Anne-Marie Körling Blogg

Hurradag från första början

Dagen har varit en HURRA-dag från första början.
Jag bär dagen med mig hela dagen.
In i klassrummet med lyckosteg.
Ut ur klassrummet med springsteg.
In i matsalen med hungerssteg.
In i livet med hoppsasteg.

Glädje!

Det är så mycket att det spiller över.
Överallt.

Anne-Marie

---

En plats för ensamhet

Den här platsen vill jag återuppleva. En liten affär. Ett litet bord. En endaste stol. Ett mycket litet bord. En fönsterplats. Och därmed en servering. Jag ville så gärna tillbringa min dag vid detta bord. Blicka ut över människorna. Fundera över mitt liv. Le mot någon som är i färd med att inhandla någon slags fruktkompott och en spännande ost av oätbar sort. Jag frågade om jag fick slå mig ned, beställa en kopp hett av något svart outgrundligt mörkt, en långväga biscottaskorpa till, eller en väldigt nygräddad kanelbulle av det sötare slaget. Men nej - tyvärr. Bordet var reserverat. För några timmar. En annan ensam hade bokat platsen.

- Aha, tänkte jag. Och här går jag omkring och njuter ensamhet. Och så finns det andra som gör det. Reserverat en plats för det.

Nedrans också!

Anne-Marie

---

Jag kulturyttrar mig

Jag läser en annan människas ord. Jag köpte en hög med böcker igår. Två på det engelska språket. Två på kärleksspråket. Två på faktaspråket. Jag befinner mig i kulturer. Då jag slår ihop boken jag just nu läser blickar jag ut över min kultur. Plötsligt störs den.

Det släntrar in en son och hans flickvän. En ny kultur stör min. Det välkomnar jag. De sätter sig på soffkanten, båda är berättarsugna och vill gnugga ungdom in i mitt liv. Nattlivskulturen är inte min kultur.

Jag ska vandra vattnen runt. Det är min morgonkultur. Också den är föränderlig. Höstkulturen väller sig över sommarkulturen. Erövrar grönt till rött. Blad singlar ned över stigarna. Det är kultur i allt. Som alla andra dagar ensamvandrar jag. Jag bär minnen med mig. Min egen minneskultur. Ibland sjunger jag högt, då är jag lycklig och hämtar sångerna ur mitt innersta. Min självkultur. Min omvärld hör min lycka, den där tonen som nynnandet sprider.

- Sällsamhetskulturyttring. Inte glädje. Inte lycka. Bara varandekulturen. Ja, då sjunger jag, säger jag. Jag är rädd för den omgivning som får mig att sluta sjunga, min varningskultur.

Här hemma hos mig ser jag inte min egen. Min egna hemmakultur är oläsbar för mig. Jag är mitt i den. Jag är en jagkultur som i största delen av mitt liv levt i två-och-flerkulturen. För tre år sedan blev jag en ensamkultur. Mina barn flyttade ut och ifrån. Då erövrade jag ordet jag och kartsökte i en för mig okänd kultur. Tidigare använde jag detta jag-ord så sällan, kanske alltför sällan. Jag talade i vi. Vikulturen har präglat mitt liv. Människan är summan av sina möten, sina relationer och sina kulturäventyr. Vikulturen är större än jagkulturen.

Kärlekskulturen är ett mysterium berättar boken. Jag tänker att ensamkulturen är ett lika stort. Men jag är inte ensam. Jag är mitt i alltsammans. En ynka liten kulturdel bland andra ynka kulturdelar.

Jag välkomnar kulturkrocken. Den ska jag inte polisanmäla. Den ska jag inte skydda med kulturplåster. Den ska jag kulturläsa! Med nyfikna ögon. Stora kulturnyfikna ögon. Med vidöppna ögon. Alla människor är kulturer.

- Vem är du? så ska jag förhålla mig till den andre, och den, och den och  just de två som nyss släntrade in med sin nattkultur till min morgonkultur.

Jag är aldrig ensam med litteraturen. Den skapar ett vi. Den vikultur jag behöver. Jag läser:

alla vi är sociala varelser, så det sociala är inte ett hinder för ett identitetsbygge - utan själva förutsättningen!

Anne-Marie,
som är ser kaffet i kaffekoppen som en kulturyttring i min värld.

---

Lördag och förskottsglädjen!

Det är lördag!
Jag mår bättre.

- Ta ut glädjen i förskott!

Det tänker jag göra!
Varför försitta den möjligheten?

Surplar i mig kaffet.
Svart. Hett.

Sätter sprätt på dagen.
Och hostan!


Och ni där ute - God Morgon!

Anne-Marie

---

Krydda med lek

Min son är i köket. Det finns alltid en uns lekfullhet i det mesta vi gör.
- Fotografera monstret i stekpannan!
Lätt som en plätt.

Anne-Marie,
ett helt privat inlägg i den pedagogiska debatten.

---

Sms om mina glasögon

Välkommen att hämta dina nya glasögon säger sms-meddelandet.
- Välkommen och välkommen, tänker jag. I blindo har jag prövat ut några nya glasögon. Då jag skiftar från de kära gamla bågarna tror jag mig förtvivla i de nya. Vad kommer jag att se och utstråla genom dem?

Anne-Marie

---

Datorkunskap

Min son studerar vid datorn. Jag studerar sonen. Allt går att läsa.
Anne-Marie

---

Från ena sidan till den andra

Från ena sidan tar jag mig över till den andra sidan. Det är en yttre resa. Den inre resan ser helt annorlunda ut. Den har inte ens denna riktning. Den reser tillbaka. Den inre resan skapar en historia. Jag landar på Bromma flygplats. Där väntar utgången.

Anne-Marie

---

Höstens Gotland

Jag promenerar runt i ett Visby. Varje sten återkallar minnet. Jag går omkring i en höst.
Solen värmer. Jag fryser en aning. Berättelserna springer fram. Jag nästan rör vid dem.
Det är så ensamt där jag går. Så ensamt. Så ensamt. Runt hörnet ler minnet och glasscafeet
syns plötsligt öppet. Jag kliver rakt in i sommaren. Sträcker fram en hand...

Anne-Marie

---

Nystirrandet!

Köpt nya glasögon - av annan karaktär!
Såg inte ut genom de gamla.
Ska bli spännande att se världen med nya ögon.
Kommer rikta in mig på förändringarna!

Anne-Marie

---

Walking up and down with my camera

En slags promenad!
Anne-Marie

---

Storasyster ser dig!

Äsch - jag lekte bara med gamla ord och meningar: Storasyster ser dig! Jag tror mer att någon ser dig. Förhoppningsvis med goda och blida ögon. Då det gäller barn önskar jag att vi vuxna ser och sätter en vidvinkel till detta seende. Utvidgar det. I skolan kan man öva sig att se rätt och inte fel. Jag har ett kameraöga som utvecklar mitt seende. Jag ser mycket, och noggrant. Men storasyster... nej... jag är lillasyster!

Anne-Marie

---

Tänkande jag

Funderar och grubblar.
Fotograferar och snubblar.
Skriver och bokstavsbubblar.
Promenerar och studerar.
Söndagstid och veckoslutar.

Anne-Marie,
som försöker självporträttera!

---

Hemkommen inte bortkommen

Jag bär huvudet fullt av idéer och intryck. Det är en lätt börda.
Anne-Marie

---

Kraften i ett JA!

Det var vackert det jag fick förtroende att delta i idag. Två nära, nära, sa Ja! Ja! till varandra inför oss andra. Jag höll ett tal om allt det jag inte tänkt tala om. Men storheten i det lilla ordet "ja" och dess vackra gensvar till en annan människa blev temat. Bejakelsen. Kanske att vi lite oftare skulle pröva ordet JA istället för att snabbt begränsa oss till ordet Nej. Om man också säger ja till varandra då det blir svårt och tilltrasslat så hålls mötesplatserna öppna.

Anne-Marie,
som också gillar tryggheten i ett NEJ!

---

Förbereda ett tal och bröllopsvisionera

Jag tänker i stolar.

En stol för ensamhet.
Två stolar för samtal.
Tre stolar för sällskap.

Jag tror att kärleken kan bli den grogrund för så mycket annat om det innehåller just dessa rader. Ett äktenskap är också historia och framtid i ett. Familjer förenas i ett par av två som gifter sig. Nytt skapas. Vissa stolar står tomma på bröllopsfesten också. De som också påverkar detta bröllop. En stol intill mig står väldigt tom. En annan står tom bredvid någon annan. Det står historiska stolar runt rummet och middagsbordet. Det står en stol som väntar på att få komma in i gemenskapen. Det byggs nya stolar. Stolen är en bild av människan. Vi har våra människor såväl inom oss som utanför. Jag bär människor intill mig. Jag kommer blicka ut mot andra människor. Jag vill hålla en blick åt en riktning. Till den som är mig närmast. Ett äktenskap är ett slags löfte om sådana viktiga saker. Kanske att man ibland måste slänga en stol i ett vattendrag för att skapa luft och högre tak i det som finns mellan två.

För mig är intill det vackraste kärleksord jag vet.
Oavsett hur världen ser ut runt omkring, hur miljön är.
Är intill en universal plats för två.
Man kan inte sitta intill utan att vara just två.

Så kommer mitt tal att ta form.



Anne-Marie,
som tror att livsbejakelsen inte behöver en egen trädgård. Den går att skapa i det nötta och det lite trasiga. Huvudsaken är att man vill att den ska få utrymme.

---

Stass, öronglitter och stjärneglans

Snart ska jag ut på vift. Stass, öronglitter, stjärneglans.

Jag ska på bröllop. Det är lördagens frieri - och den vackraste frågan

- Vill du? blev besvarad med det rungande ordet Ja.

Jag ska hålla tal. Jag vill att de som tar varandra under sina omsorgsvingar inte klipper dem någonsin och att då de får det svårt vågar gräva en aning djupare där de står och sitter, hittar kärnan som ibland kan döljas i det som kallas vardag och prövningar.
Jag vill dem framtid från ett här och nu.

Anne-Marie

---

Djupgrävande i text

Jag pendlar mellan att gräva ännu djupare där jag står. Men då inser jag att jag sitter. Jag ska gräva där jag sitter. Om jag gräver där jag sitter så måste jag gräva en aning mer symboliskt. Jag gräver inte heller rent fysiskt. Jag tänker djupare kring de dilemman jag är satt att utveckla. Jag blir sittande med mina grävande redskap - min vision, min omtanke, min vilja, mina kunskaper - och allt ska vägas i en guldvåg. Jag måste gräva djupt i mitt tänkande, och gräva djupare i en annan människas tänkande.

Jag sitter och gräver. Men inte ned mig. Jag gräver upp mig.
Jag kan bära med mig det jag grävt fram.


Anne-Marie

---

Lördagsfrieri!

Kaffet är slut.

Då gäller det att tänka om.
Te är också gott, FAKTISKT!

Det blir te!
Det blir nytt för dagen.

Och i detta tecken får dagen bjuda upp mig!

Anne-Marie

---

Lördageri

---