Anne-Marie Körling Blogg

Titeln på detta blogginlägg kan gladeligen missförstås. Självklart lever många på att människor ska köpa sig en uns lycka och befria oss från olycka. Det kan handla om den där tröjan, och vips köper man den och blir för stunden tillfredsställd och ... tja... vågar man säga att tröjan gör en lycklig.

Jag blir inte lycklig av en ny tröja på längre sikt. Den fyller ut ett slags tomrum.

Tomas Tranströmer skriver:

Den här kvinnan
köper och köper saker
för att kasta i gapet
på tomrummen
som smyger
bakom henne.

Nej - lycka går inte att köpa för pengar, trots att vi lever i en tid, framför allt har levt i en tid, som fått oss att tro det. Lycka är inte något konstant tillstånd. Jag har mött många välbärgade personer som varit allt annat än lyckliga, jag har också mött många välbärgade som varit just lyckliga. För stunden vill säga. För lycka är inte ett alltid. Vilket vi också gärna vill tro. Så ser inte jag på lycka.



Jag tycker lycka är ett ganska farligt ord som missbrukas. Vi säger - Jag är lycklig. Jag tror på orden - Jag upplever lycka! Jag tror på stunder av lycka. De är dessutom lyckligtvis ganska så korta, kan vara att sitta intill en person på en trätrappa, sörpla kaffe och småprata, det är mer  av en stund.

Jag tror inte på olyckan heller - trots att den sätter krokben för oss jämt och ständigt. I vår tid har vi lärt oss att se till våra brister och inte våra möjligheter. Vi blir misslyckade personer. Inte lyckade personer. Vad nu det är? Vi talar om det som är fel och aldrig det som blev rätt. Vi gräver ned oss i det som går att gräva ned oss i, men ser inte det som gick bra. Jag vill inte blunda för något, men jag vill vidga perspektiven. Det farligaste är väl då våra olyckor gör oss lyckliga!

I Igras bok - DEN TUNNA HINNAN - berättar författaren om det land som absolut inte lät några människor deporteras från landet - och lyckades hålla kvar de som var ytterst hotade. Jag har sedan dess undrat varför detta goda exempel inte kom att få större rubriker i historiaböcker och i debatten. Vi behöver de goda modellerna för vårt tänkande och ställföreträdande modeller för att få hopp och framtidsmöjligheter.




Alla dessa tankar kommer sig av att jag läser dagens DN Kropp & SJäl där idéhistorikern Johan Norberg förklarar lyckans tankemässiga och kulturella tudelning:

1) Vi är vår egen lyckas smed. Alltså som hantverkare konstruerar vi vår lycka.
2) Vi producerar lycka. Lycka är något vi producerar snarare än konsumerar.

Jag tycker är en filosofisk fråga - vad lycka är? - som väl kan omsättas i prövande praktik. Jag försöker tänka att jag ska vinka till tanten i fönstret - och jag ser att hon blir glad - och det gör mig glad. Jag inser att det gör mig gladare än att jag har köpt den där tröjan som ligger i påsen. Jag blir också mer glad och lycklig då jag kan göra någon annan glad och lycklig. Men inte på bekostnad av mig själv. Det som händer blir tillförande. Och det fina med alltsammans är att det inte kostar något för någon. Det drar inte heller bort utan lägger till.




Jag minns för länge sedan, då jag var knaperfattig. Jag stod i en fikakö. Jag ville så gärna ha en leverpastejsmörgås med massor av inlagd gurka på, jag letade i mina fickor och samlade ihop varje öre jag hade där, men de räckte inte till. Jag bet i det äpplet som inte alls var surt, utan faktiskt, och beställde en kopp kaffe. Det fick jag. Jag slog mig ned vid ett av borden. Fikade och funderade. Efter några minuter kommer en man fram och ställer ned en leverpastejsmörgås framför mig.

- Jag vill att du ska ha den här, jag såg hur du behövde den. Jag köpte den åt dig, och ät den med glupskhet, skrattade han.

Jag har aldrig sedan dess ätit en så god smörgås. Nu kan man ju i sina illmariga stunder tänka att den här mannen ville ställa sig in hos mig. Sådana tankar måste vika undan. Han ställde sig inte in hos mig. Han försvann med sitt sällskap, skrattande glad.

Den smörgåsen är en lyckosmörgås. Precis som en annan smörgås jag en gång fick. Men det blir en annan historia.

Vad menar jag med det här inlägget.
Kanske att lyckan kan vara att faktiskt få skriva här, möta en läsare som också tycker att lycka kan spridas vidare. Det kostar inget men räntan, om i ekonomiska termer, är så hög och så långvarig. Jag tänker också att lycka inte är ensam utan kollektiv. Det blir mer lycka i ett VI än i ett JAG. Vi kan uppleva en slags gemenskap i lycka. Jag upplever ofta lycka i mitt klassrum. Det beror inte på att jag själv är lycklig utan att lyckan går att snappa upp där om jag vill. Och det vill jag!

Johan Norberg avslutar med orden:

Vi är nöjdare än vi tror, men vi verkar hela tiden upptagna av problem. Förmodligen har det en evolutionär förklaring. Det var inte de nöjda som överlevde, utan de som ständigt, oroligt och stressat, spanade mot horisonten. Men anledningen har förändrats nu.

Anne-Marie,

som under många år skrivit små dagliga listor över saker som gjort mig glad. Jag skriver GLAD IDAG. Den listan har aldrig innehållit saker jag köpt. Märkligt nog. Den har mer innehållit möten med människor, goda ord någon sagt, inbjudan till små fikastunder, ett leende från någon... och jag tror på den lyckan. Den tror jag på.