Klara fort
- När andra blir klara för fort, blir jag orolig att jag har gjort fel, sa en elev jag talade med.
- Du arbetar i din takt, svarade jag eleven.
Vi har nästan aldrig sådana övningar där tiden anges. Inte heller övningar där man presterar fort utan snarare övningar där vi gör saker så att vi tänker och kan. Jag blev omedelbart rädd för elevens funderingar. Något jag absolut måste ta in i allt tänk jag har. Hur andra påverkar?
För så är det - vi påverkas av olika saker.
Jag påverkas av andan runt omkring mig.
Eleven påverkas av något som jag inte har en aning om.
Så fort jag vet så har jag en möjlighet att konstruera något eller börja söka efter en lösning och en annan möjlighet.
Anne-marie
- Du arbetar i din takt, svarade jag eleven.
Vi har nästan aldrig sådana övningar där tiden anges. Inte heller övningar där man presterar fort utan snarare övningar där vi gör saker så att vi tänker och kan. Jag blev omedelbart rädd för elevens funderingar. Något jag absolut måste ta in i allt tänk jag har. Hur andra påverkar?
För så är det - vi påverkas av olika saker.
Jag påverkas av andan runt omkring mig.
Eleven påverkas av något som jag inte har en aning om.
Så fort jag vet så har jag en möjlighet att konstruera något eller börja söka efter en lösning och en annan möjlighet.
Anne-marie
På prov vs på provet
Det händer något då man lägger till
"på" intill ordet "prov",
hela anslaget handlar då om att vi prövar, så vackert formativt!
Att få ett prov är ju absolut inget prövande och en slags övning,
nej då är det på blodigt allvar - summativt!
Man kan göra provet på prov! då kan det summativa verka formativt.
Frågan:
- kommer det här på provet?
kan, om man förvaltar frågan korrekt och lite mer utvidgande, vara en början på processen att tala om vad kunskap ska tjäna för syfte och vilka de faktiska mål eleven bör få nys om. Provet som mål är inte ett mål i sig. Men jag förstår varför eleven frågar. Däremot måste jag verka och forma och påverka och utveckla svaret. Det är en skolsak.
Anne-Marie
"på" intill ordet "prov",
hela anslaget handlar då om att vi prövar, så vackert formativt!
Att få ett prov är ju absolut inget prövande och en slags övning,
nej då är det på blodigt allvar - summativt!
Man kan göra provet på prov! då kan det summativa verka formativt.
Frågan:
- kommer det här på provet?
kan, om man förvaltar frågan korrekt och lite mer utvidgande, vara en början på processen att tala om vad kunskap ska tjäna för syfte och vilka de faktiska mål eleven bör få nys om. Provet som mål är inte ett mål i sig. Men jag förstår varför eleven frågar. Däremot måste jag verka och forma och påverka och utveckla svaret. Det är en skolsak.
Anne-Marie
Försiktighet med orden
Vissa ord har jag mer respekt för än andra. En del ord vill jag göra lite mindre. Ja, jag menar då jag är tillsammans med ungar, barn och elever. Jag vill ge dem mer utrymme. Så detta ord kan vara och bli ett gemensamt. Men det är svårt. Jag är trots allt deras lärare, en modell för något, och med ett uppdrag att påverka med vad som man i allmänhet kan förvänta sig.
Anne-Marie
Anne-Marie
Skadegörelse
Vi talar ofta om den yttre skadegörelsen, slår det mig.
Vi kanske kan koppla den samman med den pågående inre skadegörelsen.
Då kanske vi kan komma tillrätta med den yttre.
Jag tror alla yttringar är språk och alla handlingar en slags dialog.
Anne-Marie
Barnets nya rättigheter: Rätten att vara nyfiken
Detta är ett fotografi. Jag riktade min uppmärksamhet mot barnet. Barnet riktade sin nyfikenhet mot kameran. Jag gör ingenting för att hindra det lilla barnet. Om jag riktar min uppmärksamhet mot barnet och barnet gensvarar med sin nyfikenhet och undersökarglädje är allt som det ska vara. Någon säger att barnet inte ska röra vid linsen. Jag tänker att om jag säger nej nu, så hindrar jag något som barnet behöver röra vid för att börja förstå. En lins är inte begreppbart för ett litet barn. En kamera är inte heller begreppbart för ett litet barn. Kostnaden för kameran är inte barns värderingar. Jag är ansvarig för det jag måste skydda barnet ifrån. Kameran riktar sig mot barnet, all rätt vilar hos barnet tänker jag.
Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.
Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?
Anne-Marie
Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.
Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?
Anne-Marie
Förståelse? Huvudet på spiken!
När man talar om förståelse bör man nog inte vara så generell.
Man kan följdfrågeundra:
Förståelse för vad?
Man kan också skapa en vidare tanke:
Hur bidrog jag till att eleven förstod,
eller inte förstod?
Man kan också vända och vrida på den första frågan:
Vad är förståelse?
Anne-Marie
Närvarande pappor når ut med orden
Närvaro kan vara många, många saker.
I fysiska rum kan man vara frånvarande.
I närheten av kan man vara mil ifrån.
Långt ifrån varandra kan man nästan vara så nära att man kan räcka ut sin hand och lägga den på en kind. Man når långt via en saga, en berättelse, en riktad mening till någon man bryr sig om.
Då man når varandra genom sagan, orden, brevet, sms:et kan man bli närvarande, intill och skapa broar. Det kan man göra via orden och viljan att berätta.
Här är en länk till ett projekt om pappor som skriver sagor till sina barn. Papporna sitter i fängelse.
Anne-Marie
Barnets rätt; Att växa upp!
Att växa upp - en rättighet.
Att växa upp bland oss andra - en rättighet.
Att växa upp och bli sedd - en rättighet.
Att växa upp och bli innesluten i det gemensamma - en rättighet.
Att växa upp och få utrymme att göra det - en rättighet.
Att växa upp och få vara växande - en rättighet.
Anne-Marie
Nyfikenhet
Prisa barnets nyfikenhet!
Anne-Marie
Walborgs ungar
Jag klarar inte av den mörka historien som jag får ta del av.
Jag inser att barn i alla tider behöver talesmän. Det är skyddlöst att vara en liten unge. Det är omvärlden som måste förvalta barns rättigheter. Jag skräms över orden som imbicill, idioti och steriliseringen som medföljde diagnosen. Jag gråter när jag ser detta nakna program från alldeles nyss, för så länge sedan är det inte. Jag skräms över inlåsta barn i celler, och ensamheten man skapar kring barnet. Med vilken rätt!
Anne-Marie
Jag inser att barn i alla tider behöver talesmän. Det är skyddlöst att vara en liten unge. Det är omvärlden som måste förvalta barns rättigheter. Jag skräms över orden som imbicill, idioti och steriliseringen som medföljde diagnosen. Jag gråter när jag ser detta nakna program från alldeles nyss, för så länge sedan är det inte. Jag skräms över inlåsta barn i celler, och ensamheten man skapar kring barnet. Med vilken rätt!
Anne-Marie
"Hit med lite farligheter!"
Astrid Lindgren skriver i Ronja Rövardotter om drivkraften att lära sig. I mångt och mycket handlar Ronja Rövardotter om det nödvändiga växandet. Det betyder att göra vissa överträdelser, gå vilse i den skog som ligger därutanför, hoppa över helvetesgapet för att det är absolut förbjudet att göra detta. Redan i inledningen varnas läsare och berättelsens huvudperson för allt det som måste göras för att lära sig och för att växa.
Det kan vara ett helvetesgap att lära sig. Det kan vara att ge sig ut i en delvis okänd skog att lära sig. Men om man får gå lagom mycket vilse och hoppa med sin egna förmåga och vilja brukar det gå bra. Lärande handlar om utmaningar. Utmaningar sker ofta i samspel, utmaningar kan bara göras om man har något att följa, en modell som gör och något fokus att utvecklas kring. Viljan att göra är och ingå är viktigare än modet.
Då Ronja skriker på äventyret - HIT MED LITE FARLIGHETER - förväntar hon sig att hon ska klara av dem. Ingen vill de utmaningar som man inte tror sig om. Om man inte tror på sig själv behövs ställföreträdande hoppfulla andra. Dit hör läraren eller någon annan som visar hur saker och ting kan göras.
Den lilla flickan som hoppar hopprep har vågat något svårt. Innan hon lärde sig ramlade hon, trasslade hon in sig i för långa och oresonligt självständiga hopprep och ...
som fyraåring är hon nu hopprepshoppande:
Hon hoppar för glatta livet.
Jag frågar henne:
- Hur gjorde du för att lära dig?
Det är en svår fråga att svara på om man är fyra år. Kan man något så kan man det.
- Jag tog ett hopprep och hoppade, blir svaret.
På frågan varför hon hoppar hopprep är det uppenbart enklare att svara:
- För den och den och den och den och den och den och den och den hoppar hopprep. Jag ville - det såg roligt ut! Jag kan hoppa! Kan du?
Anne-Marie
Jag råkade läsa engelska barnböcker
Det var inte så bra.
Jag läste engelska barnböcker för mina barn.
Jag var en aningslös förälder. Tänkte att mina barn fick sagor på svenska, varför inte läsa på engelska. Jag läste barnböcker på engelska, översatte inte utan läste på såsom jag gjort med de barnböcker på svenska. Jag fick inte något gensvar av mina barn mer än deras stora lyssnande och deltagande intresse. Så som barn lyssnar och frågar kring vilken läsning som helst. De satt där de satt kring mig och boken. De engelska orden kom från min mun, språket kom från en mammaresonansbotten, det kan aldrig vara farligt då. Det engelska språket blev därför ofarligt, tillgängligt och integrerat i det som kan kallas ett passivt ordförråd och snart synas i kommande yttringar och delaktighet. Det man kan då man förstår och är orädd.
Då ett av mina barn fick engelska i skolan, kunde han inte få någon undervisning. Han fick ifyllnadslappar och fick sitta för sig själv med sina kunskaper. Det visade sig att han kunde för mycket. Och därför kunde han inte få någon undervisning. Så kan det gå!
Anne-Marie
Farligheterna, tråkigheterna och normaliteterna
Utmaningarna, förväntningarna och varje elevs unika lärande utveckling! skriver jag genast då jag läser Ledare Signerat - Särt måste blir rarare! Dn 2 september 2009 - Malin Siwe.
Understimulans är långt farligare än utmaningarna, tänker jag. Leda och uppleva tråkigt och mer av samma är ofta en anledning till att elever hamnar utanför skolkoder och det som anses normalt och förväntat. Jag har länge talat om att skolan gör för mycket av samma, upprepar för mycket.
Det måste finnas utmaningar i arbetet. Det är ju samma leda man själv kan känna, då man inte tilltros förmåga utan nivån hålls på en alltför trygg nivå där modet att pröva inte får utvecklas. Ungar gillar utmaningar. Men dessa måste vara inom det som kallas utvecklingszonen, om vi nu ska använda teorin. Inom utvecklingzonen är eleven aktiv. Det betyder att nyfikenhet, motivation och egen vilja involveras i det fokus eller problem som finns att lösa.
Var varje elevs potential finns är en undersökande sak. Jag är rädd för den skola som bara fokuserar på fel, brister, diagnoser och inte ser vad eleven intresserar sig för, hur eleven knyter an till uppgifter och om - eleven tillåts - utvecklar till något mer utmanande. Vid de flesta av mina elevers utvärderingar står just detta - uppgiften var svår men jag klarade av den och det var roligt - och det är just det lärande handlar om.
Lärande är svårt. Men skolan är en plats där vi är tillsammans och möter det komplexa i uppgifter, socialisering och lärande. Vi lär oss då vi vill lära oss. Det är urtråkigt att inte få utmaningar och respekt för förmågan att ta sig an något. Det gäller alla barn och lärande. Om jag lär mig något nytt - så vill jag att mitt lärande ska utmanas - jag vill inte bli nedvärderad i det jag kan - utan uppvärderad i det anslag som finns i att mina lärare ser min potential och utmanar mig under tiden.
Den kompensatoriska skolan tror jag inte på. Det är nästan lite nedvärderande i hela anslaget. Vad ska skolan kompensera? Jo, det finns många saker skolan ska kompensera, inte tu tal om det, men om vi ser på våra elever utifrån bristsyn så är vi fel ute tänker jag.
Detta betyder inte att jag ropar fram elitskolor utan snarare vill komma åt att lärande kräver en del insatser av den som lär sig och av den som försätter någon i dilemman och problem. Vägen är oftast svår, men när man lyckas så är glädjen och tillfredställelsen stor. Alla har rätt till en rörelse i skolan, en lärande rörelse som påverkar och utvecklar varje individ och utifrån varje elevs förutsättningar. Läraren ska modella tilltro till utveckling. Utmana måste bli ett ledord.
Frågan vi också måste ställa oss är - vad händer om undervisningen förändras för och i relation till våra elever? Inte att våra elever förändras i förhållande till undervisningen. Jag tror inte på att eleverna ska skollära utan lära för det liv som omger dem just nu och i framtiden. Jag tror att det är roligt att lära sig, men det betyder inte att det är lätt.
Det lätta är ofta en aning tråkigt! Leda kan också vara en diagnos! Om - så sprids ansvaret kring vad att göra och hur att tänka.
Anne-Marie
Möta Jesper Juul
Jag ska möta Jesper Juul.
Våra idéer och tankar brukar mötas över en middag ibland.
Jesper Juul talar danska och jag talar svenska - så är vårt språk universalt då vi talar om det vi tänker och funderar kring barn och barns uppväxt.
Anne-Marie
Våra idéer och tankar brukar mötas över en middag ibland.
Jesper Juul talar danska och jag talar svenska - så är vårt språk universalt då vi talar om det vi tänker och funderar kring barn och barns uppväxt.
Anne-Marie
Uppringd igår: Hur är det med eleverna som ingen tycker om?
Någon ringde mig igår.
- Du, det är svårt det här, men det finns barn i skolan som ingen riktigt tycker om. De som får skäll för allt, de som får höra att de är bråkiga, som aldrig får chansen att bryta sina egna mönster...
Förresten kan man tala om egna mönster? Är inte mönstren som ett barn får skapade i den gemenskap man har med andra? Kan du inte ta upp det här på din blogg?
Jag skrev av frågan och publicerar den här.
Jag är av den fasta åsikten att skolan är för alla! Jag är av den fasta övertygelsen att elever har sina rättigheter i skolan och skolan har sina uppdrag. Jag är inte blind, men oförtrutet en visionär, jag tror att detta betyder att en fråga av detta slaget i framtiden inte behöver uppstå. Men att vägen dit är väldigt lång. Jag tror också att kompetenserna ett barn har ska lyftas fram, och de dolda kompetenserna som vi i skolan inte ser, ska göras synliga. För som telefonsamtalet kom att mynna ut i:
- Rent socialt är de här killarna som jag följt drömpersoner. De är duktiga med händerna. Kanske var det något med bristen på handens arbete som gjorde dem ohanterliga i skolan?
Återigen - pedagogiken handlar om en aktiv människo-och- kunskapssyn. Det borde nästan vara ett dagligt samtalsämne. Hur ser vi på människan, hur ser vi på samspelet med kunskapen, hur ser vi vilken kunskap eleven utvecklar. Ser vi avståndstagandet? Bjuder vi in till deltagandet?
Jag grubblar,
och det måste jag få göra.
Anne-Marie
- Du, det är svårt det här, men det finns barn i skolan som ingen riktigt tycker om. De som får skäll för allt, de som får höra att de är bråkiga, som aldrig får chansen att bryta sina egna mönster...
Förresten kan man tala om egna mönster? Är inte mönstren som ett barn får skapade i den gemenskap man har med andra? Kan du inte ta upp det här på din blogg?
Jag skrev av frågan och publicerar den här.
Jag är av den fasta åsikten att skolan är för alla! Jag är av den fasta övertygelsen att elever har sina rättigheter i skolan och skolan har sina uppdrag. Jag är inte blind, men oförtrutet en visionär, jag tror att detta betyder att en fråga av detta slaget i framtiden inte behöver uppstå. Men att vägen dit är väldigt lång. Jag tror också att kompetenserna ett barn har ska lyftas fram, och de dolda kompetenserna som vi i skolan inte ser, ska göras synliga. För som telefonsamtalet kom att mynna ut i:
- Rent socialt är de här killarna som jag följt drömpersoner. De är duktiga med händerna. Kanske var det något med bristen på handens arbete som gjorde dem ohanterliga i skolan?
Återigen - pedagogiken handlar om en aktiv människo-och- kunskapssyn. Det borde nästan vara ett dagligt samtalsämne. Hur ser vi på människan, hur ser vi på samspelet med kunskapen, hur ser vi vilken kunskap eleven utvecklar. Ser vi avståndstagandet? Bjuder vi in till deltagandet?
Jag grubblar,
och det måste jag få göra.
Anne-Marie
Rosa och blå barn
Det går så fort då barn blir rosa och barn blir blå.
Det är så enkelt att ge rosa barn rosa fotbollar.
Det går så fort då barn som är blå får blåa nallebjörnar.
Tänk om det är sant att rosa barn inte kan räkna för att de är just rosa barn.
Tänk om det är sant att blåa barn har mer spring i benen än rosa barn.
Jag tror inte det, men man vet ju aldrig.
Vi har nog mer blåa tankar om blåa barn än vi vill erkänna.
Och vi omhuldar nog rosa barn med ett rosa skimmer.
Tänk om en rosa unge har blåa drömmar!
Tänk om en blå unge har rosa känslor!
Det var bara en tanke:
Anne-Marie
Ser man med eller ser man på
Att se på - kan vara bra för att bilda en slags överblick.
Men att se på ett barn är inte vad barnet önskar sig. Barnet vill att man ska se tillsammans. Barnet vill inte vara ett centrum, ett fokus. Barnet vill vara med i det som är runtomkring och dela det som alla andra delar. I centrum blir det ensamt. Det ensamma är det där att vara någon annans fokus och uppdrag. Barn säger ofta till hur de vill ha det.
Ofta säger de glatt:
- Titta!
Då vill barn just det. Att vi är aktiva och ser. Det betyder inte att vi ska säga:
- Åh så duktig du är!
utan
att vi ska titta med och ingå i gemenskapen.
Vi ska inte värdera och etikettera då barnet säger:
- Titta!
Då förlorar barnet sin inbjudan och sin delaktighet.
Anne-Marie
Men att se på ett barn är inte vad barnet önskar sig. Barnet vill att man ska se tillsammans. Barnet vill inte vara ett centrum, ett fokus. Barnet vill vara med i det som är runtomkring och dela det som alla andra delar. I centrum blir det ensamt. Det ensamma är det där att vara någon annans fokus och uppdrag. Barn säger ofta till hur de vill ha det.
Ofta säger de glatt:
- Titta!
Då vill barn just det. Att vi är aktiva och ser. Det betyder inte att vi ska säga:
- Åh så duktig du är!
utan
att vi ska titta med och ingå i gemenskapen.
Vi ska inte värdera och etikettera då barnet säger:
- Titta!
Då förlorar barnet sin inbjudan och sin delaktighet.
Anne-Marie
Står - en dikt om mig själv! del 5
Jag står inte längre för mig själv.
Det finns det andra som gör.
Anne-Marie
Det finns det andra som gör.
Anne-Marie
Sedd och i närvaro av
Jag avslutade min bok - VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN - med några av de vackraste ord jag vet. Det handlar om att bli sedd och få uppleva närvaro av någon som ser:
____________________________________
Den lilla grabben tar ett par skutt på ett ben,
utan att ramla.
Och fylls av beundran för sin duktighet,
dubbelt stark eftersom det finns åskådare.
Blir vi någonsin vuxna!
____________________________________
I skolan handlar det om att uppleva sig sedd, respekterad och innesluten, delaktig och utmanad utifrån sina egna förutsättningar. Orden här ovan är Dag Hammarskjölds (1963) och det är dessa rader också:
Den som vill äventyret skall också uppleva det - efter måttet av sitt mod.
Anne-Marie,
som vinkar till er från den här sidan om texten.
Barns rätt och barns skydd
Barn kan inte skydda sig själva!
Barn skyddar sig på det sätt de kan skydda sig.
En del blir lågmälda och försvinnande.
Andra högljudda och markerande.
Några koncentrerar sig på ingenting,
andra slår alla dövöron till för att de inte orkar mer.
Däremellan finns oändliga mängder andra strategier.
Barn kan inte skydda sig själva.
De kan signalera att de behöver skydd.
Hur de signalerar detta handlar också om individ,
möjlighet och förmåga, lite mod, tillgång till lek...
och alla vi som är runt barn är deras
språkrör och beskyddare.
I bästa fall!
I DN´s debattartikel idag berörs ett viktigt men tystat ämne - hurvida föräldrar struntar i sina barn - avböjer hjälp från de skyddsnät samhället erbjuder BARN och familjer som är i trängda lägen. Då socialförvaltningen får anmälningar är de skyldiga att agera. Det betyder egentligen att man förtätar ett samspel och samarbete med föräldrar kring det barn som på något vis har visat upp en signal om något eller där omsorgspersonal och skola upptäckt något som behöver en annan utanförblick. Det är om barnets bästa, kring barnets bästa, och för barnets bästa en anmälan sker. Därtill är det en skyldighet.
I folkpartiets debattinlägg idag skriver man om åtgärder för att stärka det skydd ett barn behöver, och påtala om det viktiga samspel som alla har att träda in i då ett barn misstänks fara illa. Föräldern kan inte negligera möten, avfärda insyn och stänga dörrarna ytterligare säger man i artikeln. Vad som är ett brott vill jag inte spekulera i bara att fokus ska uteslutande vara - Barns rätt och barns skydd. Förbigår man detta är barnet rättslöst.
Om man inte samverkar kring barn, i stort och i smått, i allvar och i lek, lämnas barnet ensamt. Det är och torde vara en allmän uppfattning att vi alla ska samverka för barns bästa. I många stycken skriver jag därför under denna debattartikel och vädjar till alla och envar att tänka - It takes a village to bring up a child. Det torde göra oss alla ansvariga för det barn vi möter!
Anne-Marie,
som undrar över hur man definierar omsorg - ett ord som kan tänjas oändligt och bli högst personligt.
Barn skyddar sig på det sätt de kan skydda sig.
En del blir lågmälda och försvinnande.
Andra högljudda och markerande.
Några koncentrerar sig på ingenting,
andra slår alla dövöron till för att de inte orkar mer.
Däremellan finns oändliga mängder andra strategier.
Barn kan inte skydda sig själva.
De kan signalera att de behöver skydd.
Hur de signalerar detta handlar också om individ,
möjlighet och förmåga, lite mod, tillgång till lek...
och alla vi som är runt barn är deras
språkrör och beskyddare.
I bästa fall!
I DN´s debattartikel idag berörs ett viktigt men tystat ämne - hurvida föräldrar struntar i sina barn - avböjer hjälp från de skyddsnät samhället erbjuder BARN och familjer som är i trängda lägen. Då socialförvaltningen får anmälningar är de skyldiga att agera. Det betyder egentligen att man förtätar ett samspel och samarbete med föräldrar kring det barn som på något vis har visat upp en signal om något eller där omsorgspersonal och skola upptäckt något som behöver en annan utanförblick. Det är om barnets bästa, kring barnets bästa, och för barnets bästa en anmälan sker. Därtill är det en skyldighet.
I folkpartiets debattinlägg idag skriver man om åtgärder för att stärka det skydd ett barn behöver, och påtala om det viktiga samspel som alla har att träda in i då ett barn misstänks fara illa. Föräldern kan inte negligera möten, avfärda insyn och stänga dörrarna ytterligare säger man i artikeln. Vad som är ett brott vill jag inte spekulera i bara att fokus ska uteslutande vara - Barns rätt och barns skydd. Förbigår man detta är barnet rättslöst.
Om man inte samverkar kring barn, i stort och i smått, i allvar och i lek, lämnas barnet ensamt. Det är och torde vara en allmän uppfattning att vi alla ska samverka för barns bästa. I många stycken skriver jag därför under denna debattartikel och vädjar till alla och envar att tänka - It takes a village to bring up a child. Det torde göra oss alla ansvariga för det barn vi möter!
Anne-Marie,
som undrar över hur man definierar omsorg - ett ord som kan tänjas oändligt och bli högst personligt.