Barns rätt och barns skydd
Barn kan inte skydda sig själva!
Barn skyddar sig på det sätt de kan skydda sig.
En del blir lågmälda och försvinnande.
Andra högljudda och markerande.
Några koncentrerar sig på ingenting,
andra slår alla dövöron till för att de inte orkar mer.
Däremellan finns oändliga mängder andra strategier.
Barn kan inte skydda sig själva.
De kan signalera att de behöver skydd.
Hur de signalerar detta handlar också om individ,
möjlighet och förmåga, lite mod, tillgång till lek...
och alla vi som är runt barn är deras
språkrör och beskyddare.
I bästa fall!
I DN´s debattartikel idag berörs ett viktigt men tystat ämne - hurvida föräldrar struntar i sina barn - avböjer hjälp från de skyddsnät samhället erbjuder BARN och familjer som är i trängda lägen. Då socialförvaltningen får anmälningar är de skyldiga att agera. Det betyder egentligen att man förtätar ett samspel och samarbete med föräldrar kring det barn som på något vis har visat upp en signal om något eller där omsorgspersonal och skola upptäckt något som behöver en annan utanförblick. Det är om barnets bästa, kring barnets bästa, och för barnets bästa en anmälan sker. Därtill är det en skyldighet.
I folkpartiets debattinlägg idag skriver man om åtgärder för att stärka det skydd ett barn behöver, och påtala om det viktiga samspel som alla har att träda in i då ett barn misstänks fara illa. Föräldern kan inte negligera möten, avfärda insyn och stänga dörrarna ytterligare säger man i artikeln. Vad som är ett brott vill jag inte spekulera i bara att fokus ska uteslutande vara - Barns rätt och barns skydd. Förbigår man detta är barnet rättslöst.
Om man inte samverkar kring barn, i stort och i smått, i allvar och i lek, lämnas barnet ensamt. Det är och torde vara en allmän uppfattning att vi alla ska samverka för barns bästa. I många stycken skriver jag därför under denna debattartikel och vädjar till alla och envar att tänka - It takes a village to bring up a child. Det torde göra oss alla ansvariga för det barn vi möter!
Anne-Marie,
som undrar över hur man definierar omsorg - ett ord som kan tänjas oändligt och bli högst personligt.
Barn skyddar sig på det sätt de kan skydda sig.
En del blir lågmälda och försvinnande.
Andra högljudda och markerande.
Några koncentrerar sig på ingenting,
andra slår alla dövöron till för att de inte orkar mer.
Däremellan finns oändliga mängder andra strategier.
Barn kan inte skydda sig själva.
De kan signalera att de behöver skydd.
Hur de signalerar detta handlar också om individ,
möjlighet och förmåga, lite mod, tillgång till lek...
och alla vi som är runt barn är deras
språkrör och beskyddare.
I bästa fall!
I DN´s debattartikel idag berörs ett viktigt men tystat ämne - hurvida föräldrar struntar i sina barn - avböjer hjälp från de skyddsnät samhället erbjuder BARN och familjer som är i trängda lägen. Då socialförvaltningen får anmälningar är de skyldiga att agera. Det betyder egentligen att man förtätar ett samspel och samarbete med föräldrar kring det barn som på något vis har visat upp en signal om något eller där omsorgspersonal och skola upptäckt något som behöver en annan utanförblick. Det är om barnets bästa, kring barnets bästa, och för barnets bästa en anmälan sker. Därtill är det en skyldighet.
I folkpartiets debattinlägg idag skriver man om åtgärder för att stärka det skydd ett barn behöver, och påtala om det viktiga samspel som alla har att träda in i då ett barn misstänks fara illa. Föräldern kan inte negligera möten, avfärda insyn och stänga dörrarna ytterligare säger man i artikeln. Vad som är ett brott vill jag inte spekulera i bara att fokus ska uteslutande vara - Barns rätt och barns skydd. Förbigår man detta är barnet rättslöst.
Om man inte samverkar kring barn, i stort och i smått, i allvar och i lek, lämnas barnet ensamt. Det är och torde vara en allmän uppfattning att vi alla ska samverka för barns bästa. I många stycken skriver jag därför under denna debattartikel och vädjar till alla och envar att tänka - It takes a village to bring up a child. Det torde göra oss alla ansvariga för det barn vi möter!
Anne-Marie,
som undrar över hur man definierar omsorg - ett ord som kan tänjas oändligt och bli högst personligt.
Kommentarer
Trackback