Körling - En musikplansch i skolmiljö
Det kom en litet mail. Igen!
- Får jag skänka dig den här? Det är om din släkt och om skola!
- Jag tackar och bugar, sa jag inte alls.
Jag skrev att jag var rörd över omtanken, och omsorgen att leta Körlingsaker. Jag trodde inte att jag skulle få så många gensvar på denna förfrågan.
Anne-Marie,
som kan den här sången ... och jag tror att planscherna ska göra eleverna med på noterna genom att klappa dem med händerna. Det händer att jag är med på noterna utan att jag klappar händerna. I det här fallet skulle jag vilja lägga en klapp av vänlig art på avsändarens ömma kind.
Vid närmare efterforskning:
röd är kastanjettspel
blå är triangelspel
de övriga är otydbara... men med tanke på de instrument jag kan tyda ut så antar jag att de andra instrumenten är två skedar mot varandra och mungiga.
- Får jag skänka dig den här? Det är om din släkt och om skola!
- Jag tackar och bugar, sa jag inte alls.
Jag skrev att jag var rörd över omtanken, och omsorgen att leta Körlingsaker. Jag trodde inte att jag skulle få så många gensvar på denna förfrågan.
Anne-Marie,
som kan den här sången ... och jag tror att planscherna ska göra eleverna med på noterna genom att klappa dem med händerna. Det händer att jag är med på noterna utan att jag klappar händerna. I det här fallet skulle jag vilja lägga en klapp av vänlig art på avsändarens ömma kind.
Vid närmare efterforskning:
röd är kastanjettspel
blå är triangelspel
de övriga är otydbara... men med tanke på de instrument jag kan tyda ut så antar jag att de andra instrumenten är två skedar mot varandra och mungiga.
Felix Körling och August Körling
Köpte nyss en bok till dig. Säg till om du redan har den. Den heter "Svensk solosång 1850-1890" av Axel Helmer. Ett kort kapitel handlar om August Körlings sångkompositioner.
Kram
Mattias
_____________________________________________________________________
Jag har en sådan om tänksam vän. Min farfarsfar var tonsättare. Han var under sin tid en ganska välkänd och seriös tonsättare (vilket vackert ord egentligen TON-SÄTTARE). August är far till Felix Körling. August föddes på andra sidan om 1850talet. Då han dog gick man man ur huse i Ystad. Det var stadssorg och kortege. Huset där August Körling föddes finns kvar och bär en minnesplakett - Här bodde August Körling... och hans son Felix Körling...Det är ungefär allt vad jag vet om min farfars far. Men min allra finaste vän är en sakfinnare. Jag bad honom om att nyfiket leta där jag inte hittar. Och vips...
TACK MATTIAS,
Anne-Marie
som vet att andra Körlingar ibland letar sig hit för att uppdatera sig om släkten.
TACK MATTIAS,
Anne-Marie
som vet att andra Körlingar ibland letar sig hit för att uppdatera sig om släkten.
Felix Körling har trallafton 1911
Alltså läs annonsen...
Vilka underbara ord:
TRALLAFTON - Föregångaren till Allsången?
OFFENTLIGA NÖJEN - Jo jo - det är inte dåliga saker det.
FRIKORT GÄLLA INTE - Nä nä - här är det bara att punga fram med de femtio öre som detta offentliga nöje kostar.
För säkerhetsskull så skriver man i annonsen att det är SERVERING SOM VANLIGT. Det blev nog en helfestlig kväll. För någon repris gavs inte.
Jag gillar användandet av de icke konsekventa punkterna, kommatecknen och allt det där som vi inte längre ser i annonser. Jag gillar de där händerna som riktar uppmärksamheten mot det verkliga höjdpunkten. Om händerna inte fanns där så skulle det kanske vara en aning svårt att förstå att ... här blir det trallande av.
Ja, kära farfar, jag ärvde trudilutten av dig!
Det är jag evigt tacksam för, och TRALLAFTON - absolut! Jag är med.
Farfar Felix Körling syns i den lilla runda infällda bilden.
Anne-Marie,
som tusen, tusen gånger om tackar min gode vän Mattias på Piratförlaget för hans fantastiska insats att hitta saker och ting om min farfar. Detta kom alldeles nyss via hans mobil. Vilken teknik egentligen. Från 1911 till mitt köksbord med några knäpp och siffror... egentligen fattar jag ingenting alls.
Vilka underbara ord:
TRALLAFTON - Föregångaren till Allsången?
OFFENTLIGA NÖJEN - Jo jo - det är inte dåliga saker det.
FRIKORT GÄLLA INTE - Nä nä - här är det bara att punga fram med de femtio öre som detta offentliga nöje kostar.
För säkerhetsskull så skriver man i annonsen att det är SERVERING SOM VANLIGT. Det blev nog en helfestlig kväll. För någon repris gavs inte.
Jag gillar användandet av de icke konsekventa punkterna, kommatecknen och allt det där som vi inte längre ser i annonser. Jag gillar de där händerna som riktar uppmärksamheten mot det verkliga höjdpunkten. Om händerna inte fanns där så skulle det kanske vara en aning svårt att förstå att ... här blir det trallande av.
Ja, kära farfar, jag ärvde trudilutten av dig!
Det är jag evigt tacksam för, och TRALLAFTON - absolut! Jag är med.
Farfar Felix Körling syns i den lilla runda infällda bilden.
Anne-Marie,
som tusen, tusen gånger om tackar min gode vän Mattias på Piratförlaget för hans fantastiska insats att hitta saker och ting om min farfar. Detta kom alldeles nyss via hans mobil. Vilken teknik egentligen. Från 1911 till mitt köksbord med några knäpp och siffror... egentligen fattar jag ingenting alls.
Sända meddelanden under första världskriget
Min farfar söker sin son. Första världskriget betyder skyttegravar och gränsdragning mot andra länder. Det finns inte många sätt att sända iväg sina ord. Jag blir rörd då jag läser farfars telegram. Kan leva mig in i den långa tystnaden som saknaden innebär. Det är julafton. Ett telefonsamtal är julgåvan denna helg. Jag kan se min farfar, min farmor och några syskon stå tysta vid den telefon som fanns i mina farföräldrars hem då signalen tränger igenom julnatten. Sonen som inte är där utan vaktar någonting någon annanstans ringer hem. Det känns märkligt starkt.
Idag kan ett samtal vara lika väntat, oändligt betydelsefullt, men vi har det i våra dagliga liv. Möjligheten till kommunikation är så enkel. Det som är svårt är att vara så öppen och skör inför det man vill med sitt samtal. Jag vet att ett helt hem andades saknad och hyste stor längtan denna jul 1917. Jag behåller denna historiska text nära min släkthistoria.
Anne-Marie
Idag kan ett samtal vara lika väntat, oändligt betydelsefullt, men vi har det i våra dagliga liv. Möjligheten till kommunikation är så enkel. Det som är svårt är att vara så öppen och skör inför det man vill med sitt samtal. Jag vet att ett helt hem andades saknad och hyste stor längtan denna jul 1917. Jag behåller denna historiska text nära min släkthistoria.
Anne-Marie
Felix Körling i tecknad form
Felix Körling var känd som en glad och positiv kraft i de musikvärldar han ingick. Men om kören inte riktigt hörsammade dirigenten kunde han ibland ge sig tillkänna för någon sekund eller två. Någon tecknade detta lärande porträtt då musiken skavde i kompositörens öron och lät illa. De sköna konsterna betyder mycket för den som tror sig förstå sig på dem. Det blixtrade till för några sekunder berättades det, och rättning i tonarterna infann sig och då dirigentpinnen åter slogs mot notstället sjöngs varje ton med klar och tydlig stämma, lite vibrato kanhända, men va sjutton...
Anne-Marie
tänker kring en tillsänd teckning av min farfar...
Anne-Marie
tänker kring en tillsänd teckning av min farfar...
Att gå på farfars gata
Det är ju en aning spännande att gå fram och tillbaka på farfars gata. Jag har gått där en gång för länge sedan. Nu går jag min egen väg.
Anne-Marie
Felix Körling gav mig mitt namn
Detta är mitt namn. Jag fick det långt innan jag föddes. Jag bär det vidare ut i en modernare tid.
Anne-Marie
Felix Körlings ord går igen!
Jag tycker så mycket om när orden går igen. Här är farfar Felix Körlings sång - Om pappa ville ge jag ... en femöring vet mamma...då skulle jag bli så glad...så glad så glad. Då skulle jag köpa så mycket med detsamma och ge pappa pengarna som sen blev kvar...
Så jag samlar på mig en aning om farfar Felix här på min blogg. Det har hittills resulterat i att människor sänt mig fotografier, youtubeinlägg från Turkiet och att jag funnit en och annan släkting ... så är det med ord. De är som magneter.
Drar till sig läsare.
Så jag samlar på mig en aning om farfar Felix här på min blogg. Det har hittills resulterat i att människor sänt mig fotografier, youtubeinlägg från Turkiet och att jag funnit en och annan släkting ... så är det med ord. De är som magneter.
Drar till sig läsare.
Anne-Marie
Om pappa ville ge jag en femöring... kallas väl också "femöringen" och syns ibland i devalveringsdebatten. Melodin kom säkerligen till då någon liten unge längtade efter en slant att köpa något helt fantastiskt stort för och med barnets generösa omtanke - så skulle femöringen också räcka till hela familjens behov av saker och ting. Bara för att göra andra glada.
På spaning efter farfar Felix Körling
Hej!
Sitter och bläddrar i boken "Örebro Teater - en minnesbok utgiven av Örebro kulturnämnd i samband med återinvigningen av teatern 1976" i redaktion av Anders Clason.
På sidan 123 skriver Hilla Britta Lindeberg om när hon var skolflicka på 20-talet. Där hittade jag följande citat:
"En gång var det stor galaföreställning på teatern med den kände barnviskompositören Felix Körling som hedersgäst. Då kryllade scenen av Wia-Wua-Wampa-indianer och dockmammor. Kvällen före denna, sedan veckor tillbaka inrepeterade och med spänning emotsedda galaafton, ringde Emma Gilmark [sagotant i Örebro] till min mor och berättade, att hon inspirerats till att skriva en hyllningsdikt från alla barnen till Felix Körling. Den borde nu läras in och uppläsas. Jag kommer inte alls ihåg, hur inlärningen tillgick, men däremot kan jag fortfarande känna den enorma rampfeber jag hade, när jag till allra sist skulle kliva fram med en bukett blommor och stå framför hedersgästen och läsa upp den i hast inlärda dikten. Tydligen gick det vägen, om inte, hade jag nog kommit ihåg det."
TACK FÖR BIDRAGET TILL MIN SPANING EFTER FARFAR FELIX KÖRLING
Jag är på spaning efter min farfar i text och bild. Några som läser bloggen här söker också farfarinformation och därför välkomnar jag gärna det ni hittar. Här är en som antaget utmaningen. Det är med glädje jag tar emot uppgifterna om farfar Felix Körling. Farfar var under sin levnad en kulturpersonlighet och kallades Sveriges vispappa. Jag tycker det är spännande att trudilutterna lever vidare och att jag i efterhand får skörda information om min farfar. Det finns nedtecknade saker och ting, fotografier också men de är inte kända av mig.
Anne-Marie
OM FARFARS SÅNG OCH TURKIET
DET KOM ETT BLOGGSVAR SOM JAG LYFTER FRAM HÄR:
Att melodin till Tre trallande jäntor är spridd i Turkiet och har anknytning till idrott beror antagligen på att den på tjugotalet togs till Turkiet av Selim Siri Tarcan, som sänts till Sverige för att lära sig gymnastikutbildning, och att han hört den med en helt annan text än Frödings, nämligen en som som börjar: "Gymnastiken skall ge oss tillbaka den styrka vi svenskar har haft. Den skall göra oss friska och raka, till ett folk utav hälsa och kraft." Den texten var nog ganska spridd i Sverige; jag hörde min mor på fyrtiotalet med en viss ironisk ton sjunga den i södra Lapplands inland när lagårdsarbetet frestade på. Att melodin den spritts i Turkiet via gymnastiklärare stöds också av en av dödsannonserna i Kerstin Vinterheds nya bok.
JAG TÄNKER:
Märkliga vägar. Alltså min farfars melodi kom till Turkiet och blev en mycket populär sång där och är fortfarande en populär sång. Jag tycker det är så spännande. För det fanns bara papper och penna för att kopiera och spara då, ett notblad med noter på och så färdas tonerna vidare ut i världen. Lilla farfar blå... härligt att du lever kvar på detta viset.
Telegram till min pappa från min farfar Felix Körling. Första världskriget brinner - året är 1917. Hur sången kom till Turkiet är för mig en gåta, dåtidens sms kom i denna form. Lika obegripligt att de nådde fram genom bruset från och i det mörka Europa.
Anne-Marie
DET TRASIGA ÄGGETS KALAS
Min farfar skrev en äggvisa för länge sedan, detta är illustrationen till den visan. Kalaset hette sången. Text och musik Felix Körling. Den tillhörde min absoluta favoritsång då jag var en liten unge som sprang och hoppsade omkring i livet:
Det lilla hönan la ett ägg,
men ägget gick i kras.
- Mitt herrskap, skrek hon, kom, kom, kom jag bjuder på kalas.
Och då kom tuppen och ankan
och åsen och duvan och kycklingen
och fölungen
och Nasse Nöff med knorr på svansen.
Och sen kom hunden och katten
och lammet och geten och
Kråkekrax och Skateskratt
och alla ville på kalas.
Men när de fingo ägget se
som hade gått i kras
så skreko alla
- Är det mat att bjuda på kalas?
Och tuppen sa:
Som högsta hönset i korgen
måste jag säga
att det skamligt
att narra folk på
detta viset.
Och så gick tuppen,
och ankan och gåsen och duvan
och kycklingen och fölungen
och Nasse Nöff med knorr på svansen
och sen gick hunden
och katten och lammet
och geten och Kråkekrax
och Skateskratt
och alla skrek:
"Ett sånt kalas"
Anne-Marie,
som GLAD PÅSK hälsar er på detta viset.
ROTFYLLARLUSTEN
Jag är barn av flera tider. Mitt namn har jag av min farfar. Han föddes 1864. Det är evinnerliga tider sedan dess. Min pappa föddes på 1800-talets slut. Min pappa sprang omkring och var barn under Ellen Keys tid, då barn helt plötsligt kunde vara lekandes, där skolan började tänka om och i nya banor. Influensernas tid. Min pappa visste inget om första världskriget, inte andra heller. Då det första kom så var det först ett krig, sedan ett större krig, och nästan i efterhand blev det ett världskrig. Då vanliga människor fick överblick och kunskap om. Erfarenheten tvingades de på. Min farmor skickade matkorgar med lokomotivet. Mat till sina söner som var placerade på andra orter i Sverige. Det första benämndes bara som världskriget. Efter andra världskriget föddes jag.
Mitt avstånd till min faderliga sida har aldrig handlat om avstånd. Mitt namn - Körling - var under en tid uppburet namn. Alltsedan jag varit liten har mitt namn ständigt inneburit att någon har berättat något om min farfar och vilken barnvisa de tyckte absolut bäst om. De två Körlingarna - två ståtliga män, kompositörer, min farfars far och min farfar, lät mig få bära ett namn som det... ja... sjöngs lite om. Min farfar Felix var en känd man. Men farfar Felix far August var om någon mer känd. Men då är vi nere på en helt annan tideräkning. Vi talar nu om 1850-talet. Det är evinnerliga tider sedan. Hur man blev känd då har jag faktiskt ingen aning. Hur man spred sin musik är för mig ett mysterium. Hur musiken finns kvar likaså.
Farfar hälsar på Kung Gustav V. Jag gömmer mig i framtiden någonstans.Min pappa var alltså gammal då han fick mig. Det hade jag ju ingen aning om. Det är så med barn att de vet inte hur det kan vara, hur saker och ting är, hur världen ser ut för andra, vad som är gammalt eller ungt... ja, trivialiteter för en liten unge. Jag brydde mig bara om att min pappa var min pappa. Det andra var inget jag tänkte så mycket på.
Pappa var en av de som höll till i Klarakvarteren. Och där satt jag och lärde mig äta spagetti. Jag satt vid samma bord som Nils Ferlin. Men som det barn jag var så var jag också lyckligt ovetandes om detta. Jag åt spagetti helt enkelt. Det gick till så att jag fick följa med till Staden om jag kunde rulla spagetti på en gaffel, använda sked, sitta fint och ... vips hade jag min inträdesbiljett till de anrika platserna runt Klarakvarteren, Berns salonger... och andra platser jag inte hade en aning om. Man fungerar så då man är ett barn. Man har ingen aning. Man följer med.
Idag rotar jag omkring i min dåtid. Det är en tåt där, det är en tåt där. Men då jag ser böcker som handlar om Klarakvarteren, om Evert Taube, om spagettidisken i hörnet vid Vasagatan... då klicker det till i rotfyllarlusten. Jag vill hämta hem min historia.
ur PARNASSEN I S:TA CLARA av Harald Forss, Raben & Sjögren (1968)
Och varje gång jag skrivit om min farfar Felix Körling, eller om något Körlingskt... så har jag fått kontakt med min historia. Det är därför jag skriver ned den här... för då bidrar andra till att den skriver in sig i ett sammanhang.
Anne-Marie,
som samtidigt undrar vad 30-tals-stuff är och hur det såg ut när man dansade på Säckens Piano?
Pappa var en av de som höll till i Klarakvarteren. Och där satt jag och lärde mig äta spagetti. Jag satt vid samma bord som Nils Ferlin. Men som det barn jag var så var jag också lyckligt ovetandes om detta. Jag åt spagetti helt enkelt. Det gick till så att jag fick följa med till Staden om jag kunde rulla spagetti på en gaffel, använda sked, sitta fint och ... vips hade jag min inträdesbiljett till de anrika platserna runt Klarakvarteren, Berns salonger... och andra platser jag inte hade en aning om. Man fungerar så då man är ett barn. Man har ingen aning. Man följer med.
Idag rotar jag omkring i min dåtid. Det är en tåt där, det är en tåt där. Men då jag ser böcker som handlar om Klarakvarteren, om Evert Taube, om spagettidisken i hörnet vid Vasagatan... då klicker det till i rotfyllarlusten. Jag vill hämta hem min historia.
ur PARNASSEN I S:TA CLARA av Harald Forss, Raben & Sjögren (1968)
Och varje gång jag skrivit om min farfar Felix Körling, eller om något Körlingskt... så har jag fått kontakt med min historia. Det är därför jag skriver ned den här... för då bidrar andra till att den skriver in sig i ett sammanhang.
Anne-Marie,
som samtidigt undrar vad 30-tals-stuff är och hur det såg ut när man dansade på Säckens Piano?
Brev under första världskriget
Det där vardagliga under kriget. - Ät upp brödet även om det är torrt. Skicka hem strumporna för lagning. Det är min pappa som får detta brev från en ömmande moder. Han är inkallad. Hon är hemma. Så kan det också vara. Då fanns inte jag heller. Inte en i närheten av att ens vara påtänkt. Det tycker jag är synd. Jag hade gärna varit där farmor varit, lärt mig stoppa strumpor och baka bröd som skickades på tåget från Halmstad till Stockholms regemente. Det var snåla och stränga tider. Kuponger för att handla smör, kaffe och socker, samt lite annat smått och gott som vi tar för givet idag.
Anne-Marie
Anne-Marie
FELIX KÖRLING och TRE TRALLANDE JÄNTOR
Anne-Marie,
Boy, am I glad I have located you :)
'Tre Trallande Jäntor' has been a national curiosity for us Turks all those years..
While riddled with all sorts of intrigue and whispers out out of grapewine in the music circles (that it was a plagiarized piece or not), very little has been written about its origin and how it came about to be one of the best known tunes in Turkey.
To help clarify the mist/mystique a bit, I wrote a blog article [ http://muzminanonim.blogspot.com/2008/08/nanay-rfnt.html ] in Turkish.
I asked a Swdish friend of mine to translate 'Tre Trallande Jäntor' into English, which I then translated into Turkish; but, neither my Swedish friend nor I were very sure of correctness of the translations.
Anyway..
I'd like to get in touch with you both about the translations and the story of the poem. Could you contact me at the email address I filled in with this comment of mine.
Cheers,
Boy, am I glad I have located you :)
'Tre Trallande Jäntor' has been a national curiosity for us Turks all those years..
While riddled with all sorts of intrigue and whispers out out of grapewine in the music circles (that it was a plagiarized piece or not), very little has been written about its origin and how it came about to be one of the best known tunes in Turkey.
To help clarify the mist/mystique a bit, I wrote a blog article [ http://muzminanonim.blogspot.com/2008/08/nanay-rfnt.html ] in Turkish.
I asked a Swdish friend of mine to translate 'Tre Trallande Jäntor' into English, which I then translated into Turkish; but, neither my Swedish friend nor I were very sure of correctness of the translations.
Anyway..
I'd like to get in touch with you both about the translations and the story of the poem. Could you contact me at the email address I filled in with this comment of mine.
Cheers,
Jag fick detta bloggsvar nyss. Jag publicerar det så här. Jag måste berätta en händelse jag var med om för några år sedan. Jag julhandlade i Stockholm. Min son julhandlade på en annan plats. Jag var på väg hem. Min son var på väg genom betalarkassorna. Jag fick ett mobilsamtal. Min son hade inga pengar. Jag (herregud vilken räddande ängel man är ibland) kastade mig i en taxi (det var jul och generositeten är och ska vara synlig då, försvar för mitt agerande) för att rädda honom ur knipan.
Väl i taxin sa jag något julstressat
- Kör mig till ... det är en aning bråttom. Min son är i knipa (varför säger man så när sonen inte alls är i knipa).
Taxichauffören satte fart. Som en bildåre körde han. Jag var tvungen att säga till - lite försiktigt
- Du så bråttom är det inte.
- Din son är liten, är i fara, du är hans mamma, vi ska rädda honom.
- Min son är inte i fara, svarade jag, han står i en kassa och kan inte betala sin mat.
- Din son är stor?
- Ja!
- Aha, jag trodde han var liten? Ungefär fem år. Du ser ung ut.
- Mmmmmmmmm, svarade jag.
- Ja ni svenskar är så konstiga med era barn, fortsatte taxichauffören. Du säger att han är stor, jag tycker fortfarande att han är liten och har rätt till sina föräldrar. Klart att det är bråttom också till en 21 åring.
- Jo, svarade jag. Lite lättad då jag tyckte att han legitimerade mitt handlande.
- Jag kör fort... då?
Nåväl, där satt jag i taxin och lyssnadde på hur jag uppfostrade min son, tänkte en aning på det, och var tvungen att ställa en motfråga:
- Hur gör du då? Hur tänker du? Var är ditt ursprungsland?
- Turkiet!
- Aha, jag har anknytning till Turkiet, spann jag vidare.
- Du, Turkiet?
- Ja, genom en sång, en melodi.
- Aha, undrade taxichauffören
- Ja, den går så här, sa jag och bytte ut mitt talande till ett sjungande. (Jag sjöng tre trallande jäntor...trallal...mm..lala)
Taxichauffören tvärstannade. Stängde av motorn. Vände sig om och stirrade på mig. Därefter började han sjunga för högan hals - samma melodi. Han vräkte på så det stod härliga till. Jag kunde inte annat än skratta. Min farfar... hi hi hi ... har skrivit den fnissade jag under det att taxichauffören fortsatte att sjunga.
- Din farfar!
Nu stängde taxichauffören av taxametern.
- Jag bjuder dig på resan, sa han och mumlade... din farfar... förstår du hur stor den där sången är i Turkiet....?
Jag kom till slut fram till min son, på taxichaufförens begäran skulle jag fortsätta min resa hem i hans taxi. Väl tillbaka in i bilen hände följande.
- Jag bjuder dig på mat!
- Neeeejeeheee, svarade jag dumt och osäkert.
- Jo, för du är barnbarn till den där melodin.
Visp satt jag bland turkar på en turkisk restaurang, mottagen som en gudinna, bjuden på middag, pratat med, samtalad med, skratt och sång. Väl hemma bara log jag åt alltsammans. Några toners skillnad. Jag tror farfar slog ett ackord i dur från sin plats. Om han visste!http://se.youtube.com/watch?v=z2Xni-eFi64
Anne-Marie,
som ibland sjunger TRE TRALLANDE JÄNTOR vilka en hel fotbollspublik gör i Turkiet:
Väl i taxin sa jag något julstressat
- Kör mig till ... det är en aning bråttom. Min son är i knipa (varför säger man så när sonen inte alls är i knipa).
Taxichauffören satte fart. Som en bildåre körde han. Jag var tvungen att säga till - lite försiktigt
- Du så bråttom är det inte.
- Din son är liten, är i fara, du är hans mamma, vi ska rädda honom.
- Min son är inte i fara, svarade jag, han står i en kassa och kan inte betala sin mat.
- Din son är stor?
- Ja!
- Aha, jag trodde han var liten? Ungefär fem år. Du ser ung ut.
- Mmmmmmmmm, svarade jag.
- Ja ni svenskar är så konstiga med era barn, fortsatte taxichauffören. Du säger att han är stor, jag tycker fortfarande att han är liten och har rätt till sina föräldrar. Klart att det är bråttom också till en 21 åring.
- Jo, svarade jag. Lite lättad då jag tyckte att han legitimerade mitt handlande.
- Jag kör fort... då?
Nåväl, där satt jag i taxin och lyssnadde på hur jag uppfostrade min son, tänkte en aning på det, och var tvungen att ställa en motfråga:
- Hur gör du då? Hur tänker du? Var är ditt ursprungsland?
- Turkiet!
- Aha, jag har anknytning till Turkiet, spann jag vidare.
- Du, Turkiet?
- Ja, genom en sång, en melodi.
- Aha, undrade taxichauffören
- Ja, den går så här, sa jag och bytte ut mitt talande till ett sjungande. (Jag sjöng tre trallande jäntor...trallal...mm..lala)
Taxichauffören tvärstannade. Stängde av motorn. Vände sig om och stirrade på mig. Därefter började han sjunga för högan hals - samma melodi. Han vräkte på så det stod härliga till. Jag kunde inte annat än skratta. Min farfar... hi hi hi ... har skrivit den fnissade jag under det att taxichauffören fortsatte att sjunga.
- Din farfar!
Nu stängde taxichauffören av taxametern.
- Jag bjuder dig på resan, sa han och mumlade... din farfar... förstår du hur stor den där sången är i Turkiet....?
Jag kom till slut fram till min son, på taxichaufförens begäran skulle jag fortsätta min resa hem i hans taxi. Väl tillbaka in i bilen hände följande.
- Jag bjuder dig på mat!
- Neeeejeeheee, svarade jag dumt och osäkert.
- Jo, för du är barnbarn till den där melodin.
Visp satt jag bland turkar på en turkisk restaurang, mottagen som en gudinna, bjuden på middag, pratat med, samtalad med, skratt och sång. Väl hemma bara log jag åt alltsammans. Några toners skillnad. Jag tror farfar slog ett ackord i dur från sin plats. Om han visste!http://se.youtube.com/watch?v=z2Xni-eFi64
Anne-Marie,
som ibland sjunger TRE TRALLANDE JÄNTOR vilka en hel fotbollspublik gör i Turkiet:
NEJ SE DET SNÖAR
"Jag kom förstås att tänka på Felix när årets första snö började falla här för en halvtimme sedan."
skrev en vän till mig på Facebook. Omedelbart gjorde han mig glad. Tänk att påminna mig om mina rötter. Jag är ju en trudiluttande människa. Är jag lycklig så sjunger jag. Som om jag fått en musikgen och ett speciellt öra för musik.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja prata med min farfar Felix. Jag tycker han borde ha skrivit JA se det snöar!
Men jag antar att det där NEJet i början hade att göra med själva utropet - NÄMEN - se det snöar! Och sedan gick det nog inte att hindra de där barnen som rusade ut i snövädret. På den tiden då snön var vit, föll i mängder och då det var lekfullt att vara ute i snön. Antar att en av barnen som min farfar hämtade inspiration av kanske kunde vara min pappa.
Anne-Marie
På bilden blickar min farfar ut rakt mot er mina läsare, bredvid honom sitter den långt mer berömde August Körling, tonsättaren som höll musiken så högt att han lät döpa sin son efter den store tonsättaren Felix Mendelsohn.
skrev en vän till mig på Facebook. Omedelbart gjorde han mig glad. Tänk att påminna mig om mina rötter. Jag är ju en trudiluttande människa. Är jag lycklig så sjunger jag. Som om jag fått en musikgen och ett speciellt öra för musik.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja prata med min farfar Felix. Jag tycker han borde ha skrivit JA se det snöar!
Men jag antar att det där NEJet i början hade att göra med själva utropet - NÄMEN - se det snöar! Och sedan gick det nog inte att hindra de där barnen som rusade ut i snövädret. På den tiden då snön var vit, föll i mängder och då det var lekfullt att vara ute i snön. Antar att en av barnen som min farfar hämtade inspiration av kanske kunde vara min pappa.
Anne-Marie
På bilden blickar min farfar ut rakt mot er mina läsare, bredvid honom sitter den långt mer berömde August Körling, tonsättaren som höll musiken så högt att han lät döpa sin son efter den store tonsättaren Felix Mendelsohn.
SNAJSIGT FARFAR
Farfar sitter i mitten,
Han ledde kören. Den var hans instrument.
Utan kören skulle han inte kunna höra sina sånger eller kompositioner.
Så är det med det mesta.
Vi behöver varandra.
Anne-Marie,
som nyss fick detta kort tillsänt mig, och som tycker farfar är lite snajsig.
ÄPPLET PÅ FARFARS GATA
Märklig historia detta.
Jag är farande.
Från Lund till Göteborg.
GPS-styrd.
Svänger av.
In i Halmstad.
Butiksparkerar.
Antikaffären.
Kameraberedd. Fotografisugen.
Samtalar mig in i butikens hjärta.
Butiksägaren berättar.
- Detta är Elvira. Elvira,
Hon omsorgslägger en hand om Elvira.
- Och här är Ellen...
Skyltdockeliv i butik.
Märkligt säger jag.
Jag är på spaning efter gammal tid.
Finns det någon här.
- lite kanske säger butiksinnehavaren.
Jag har några gamla burkar... kanske innehåller de tid.
Nja - jag menar gammaltid... min farfar var verksam här.
Farfar vem?
Farfar den, svarar jag.
- Men han har en gata här... kör dit!
Jag köpte en skyltdocka i rena ivern.
En från 40-talet... och satte den intill mig...
bilfarandes runt. Det är sant.
Hon heter Mary.
Vägbeskrivning erhålles ovanifrån.
Finns det en gata som heter...
och jag kör...
med vingliga ben
och skrynkliga minnen
GPS svarar
- Du är på rätt väg.
Tag snart åt höger,
och sedan vänster,
nu är du på din
ursprungsgata...
kliv ur... kliv av...
välkommen!
Unika GPSansvarare.
Tänk en skylt.
Av gatunamnssort.
Jag får lägga mig i.
Skriva ut g...ata.
Fullkomliggöra.
Det är fullkomligt att hitta hem.
Då slår det mig...
var är huset
på gatan där
min pappa föddes...
?
Ser mig omkring.
Husvill.
Då kommer en kvinna.
Hon lutar sig fram.
Leende.
Berättarglädjande.
Felix Körling hus...
Ja ...
och berättelserna kommer...
- Din farfar var organist...
han spelade...
han blev arg en gång...
på Alice Tegnér...
och han ledde sångarkörer...
åk nu och titta på din farfars hus...
besök graven också...
den ligger utefter muren...
välskött...
Du är lättrörd du...
- Jag? frågade jag.
- Dina tårar...
Jag tog hand om mina tårar.
Och knappade in en ny adress
på min GPS...
I vilket riktning ska jag.
Bakåt i tiden, bakåt i tiden.
Husfinnare.
Jag fann ett hus.
Huset fann inte mig.
Ingen öppnade.
Men grannen ropade...
- du välkommen till mig...
kom hit... en körlingare...
här... se om du kan fotografera
huset från min sida av planket.
Motivet höll sig gömt.
Ett äppelträd växte sig över
från min gamla familjetomt.
Ett äpple...
Jag fick med mig ett äpple.
Ett träd har burit frukt.
Ett träd har lämnat av frukt.
På grannens täppa.
Jag får ett äpple med mig.
Kärlekssymbol...
och lärdomssymbol.
Gemensamhetsmyllande frukt.
Jag tog en ordentlig tugga...
Och kände mig en smula rikare.
Anne-Marie
Musikens vägar
Min farfar komponerade musik. Han var tonsättare. Han skrev opera, han skrev barnvisor. Farfars musik är nästan bortglömd... Nej se det snöar ... lever kvar...Ett gammalt fult och elakt troll... lever kvar... och som talesätt lever ... om jag fick fem öre ... 
Allra mest känd är farfar för sin tonsättning av TRE TRALLANDE JÄNTOR. Gustaf Frödings dikt om tre flickor som blir uppvaktade på väg till en dans...
Musiken kom till under en promenad i goda vänners lag. Farfar var långt borta från sitt piano, hade ett litet pappersark i fickan, en penna... och kunde sina toner också då de präntades ned i form av noter... han översatte dem inom sig...det blev musik. Långt långt senare hittade farfar lappen i sin kavaj. Så ... och så blev det noter. 
Musiken spreds via notblad. Lyssnade till musiken gjorde man på plats. I salonger, i kyrkor, vid sammankomster, och i min farfars fall - i hans hem i Halmstad, Sverige. Inbjuden till farfar och farmor var en musikstuderande från Turkiet.
Han skrev av noterna...reste tillbaka till Turkiet... och där kom farfars verk att bli mycket mycket omtyckt och känt. Än idag kan man höra farfars melodi... i reklamsnuttar...i folkmun...ja en turkisk taxichaufför i Sverige sjöng den högt för mig i sin taxi...och kidnappade mig på middag som tack för att jag var farfars barnbarn. Så kan det gå.
Idag öppnar jag min mail. Bifogat är en ljudfil. Ett bifogat mästerverk. Jag har tonerna, jag har artisten, jag har komponerandet, fulländningen...bifogat. Det är en gigantisk utveckling från farfars pappersnoter och notstick till dagens hotmail...och musiken som bara strömmar från en plats till en annan...
Tidsintervallen är kanske 100 år.
Tänker på grottmålningarna...där är tidsintervallet kanske 40 - 50 000 år.
En del bevaras. Besvaras. Behålls.
Anne-Marie