa inte denna föreställning. Jag har åtnjutit premiären och skrek HURRA! högt då den dryga timmen var till ända.

Anne-Marie

Självklart Rosa Bandet - min bild om visionen för forskningen



Självklart Rosa Bandet till förmån för bröstcancerforskningen. Jag har ritat en framtidsvision. Att Rosa Bandet pengarna och alla andra insatser gör så stor nytta att forskarna kommer på hur att hindra, bota, lindra och rädda kvinnor.

Anne-Marie

Katedern?!

Förlåt! Men jag reagerar på ordet!
Katedern!

Det är märkligt att just
katedern ska symbolisera lärarens undervisning. Det är inte katedern i sig som är undervisning utan lärarens roll i klassrummet. Jag vill inte ha en kateder. Jag vill ha undervisning i många konstellationer. Fullt ut. Jag räknar med att jag ska undervisa. Det är just undervisandet som är roligt och utvecklande. Eleverna ska få möjligheter att lära genom att se sin lärare göra. Jag undervisar genom att åskådliggöra mitt tänk, skriva modeller och skapa goda undervisande fokus att samtala, göra, tänka, grubbla och utgå ifrån.

Katedern finns inte i mitt klassrum, men jag har haft såväl skolinspektion som skolverket på flera besök för att just titta på undervisningen och samspelet med eleverna. Det är så mycket utanförtyckande om klassrum och lärande. Då vi för in gamla begrepp skapas gamla och föråldrade bilder. Det betyder att ett klassrum kan bli organiserat utifrån katedertänket, det som vi en gång minns i våra egna klassrum. Jag tror att det är en fara. Eleverna ska inte rikta sig mot ett håll utan mot flera håll, mot klasskamrater och in i lärande och utvecklande undervisningar.

Läraren ska naturligtvis undervisa - det tror jag de flesta lärare gör - och samtidigt finnas intill eleverna då de arbetar. Jag tror mycket lite på självständiga arbeten, utan mer på ett klassrum som skapas av lärande gemenskap, tydliga undervisande fokus och eleverna i mångstämmiga konstellationer. Lärandet för mig är rörligt, muntligt och processande. Läraren är mitt i detta.

Jag vill inte ha in en gammal metafor för lärande, däremot vill jag ha tillbaka den modellande läraren, läraren som undervisar!

Anne-Marie

Estoniakatastrofen, vad gjorde du då?

21 500 träffar på Estoniakatastrofen. För mig är det enda.

Eftersom jag själv lamslogs den dagen, och förlorade en aning av tidsbegrepp och omvärldsförståelse: Vad gjorde du den dagen, hur fick du meddelandet, hur tänkte du?

Om du har lust att skriva något här så är det mycket betydelsefullt för mig!


Anne-Marie

Läsvart? Läsvärt!

Läsvärt tycker jag!
A-M

Direkt från Vita Huset

Jag gillar det här. Jag kan också välja hur jag vill hålla mig uppdaterad - facebook, twitter (jag följer Obama på Twitter) och så vidare:

Det här kan jag ta direkt in i
undervisningen.
Anne-Marie


09-09-09 09.09.09




Den här dagen är ju hur vacker som helst.
I siffror är den helt underbar - det gäller bara att hålla tiden då det inträffar:

09-09-09 09.09.09


Anne-Marie

Mobilpresentation - okänt nummer?



Varje sommar har jag slagit mig ned i ett slags andra vardagsrum. Det är så enkelt att slå sig ned där vid detta cafe. Man börjar prata, idag sitter jag med grabbarna. De är bergsklättrare och jag älskar att höra dem berätta. Vi talar idrott och skolan, könsrollerna i gymnastiken och lagsport och individuella utmaningar.

En av mobilerna ringer:

- Okänt nummer, jag svarar inte, säger den ene.
- Inte jag heller, aldrig att jag svarar om jag inte vet vem det är! säger den andre.
- Näe, jag är likadan säger jag. Jag vill veta vem jag talar med innan jag svarar.

Men säger vi nästan unisont. Det är konstigt!
För hur gör vi då när vi får ett nummer som vi inte känner igen.

- Jag kollar med nummerupplysningen, googlar på namnet, sedan går jag ut på facebook och söker, kollar vem som känner den här personen, ja... jag liksom undersöker allt innan jag väntar in till nästa gång personen ifråga ringer igen, säger den yngste av oss alla.

Själv söker jag nog på Eniro, eller lyssnar in det inlästa eller får ett sms. Inte lägger jag ned all min tid för att söka reda på det mesta innan jag svarar.

Det här är nummerpresentationens tid, sökmotorernas århundrade och som en avlägsen rest tänker jag på den svarta gamla telefonen, med en skiva med siffror på, man snurrade in numret till den man sökte, därhemma gick en signal fram och om det var tidigt i mitt lilla liv, så svarade man högtidligt med såväl sitt för och efternamn så att uppringaren visste att signalen gick fram hos den de sökte.
- Ja, goddag, det här är ...., jag söker den och den, kunde telefonrösten säga.

Detta inledande samtal är för länge sedan borta.
Ett okänt nummer betyder att man inte svarar.
Som lärare har jag dessutom min telefon på ljudlöst.
Hör inte ens att någon ringer.

Hur gör ni?

Anne-Marie

Framtidhopp: Haninge - en modellande skolkommun



Almedalstankar som jag måste tanka ur mig:

- Vi var sämsta skolkommunen i hela Sverige, och inte nog med det - vi utsågs av Bris till den sämsta kommunen för barn att bo i, säger den socialdemokratiske skolpolitikern i Haninge. Han säger det med STOLTHET.

Detta har jag tänkt på. Denna glada stolthet. Gilla kritiken. Göra sig mottaglig för den. Inte mota den tillbaka, sortera in avsändarna i ett utvisningsbås och tro sig om att vara bättre, utan gilla läget. Man kan gilla läget så pass att man med stolthet säger som man gör i Haninge.

Vad de har gjort i Haninge är att definiera en position.
- HÄR ÄR VI NU!

Och därifrån beslutat sig för att bli 100% bättre. Och att målet ska vara att 100% av eleverna ska nå sina mål i Haninges skolor. Och om en skolpolitiker antar en stolthet över faktum och gillar läget, så gillar skolpolitikern också framgångarna. För om man börjar någonstans, låt oss säga från noll, så är ju all utveckling mot något bättre, utveckling.

Det fina med det hela är att man är rörande överens skolpolitiskt. Den moderate kommunordförande vinkar glatt till sin röde samarbetspartner. Om skolfrågorna är de överens. Och det bådar gott. Det blir så mycket tydligare då. Och genom skolHaninge visioner och ledarskapsintresse sipprar budskapet ned i alla led, lärarmedvetenhet och lärarfortbildning, krav och utmaningar som slutligen ...

... syns i  elevens läsutvecklingsschema och säkerligen framöver i begynnande självkänsla om att "just jag" är en del av hela kommunens omsorg om att ge "just mig" en god skolgång.

Anne-Marie,
som funderar vidare sedan Almedalen -och hur orden - IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD - verkligen kan omsättas i handling.

Almedalsmöten och lärarfortbildning



Det är nog det bästa med Almedalsveckan - alla möten. Det är vi rörande överens om-vi som är här. Det betyder korta samtal och fördjupande diskussioner. Det betyder glimtar och hejsan-svejsan-möten. Seminarierna är många och utbudet stort och brett. Lärarnas Riksförbund har haft flera mycket intressanta seminarier, Fryshuset likaså, Lärarförbundet har verkat ute och intervjuat folk om skolan, och jag och Öpedagogen har haft innerliga samtal om skolutveckling och skola i stort. 

Jag är min sista arbetsdag här - och därefter blir det vila över.
Jag föreslår att man framöver funderar över hur lärare kan få göra sin fortbildning under Almedalsveckan. Här finns allt. Jag kommer lista en programtanke här på bloggen. Jag har haft mycket fortbildning, fördjupning och lärande för egen del, vilket jag betraktar som en stor ynnest. Det är också viktigt att lärare får komma ut i helt andra verksamheter för att förstå hur skolan är en del av ett större sammanhang.

Anne-Marie

Samtalsbulle och kontaktfika



I Almedalsbiblioteket sitter jag och bloggar. Här är också UR och URsmart. Här är också seminaier. Här är också en uppsamlingsplats. Här är människorna som skyr regnet. Här är folk som är uppkopplade. Här är människorna som slår sig ned och berättar. Jag lyssnar. Det är mänskligt att berätta och dela med sig. Jag gillar bullarna. Kaffet. Platsen. Och utan att blinka lämnar jag min datorplats, springer efter en kopp kaffe till, sliter tag i en bulle av hembakad sort, slår mig ned igen. Skriver en aning. Lyssnar på fler. Smuttar på heta kaffet. Spanar ut mot politiken. Ser regnet. Är där jag är.

Anne-Marie

Jag är snart på Youtube?!!!!

Helt utan vetskap om fick jag kunskap om att jag väldigt väldigt väldigt snart ligger ute på youtube! Allt för sakens skulle. Jag är på mingelparty med Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet och lämnar datorn vind för våg. Och det är en aning spännande. Man ska mingla försiktigt.
Anne-Marie

Gästbloggare på min blogg

Hej.
Jag har fått tag på en bra bit skvaller: Inom kort kommer Anne-Marie ta steget över till rör(l)ig media. Detta med anledning  av kombinationen att Anne-Marie sprudlar av  klokskaper om barns skolrättigheter och att jag tillfälligt kommit över inloggningen till en videoblogg för Lärarförbundet...

<På grund av tekniska tillkortakommanden (=datorn i min ryggsäck har typ världens sämsta batteri) kan jag inte visa er klippet här och nu. Inom kort finns det dock att beskåda på
youtube.com/lararforbundet och på lärarförbundets framsida...

Som en liten pausfågel erbjuds intervjun jag gjorde igår med Bert Karlsson... 





Nu hinner jag inte skriva mer. Anne-marie kommre tillbaka... det här stannar melan oss, eller hur?

//Killfröken

Jag samlar skolord i Almedalen



Jag samlar på mig lite skolord från personer jag samtalar eller möter. Det börjar bli några stycken och jag tänker publicera dem här. Jag tycker om att träffa folk - Killfröken är här, Lotta Gröning beskrev skolan i vackra ord, Batra var vänlig och den förste jag talade med, Helena Bross blev vackertänkande kring dåtidens egna klassrum och det framtida hon såg som möjligt.

Anne-Marie

BE LÄRARNA OM URSÄKT!



Det var nog den mest glädjande skoldebatt jag suttit åhörare till. Jag tyckte om Robert Nord - Ja, vi var i botten i Haninge, till och med Bris utnämnde oss till Sveriges sämsta kommun, och vi presterade sämst resultat av alla kommuner i Sverige. Nog fanns det att tänka och grubbla kring. Denna kommun har stolta börjat följa upp och säga att alla elever har rätt att utbilda sig och läraren är deras redskap.

Men det var ingen som gjorde dåligt ifrån sig under debatten. Kanske berodde det mest på att de talade kring en bok DEN GUDARNA ÄLSKAR ... av författaren Gunnar Orlander som berör den faktiska skolpolitiken under alla år som gått. Helt överens var alla kring att man borde be lärarna om ursäkt... ja eleverna också.

Det är väl detta anslag som gör mig så glad. Att man kan se vad som hänt med lärarnas yrke och att det kanske faktiskt handlar om politiskt styre och inte om bristande förmåga att axla ett ansvar. Jag vet att vi lärare gör allt vi kan för att rätt begripa det vi har att omsätta. Och det vi ska omsätta det kommer liksom från ovan - och från olika ovan - som med ovana tankar filtreras ned till oss som står i klassrummen.

Framtidsscenariot torde vara och framönskades av bl.a. Lotta Gröning - att skolan inte är en tummelplats för politiska blockbråk med ett antingen eller.

Så jag ser en försonade tanke - för en stärkt lärarkår betyder i slutändan att vi faktiskt når eleverna. Och eleverna är våra egentliga uppdragsgivare.

Anne-Marie,
som lyssnade till Metta Fjelkner, Robert Nord, P J Linder, Lotta Gröning, Gunnar Ohrlander samt Erik Blix som ställde frågorna och samlade ihop synpunkterna. Jag hade en del att säga men satt stundom och hoppade i lyssnarläktaren av faktisk glädje. Det är inte illa.

Packar ned för att packa upp i Almedalen



Packar ned:

* Mina pedagogiska tankar
* Min tandborste och en aning för röd apotekartandkräm
* Min nyfikenhet
* En klänning av något piffigare slag
* Min upptäckarlust
* Skor som tål min framfart och ett par som lyfter mig en aning högre
* Mina visioner
* En tröja att värma mig i om det blir för kallt helt plötsligt
* Mina frågor
* En översättarbok och en roman om någon ting helt annat.
* Min vänlighet
* En kamera att återblicka igenom
* Mina sinnen
* Den dator som är min alldeles egna plattform att berätta genom
* Mina öppna ögon
* Solglasögon för att inte bländas alltför mycket

Jag hoppas på en hög himmel med gränslöst tillåtande tankar där ingen behöver huka sig under regnet av småspik!

Anne-Marie

Ofantligt begåvad men något är oändligt sorgligt



Det är något som besvärar mig då jag tänker kring Michael Jackson. Det är då jag ser bilderna av honom som en unge. Det som händer senare - hans vuxna förehavanden vill jag inte veta så mycket om - jag tycker om hans musik. Men när man sammanfattar ett livsöde blir det för mig den där lilla ungen som en gång var en glad liten människa och som såg fram emot att leva ett liv. Det är något sorgligt över utvecklingen. Den lilla ungen ska synas genom hela livet - springet, glimten, glädjen, nyfikenheten - och inte förnekelse kring den man är eller den man var. Jag har lyssnat till Michael Jacksons musik hela dagen, ofrivilligt för den spelas överallt, och tänkt - en gång var han bara ett litet barn som härmade sina bröder och vars föräldrar manade honom fram på scenen. Hur hade det varit om han gjort allt genom sin egna vilja?

Allt fridfullt under denna tonlösa värld,
Anne-Marie

Går omkring i stort sett



Jag går omkring.
Det betyder att jag är en betraktare.
Nu är jag i ett annat land.
Jag ser en pojke rulla sin fotboll framför sig på gatorna.
Jag tänker - när såg jag detta i min egen stad. Leker ungar där?
Jag ser två äldre människor slingra sig om varandra. Det ser jag sällan i min egen stad?
Jag ser ett annat par slingra sig om varandra - de är ännu äldre än det här paret jag stod bakom.
Jag ser... och det jag ser funderar jag kring.
Därför går jag omkring.

Anne-Marie

Michael Jackson

Det är märkligt kanske -

att tänka på sin egen familj då nyheten om Michael Jackson är död. Men under en väldigt glad och rolig tid i min familj var samlingen kring TV´n och de videor som visade Michael Jacksons dans, scenografi och illustrerade hans sånger. Mina barn dansade Michael Jacksondanser, Michael Jackson var musikvideons absolut största hjälte i vår familj, vi lämnade allt vi hade för händer, skruvade upp volymen på TV´n och gungade i takt med den rytm som strömmade ut över golven som genast blev dansplatser.

Så det är mina barn jag tänker på då jag får nyheten om Michael Jacksons död. Han var deras idol, och som sådan, en märklig figur som vi alla ofta diskuterade. Som ikon var han. Men som människa dog han. Så är det med döden. Den är mänsklig och lika för oss alla.

Anne-Marie

Tidigare inlägg