Anne-Marie Körling Blogg

Stockholms svar på Furillen Gotland

Jag vandrar varje morgon, dels i mina minnen, dels i min framtid och bär min kamera som ett yttersta öga. Jag ser det jag vill se. Jag har sett en byggnad rivas ned, monteras bit för bit, del för del, ordnas i bruten form, husets inälvor i stora högar av järnskrot, trä i andra högar. Det är en ordning också i nedmonteringen. Uppmonteringen har inte påbörjats. Det tar längre tid att bygga upp än bygga ned tänker jag.
Det är trots allt något med ordningen. Det råder nästan frid över platsen som nu alltmer skapats till en slags ordning. Det jämnas till, det putsas bort, det jämnas med marken. Ur detta gråa ska något nytt verka fram, skapat inne i en människa, ett slags hus, en boning, platser att bo på. Jag känner mig som den här platsen.  Ser mitt Furillen framför mig, återskapar det här.

Det krävs redskap får såväl inre arbete som yttre arbete. Jag packar ihop mina tankar, omsorgsfullt, dammar av mina kläder. Jag är närseende så damm och annat fastnar lätt på mig. Jag behöver en slags riktning. Hur ska jag nu ta mig vidare?

Anne-Marie

Hej!

Gillar. Gillar. Gillar!

Tidigare var det mest hum... hum i Humlegården men nu hugger jag i sten - konturar.



Den Winnerskabäckens espri flödar och svämmar över alla bräddar och det är bra, så bra, så bra!

Och saxen river bra friskt i själen på slutet.



Tackar ödmjukast!