Sällskap
En husfluga flyger runt i mina rum. Jag är märkligt nog förtjust i husflugor. Min husfluga har flyttat in här. En av mina vänner köpte sig en spindelskrämmarapparat. Den kopplar man in i elnätet och på något märkligt sätt skrämmer den iväg alla spindlar. De tar sitt pick och pack och flyttar in till grannen. Min vän skulle tillfälligt vara borta under den stora spindelflytten. Sedan skulle hon tryggt fortsätta bo utan hyresgäster. Jag blir inte rädd för spindlarna mer för apparaten som får dem att försvinna.
Anne-Marie
Anne-Marie
Att bli annorlunda och ny
Hämtade mina skor hos min skomakare.
Jag glömde dem där i våras och nu är det höst.
Däremellan hade skomakaren semesterstängt i två månader.
Nu fick jag mina skor.
Skomakaren plockade fram dem utan att jag hade den där lappen som säger att de är just mina. Bland alla skor så hämtar han fram mina skor. Jag blir förvånad. Frågar hur han vet:
- Jag ser människan! Jag ser skorna! Så enkelt är det.
- Jamen, det var väldigt länge sedan jag var här, försöker jag.
- Du samtalar alltid lite med mig, jag minns, du är de här skorna.
Sedan berättar han om hur han blivit ny. Han har öppnat upp ett hem för handikappade i Syrien. Fått människorna som blivit institualiserade att bli utlokaliserade, ja mer eller mindre, han har fått sjukhemmet att öppna dörrarna och låta människorna med handikapp komma ut och se lite utanför sjukhemmet. Nu samlar han sitt överskott för att göra livet bättre för dem.
- Jaha, ska du inte starta insamling här då? frågar jag.
- Nä, men jag är inte sådan. Jobbar i det tysta. Men jag har blivit en helt annan människa. Det hände något med mitt hjärta. Min hustru säger att jag blivit lyckligare. Och det stämmer nog. Först tyckte jag bara synd om människorna som satt därinne. Nu har jag lärt mig att de också påverkar mig, inte bara att jag påverkar dem. Förstår du vad jag menar...
Jag nickar.
Jag är glad att jag har en sådan bra skomakare!
Jag tog i hand och tackade för skovården och samtalsinnehållet.
Vissa skor blir visst aldrig nötta eller utslitna, tänkte jag, som såg människan och skorna.
Anne-Marie
Stadshusets skönhet och innehåll
Det är en magnifik byggnad - Stockholms Stadshus! Jag skulle vilja vara där en hel dag för att fotografera mångfalden, glädjen, innehållet och utsmyckningarna. Vid vigseltrappans uppgång tronande denna skulptur. Jag ställde ned min flaska champagne vid den och fotograferade. Många trappsteg ovanför sa kärleksfulla människor Ja! tillvarandra.
Jag bevittnade det mesta. Dokumenterade också. Sedan kom tårarna!
Anne-Marie
Gilla läget
- Gilla läget, säger någon.
- Om man inte gillar läget, säger jag. Om man inte gillar läget utan vill ta sig till ett annat läge?
- Då får man gilla det läget, säger någon annan.
- Men om man inte gillar det läget heller, hur gör man då? frågar jag.
- Då får man gilla något annat läge, säger någon fiffig.
- Jag gillar läget då jag vet var läget är, säger jag.
- Aha, säger den vilsne. Det är så du menar.
- Jag gillar min gps, säger jag, men den vill inte längre visa mig något läge alls.
- Åh, är det så, säger någon som vet precis hur läget är.
- Jag gillade läget och körde på en väg, men vägen var ny och min gps inte uppdaterad, jag förlorade läget, sa jag.
- Aha, vad sa din gps då, frågade den nyfikne.
- Den sa inget alls. Det blev en tom ruta i min gps, och jag for vilse. Jag gillade inte riktigt det läget.
- Nej, vilse är inget bra läge alls.
- Usch, jag känner mig ledsen, säger jag.
- Om du kommer vilse ska du krama ett träd vet du väl, säger den som gått kursen för små barn.
- Ett träd? Va? Jag är ju på väg, inte i en skog! utbrister jag. Så vilse är jag inte!
- Krama en stolpe då, säger den innovative.
- En stolpe? Du är ju vansinnig. Varför ska jag krama en stolpe? frågar jag.
- Då är du lättare att hitta, säger den kunnige.
- Ja, men det är ingen som vet var jag är, säger jag.
- Jo du!
- Nä, allra minst jag.
Anne-Marie,
som bara skriver för det är roligt.
- Om man inte gillar läget, säger jag. Om man inte gillar läget utan vill ta sig till ett annat läge?
- Då får man gilla det läget, säger någon annan.
- Men om man inte gillar det läget heller, hur gör man då? frågar jag.
- Då får man gilla något annat läge, säger någon fiffig.
- Jag gillar läget då jag vet var läget är, säger jag.
- Aha, säger den vilsne. Det är så du menar.
- Jag gillar min gps, säger jag, men den vill inte längre visa mig något läge alls.
- Åh, är det så, säger någon som vet precis hur läget är.
- Jag gillade läget och körde på en väg, men vägen var ny och min gps inte uppdaterad, jag förlorade läget, sa jag.
- Aha, vad sa din gps då, frågade den nyfikne.
- Den sa inget alls. Det blev en tom ruta i min gps, och jag for vilse. Jag gillade inte riktigt det läget.
- Nej, vilse är inget bra läge alls.
- Usch, jag känner mig ledsen, säger jag.
- Om du kommer vilse ska du krama ett träd vet du väl, säger den som gått kursen för små barn.
- Ett träd? Va? Jag är ju på väg, inte i en skog! utbrister jag. Så vilse är jag inte!
- Krama en stolpe då, säger den innovative.
- En stolpe? Du är ju vansinnig. Varför ska jag krama en stolpe? frågar jag.
- Då är du lättare att hitta, säger den kunnige.
- Ja, men det är ingen som vet var jag är, säger jag.
- Jo du!
- Nä, allra minst jag.
Anne-Marie,
som bara skriver för det är roligt.
Jag fick en idé -
Det är så roligt att få en idé.
Jag undrar alltid var den kommer ifrån.
Jag fick den igår.
Idag prövar jag den!
Kanske börjar den ta form då och utveckla en annan idé.
Anne-Marie
Nymodigheterna
Mina ungar växte inte upp i mångfaldens ljud och bilder, nätet och mobilerna. De växte in i den. Tekniken kom stegvis in i mitt hem. Microvågsugnen var en julklapp som jag inte förstod mig på, inte ens hade önskat mig. Mina barn lassade in allt i den, chokladen, mackorna och snart integrerades nyhet in i vardagen. Jag älskade min gasugn men den kunde inte mina då små barn själva hantera. Microvågsugnen var lättare.
Hörlurarna var inte heller särskilt självklara. Hur märkligt det nu kan låta. Vi hade sterion och TV´n. Barnen hade en bandspelare - ja ni vet en sådan där liten - med kassettband. Den var också en julklapp något samtida med microvågsugnen. Min son älskade fågelljud. Vi hade en CD skiva med fågelsånger från Sverige, och i den nyköpta bärbara CD-spelaren kunde han sitta i timtal och lyssna på fågelljud. Han lyssnade så intensivt där han satt, knappt fyra år. Han kunde härma hur många som helst. Han kunde namnen på lika många. Jag kom att älska den bärbara CD-spelaren och högtalarna.
Snabbt klev nyheterna in - datorn, skrivaren med fyra stilar och en jättekoloss som sattes på bordet - datorn med den pyttelilla skärmen - och TETRIS - som alla spelade, från fyraåringen till pappan i familjen. Mobilerna kom i något julklappspaket några år senare, då hade mina barn haft en liten bärbar bandspelare som man kunde banda in saker och ting som man behövde komma ihåg. Muntligt. Sedan lyssnade man av det där. Barnen var långt mer kreativa än vad jag trodde. De älskade alla nymodigheter och lärde sig dem fortare än jag. Jag lyssnade in dem, inte sakerna.
Idag går det nästan inte att minnas tillbaka på teknikens infart i mitt liv. Jag vet bara att den gick så fort och snabbt integrerades till självklarheter.
Anne-Marie
På 3 200 meters höjd tänkte jag så här:
Klockan 8.36 den 25 februari 2004 klev jag ut i världen.
Den var bitande kall.
På toppen av början på den nedfärd jag skulle påbörja var det dimma.
Ingen utsikt alls.
Mer av insikt.
Då talade allt till mig där jag stod:
Den var bitande kall.
På toppen av början på den nedfärd jag skulle påbörja var det dimma.
Ingen utsikt alls.
Mer av insikt.
Då talade allt till mig där jag stod:
- Världen är större, tjöt vinden.
- Berg är du själv med din höjd, mullrade vitbergen runtomkring mig.
- På denna höjd har du fortfarande fötterna på jorden, sjöng marken.
- Faller jag så faller jag i mig själv, mumlade jag inför storheten.
Sen bar det av utför.
Anne-Marie
Ur mitt skissblock och den arga kvinnan idag!
Jag har i många år ritat telefonsamtal och uppkoppling och avkoppling. Här är en gammal bild. Att den är gammal syns i telefonen. Då mobilerna kom försvann möjligheten att rita telefonen och samtalet. Då folk började stoppa saker i öronen för att vara direktkontaktade med nätet och uppkopplingen blev det ännu svårare. Idag blev jag rädd då jag sprang i min löparskog - en kvinna talade högt för sig själv - hon var arg som ett bi - och jag tvangs att lyssna. Hon såg mig inte utan var innesluten i den öronsnäcka hon hade pillrat in i örat. Hon talade med någon. Jag undrar om det inte varit bättre att hon gjort sig en argrunda i sin egen ensamhet och låtit bli att göra något omedelbart av sin ilska.
Jag sprang vidare med funderingarna och kände att hennes ilska krupit in i min dag. Inte bra!
Anne-Marie
Jag sprang vidare med funderingarna och kände att hennes ilska krupit in i min dag. Inte bra!
Anne-Marie
Rundgång och tomgång
- Vad har du gjort nu då?
- Sprungit omkring och känt mig vacker!
- Så kan man väl inte säga!
- Jo, men jag gjorde det!
- Såg du någon som såg dig då och verkade hålla med dig?
- Jag hörde några som visslade!
- På dig?
- Ja?
- Hmmmm!
- Det är säkert, jag kände mig vacker.
- och några visslade?
- Ja!
- TIttade du verkligen om det var några bakom dig och att de visslade på dig!
- Nä!
- Du ser. Såg du om det kom en taxi?
- Det kom två.
- Det var dom de visslade på?
- Du gör allt du kan för att få mig och gå omkring och känna mig allt annat än vacker.
- Gör jag?
Så kan det låta!
Anne-Marie,
som gick omkring och lyssnade in vardagen.
Står - en dikt om mig själv! del 3
Jag har stått ganska länge för mig själv.
Nu står jag en stund till!
Anne-Marie
Stockholms svar på Furillen Gotland
Jag vandrar varje morgon, dels i mina minnen, dels i min framtid och bär min kamera som ett yttersta öga. Jag ser det jag vill se. Jag har sett en byggnad rivas ned, monteras bit för bit, del för del, ordnas i bruten form, husets inälvor i stora högar av järnskrot, trä i andra högar. Det är en ordning också i nedmonteringen. Uppmonteringen har inte påbörjats. Det tar längre tid att bygga upp än bygga ned tänker jag.
Det är trots allt något med ordningen. Det råder nästan frid över platsen som nu alltmer skapats till en slags ordning. Det jämnas till, det putsas bort, det jämnas med marken. Ur detta gråa ska något nytt verka fram, skapat inne i en människa, ett slags hus, en boning, platser att bo på. Jag känner mig som den här platsen. Ser mitt Furillen framför mig, återskapar det här.
Det är trots allt något med ordningen. Det råder nästan frid över platsen som nu alltmer skapats till en slags ordning. Det jämnas till, det putsas bort, det jämnas med marken. Ur detta gråa ska något nytt verka fram, skapat inne i en människa, ett slags hus, en boning, platser att bo på. Jag känner mig som den här platsen. Ser mitt Furillen framför mig, återskapar det här.
Det krävs redskap får såväl inre arbete som yttre arbete. Jag packar ihop mina tankar, omsorgsfullt, dammar av mina kläder. Jag är närseende så damm och annat fastnar lätt på mig. Jag behöver en slags riktning. Hur ska jag nu ta mig vidare?
Anne-Marie
Vi komma ifrån Riara-Riara-Riara!
Minnena ser mig, skrev min diktare Tranströmer.
Mina fotografier ser verkligen mig. Jag ser också på mina fotografier. Men det som inte syns i vare sig bild eller fotografi är de minnen, dofter, ljud som omslöt alltsammans. Det är där minnet spelar in och spelar med. Mina minnen är större än bilden. Mina minnen är större än alltsammans. Jag minns. Jag är min historia, och jag är i min historia.
Vi komma ifrån Riara, Riara, Riara...sjunger minnena från sin resonanslåda... den som är jag.
Anne-Marie
som funderar över det kollektiva minnet och det enskilda minnet, och vi-minnet, och de-minnet och alltsammans som blir kvar av alltihop....
Mina fotografier ser verkligen mig. Jag ser också på mina fotografier. Men det som inte syns i vare sig bild eller fotografi är de minnen, dofter, ljud som omslöt alltsammans. Det är där minnet spelar in och spelar med. Mina minnen är större än bilden. Mina minnen är större än alltsammans. Jag minns. Jag är min historia, och jag är i min historia.
Vi komma ifrån Riara, Riara, Riara...sjunger minnena från sin resonanslåda... den som är jag.
Anne-Marie
som funderar över det kollektiva minnet och det enskilda minnet, och vi-minnet, och de-minnet och alltsammans som blir kvar av alltihop....
Var är du?
Jag frågade någon:
- Var är du?
Jag fick omedelbart svaret i denna form:
- Latitude: xxxx xx
- Longitude: xxxxxxxxxxxx
- Accuracy: xxx meter
Då visste jag precis!
Nästan på pricken!
Men då slog det mig:
- Vem är du?
för var man är betyder egentligen en aning mindre än vem man är där man är.
Anne-Marie
Medresenär
En gång var jag medresenär. Jag reste med. Intill. Och mot samma håll. En gång var jag medresenär. Jag for hit och dit och runt omkring. En gång var jag medresenär. De gånger de regnade så var jag innanför och skyddad. En gång var jag medresenär och resan gick dit nosen pekade. Men en medresenär reser alltid med. Inte åt något annat håll. En gång var jag en sådan. Det var en gång då jag satt intill. Ibland satt jag på ena sidan.l Ibland satt jag på andra sidan. Oavsett var jag satt så reste jag med. Så är det då man är en medresenär.
Det är ett ganska vackert ord.
Man kan göra flera sådana vackra ord...
medhjälpare
medarrangör
medförfattare
Då man tar bort med så blir man ensam och själv. Då blir man resenär, hjälpare, arrangör, författare!
Jag gillar ordet medresenär. Då ligger vägen gemensamt därframme.
Anne-Marie
Det är ett ganska vackert ord.
Man kan göra flera sådana vackra ord...
medhjälpare
medarrangör
medförfattare
Då man tar bort med så blir man ensam och själv. Då blir man resenär, hjälpare, arrangör, författare!
Jag gillar ordet medresenär. Då ligger vägen gemensamt därframme.
Anne-Marie
Skolminnen - jag är så gammal att ...
Jag är så gammal att jag minns
- hur Hej Matematik och mängdläran fullkomligt betydde HEJ DÅ MATEMATIK för min del.
Jag är så gammal att jag minns
- hur mattanterna kunde se hur hungrig jag var och att man fick sitta kvar i matsalen och äta upp alltsammans oavsett om det gick att äta eller inte. Det fanns ingenstans att slänga mat! Punkt slut!
Jag är så gammal att jag minns
- hur min fiffiga so-lärare lät oss lyssna på något så innovativs som Jesus Christ Superstar på grammofonspelaren hon tog med sig hemifrån. Det fanns en högtalare. Vi satt trettio stycken elever och fullkomligt älskade musik och sjöng med på något som svårligen skulle kunna kallas engelska. Det var ett avbrott i allt annat.
Jag är så gammal att jag minns
- hur flourtanten hade en vit tandläkardräkt och en liten mössa på huvudet, små muggar med fluor och spännande spottbaljor där man spottade ut i. Det var jätteäckligt att titta ned i allt spott. Men roligt att inte skratta då flouret skulle skölja runt i munnen. Jens i min klass fick ett skrattanfall och hans flour sprutade ut ur munnen, inte i baljan, utan mot mig och några andra. Då blev flourtanten arg.
Jag är så gammal att jag minns
- hur vi skulle ha diagnostiska prov i små rum gjorda för proven. Rummen var små och det fanns en jättestor bandspelare som läraren fick röra och handskas med. I övrigt fick läraren inte säga och göra så mycket. Jag tror inte att man trodde läraren kunde undervisa något självständigt då jag var liten. Jag var mest rädd att det skulle komma ström ur de hörlurar jag aldrig tidigare prövat eller haft på huvudet. Jag började gråta för jag svarade fel hela tiden. Då sa min kompis att om man svarar fel får man stötar i huvudet för att traffas. Jag blev rädd och svarade fel. Men jag fick ingen stöt.
Jag är så gammal att
jag överlärde mig de blindkartor jag var tvungen att lära mig. Jag kunde dem så väl att jag idag har svårigheter att ersätta dessa blindkunskaper med verkliga kunskaper ur verkliga livet och de mer aktuella kartorna av idag.
Jag är så gammal att all den franska
jag lärde mig under fem år har resulterat i att jag kan svara klart och tydligt, med emfas - NON - på frågan PARLEZ-VOUS FRANCAISE?
Jag är så gammal
att jag minns hur jag fick beröm för min underbara skrivstil. Jag tragglade så mycket på min handstil att jag idag skriver så oläsligt och otydligt att ingen annan än jag själv kan läsa vad jag skrivit. Men det är med nöd och näppe jag ser vad som står själv. Jag funderar nu varför jag inte tog stenografikursen.
Jag är så gammal
att jag minns hur jag under högstadiet hade maskinskrivning. Man hade blindmaskinskrivning. Jag fick femma i maskinskrivning och jag har fortfarande mycket praktisk användning av det jag då lärde mig. Jag behöver aldrig titta ned på tangenterna då jag skriver. Tack lilla maskinskrivningsfröken! Vi som bara lekte på dina lektioner. Vi gjorde ibland sånger av plinget som blev då man skulle byta rad. Någon elektrisk maskin hade maskinskrivningsfröken bett om... den innovationen trodde hon på. Det fanns en som vi duktiga fick pröva på. Jag satte ned fingrarna på tangentbordet och visp hade bara tyngden av mina fingrar satt sprätt på en hel rad och lite till. Då fick jag inte skriva elskrivmaskin. Då fick jag gå och sätta mig och skriva på en vanlig. Någon måtta fick det vara på leken.
Anne-Marie
Tillfälligt i Winston Churchills skor
Jag provade ett par skor för herrar. De var från fyrtiotalet. God skinnsula. Välsydda. En aningens förstora. De hade tillhört WInston Churchill sa butiksinnehavaren.
- Va, Winston Churchill, sa jag. Så du menar att jag har mina fötter i Winston Churchills skor?
- You sure have... svarade den sjömansklädde expediten trovärdigt.
- Det är ju helt otroligt, sa jag, får jag gå omkring i dem här inne? En liten, liten stund.
- You might, if you don´t tiptoe... you have to put down your feet like you were very heavy...
- Jag lovar, jag lovar... jag ska försöka... är det säkert....Winston Churchills skor?
- Cross my heart! försäkrade den väl pålästa butiksinnehavaren.
- Han som sa; If in hell keep walking? sa jag.
- Sure did, he said....IF IN HELL KEEP WALKING! sa expediten som nu tog fram en tjock historiabok om andra världskriget.
- Det är mitt favorituttryck... jag tänker alltid så. Det är bara att gå. Det är farligast att stanna och vara still. Är man i helvetet är det bara att gå. Winston Churchill manade sina mannar att vara i rörelse. Jag tycker det är så fint. Tror du att han hade de här skorna då? frågar jag så där oskyldigt lekande, jag vill ju gärna att det är så.
- Yes my darling.... yes...
Anne-Marie
Rapport från en skrivbunt
Jag måste summera min sommar. Det går fort:
1) Långsamt, ledigt, ljudfritt och nästan i ett klosterliknande tillstånd (radion sönder, cd´n sönder)
2) Restaurerande, kurerande, huserande, muterande (va? muterande? Äh lekte bara lite).
3) Ensamt, ensligt, entita (en fågelart), endagarssemester, erbjuden, enkrona (ett mynt!)
4) Sen har jag lärt mig springa runt. Det är mer en rörelse än flyktiga bokstäver.
Nu så - börjar arbetet igen.
Jag tjuvstartade i fikarummet. Där satt jag och tjuvtog kakor som någon hade glömt sedan förra seklet. De var dammiga och fanns längst bak i ett skåp för gamla plastlådor och engångsmuggar. Men imorgon blir det storsamling och gemensamhetsfika för då är hela skolan samlad. Jag ska samla mig för morgondagen.
Anne-Marie,
som inte längre kan ta någonting på allvar.
Måste bara leka, leka, leka.
Springeri springera springeralla! Tralla!
Stockholm kan visa sig från sin allra bästa sida. Det kan allt och alla göra: Jag, du, vi, dom, den, hushållsapparaten, tandborsten, kaffekoppen....KAFFE! Ja, ni ser. Allt kan vändas till något gott!
Sedan blir det ett annat varv runt vattnet.
Anne-Marie
Rötmånad för den som tål
Jag röt till av rötmånadens text. Hualigen så förgängligt allt är.
A-M
A-M
Skyltdockans väntan
Det är så knepigt att vara skytldocka och ständigt föremål för andras ideal. Det ideala är om skyltdockan slipper sitta där i sin nakenhet.
- Va hon har ju inga känslor ju, sa skyltdockeaffärens innehavare.
- Jag tycker hon strålar igenom, att hon har det sa jag.
- Det har hon inte. Titta när jag knuffar till henne, hon rör inte en min, hon lever inte, sa butiksinnehavaren.
- Jag tycket ändå synd om henne. Vad ska hon ha för kläder på sig? frågade jag lite stramt.
- Äh, hon får vara avklädd tills höstkollektionen kommer.
Jag längtar omedelbart till hösten!
Anne-Marie