Anne-Marie Körling Blogg -

Det är argt bland lärare. Det blir argare för varje dag.
- Björklund borde be om ursäkt, grymtar någon i lärarrummet.

Skolan är landets största arbetsplats. Jan Björklund har under lång tid med illa udnerbyggda påståeenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolan för att inte klara sitt jobb (David Karlsson).

Jag tror att det är många lärare som känner sig besvikna på skolministern. Men den största faran är inte vad Jan Björklund har sagt utan vad som blir resultatet av det Björklund säger och tycker. För den här felläsningen och feltolkningen betyder i framtiden naturligtvis åtgärder för att komma till rätta med de påstådda brister skolan tycks ha. Och det är långt allvarligare.

Anne-Marie

2008-08-28 @ 16:23:22 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (1) Trackbacks ()

SKRIFTLIGA OMDÖMEN kap 5

Nu vet jag vad skillnaderna är mellan

1) skriftligt omdöme
2) skriftligt betygsliknande omdöme
3) betyg

Har klurat en hel del på vad det är för dokument vi ska skriva.
Anne-Marie

2008-08-28 @ 07:07:39 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (3) Trackbacks ()

SYNLIG KLASSTILLHÖRIGHET

Det är något med det här leendet. Och det är något med den här glädjen. Det är något med skolviljan. Det är något med att börja. . . och det är någonting att bygga vidare på.

Anne-Marie

2008-08-28 @ 06:55:56 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

IDé TILL EN GENERELL IDé

Idag fick jag en idé om en slags generell undervisningsidé.

Den prövade jag på mina elever, som för övrigt är väldigt nya för mig, vilket betyder att jag är väldigt ny för dem. Mina nya elever fattade galoppen nästan omedelbart och började läsa texter med nya medvetna ögon. Det är stort när sådant händer. Jag ska presentera den idén i bloggen, men är just nu i färd med att se hur generell den är, och hur den samspelar mot läroplanens mål, samt värdera elevernas engagemang och faktiskta resultat. Det är så spännande att följa en tanke som man bär och som eleverna erövrar... för att sedan helt ta över... för att sedan behärska... för att sedan genomföra. Vissa skoldagar är bara hur bra som helst. Bra, bättre, bäst.

Så är det.
Anne-Marie

2008-08-27 @ 17:54:05 Permalink Läroplan / Barnkonvention/skola 2011 Kommentarer (1) Trackbacks ()

PÅ VIFT

Idag ska jag ut på vift. Mer förtäljer inte historien.
Anne-Marie

2008-08-27 @ 17:44:49 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (3) Trackbacks ()

GRUNDSKOLECHEFEN och NÄMNDENS ORDFÖRANDE

Idag hade vi besök av grundskolechefen och nämndens ordförande i den kommun där jag är anställd. Jag tycker om när de som beslutar dyker upp och närvarar i verkligheten. Det var bara det jag ville säga.
Anne-Marie

2008-08-27 @ 17:41:51 Permalink Klassrum / Organisation Kommentarer (2) Trackbacks ()

ORDNING OCH REDA

Väskan med den totala ordningen fann jag i Edinburgh, i en antikaffär, med ordning på grejorna, men ordningen var deras egen, märkligt nog.

Saker och ting är det klokt att ha en viss ordning för. Människor är det oklokt att ha alltför stor ordning på. Om det är för stor ordning bland människor kan det kallas för makt. Då är det någon som har en speciell tanke kring vilken ordning som ska råda. Det viktigaste är nog att människor ordnar sig så att de inte stöter ihop eller trampar på varandra och gör illa. Annars är nog oordning ett mänskligt sätt att närma sig något nytt. Man orienterar sig med andra ord. När människor lär sig någon nytt stökar det nya till det i en gammal inre ordning. Därför är lärande en aning stökig. Men den oordningen är mer av det kreativa slaget. Något nytt stör. Då är det bra att man vet exakt var pennor och sudd finns, var papper och papperskorgen är, vilken tid det kan tänkas vara rast och paus.

Nu ska jag rusa iväg till både ordning och kaos.
Mina elever väntar,
och åh så roligt det ska bli att möta dem.

Anne-Marie

2008-08-27 @ 06:55:49 Permalink Organisation Kommentarer (1) Trackbacks ()

OVÄRDIGT tänker jag

Märkligt snabbt gick min promenad runt vattnet denna kväll. Märkligt snabbt gick den. Jag märkte att jag var arg. Det var inte nog med att jag gick som en furie, jag sprang som skjuten ur en kanon. Jag som aldrig brukar springa. Jag är arg för att det skrivs alldeles för lite om det som angår oss lärare. Var är alla högljudda röster som säger något om vad Björklund har sagt om läraren, skolan och eleven?

Så nu har jag skrivit till Aktuellt och Rapport - jag är trött på det tysta. Jag anmäler mig som försvarare av läraren. Det vete katten om någon nappar på det hela. Men varför ska vi vara tysta när det som sägs om oss är så taget i det blå. Jag är mån om mitt yrke och jag är mån om platsen jag har bland eleverna. Jag är utbildad för mitt yrke, jag diskuterar jämt och ständigt med goda lärare som berättar om elever och hur de utvecklas. Jag är trött på den tysta världen runt skolan, som om vi vore en liten bubbla som inte kan göra oss hörda, men som alla tycks kunna bedöma utifrån. Nej, jag ryter till! Det får gå som det vill med den saken.

För några år sedan var jag i färd med att starta en rörelse
Lärare kan, lärare vill, lärare gör!
Det verkar som om det är dags för den nu,

Anne-Marie,
som aldrig tidigare varit en sådan tiger!

2008-08-26 @ 21:02:55 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (14) Trackbacks ()

PÅ VILKEN FOT...

På vilken fot ska man stå? Det ultimata kanske är att man står med en fot i verkligheten och med en fot i framtiden. Sen ska man luta sig mot någonting också. Man kan luta sig mot historien. Därefter behöver man vila. Man kan vila i det man kan. Det är också helt tillåtet att skutta omkring i tillvaron precis som man vill. Och hoppa i vattenpölar.

Anne-Marie

2008-08-26 @ 18:55:53 Permalink Körlings Ord Kommentarer (4) Trackbacks ()

TVÄRBROMSA och börja fundera

Jag har skrivit om hur man gör för att bedöma denna sommar. Jag har lusläst det mesta för att börja anta uppdraget att göra det jag måste göra. För det är bland annat utifrån en bristsyn - den att lärarna dåligt kommunicerar vad elever kan - har vi nu fått i uppdrag att för samtliga elever, i samtliga ämnen, av samtliga undervisande lärare skriva omdömen, skriftliga omdömen kallas de, ja det får lov att vara betygsliknande omdömen också, och naturligtvis får det vara betyg. Detta gäller från och med 15 juli 2008. Jag har skrivit om det här tidigare.

Det blir också nationella prov i årskurs tre. Om jag ska skriva omdömen så vill jag att tanken bakom varför jag ska göra det är väl grundad, genomtänkt, prövad, utprövad och att beslutsfattare tydligt kommunicerar uppdraget till oss lärare. Men efter det här ödesdigra programmet där vår skolminister råkade bli avslöjad med att handskas med statistik och undersökningar, rapporter som han vill, så är jag en aning tveksam till det hela. Jag har inget emot att skriva omdömen om dessa stärker eleven och om dessa omdömen samspelar med elevens uppfattning om relationen till mål. Jag har inget emot att skriva hur det ser ut om jag vet att mina elever fullt ut vet hur jag skriver omdömen och hur målen ser ut mot vilka dessa omdömen relaterar. Jag kan tänka mig att göra det... men kanske med en början i årskurs tre... vilket jag tycker är tidigt... men kanske först där.

Det är lätt att peka ut brister som den goda anledningen till varför. Därför föregås beslut av att man ständigt och jämt talar om brister. Man måste också berätta om dem så ofta man kan så att de blir sanna och tycks verkliga vilket gör att man sedan kan genomföra stora förändringar som bot på eländet.
Men tänk om det är så - att jag faktiskt i mina föräldraenkäter får högt gensvar på frågan om jag lyckas, eller skolan lyckas väl med åtagandet att åskådliggöra det som nu anses vara min brist. Då brister retoriken på grund av bristande underlag eller felaktig tolkning av den, och då förlorar talaren sin trovärdighet.

Men åter till de skriftliga omdömen vi ska skriva. Det ordas väldigt lite om dem i de skolor jag talat med. Det är som om vi inte förstår hur stort åtagande vi har fått. Vi ska genomföra något som i själva verket kan vara ett slags smyginförande av betyg redan i årskurs ett.

Jag skulle vilja veta hur många som fått höra om det här uppdraget, vilka skolor som aktivt börjat arbeta med frågan om de skriftliga omdömen vi är skyldiga att ge snart? Jag är rädd att vi inte förrän sent ser vad vi har att göra, och hur allvarlig den här uppgiften är. För gör vi det illa skadar det vårt yrke.

Jag vill inte sätta ett omdöme på en liten lycklig skolunge som börjar ettan. Nej, jag vill nog helst att den där lilla ungen får några år på sig att lära utan att bli bedömd. Det betyder inte att jag i min profession inte bedömer min elev, men jag gör det för att utmana, synliggöra hur eleven börjar förstå... och det är en helt annan form av bedömningar. Det är inte ett kryss i ett papper.

Nåväl... jag misströstar en aning. För jag tycker att beslutet kommit att hamna lite fel... och kanske är det taget på fel grunder... och då drabbar det dem som skall lyftas, främjas och utvecklas. De, jag menar eleverna, har rätt att tycka de också. Jag undrar vem som frågat dem? När vill ni ha betyg? Hur vill ni att det ser ut? Det kan vara nog så nödvändigt att läsa igenom barnkonventionen ibland.

Anne-Marie,
som alldeles nyss ringde upp producenterna till radioprogrammet.
Intressant att lyssna till dem. Gensvaret från lärare är väldigt stort. Det kändes gott.

Återigen; lyssna, lyssna http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=3238

Läs också hos:
http://lumaol.wordpress.com/2008/08/25/ratten-att-beskriva-skolan/

2008-08-26 @ 17:29:16 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (1) Trackbacks ()

VEM ÄR FRÖKEN?

- Vi kallar dig för Vanheden, säger några elever.
- Vanheden? undrar jag.
- Du säger Lyyyyyyyyysande nästan jämt.
- Lysande? Säger jag det?
- Ja, nästan jämt.

Vem är fröken?
Lite av Vanheden med andra ord.
Om det gäller ordval i klassrummet är jag helt med på att vara denna karaktär.
Lysande! med andra ord.

Anne-Marie,
som undrar hur vår skolminister skulle kunna använda sig av detta på ett negativt sätt?

2008-08-26 @ 07:03:06 Permalink Klassrum / Organisation Kommentarer (2) Trackbacks ()

ELEVORDEN TILL LÄRAREN

Detta lärande samspel - den mellan eleven och läraren - syns ofta i elevens gensvar och utvärdering. Det är viktigt att eleverna utvärderar och reflekterar över sitt lärande. Och visst har den här eleven rätt, jag kämpar - och kämpar det ska ses som ett positivt ord! Men denna lilla text betyder också att eleven ser och känner med. Om vi skulle titta på elevens lärande så är det en mycket tydlig medkänsla och inlevelseförmåga denna elev visar upp. Denna text kan till en början se söt ut, men det viktiga är att den faktiskt också korresponderar elevens förmåga och gensvarar på de mål vi i skolan har att sträva mot.

Anne-Marie

2008-08-26 @ 06:23:21 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (0) Trackbacks ()

BARA JAG

Här är jag. Jag är där jag är. Jag är en aning för mig själv. Alldeles nyss var jag inte för mig själv. Då var jag emot mig själv. Men det gick över.

När jag har gått över hade jag gått så mycket att jag kommit hem igen. Väl hemma hade jag fått ett sms. Det sms:et var så gulligt så jag blev genast mer av den jag är.

Anne-Marie

2008-08-25 @ 22:14:43 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

FOTBOLLSPROFFSENS FÖRMÖGENHET

Jag sitter med några killar i matsalen idag, mumsar mat i godan ro, lyssnar på samtalet om fotbollsproffsens enorma förmögenheter.

- Jag vet varför dom har mycket pengar?
- Det vet jag också, svarar genast någon annan.
- De har mycket pengar för det är jobbigt att vara fotbollsproffs. Dom tränar i gym fem timmar varje dag. Det är därför dom får mycket betalt. Det är jobbigt att träna på gym.

Japp tänkte jag och satte potatisen i halsen.
Jag tränar på gym och betalar för det. Det är inte riktigt jämlikt. Men så är det.

Anne-Marie

2008-08-25 @ 17:50:27 Permalink Klassrum / Organisation Kommentarer (0) Trackbacks ()

PROFESSORN som röt i KLASS 9A

I samma radioprogram som det där Björklund uttalar känns det en aning olustigt att få höra att den enda som uttalade sig i programmet om Klass 9A var en professor som delade Jan Björklunds tankar om den hemska ordningen i de svenska skolorna. Jag har absolut inget ont att säga om klassen 9 A, eller om lärarna i den. Vi svenskar fick en gemensam utgångspunkt i våra samtal kring skolan, ett exempel vi faktiskt behövde, något att utgå ifrån. Det vi lärare inte sa att programmet var en aning som Kejsarens Nya Kläder, vi såg det vi såg, och tyckte inte att det var det så märkvärdigt det vi fick ta del av. Hur kan jag säga så:

Jo, därför att lärare lite tyst och lite mumlande ifrågasatte serien Klass 9A som det märkvärdiga under det ansågs vara. Nej, tvärtom, så mumlade lärare något tyst om att de kände igen sig, de såg sig själva i de lärare som undervisade, de kände sig hemma i de presenterade lärarrollerna, sna uppdrag och sitt förhållningssätt till eleverna. Men det var ingen som riktigt vågade säga det. För tänk om man tagit till för stora ord, slagit sig en aning på det stolta lärarbröstet och utropat:

-Jag känner igenom mig i dom där lärarna! Jag gör också så där.

Vackra ni, tänker jag nu. Vi som är i verkligheten vi tyckte inte att programmet klass 9A var så speciellt som ni som är utanför skolan tyckte. Vi såg faktiskt lite av oss själva i de lärarporträtt vi fick ta del av. Vi såg serien om 9A mer som en bekräftelse. Det kändes gott och viktigt att få se något som man kände igen sig i. Den förfärliga skolan är kanske lätt att säga om man står utanför den. Men därinne är det absolut inte så. Men det tar ett tag att vänja sig vid att eleverna rör sig mer, pratar mer, diskuterar mer och att skolan alltmer söker förverkliga det demokratiska uppdraget. Vilket faktiskt innebär att vi lärare envist strävar efter att våra elever ska nå de mål de har rätt till. Och för att balansera det hela, det finns dåliga lärare, dåliga skolor precis som det finns dåliga politiker, tandläkare och trista och tråkiga .... ja, vem som helst. Men en hel lärarkår med rötägg... nä det tror jag inte på... och om det så vore... då kan vi upphäva skolplikten! För varför ska man då gå i skolan.

Jag är fortfarande en aning upprörd,
och har tagit del av upprörda kollegors arga ord och tankegångar samtidigt som de försvarar sin lärartanke och sina elever. Det känns nästan tryggt och hoppfyllt att vara bland lärare idag. Mitt i skolvärlden. Och precis som i klass 9A så är vi där för våra elever. Tro inget annat.

Anne-Marie

Lyssna noga på detta program KRIS I SKOLAN del 1
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238&nyheter

2008-08-25 @ 15:36:03 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (5) Trackbacks ()

LITE OBEHAG VÄCKER DET ALLT

Skansenakvariet har, förutom alla andra små djur som kan väcka stora känslor, ett och annat djur man helst bara vill läsa sig till. Jag har väldigt livlig fantasi så när jag går under Skansen planteringar, buskar och träd, får jag hela tiden en känsla av att det rör sig överallt. Jag måste påminna mig om att jag klarat av saker jag inte trodde mig om. Spindeln i handen satt där den satt.

Anne-Marie

2008-08-24 @ 20:26:12 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

PERSPEKTIV

Allt är beroende på vilket perspektiv man antar, hur man vill se och hur man vill förstå. Det går att vända och vrida på det man ska titta på, det är nyttigt att göra det. Det kan betyda att man förändrar något.

Anne-Marie

2008-08-24 @ 15:15:35 Permalink Bild (och text) Kommentarer (3) Trackbacks ()

TACK JAN BJÖRKLUND...

Jag får ett sms under det att jag upprört lyssnar till skolminister Jan Björklunds ord om svensk skola. Lyssna och tänk själva - SKOLAN I KRIS, P1 kl. 13.00. Jag är en aning upprörd varför bilden är suddig.

Tack Jan Björklund - för att du sänkte skolan så totalt i radioprogrammet Kris i Skolan! Det är inte ledarskap att leda och förleda människor att tro att det är en kris i skolan av det slag som påstås av vår skolminister. Hur kan man läsa statistik så illa, förvandla en skola i utveckling till en skola i kris?

Det är fullt möjligt att tala om kris om man också ur detta kristänk ser möjligheter och utveckling. Men då betyder att man värnar någonting, man värnar och tillåter en kris för att skapa något nytt. Men skolan, lärarna och eleverna tvingas lyssna till en kris vi inte känner oss hemma i. En kris som syns uppdiktad och inte syns i de rapporter skolministern hänvisar till.

Jag kan bara gå till mina kollegor, min skola, de lärare jag möter då jag föreläser, rektorer som vill och visionerar, uppdrag som söks förvaltas, elever som mår dåligt som kanske har sin enda trygga plats i skolan, där vi ständigt funderar över hur vi ska lösa problem med knappa resuser, hur vi får en elev att ta sig från IG till G, hur lärare glädjetjuter över elevernas prestationen i lärarrummen.

Det är inte värdigt att så illa ge ord till och sätta ord på svensk skola. Risken är påtaglig att vi ger upp, att vi börjar leva upp till de yttre förväntningarna, därför att det är motigt att kämpa i motströms, i motvind, och i det tysta. Alla goda ledare försöker skapa kraft genom goda förebilder, tydlighet och tilltro - ute i framgångsrika företag lyfter chefer sin personal så att de känner möjligheter men också för att åskådliggöra vad som behöver göras, tillåter innovationer och nytänkande, skapar förutsättningar och inte hinder för framgång.

Varför ska skolans arbete hållas dold för världen och bara mätas i siffror? Om vi ska kommunicera med siffor så måste vi läsa dem rätt och riktigt och inte hitta på historier och osanningar och basunera ut dem mot omvärlden. Det är ovärdigt. Och jag är arg!

Om det är så illa, som Björklund säger, har jag en fråga... varför väljer vi lärare att stanna inom yrket? Och varför ska vi låta våra barn lida i en skola av det slag Björklund skissar upp... då är det dags att slopa skolplikten, anser jag. För barnets bästa det har vi alla för våra ögon, om jag inte minns fel har vi antagit barnkonventionens artiklar.

Nej, jag är fly förbannad. Men tänker inte ge upp.

Tack Jan Björklund...
...och adjö!

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238&nyheter=

Anne-Marie
som i ren förtvivlan länkar till ett roligt inlägg om ett tandläkarbesök,
för att lätta upp det hela en aning

http://somgjorda.blogspot.com/2008/08/omfattande-dentoalveolr-kirurgi-la.html

och denna artikel som går att läsa i Svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd

2008-08-24 @ 14:08:06 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (17) Trackbacks ()

SKILLNADEN I ÖVERGÅNGEN

(att vända, vända, vända och vrida på perspektivet. Här är min bro, ett fotografi jag är mycket stolt över)

Det är något speciellt med övergångar.

De är omärkliga och syns först efter att man tagit ett slags inre steg. Man övergår från något till något annat. Men allt hör samman. Så det man övergår ifrån länkas samman med det man övergår till. Ibland tar man steg som syns svåra, som om man gick på bräckligt vatten, men det viktiga är att man faktiskt rör sig, går i en inre bemärkelse. Winston Churchill sa - När du är i helvetet fortsätt gå - vilket jag tycker är en god bild av att rörelse i sig själv skapar möjligheter. Att bli orörlig, i sinnet, i kroppen, i det fysiska rummet, är en fara. Fortsätt gå! sa Churchill till sina mannar. Men han sa inte i vilken riktning. Han sa bara fortsätt gå. Jag har många gånger tänkt på de steg som människor tar. Alla utgår ifrån sitt. Det är alltid en personlig utgångsplats. Och övergångarna väljer man inte alltid, men man vill dem. Det är rörelsen i sig som skapar förändringen, såväl i det inre som i det yttre. Man erbjuds nya utsiktsplatser vid en förflyttning.

Jag älskar övergångar. Jag älskar människors vilja. Jag älskar bilden av människan i rörelse. Jag tror det är därför jag är lärare.

Anne-Marie,
som funderar oändligt mycket över vad som gör skillnad.
Och det tänker jag fortsätta att fundera på.

2008-08-24 @ 08:26:28 Permalink Läraryrket Kommentarer (0) Trackbacks ()

TRANSTRÖMER seende

"Det händer men sällan
att en av oss verkligen ser den andre:

ett ögonblick visar sig en människa
som på ett fotografi men klarare
och i bakgrunden
någonting som är större än hans skugga."

Tomas Tranströmer Galleriet ur Sanningsbarriären, 1978

Anne-Marie
läser ödmjukt författarens ord.

2008-08-23 @ 20:55:23 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (1) Trackbacks ()

TILL SKOLANS FÖRSVAR

Jag ska börja samla på försvarare.
Jag börjar idag... vem som helst får ingå i min samling.
Det är ungefär som att samla namn på en lista.
Försvarare?
Ja, de som sätter goda ord om lärare, elever... ja om skolan i sin helhet.
Bristerna är det så många som andra som ordar om.
Jag börjar med Anna Larssons krönika
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1598509.svd
Varje försvarare ska få den här bilden i gensvar:

Anne-Marie

2008-08-23 @ 14:20:27 Permalink Skolutveckling Kommentarer (3) Trackbacks ()

RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 3

Jag är inte längre singel! En husfluga bor i mina rum.

Nu har jag har inte direkt annonserat efter en husfluga. Men en aning trivsamt är det allt. Idag ska jag köpa mig en guldfisk. De har så kort minne. Efter ett varv har de hunnit glömma att man missade att mata den eller att man absolut inte ägnade den ett ögonkast. Värre är det med husflugan. Den sätter sig på det mesta. Kryper över korsordet precis när jag är färd med att skriva in ordet... spyfluga... som förklaring till odjur vi inte vill ha inomhus.

Anne-Marie

2008-08-23 @ 10:04:51 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (7) Trackbacks ()

RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 2

Du måste skriva om singelriket mailar någon. Och någon annan skrev så här:

Godmorgon!
En påbörjad följetong och dess författare efterlyses. Föjetongen startades upp och syntes bli en mycket roande läsning om Singelriket. En av personerna som pratat med författaren, berättar att en läsare uttalat sig elakt om den påbörjade följetongen, varpå författaren känt sig tillplattad och därmed upphört med skrivandet. Om någon sett eller hört något om det ovan nämnda ombedes denna(e) kontakta Efterlysningsbyrån eller närmaste mailkontor. OBS! Skulle detta meddelande ICKE ge något resultat utgår RIKSLARM efter midnatt.

Japp! I am back!

Anne-Marie

2008-08-23 @ 10:02:13 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

SKRIV OM DET och DET

Vilka underbara läsare jag har. Det kommer små mail med begäran om... skriv det Anne-Marie. Det märkliga är att de flesta frågor på mailen handlar om det där ensamma, de där om singellivet. Jag har börjat fundera på att särskilja mina blogginlägg... att renodla den här till en pedagogisk och öppna en för litterära tankegångar och en för det av inslag av peronsliga krönikor. Jag har redan ordnat med titlar och bloggar, men det är svårt att överge sin hemmaarena. Kanske ska jag hålla mig kvar här...varva dikten och verkligheten... men som sagt .... jag vet inte.

Om jag ska skriva från singelriket blir det nog först i morgon. Denna kväll var full av annat. Inget singelliv direkt. Mer av uteliv. Men det värmer så gott att veta att ni vill läsa, och att ni uttrycker en slags förväntan på och om ... det betyder att på något vis gör orden en skillnad. Och skillnader tycker jag om. Allt gott mina kära läsare. Ni anar inte hur underbart roligt jag tycker det är att skriva.

Ögon som läser är det vackraste ni kan ge.

Anne-Marie,

som åt middag på en krog i singelriket. Servitören kunde mina senaste middagar där. Rabblade dem för att jag skulle veta vad jag åt de senaste tre gånger... och jag måste villigt erkänna att det berör mig.

2008-08-22 @ 23:29:36 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

SE POSITIVT

För att kunna se positivt måste man ha något att se positivt på.

lunchrasttänkte Anne-Marie

2008-08-22 @ 11:35:51 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

TJUVLYSSNAT LÄRARRUMMET

- Har du sett att jag satt in en ny dator i ditt klassrum? frågar IT-ansvarig.
- Nej, jag har ettor! svarar läraren.
- Ettor? svarar IT-ansvarig.
- Ja, då har man bara ögonen för barnen. Man hinner inte annat!

Så är det!
Anne-Marie

2008-08-22 @ 11:17:31 Permalink Klassrum / Organisation Kommentarer (4) Trackbacks ()

SYSKONBRÅK

- Det här är min lillasyster!
- Jag är lillebror, kan du gissa vem som är min storebror?

Eleverna runt mig berättar och visar, presenterar och drar släktskapsband med andra elever.
- Fast vi bråkar massor min bror och jag, forsätter en annan.
- Det kanske är bra att öva sig på bråk med sina syskon säger jag, det kan vara bra för framtiden.
- Ja, men jag ska ju inte bli brottare när jag blir stor, svarar eleven.

Tänkte inte på det!
Anne-Marie

2008-08-22 @ 11:14:45 Permalink Klassrum / Organisation Kommentarer (0) Trackbacks ()

SMARTBOARD KOMMANDO

Jag har fått smartboard kommandon på min skoldator.
Det känns som en lovande början.
Nu krävs det bara en smartboard.

När jag för fram de här tankarna pekar jag inte på någon speciell skola utan mer i allmänna ordalag. Jag tror att det är en politisk sak om man ska rusta skolorna för framtiden eller om man ska hålla kvar oss på overheadnivån. Jag vet att Storbrittanien rustar upp och införlivar nytt. Kanske vi kan titta oss omkring och se hur andra länder funderar kring skolfrågorna och skolmöjligheterna!

Om jag har fått smartboardkommandon ... så lyfter jag ut ordet smart och ordet kommando... och Smartkommando... något för skolpolitiker att svara på?

Anne-Marie

2008-08-22 @ 11:10:16 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (1) Trackbacks ()

DEN VÄNLIGA MATTEBOKEN

Matteborgen, den vänliga matematikboken. Jag struntar i om detta betraktas som reklam.

Jag hörde mina kollegor packa upp sina matematikborgar... jag tror det borgar för en god matematikundervisning då lärare omsluter sina läromedel med värme. Men... det viktigaste av allt... att eleverna upplever att de omsluter sitt lärande med nyfikenhet och vilja att utvecklas. Jag har givit mina elever stor möjlighet att påverka sin undervisning, och tack vare att Matteborgen är så tydlig så kan jag mycket enkelt göra det. Matteborgen - den vänliga matteboken! Så ska det kännas, så ska det vara.

Jag har fått ta del av Matteborgen 4A vilken har översatts till blindskrift. Jag blundade och försökte närma mig ett nytt språk. Det var märkligt svårt att använda sig av känseln. Jag har inte förmågan alls. Men jag prövade... och insåg att världen är så olika för oss alla. Det viktiga är att vi alla omsluts med respekt och får redskap som gör oss delaktiga.

Anne-Marie,
En matematikbok - Matteborgen 4A översatt till blindskrift betyder 9 pärmar.

2008-08-22 @ 07:04:41 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (2) Trackbacks ()

FÖRSVARA MIN OVER-HEAD

En overhead är en apparat med en lampa i,
den verkar trots sin ålderdom för en viss upplysning.

Men om man tänker med Vygotskijs teoretiska begrepp
så sker inget lärande ovanför en lärandes huvud.

Anne-Marie

2008-08-22 @ 06:33:15 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (0) Trackbacks ()

ATT MÄTA SIG MED FRÅGAN

...som släpper sina tunga frågor likt mätstickor...
J och Hypergraphia,

Jag älskar frågan... och hur vi kan behandla våra människor... med goda frågor, genomtänkta frågor...men också hur vi kan skada genom illa ställda frågor, nedvärderande frågor, slutna frågor, frågor för att sätta dit och tvinga på knän, frågor som ingen vill ge svar på, frågor från tro att man står över... men en illa ställd fråga kan man faktiskt besvara med ett pass. Man behöver inte svara.

Anne-Marie

2008-08-21 @ 22:24:41 Permalink Frågor / Frågekonst Kommentarer (2) Trackbacks ()

MINGELBILDER project MADAGASCAR

Ja, så ungefär. Vi skapar ljus över det projekt som framgångsrikt utvecklats MELLAN unga människor i Sverige och Madagascar. Det är bra! Bra! När Madagascars minister frågade; vad behöver ni? svarade jag helt kort - ljus på, ljus på de unga, ljus på det som sker och ännu mer ljus. Kort gott - Uppmärksamhet. Och det är inga pengar inblandade i en sådan begäran. Det krävs mänskliga insatser. Ganska enkla om man tänker efter. Det mänskliga - Att se!

Anne-Marie

2008-08-21 @ 21:22:41 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (0) Trackbacks ()

VÄRNA VÅRT YRKE

Öppet brev till mina kollegor.

Jag måste skriva - kära kollegor och lärare erövra mellanrummet mellan beslut och elev. Vi har ett ansvar i de bedömningar som vi lärare skall göra. Om vi inte förvaltar detta uppdrag som gavs lärarkåren den 15 juli 2008 är jag rädd att misstroendet mot oss lärare kommer permanentas för gott. Jag vet.... jag låter drastisk. Vill ni veta hur jag tänker...?

Anne-Marie

2008-08-21 @ 16:31:25 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (4) Trackbacks ()

FÖRFRÅGAN FRAMTID?

Jag har fått en förfrågan om att föreläsa utomlands.
En förfrågan jag svarat ja till.

På frågan om vad jag behöver svarar jag;
en kanon, blädderblock... engagemang och ...

Till svar får jag...
Blädderblock får vi leta reda på någonstans, behövs det?
Alla klassrum är utrustade med interaktiva whiteboards....

Med ens kände jag mig ... hjälplöst efter.
Jag har mina ord... jag vet vad jag talar om... och det jag talar om är nytt,
och framtidsriktande... men jag har inget av den teknik man erbjuder lärare och elever i skolor utomlands...

"ta bara med dig ett memorystick"

Jag tänker inte klappa mig för bröstet och framhäva Sverige som den bästa av världar. Jag tänker försöka förstå att vi måste ta död på myten som vi själva när oss med. Det är farligt att påstå att vi har Sveriges bästa skolor... för om vi ska påstå något så ska vi också kunna leva upp till våra ord, göra dem verkliga och kontinuerligt sträva efter att göra anspråk på rubriken - världens bästa skola! Om vi däremot inte påstår något så stort som att vi är bäst kanske vi kunde börja skapa förutsättningar för att bli det. Nu sitter vi bara och tror oss om något. Vi tror oss vara först, störst och bäst. Jag tycker det är att blunda för andra länders utveckling. Det är inte bra. I ren förtvivlan över den tekniska utarmningen i mitt klassrum ger jag mig lite argsint på min overhead, den gamle draghästen, som vi inte ens har givit ett svenskt namn... och som naturligtvis omslöts av farhågor då det rullades in i svenska klassrum någon gång på... ja... evigheter sedan.

Med vänliga hälsningar från en aning upprörd Anne-Marie,
som med glädje svarar ja till mötet med ett annat skoltänk.

Anne-Marie

2008-08-21 @ 16:21:54 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (5) Trackbacks ()

DESTINATION BORT

"Bort, denna frånvarons odefinierade destination"
(citat J)

För den som är kvar är bort något främmande,
det är ingen plats,
till bort
finns ingen reseplan,
inga vägar till.

Verklighetens karta
har inte ritat ut destinationen Bort.
Ingen GPS röst berättar vägen till.

Den kvarvarande undrar
Var? Var? Var?
Till vart?

En frånvaro, en rest av det som är kvar,
fyller ut med area och volym,
närvarar i mina rum.

Jag kantstöter dagligdags med frånvaron.
Vanans kaffekoppar ställs fram på frukostbordet,
medan verkligheten serverar hårt bröd
och ett minne över tidningens trycksvärta.

Bort är bort.
Kartboken ritar inte ut någon fysisk plats.
Men härinne
vandrar Frånvaron ledigt omkring,
utan att packa sina väskor.

dikt och tanke
Anne-Marie

dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt och gensvar på Hypergraphias inlägg - Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/08/frukost.html

2008-08-21 @ 11:29:35 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

PORTRÄTTLIKT

Flyktigt. Det är en slags rörelse. Man förnimmer något vackert. Det som inte vill låta sig inringas, omramas, fokuseras eller synas skarpt och tydligt. Något förnimbart. Det flyktiga. Likt ett leende i förbifarten. Likt ett ögonkast i det oväntade. En aning som sveper förbi och berör. Något flyktigt stannar kvar och påverkar. Det vackra.

Anne-Marie

2008-08-20 @ 23:27:29 Permalink Bild (och text) Kommentarer (2) Trackbacks ()

MADAGASCAR och VI

Det här är vi som pratar med presidenten idag... presidenten som inte kom alls.. han gjorde något helt annat...och en hel hoper med människor stod en stund med lång näsa... riksdagsmän, forskare, professorer...och vi... men vi minglade och knöt kontakter med riksdagen här och regeringen där. Det är inte illa för en liten ideell grupp som vår. Nu har vi nått några av våra mål.

Den enda mannen i sällskapet brukar vara utanför bilden. Han är fotograf och deltar i arbetet med allt bildade kring vårt projekt. Det är väldigt pirrigt att fotografera en fotograf. De andra som syns här är biologer, forskare, studenter och lärare. Det som gör oss till ett gäng är att vi vill verka för miljö, människa, utbildning och världsansvar. Jag är utanför bilden men jag är inne i gruppen.

Här är fotografens bild av Madagascargänget, nu har vi fått in en ny man bland alla oss kvinnor, det är rektor vid Spånga Gymnasium. VI lyckades förmedla det vi behövde förmedla, och vi gjorde det bra! Heja oss!

Anne-Marie

2008-08-20 @ 20:53:30 Permalink Klimatet / Naturen / Jorden Kommentarer (0) Trackbacks ()

SMS-BEGÄRAN

Jag vill ha alla föräldrars telefonnummer på min mobil. Ifall att... I mitt första hembrev bad jag därför föräldrarna att sms:a sina namn, telefonnummer och barnets namn. Enkelt och tryggt. Så nu kommer sms efter sms till min mobil. Jag räknade ut att det blir ungefär 60 stycken nya mobilnummer.

Anne-Marie

2008-08-20 @ 20:32:16 Permalink Organisation Kommentarer (2) Trackbacks ()

SKOLSTARTSTANKAR

Hand i hand med en skolstartsunge så pirrar det märkligt mycket i min mage.
Jag blir med ens lika liten. Skolan framför mig ser gigantisk ut. Ljuden från bollplan når mig innan jag ser barnen som sparkar fotboll. Mäktiga intryck.

Jag tänker på vad barn redan kan då kommer till skolan. De kan och de vill. Jag tänker på vad barn Vill lära sig innan de kommer till skolan. Jag tänker på vad barn vill lära sig av skolan. Jag tänker att barn har också förväntningar på vad de ska få lära sig.

Jag tänker på att eleverna, som de senare namnges som, också kan bidra med sina funderingar. Jag vill att de ska påverka sitt lärande genom sina autentiska frågor kring livet, orden, boken, texten, matematiken.... och att de hela tiden upplever sig inom gränsen för vad de kan och vad de kan utveckla.

Att kompetensen hos den lilla får växa i egen takt, i gemenskap med andra, och inte bli skolad i bemärkelsen tystad. Jag kan, jag är, jag vill, jag förväntar mig, jag tänker, jag skulle vilja, får jag? Hur gör man? Får jag titta hur du gör? Varför då? Vad händer om? Jag vill att det man redan kan ska man få känna stolthet över - inte lära om...inte skollära om!

Och jag tänker på den okränkta rättigheten att få vara stolt. Stolt över sig själv och sin förmåga. Jag vill, jag hoppas, jag tänker när jag möter denna sexårings hand, den vilar i min, och vi går med högtidliga steg in i skolbyggnaden... det pirrar i min mage... Förvalta mötet!

Anne-Marie,
som skrev detta för ett år sedan, då jag hade förmånen att följa en liten sexåring till sin första skola, imorgon är det skolstart för årskurs ett. I min skola mötte jag ungar och föräldrar som hade pirr. Denna gång frågade jag föräldrarna; hur mycket pirr har ni i magen för att era barn ska börja skolan?

2008-08-20 @ 19:55:56 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (3) Trackbacks ()

HURRA JAG LÄSER!

Jag tog tre varv runt med bilen och varje gång blev jag lika överraskat glad...

Jag hoppades att varenda en av min kollegor fick göra den här resan i rondellen. Jag önskar att jag vore avsändaren. För mina kollegor, och alldeles speciellt mitt arbetslag är ... ja... bara så väldigt bra.

Glöm aldrig att ord har kraft att tillföra, men också makt att ta bort.

Anne-Marie

2008-08-20 @ 15:54:55 Permalink Körlings Ord Kommentarer (2) Trackbacks ()

MÅL

Det är viktigt med mål. Bristen av dem leder till klagomål.
Anne-Marie

2008-08-20 @ 06:35:08 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

KLASSRUMMET

Mitt klassrum... snart nya elever i det. Jag hoppas klassrummet förändras i takt med elevernas lärande. Ska dokumentera. Själv har jag ordnat så att min undervisning kan vara individuell, i smågrupper, i halvklass och i helklass. Jag har skapat en inre organisation för hur jag vill ha det. Nu är det snart dags att öppna upp dörrarna för hur eleverna ser på sitt klassrum. Skolan har som ledord - DELAKTIGHET - och har skolan antagit ett sådant ord som ledord måste det synas i allt vi gör. Från micro till macrosammanhang.

Anne-Marie

2008-08-20 @ 06:24:53 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (8) Trackbacks ()

ELEVENS RÄTT

Det är elevens rättigheter läroplanen förmedlar,
det är lärarnes uppdrag läroplanen beskriver.

Anne-Marie

2008-08-19 @ 21:25:09 Permalink Läroplan / Barnkonvention/skola 2011 Kommentarer (1) Trackbacks ()

SKRIFTLIGA OMDÖMEN kap 2

Ja, det är mycket allvarliga saker, detta med skriftliga omdömen.

Det handlar om att förvalta det uppdrag vi lärare har fått.
Vi har nämligen inte något val, oavsett vad vi tycker så är vi utförare. Vi måste därmed förvalta uppdraget och det mellanrum vi har mellan beslut och elev. Jag vill se värdiga diskussioner i skolorna, där processer bedöms hos samtliga elever, där alla blir sedda, där alla får utvecklas från sina förutsättningar och sina börjor... och se skillnaden från utgångspunkt, process och uppnått mål.

Det är inte tomma ord vi ska leverera i omdömen, oavsett hur de är utformande. Det är med full respekt om eleven vi lärare ska ge omdömen. Jag ser ingen annan väg än att förvalta detta uppdrag med kompetens, undran och respekt. Det handlar också om lärarens profession. Hur ser vi utveckling hos barn och ungdomar, hur värderar vi den? hur utmanar vi det eleverna kan... hur ser vi på den lärande människan...och hur kommunicerar vi det vi ser.

Det är så farligt att göra något slarvigt då det handlar om ett barns utveckling. Om vi slarvar med uppdraget nu... inte går på djupet med vad det är vi ska göra... inte förvaltar omsorgen om våra växande barn... så förvaltar vi heller inte vårt yrke. Jag är utförare av de uppdrag jag får, ibland är det inte lätt att vara lärare, men jag har mitt yrke, jag kan välja, jag kan byta arbetsplats och arbetsuppgifter. Eleven har skolplikt och kan knappast göra annat än att gå i skolan. Det är om våra elever vi ska göra skillnad. Ett skrifltigt omdöme måste därför utgöra ett sant och verkligt dokument, samspelande med elevens uppfattningar om sitt lärande, och korrespondera vad vi bedömer och hur, alltså hur våra mål ser ut.

Jag tycker denna fråga är så allvarlig - den sätter professionen på prov! Och när det gäller prov, så kan prov bedömas, IG, G, VG och MVG. Jag önskar att vi lärare förstår att vi ska sträva efter MVG. Jag önskar lärarkåren ett framtida MVG i förmågan att kommunicera elevernas kunskaper, och det med elevernas bästa för ögonen. Ett underkännande kräver åtgärdsprogram för undervisningen.

Elevens rätt den tummar jag inte en millimeter på.

Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=817205

2008-08-19 @ 21:14:09 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (1) Trackbacks ()

MÖTE MADAGASCARS AMBASSAD

Vi möter Madagascars ambassadörshustru och sakkunniga. Här visas boken som eleverna vid Spånga Gymnasium och elever vid skolor på Madagascar tillsammans skrivit, Bonnier Utbildning givit ut och skänkt projektet. Den finns på tre språk, svenska, franska och engelska. Två länders framgångsrika samarbete sker via mobil, internet och vanligt brevpapper. Det är roligt. Bitte Kajler vann Microsofts Innovativa Lärarprisworldwide 2007 för detta projekt. Det är mycket, mycket intressant. Imorgon träffar vi Madagascars President.

Anne-Marie

2008-08-19 @ 20:31:13 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (0) Trackbacks ()

PRESIDENT och AMBASSADÖR

It's a pleasure for me to write you this e-mail.I am a bit busy with the preparation of my exam that's why I could not write these times. My studies are going well up to now and we are going to have the exam next month.I hope that I am going to succeed skriver en högskolestuderande till Bitte Kajler, Spånga Gymnasium. Denna elev har fått möjligheter att studera vidare tack vare svenskt bidrag. Man måste tänka globalt. Hon bor på Madagascar.

Idag - och - imorgon träffar vi Madagascars president och Madagascars Ambassadör.

Vi ska utveckla idén om den globala skolan - tja... varför inte tala om världslärandet. Möte idag och imorgon. Jag är klädd för att ta emot statsbesök. Som en av lärarna i världen. En annan lärare i världen är Bitte Kajler, Spånga Gymnasium, som leder innovationerna och möjliggör att elever på Madagascar får en verklig chans. Jag har förmånen att sitta med i styrelsen för projektet.

Anne-Marie

2008-08-19 @ 07:29:39 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (0) Trackbacks ()

FEM MILJARDER

Fem miljarder kronor behövs för att rusta upp svenska skolor - då talar vi om miljön, lokaler, toaletter, tak, golv och väggar. Den fysiska miljön. Jag tvivlar inte en sekund på den siffran.

Det krävs också en riktig summa pengar och politiska beslut som visar på en kraftsatsning för det som behövs innanför dessa väggar - en upprustning av tekniken. Det som hela samhället har av nätuppkoppling, datorer, teknik... syns som brist i mitt klassrum. Jag och mina elever har en dator, en gammal burk, vi saknar telefon och jag längtar efter den interaktiv möjligheten. Jag längtar efter den interaktiva whiteboarden.

Så ser min verklighet ut i ett av världens mest teknikvänliga land. Mina elever ska ut i en värld där man förväntar sig en mycket gedigen kunskap om teknikens möjligheter. Ett lärande som eleverna får och hämtar utanför skolans väggar. I framtiden kommer ingen fråga om man kan, man förväntar sig helt enkelt att man kan, precis som man gör med läskunnigheten. Förväntar sig. Det oroar mig att man inte samspelar mer med elevernas kunskaper och lärarnas profession då det gäller den digitala världen. Skolvärlden tycks mig inskränkt. Vi talar om digital citiziens... men flyttar inte in begreppet innanför skolväggarna. Det kommer betyda problem framöver.

Det är farligt att klappa sig om magen och tro att man är bäst. Sverige har världens bästa skolor. Är det sant? Är det så? Eller är dessa ord hinder för att begära något som gör oss bättre. Jag tror inte att vi har världens bästa skola, men jag tror att vi har bra skolor. Då det gäller teknik är jag orolig. Jag vet att man i Danmark satsar på unga och tekniken, Indien likaså... var är och hur syns satsningen på detta i svensk skola. Jag tittar mig omkring i mitt klassrum:

Jag har en overhead. Den klappar jag om ibland. Ser den mest som en gammal draghäst. Jag vet att man i Storbrittanien inom loppet av några år rustar upp sina skolor, såväl lokalmässigt som interaktivt. Den satsning man talar om där handlar om biljoner. Ska bli intressant att följa deras utveckling.

Om vi ska titta på skolutveckling måste vi riva en del osynliga väggar för att kunna se ut.

Det behöver vi.

Anne-Marie,
som likt Jan Björklund besökt ett otal skolor världen över och väldigt, väldigt, väldigt många skolor i Sverige.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1581343.svd

2008-08-19 @ 07:01:12 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (1) Trackbacks ()

HJÄRNANS UNIVERSUM

"Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek"

skriver Tomas Tranströmer. Låt oss ta diktens strof in i vår omsorg om de elever som går i skolan. Deras hjärnor är också knytnävsstora. Men lika ändlösa som diktens. Låt oss betrakta ungar och ungdomar med förundran. För vad kan vi veta om deras hjärnor? Människans universum.

Anne-Marie

2008-08-19 @ 06:38:43 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

RAPPORT från singelriket kap 1

- Jag ska på deeeeeeeeeeeejt! säger någon i telefon. Jag dejtaaaaar för fullt.
- Japp, svarar jag. Själv ska jag gå till min singel-Ica-butik och köpa tre dl mjölk!

Anne-Marie
som stillsamt undrar varför de inte gör laktosfrimjölk i 3 dl förpackningar?

2008-08-18 @ 19:23:24 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

SKRIFTLIGA OMDÖMEN KAP 1

Detta om skriftliga omdömen. Skolan är skyldig att genomföra dessa från årskurs ett, i samtliga ämnen, av samtliga undervisande lärare. Beslutet togs den 15 juli 2008. Uppdraget är oss givet. Vi lärare kan säga vad vi vill om skriftliga omdömen, men oavsett vad vi tycker, är vi utförare. Vi skall göra det som vi har i uppdrag att göra.

Det som skrämmer mig med dessa omdömen är att de kan se olika ut beroende på vilken skola man går i. Det är upp till rektorn att besluta om de 1) ska vara skriftliga omdömen, 2) om det ska vara skriftliga omdömen som är betygsliknande eller 3) om det ska vara betyg. Så långt rektorn uppdrag. För oss utförare handlar det då om att kunna förstå skillnaden mellan ett skriftligt omdöme, ett betygsliknande skriftligt omdöme och ett betyg. Vad är skillnaden mellan dessa? Vi måste veta vilken form av omdöme vi ger våra elever, varför vi gör det, hur vi gör det så att vi kan kommunicera rätt med dem som berörs av dem, våra elever och deras föräldrar.

Denna tredelning av omdömen upplever jag olycklig. Är detta inte ett första steg till att återinföra betyget i svensk skola - och det från årskurs ett?

Men skriftliga omdömen sätter också lärarens profession i centrum. Hur kommunicerar vi värdigt en elevs lärande progression, hur inbegriper vi eleven i det arbetet, hur tillåts eleven tänka och tycka om sin utveckling, vad är det som är utveckling, vad ska bedömas, hur ska vi bedöma, vad ska vi titta på. Lärare kan en hel massa om bedömningar men vad som är viktigt nu - det är hur vi lärare kommunicerar dem. Vi måste också utveckla flera olika bedömningar för att utveckla lärandeprocesser och visa hur processerna ser ut fram till mål.

Vi har flera bedömningar att göra, den kring elevens lärande process (den formativa bedömningen) samt resultatet av vårt arbete (den summativa bedömningen). Det vore en skolutvecklande och utmanande tanke att vi åskådliggjorde vad vi gör, hur vi gör och hur vi ser på lärandet när det är aktivt. Det betyder att vi tittar på processen. För där är vi helt unika i skolan, vi lärare som står eleverna absolut närmast. Hur ser lärandet ut, hur utvecklas det, hur processar eleven ett undervisande fokus... det är vad vi ska bedöma. Vägen till skriftliga omdömen!

Lärare måste tillåtas utveckla det vi har att göra, i vilken form detta skrivna omdöme ska ges, så att vi synliggör skolans arbete och varje individs utveckling. Vi lärare måste, oavsett vad vi tänker och tycker, genomföra de beslut som fattas... låt oss utveckla vår profession och värna det mellanrum vi har mellan beslut och elev. Låt oss diskutera, utveckla och fundera över hur vi bedömer värdigt och respektfullt ... för framtiden och i elevens tjänst.

Eleven har rätt att utvecklas och lära i skolan. Eleven omsluts av läroplan och barnkonvention (jag hade lust att skriva elevkonvention, vilket är en idé jag länge burit på). Lärarna har uppdrag i Läroplanen, eleverna sina rättigheter i den.

Jag talade men en pappa som berättade att han fått betyg på sin dotter. Hon hade gått ut första klass. Den här pappan formulerade sig:
- Jag som alltid tyckt min dotter var så bra på allt, nu fick jag liksom svart på vitt att hon... tja vad ska man säga... är en slag medelmåtta...? Hur ska jag veta nu... kommer hon att klara sig? Hur kommer det att gå för henne?
Jag bävande då jag hörde pappans ord. Dels därför att hans syn på sin dotter förändrades av skolans omdöme om henne, men också att han säkerligen skulle börja oroa sig för sin dotter... och hamna i en ond spiral... där känslan av oduglighet blir flickans ok... knappast hennes möjlighet.

Skolan ska göra skillnad för eleven. Den skillnaden ska synas i att individen upplever sig vara lärande. Detta lärande handlar om att utvecklas, och ska synas i självförtroende, initiativkraft, motivation, mod och vilja. Att lära sig... det är stora saker... och det sker bland annat i skolan.

Det sprudlar av vilja i lärarkåren. Jag ser den viljan överallt. Låt oss få alla redskap, pedagogiska samtal, lärande och kunskap om, för att rätt förvalta det vi har att göra. Ge oss tid, ge oss utrymme, visa oss respekt för det vi gör, och se hur nära vi befinner oss vår gemensamma framtid... vi befinner oss ständigt i den... bland våra elever. Jag är lärare, jag måste göra, jag har inga val men hur jag förvaltar uppdraget hör samman med min människo- och kunskapsyn. Jag är närmast eleverna. Jag vill förvalta den närheten.

Anne-Marie,
som lutar mig mot Lev Vygotskijs axel och tänker... vi se framtiden i barns utveckling inte dåtid!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=817205&rss=554
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=817205

2008-08-18 @ 17:52:45 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (0) Trackbacks ()

SKOLNYHETER

- Det är inte roligt att läsa dagens tidningar om man är lärare! utbrister någon i personalrummet.

- Hur kul är det egentligen att börja skolan, hur ska eleverna känna sig, ja om de läser tidningarna, suckar en annan.
- Det står inte något som gör mig glad som lärare, säger någon annan och bläddrar vidare till artikeln om kultur för barn...

Det är skoltider... snart upprop... och det syns i dagstidningarna!
Trots att det är mycket viktiga saker som skrivs i skolan, känns det skönt att kunna läsa mellan raderna!

Anne-Marie

2008-08-18 @ 14:39:00 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (0) Trackbacks ()

PIRR I MAGEN

Jag känner några små, och några stora, som byter klasser, som byter skolor, som börjar i skolan, som kommer tillbaka till sina välkända klassrum och en del som byter till andra klassrum. Jag känner några små och några stora som får nya fröknar och nya magistrar, nya lärare och nya klasskamrater.
Jag känner några vuxna som gör det också... som byter skolor, som byter kollegor, som möter någon förändring

och

det som är gemensamt för liten och för stor är att det i alla magar finns ett litet eller ett stort... pirr!

Anne-Marie,
i min mage är ett litet pirr, en aning lyckligt pirr, jag ser fram emot den här terminen.

2008-08-18 @ 07:11:13 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (6) Trackbacks ()

ATT SE RÄTT

Snart rusar eleverna in skolornas korridorer, in i klassrum och matsalar. Alla elever med olika sätt att se på tillvaron, och med olika sått att förhålla sig till den; trygga, otrygga, livliga, långsamma. Eleverna är i skolan för att det är skolplikt. De måste vara där.

Eleverna har också sin livschans i skolan för det liv som väntar utanför skolan. Varje dag är en viktig dag för eleven. Varje dag ska betyda någon slags skillnad för eleven. Det har eleverna rätt till. Enligt läroplanen SKALL vi lärare genomföra en värdig skolgång med ett lärande perspektiv för det framtiden förväntar sig av sina världsmedborgare. Det handlar om att se, se rätt, se framåt, se in i elevögon och bekräfta att vi ser dem. Det handlar om att se för utveckling, se hur vi kan utmana elevens tänkande, se kvaliteterna i elevens svar, elevens processer och se hur vi kan förstärka och bekräfta det eleven är i färd med att lära sig.

Vi har en fantastisk uppgift i skolan. Lärarna är precis närmast eleverna. Om vi ser rätt kan vi bekräfta, utmana och bidra till att skola och lärande verkar för den skillnad den ska betyda. Det gäller att fokusera och det medvetet.

Anne-Marie,
som funderar över hur många gånger vi skrattar ihop i klassrummet?

2008-08-18 @ 06:43:00 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

SMÅ ORD

Far väl!
och
Väl kom!

Anne-Marie

2008-08-17 @ 22:15:29 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

FÖRSTÅ SPELAKTIVITETERNA

Jag bad min son... hjälp mig att förstå vad du använder när du spelar spel... berätta fritt så antecknar jag under det att du fritt berättar ur hjärtat. Han berättar, jag noterar följande:

Att spela spel utvecklar detta:

* koncentration
* kordination
* språk, såväl skriftligt som muntligt
* logiskt tänkande
* problemlösning
* pröva igen
* vilja att pröva igen
* vilja att ta sig från a till b
* nya angreppssätt
* trots att man misslyckas prövar man igen
* roligt
* man spelar ihop
* teamworking
* rolltagande (roleplaying games)
* kämpa mot mål att vinna spel
* att göra val för att iscensätta spelet
* individuellt skapande
* interaktivitet
* det är en historia som du får och du är en del av
* skapar intresse, ex för grekiska gudasagor
* miljökännedom
* spelpartner i hela världen (world of warcraft)
* snabbtänkande
* reaktionsförmåga
* inlevelseförmåga

Men du, frågar jag min son, farorna då, vilka är de?

* faran är att du blir den du är på nätet i verkliga livet
* utflyktsväg för att inte leva ett riktigt liv
* tiden det tar att spela... och begränsningar av vanligt liv
* adrenalinkickarna... man kan ha lagt ned massor av tänk... och man kan kasta iväg tangentbordet...

Så ungefär - en del av listan på färdigheter vill vi gärna se i skolan. Mer än gärna!
Anne-Marie

2008-08-17 @ 16:08:13 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (0) Trackbacks ()

FARVÄL

FAR VÄL!

Jag vet inget svårare... än detta att ta farväl.
Själva handlingen att ta farväl. Själva ordet som säger farväl.

Och jag står här, jag är kvar... och du far... och jag önskar dig, trots mina tårar, den sorg som syns som flyktiga drag över mitt ansikte, ja trots mina känslor som bara vill hålla kvar ... far väl! Till dig, farväl! Far väl! Det kan vara en kär vän som reser iväg för en mycket lång tid, barn som viftar bort en mamma för ett tag, en kärlek som inte längre delar kärleken, en ... ja vem som helst som är väldigt, väldigt nära.

Det vackra i ordet FAR VÄL! Jag vill dig det bästa för all din tid framöver och i alla dina framtida möten. Det är smärtsamt att göra farväl. Man måste gå med högt buret huvud. Man måste ha en ryggrad som bär inför det farväl man är skydlig den resande, den som färdas ifrån och bort, den som försvinner för allt framtid. Trots att man med sin hand kramar näsduken hårt, den som hålls osynlig i kappfickan.

Detta far väl...
som viskas med böjt huvud vid kistans huvudkrön.
som man tvingas säga till den man älskar mest.
som man vinkar med sväljande gråt till de barn man har och som reser för tid och otid in i framtiden.
som man måste göra för att själv kunna gå i en annan riktning.

Jag vill kunna göra och säga FAR VÄL!
Värdigt mot mig själv, värdigt mot den som jag säger och gör farväl till.

Och jag måste tysta den högljudda inre rösten som vill skrika:
KOM TILLBAKA!

VÄL KOM!

Anne-Marie,

som tänker och funderar och ordboken förtydligar:
Farväl - betyder att ta farväl av sina närmaste, vilket gör ordet så stort, så omfattande, så smärtsamt. Mina ord här är en allmän tanke kring något så viktigt som ett vackert farväl så att den som går får göra det utan att se tillbaka och sörja sin avfärd. Det är svåra saker. För om de närmaste hyser man just nära känslor, stora känslor och välfyllda känslor.

2008-08-17 @ 09:59:19 Permalink Sorg / Omsorg Kommentarer (8) Trackbacks ()

VAD TÄNKER VI PÅ

Denna bild får mig att tänka. Illustrationen gör ont. Illustrationen får mig att tänka på gränser och begränsningar. Jag klär denna illustration i många ord och i fler situationer än vid första anblickens förfäran och förvåning. Jag börjar hitta på. Men jag har ett fokus i den illustration jag betraktar.

Jag ser skydd, jag ser begränsningar, jag ser åtskillnad, jag ser fångst, jag ser förtunning, jag ser brist på liv, jag ser vilja, jag ser värme, jag ser behov, jag ser en fågel, jag ser ett ljus, jag ser en betraktare, jag ser en mening, jag ser fler betydelser... jag ser kommunikationslåsningar, jag ser möjligheter för någon utifrånagerande...jag hör tystnad, jag hör ingenting, jag tänker... jag är den där som är utanför... betraktaren.

Om jag då klär illustationen i ord förändras den.

Låt säga att fågelns namn är Ikaros... och säg nu att Ikaros är visionär och vill lära sig att flyga.. att Ikaros tror sig kunna flyga upp till solen... och .... ja myten bränner sönder vingarna, smälter ned dem... men att någon hindrat framfarten och försöker hindra Ikaros genom att inte låta Ikaros ens pröva... vilket i så fall skulle innebära att myten inte skulle lära oss någonting alls... utan sätta igång oss andra att tänka... kanske vi kan flyga till solen...

Låt säga att jag ser ett experiment i en forskares rum.... låt säga att forskaren ska undersöka vilken låga som dör först, den brinnande lågan eller livslågan i fågeln...

Låt oss säga att vi tänker på kärleken hos den som älskar men inte når sin kärleks hjärta, där längtan hålls ensam och värmen hålls bortom. Låt oss tänka det åtskiljda.

Låt oss säga att jag berättar om fågeln som hade för litet utrymme och att vindarna utanför var isande kalla... och den livsviktiga värmen var inkapslad av någon som inte ville dela med sig....

Låt oss säga att det bara är en bild av något helt annat. Istället för ljus och låga är där en jordglob och istället för en fågel är där en marsmänniska...

Låt oss säga att någon vill skydda genom att inte låta det bli möjligt att pröva... och stänger in den som vill uppleva upplysning och håller kunskapens ljus långt ifrån den som vill lära...

Låt säga att det inte går att se ut utan bara se in i dessa kupor och att den lilla fågeln ser sig själv och inte ljuset.

Men varför står dessa två kupor på ett bord?
Vad vill bilden säga oss, vad säger den dig?

Anne-Marie

2008-08-17 @ 08:43:14 Permalink Bild (och text) Kommentarer (4) Trackbacks ()

INDIVIDENS MÅL

Igår sprang många individer Midnattsloppet i Stockholm. Varje individ springer själv genom Stockholms gator. Under vägen får varje individ uppleva tunga motgångar, fruktansvärt krävande uppförsbackar, behagligare sträckor som saknar lutning, medspringare som uppmuntrar när den individuella orken känns knapp - du, haka på mig, jag kan vara din dragkraft en stund... och publiken som vrålar... - tanten... ge inte upp, du är hur duktig som helst, du är hur bra som helst... och när målet syns därframme så tas de sista krafterna i anspråk, det synliga målet ger en extra skjuts och individen springer i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!

Det är en stor individuell sak att fatta beslutet att delta, skillnaden som upplevs då man står vid startlinjen.. och så går startskottet och alla börjar springa. Det är en fantastisk skillnad från startlinjen och mållinjen... när man springer i mål...och faller ihop på andra sidan mållinjen, pustar ut, med sitt klappande hjärta med sin stolthet över den egna prestationen - åh, jag klarade det... jag gjorde det... jag sprang... och kom i mål - och den där ryggdunken av en annan löpare som känner igen känslan: Du vi fixade det!

Och tiden, löpartiden, den är min egna tid. Jag sprang för att jag ville, sprang för att slå förra årets resultat, eller kanske bara upprätthålla den tid jag en gång sprang på, eller kanske bara detta; att det är så roligt att utmana sig... bara så roligt att ingå i det här sammanhanget, oavsett hur mitt individuella resultat ser ut. Men jag var med... Jag var med! För att jag ville. Jag ville vara med.

Jag tänker att så här ska det vara i skolan också. En utmaning och en känsla av tillfredsställelse över den egna insatsen: Jag gjorde det! Jag lyckades! Jag kom i mål! Och alla hejaropen, hjälpen, lusten som syns i de som deltar i arbetet. Motivationen som syns i de kollektiva orden: Jag vill!

Anne-Marie

2008-08-17 @ 07:33:35 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

PORTRÄTTövningar

Det är inte skärpan. Det är något annat. Det är mycket svårt att ta porträtt. Jag gör mitt bästa för att utveckla konsten. Idag promenerade jag runt på Stockholms gator och tänkte att jag skulle göra en fotografirunda varje gång jag gick omkring. Jag skulle välja ansikten att fotografera, och fråga om jag får lov att göra det. Så nästa promenad tänker jag fråga, hålla ett tema... och då får jag öva mig. Här är ett porträtt. I förra blogginlägget var det min bror. Det blev bra säger de som känner honom. Jag tänker inte ge mig. Jag vill lära mig. Då måste jag öva.

Ja, jag fortsätter väl så här. Det är mycket roligt. Men man måste öva, och det mycket. Det krävs också mod. Mod att pröva.

Anne-Marie

2008-08-16 @ 21:53:40 Permalink Bild (och text) Kommentarer (2) Trackbacks ()

BRORSAN

Detta är min bror. Min bror är musiker. Det har han varit i hela sitt liv. Min brors första band hette FEEL! Jag var alldeles för liten för att förstå att det betydde känna... jag trodde att de hette filmjölk. De spelade i ett garage i ett sommarlummigt villaområde. Jag satt utanför garaget och lekte med kottar (som man gjorde förr i tiden, fnitter). Min bror var en av inititativtagarna till Gärdesfesterna. Då gick poliserna omkring och sa; ta det lugnt gossar. Poliserna vandrade omkring som poliser gjorde då, bland människorna, med händerna knutna bakom ryggen, som trygga farbröder. Om det gick lugnt till på Gärdesfesterna vet jag inget om, jag lyssnade en stund på min brors förpunkiga låtar om otrygga barn i höghusområden, och kärlekslåtar som vrålades fram, varpå jag vuxit upp så mycket att jag hade helt självständiga musikintressen av helt annat slag, jag var där bland proggarna iklädd dräkt och höga klackar, så jag stack ut ordentligt, men blev accepterad ändå...
- ja ja men hon är ju så ung.... sa man och klappade om mig så broderligt och systerligt, varpå jag tog bussen till inneställena och dansade till T-Rex och David Bowie... så kan det vara.

Min bror han har spelat så länge jag minns, och jag har lyssnat så länge som jag kan komma ihåg. Min bror har nu ett bluesband men uppträder också ensam. Jag tycker att han är så bra, hans röst så vacker... och när Ebba Grön killarna spelar med min bror, då tycker jag att musik är väldigt, väldigt, väldigt bra. Jag har försökt att vara manager till min bror.... men den uppgiften är inget för två syskon... någon måtta får det väl ändå vara!

Vink, vink och hej då brorsan, säger jag från bryggan.
Tjohopp säger han från båten.

Anne-Marie,
som tog detta fotografi av min bror då jag vinkade av honom inför en spelning ikväll på Sandhamn. Min bror målar också:

Sven Bjärhall heter min bror. Jag som skrev detta heter Anne-Marie Körling. Min bror heter något annat än jag. Men det spelar ingen roll - det vi har gemensamt det är vår kreativitet. Tjohopp!

2008-08-16 @ 13:55:09 Permalink Musik Kommentarer (6) Trackbacks ()

STATISTIK

Det är statistiskt bevisat:
att den som fyller år flest gånger lever längst.
Anne-Marie

2008-08-16 @ 12:56:33 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

EGNA BARN

Lördagmorgon och jag vaknar med orden - Mina egna barn! Det kan bero på att jag plötsligt har alla mina barn tillbaka, de tre som varit på vift en aning, vinglat omkring på egna ben, men med mod och självständig vilja påbörjat erövringen att bli vuxna. Men är mina barn mina egna?

När är barnen någonsin ett föremål för ägande?
Vår egna mamma? säger aldrig mina egna barn om mig.
De säger mamma, och ibland säger de något annat också, beroende på var på skalan jag är som mamma.
Men de uttrycker aldrig att de äger mig.

Men uttrycket Mina egna barn visar också något annat. På något fint. De kan betyda att jag har fler barn runtomkring mig, och det är fint att det är så. Jag har andras barn hos mig, men andras barn och mina egna barn de är så kollektivt sig själva att det inte går att förstå vems barn som är vems. Då jag använder mig av mina egna barn är det för att skilja ut mina barn ur mängden andras barn så kan jag visa och peka - jo du, där är mina egna barn. De andra det är barn som är här och leker, äter middagar, finns och är välkomna här... jo visst, de känns nästan som mina egna barn. Hi hi man skulle kunna tro att de är mina hela bunten!

Men jag fick ett till barn en gång. En 15 åring. Hon hade andra berättelser om barn, mammor och förhållandet tll vem som är vad, vem som äger vem.

- Där jag är född är alla mammor. För är man ett litet barn då kan man gå till vem som helst. Vi sa mamma till alla. Och de stora, de var föräldrar till alla barn. Det var först när man skulle sova som man sov närmast den som ... var mamman och pappan.

Då hon berättade det tänkte jag hur fattigt det är kring barn i våra samhällen. Det kan gå mycket långt innan vi ens reagerar på hur barn har det, hur de mår... vi undrar mest om vi ska och kan lägga oss i. Det är ju inte våra barn... och så skjuter vi ansvaret ifrån oss med orden... det är ju någon annans barn. Inte kan väl jag lägga mig i.

Hillary Clinton skrev en bok med titeln It takes a village to raise a child... Jag köpte boken på grund av titeln! För anslaget att socialisera en unge handlar om ansvaret som ALLA vuxna tar, visar och verkar för.

And we have learned that to raise a happy, healthy and hopeful child, it takes a family, it takes teachers, it takes clergy, it takes business people, it takes community leaders, it takes those who protect our health and safety, it takes all of us.

Yes, it takes a village.

http://www.happinessonline.org/LoveAndHelpChildren/p12.htm

Anne-Marie

2008-08-16 @ 09:13:12 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

TELEFONSAMTALET

- Hej det är jag... säger jag då jag ringer upp till den jag talar med varje dag, Hej det är ju jag....

- Grupplll, gluffs, svarar den som redan vet att det är jag, nummerpresentatören har gjort sitt.

- Äter du? frågar jag, som redan hör att den jag vill prata med har hela munnen full med mat, men jag är i vild språklig galopp in i nästa ämne, Jo jag...

- Svälj, gulp...jo jag har munnen full...men gör som vanligt, prata på du så lyssnar jag...

- Som vanligt? Jo... bla bla bla bla bla.. och lite bla bla bla, säger jag som är full av berättelser och full av iver att få berätta....

Då hör jag plötsligt ett underbart gapskratt... världens mest underbara lyssnare har ätit färdigt....men säger fortfarande inte ett ljud men låter av skratt...

- Jo, det var en sak till... säger jag... och fortsätter berätta...

Anne-Marie,

som tänker: Det är den goda lyssnaren som föder berättaren!

2008-08-15 @ 19:30:50 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

SINGEL i ARBETSLAGET

Ja, man får tycka mycket om sitt arbetslag!
Jag gör det. Jag tycker om mitt arbetslag. Jag är en av många i mitt arbetslag.

I mitt arbetslag är jag den enda som är singel. Jag och en till!
Vi är två.

- Hallå jag är också singel, ropade en av mina kollegor stolt.

Jag är inte lika stolt. Det råkade jag säga till mitt arbetslag.

- Jag är inte riktigt stååålt över att jag är singel...

Jag nämde nämligen att jag hatar fredagar... då alla går hem till sitt och jag går hem till mitt... och det känns ensamt. Jag sa det mest på skämt. Men redan då jag sagt det insåg jag att det är inte alls på skämt, det är på allvar. Omedelbart tänkte jag på allvaret. Men, tänkte jag, jag menar ju allvar. Riktigt allvar. Jag tycker det är hur tråkigt som helst att gå hem från gemenskapen till en slags tomhet på fredagkväll... när de andra går hem till sina män eller hustruar, äter middag ihop och....

- Vi ska ta hand om dig, vi får helt enkelt lägga upp ett schema, skrattar mitt arbetslag,
- Vem tar fredagen vecka 37, vem tar fredagkvällen vecka 41...

Fast det är på skämt så är det en slags omsorg om mig, när jag nu väl uttalat och uttryckt hur jag känner det och hur jag inte tycker om fredagkvällarna, så blir det hela mer odramatiskt. Denna termin kanske jag till och med kommer tycka väldigt mycket om fredagarna... om inte annat för att den följs av lördagen. Den dagen jag tycker så mycket om. Lördagen, den förstår jag mig på fullt ut.

Anne-Marie,

som googlade på arbetslag, tittade på fotografierna, det tycks mig som de flesta arbetslag finns i skolan, i arbetslivet finns det kanske bara arbete och laganda. Det var faktiskt ganska roligt att titta på arbetslag, och klicka lite på olika länkar om arbetslag; ex vilja arbeta i arbetslag... ja... ni får titta själva.

2008-08-15 @ 19:01:07 Permalink Sorg / Omsorg Kommentarer (8) Trackbacks ()

KYRKANS MÄN

Jag har föreläst i en kyrka i Stockholm. Där var alla svensklärare från världen samlade i Myndigheten för skolutvecklings ledning och där var jag. Då allt är över samlar jag ihop mig, plockar ihop mina saker under det att jag talar med dem som söker upp mig. Det är trevligt att vara uppsökt. Alltid roligt att tala med dem som har lyssnat. Så trevligt att man glömmer ett och annat. Jag glömde ett och annat.

Jag glömde adaptern till min bärbara dator. Det ställer till besvär. För inte nog med att jag glömmer ETT och annat, så glömmer jag ANNAT också. Jag glömmer att göra bäck-upper (försvenskat ord) på mina program. Så när jag är i Norge har jag ingen dator, och ett gammalt program i en liten minnessticka. Men alla mina ord är nya. Allting går. Allting går. Adaptern var väl omhändertagen, min uppdragsgivare hade säkrat den, och nu fanns den att hämta i kyrkans reception. Bara att hämta. Vilket jag bara kan någon morgon senare;

Jag måste erkänna att jag är en aning desperat då jag står utanför kyrklokalen och trummar hårt och envist med mina nycklar mot det stora fönstret, ivrigt spanande efter mänskligt liv därinnanför, inte en människa där, alla dörrar låsta... och om en timme ska jag föreläsa igen... jag rusar runt...knäpper med nycklarna i alla fönster... och ringer nummerupplysningen... som inte hittar något nummer, inte till någon vaktmästare... men .. jo titta här säger de hos nummerupplysningsbyrån... på kyrkans hemsida finns det namn... till vilka vill du bli kopplad...

- Till kyrkans män, svarar jag. Det är akut.
- Oj, akutnummer till kyrkan, det tycks det inte finnas här, svarar nummerupplysaren.
- Jo! Jo! Det måste det göra, Jag har ju träffat dem. Dom finns.

Nu hör jag hur tonläget i nummerupplysarens röst förändras, från det där vänliga till den där rösten som talar till en människa som tangerar en slags galenskap... men mycket lugnt frågar rösten nu...

- Menar du vaktmästarna?
- Ja, kyrkans män! Just dom! Dom menar jag, svarar jag så stressat att jag ... koppla mig bara... fort, det är akut!

Jag får tag i vaktmästarna, De två som så fint hjälpt mig för två dagar sedan. De skrattar välkomnande. De ler innanför glasrutan, håller upp båda dörrar, är vänliga och gentlemannaaktiga. Räcker mig genast min adapter och säger...

- Du behöver en kopp svart kaffe, slå dig ned en stund...
- Ja, hon måste få en macka också...

Varpå de dukar upp och slår sig ned... och jag får frukost och omtanke under 25 minuter. Värdefulla människor. Vänliga, glada och upplysande;

- Det är bra att vi har den där skylten med våra telefonnummer på anslaget vid dörren. Man kan ju nå oss enkelt och närsomhelst. Bra med anslag som gör det enkelt för folk. Förresten så vet alla i hela kvarteret vilka vi är... du kunde ha frågat vem som helst....

Anne-Marie,
som skrattar åt allt och ingenting. Mest åt hur gott man mår av vänliga människor. Jag mötte två denna morgon. Vaktmästarna! En slags kyrkans män.

Anne-Marir

2008-08-15 @ 18:33:13 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

PUH! med GLAD

Norge tur och retur... föreläst en hel underbar dag. Jag ordade mest själv... men lärde mig en hel del nya ord på norska... och de smakade jag på om och om igen.... trillevagn... morsomt... ! Det är ett trevligt grannland vi har, Jag har tur... som fick en liten gåva att ha med då jag går på tur... nästa vandring ska definitivt bli i Norge.

På flyget hem talade jag med en entreprenör. Det var kameran som fångade hans intresse. Jag har den alltid med mig, det var också kameran som gjorde att jag kom en timme för sent till min föreläsning. Den som skulle hämta mig vid tågstationen (flyg+tåg) trodde att jag var en mycket välklädd fotograf som fotade för modetidningar varför hon inte frågade mig om jag var jag utan försvann och letade efter mig. Jag letade inte efter något alls, men hade tråkigt så jag fotograferade en aning runt de hörn jag stod vid... Min hämtare ursäktade sig sedan med många norska ord:
- oj det var det där med kameran och dina kläder... höga klackar, dräkt och ...tja ditt hår...

Nåväl, tillbaka till flyget och entreprenörn, jag vill tro att han inte brydde sig om det yttre utan bara om kameran, vi talade om allehanda ting... bland annat om platsen för att pensionera sig....han berättade om sin plats... och jag började leta efter min plats... den där platsen som jag skulle vilja sitta vid... och jag hade ingen alls... kändes lite trist. Entreprenören, med intresse för kameror, sa också att man alltid ska planera för sina resor, beställ en resa och ha genast planer för den andra. Då insåg jag att jag var lärare, att lönerna mellan oss resenärer var oändligt åtskiljda... men han tröstade och sa att resa... det är mer en tanke... man kan faktiskt resa till underbara Södertälje...eller förflytta sig en aning med bussen till Slussen... Jaha tänkte jag... då är min nästa resa tunnelbanan hem... och det är faktiskt den bästa avslutningen på den här dagen.

Anne-Marie

2008-08-14 @ 20:51:39 Permalink Läroplan / Barnkonvention/skola 2011 Kommentarer (2) Trackbacks ()

SVENSKLÄRARE I VÄRLDEN

Idag har jag föreläst, Myndigheten för skolutveckling, för lärare som undervisar i svenska vid olika platser därute i världen. Jag går till en föreläsning där jag känner ansvar och pirr för uppdraget. Jag delar föreläsningstid med den mycket sympatiske författaren Jonas Hassen Khemiri, och jag önskar så att jag kunde lyssna till honom, men istället delar vi 50/50 på gruppen lärare. Jag får en mycket fin presentation av uppdragsgivaren och tar till orda... under det att jag själv vill ställa frågor:

- hur är det där ute i världen?
- snälla berätta hur det är i Tunis, New York och alla länder som ni lärare representerar?
- hur går det för svenska språket?
- hur ser undervisningen ut där ni är?
- hur rustar länder för skolorna?

men inget av det hinner jag med. Dessa utlandsplacerade lärare har så stor kompetens om skolvärlden. Jag stannar kvar efter min föreläsning, bland lärare och utbildare, och njuter av de packade väskorna, farvälen mellan lärare, arrangörens omvårdnad och tänker... jag vill resa ... ut... i den värld där mina kollegor är... stämningen är så god där vi träffas och världen tycks med ens så liten, nästan greppbar. Vänlig rentav.

Anne-Marie

2008-08-13 @ 18:36:24 Permalink Skolutveckling Kommentarer (1) Trackbacks ()

EUFORI HANDLINGSKRAFT

Oj - en euforisk känsla denna morgon.

Eufori! Denna morgon!

Skolchefen i Huddinge Kommun smäller startskottet denna morgon.
Som skjuten ur en bubblande lycklig flaska champagne.
Handlingskraften i kommunens skolledarskap är tydlig och hoppfull.
med hoppfull insikt om framtiden och vilja att sätta skolan på en
helt ny karta...och rikta den mot framtiden.

Jag insåg under tystnad...
Jag är i rätt kommun, i rätt skola, i rätt sammanhang... i rätt värld.
Den euforiska känslan av sammanhang och framtid.

Tack för tryggt ledarskap med tydliga visioner och underbara utmaningar.
Jag kan inte tala för alla - jag talar bara för mig själv.

Äntligen hemma!

http://www.huddinge.se/h_templates/H_PicturePage____27869.aspx

Anne-Marie

som tänker följa händelserna och gärna gå en bit i förväg...
jag ser min egen vision om skolan, den jag talat om i år, år, år och så äntligen, äntligen, äntligen!

2008-08-13 @ 10:00:20 Permalink Skolutveckling Kommentarer (11) Trackbacks ()

VÄNTAN

Väntan är ett vackert ord.

Jag har varit världens bästa väntare. Väntat hem. Väntat in. Väntat på flygplatser, tågstationer, väntat på besked, väntat ut, väntat tills det blir bättre, väntat på ett svar, väntat på ... Ibland tror jag min väntan ser ur så här som på skylten ... inkapslad i sig själv. Den väntan jag tycker är svårast att härbärgera är väntan på ett litet livstecken från den man längtar allra mest efter. Den obrutbara tystnaden. Det där som tillslut blir ingenting... annat än väntan på att det slutligen ska gå över. Väntan på... glömskan och framtiden.

Väntan i pedagogiska sammanhang - jag väntar med att ge svar, utan strävar efter att låta eleven bära frågan. Men en sak... jag väntar inte in utveckling och mognad ... jag söker utmana den...

och om det stora ordet:
Förväntan...glädjeväntan!

Anne-Marie

2008-08-13 @ 00:52:43 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (4) Trackbacks ()

MOD MODIGARE MODIGAST

Jag tror inte att man kan komparera ordet mod. Jag menar hur kan jag mäta mitt mod mot ditt mod? Vem är modigast? Mod kan nog bara mätas i relation till sig själv. Jag var modigare än sist. Inte modigare än vad du är. Ska mod kompareras så ska det ske i förhållandet till det egna.

Anne-Marie

2008-08-12 @ 18:41:12 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (6) Trackbacks ()

NATIONENS FRAMTID

Den går inte att undgå - reklamen vid skolstarterna. I Skottland syns den i alla fönster. Det handlar om allt från att fylla skolväskor med rätt saker, de traditionella tingen, penna, sudd, linjal, block, till kläderna som syns i skoluniformerna. Men här syns också reklamen som riktar sig till föräldrarna och hur de hjälper sina ungar att lyckas i skolan.

Skolan är allas angelägenhet. Oavsett vilken nation den är i. För skola handlar om framtid. Och om affärerna vädrar morgonluft varje skolstart, och ett tillfälligt klirr i kassan, så är det framtidens ekonomi och nationens möjligheter som går att visionera kring då det gäller de ungar som går i skolan i dag. Nationer rustar för framtid i varje skola. Och givetvis ska skolan uppfattas just så. Men tänk att förvalta skolan och diskussionen kring den så att den upplevs så för varje unge som går där och för varje lärare som arbetar där. Men där nationen tänker nation så är nog den största förhoppningen att framtidens människa en kosmopolit, en världsmedborgare, med ansvar och redskap.

"Fit the nation" säger annonsen i varuhusets fönster. Jag tänker att det är nationens framtid, men jag önskar att de skrivit - we love our pupils, our future, and we hope you the best, dressed or not dressed to fit the nation, we want you to fit the world, in mind and in humanity...global thinking...

Så ungefär...
Anne-Marie

och hänvisar till filosofens Martha Nussbaum begrepp : COSMOPOLITAN CITIZENS, läs i min blogg under strategier för lärande, eller ännu bättre, läs DNs intervju med henne:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=803726

2008-08-12 @ 06:21:57 Permalink Skolutveckling Kommentarer (0) Trackbacks ()

SOMMARENS SUMMERING

Morgondagen är börjaarbetadagen!
Då måste jag se tillbaka. Min ledighetssummering, min kraftåterhämtning, min sommarresumé:

* världsomspännelse i mötet med världens lärare vid Microsoft, Redmond och Bill Gatesmötet - framtiden är nästan gårdag...hur det nu är möjligt...

* skrivaruppdragsantagande. Jag skriver hela sommaren, från morgon till kväll under hela sju veckor...och skrivandet är inte ett hantverk utan ett huvudbry... tänkandet, tänkandet, läsandet, läsandet, skrivandet, skrivandet och en och annan svart kaffe på något Stockholmsfik...och hipp hurra....manusinlämnarklart...återstår det redaktionella...

* relationsstatusinvecklande med kärlekssorg och vänskapsvärme. Prisar mina vänner, här på bloggen, i verkliga livet, i livet och i det mesta. Jag värnar det lilla, och ser stort i möten med alla de människor jag träffar ... längtar ibland väldigt in i framtiden... glömska och vision på en och samma gång...

* defrämmandedjurenmöten; delfinpussen, apornapåhändernamötet, elefantjakten, fågelspindelpromenaden och vanliga hundar som pinkar på lyktstolpar och den lilla guldfisken jag önskar till husdjur...

* stavgångspromenaderna i miltals runt vattendragen, ensamheten, fågelkvittret, regnet, och allt det där som motion ger, gröten som blir maten, kroppen som slimmas till, sinnet som vaknar till liv, leendet som börjar synas igen... gympapassens lätthet och morötternas klick mellan tänderna... jag har varit nyttig denna sommar....

* bokläsningens underbara resor, deckare, filosofi... sommarorden blev många, långa, härliga och upptagande. Jag läste då sommarregnet tvingade till undertaketssittande... och då satt jag och läste... mycket....

* festivalerna; musiken...jazzen som tonade hela nätterna, och jag sjöng för alla och ingen, vilt galopperande genom staden på cykelryggen...lycklig, glad, uppvaktad, vänskapstänkande.... och festivalen i Edinburgh nu senast... det är lite av känslan jag bär med mig rakt in i .... min morgondag!

Anne-Marie

2008-08-11 @ 15:55:37 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

FRAMTIDSFRÅGOR

Vi kan inte se in i framtiden. Men vi måste utbilda för den och skapa förutsättningarna i den. Jag tycker om framtidstänket i dessa frågor - vilka barn har vi om tre år? Vad behöver de för att klara sig i den värld vi har om tre år? Tre år att inte ett långt framtidsperspektiv men en början.

Anne-Marie

2008-08-11 @ 07:22:38 Permalink Skolutveckling Kommentarer (2) Trackbacks ()

NÄRBILD EDINBURGH FESTIVAL

Samtliga fotografier av Anne-Marie.
Fotografi 1: Japansk Buthodansare
Fotografi 2: Målning
Fotogarfi3: Japanska mimare (fantastisk)
Fotografi4; Standup-artist
Fotografi5; Staty på gatanprfomance
Fotografi6; Clown
Fotografi7; Sherlock Holmes-skådespelare
Fotografi8; Musikalartist
Fotografi9; Barnteaterskådespelare
Fotografi10; Kvinnlig aktris
Fotografi11; En av dessa gatustatyaktörer
Fotografi12; En väldigt fin åskådare
Fotografi13; Världens äldsta stripperska, från Oregon, USA
Fotografi14; Watson I presume
Fotografi15; and Sherlock Holmes in action, skådespelare
Fotografi 16; Aktör och skådespelare
Fotografi 17; Skådespelare
Fotografi 18; Japansk Mimare (efter föreställningen)

Dessa fotografier är tagna under Edinburgh Festival Fringe. Jag har blivit modigare; jag presenterar mig, jag tar bilden, jag tackar ödmjukast. Så här blev det den här gången, denna dag. Själv promenerar jag omkring med röda skor, dagen till ära.

Fotografi 19; Annemarie i sina röda skor, trippar omkring med kamera och är modig!

Här är en annan länk och en annan skildring av fenomenet.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/08/naturromantik.html

Här är Edinburgh festival Fringe http://www.edfringe.com/

2008-08-09 @ 21:36:21 Permalink Bild (och text) Kommentarer (12) Trackbacks ()

KORS PÅ TAKET

Anne-Marie fotograferade en liten detalj i det stora hela.

2008-08-09 @ 10:49:51 Permalink Bild (och text) Kommentarer (1) Trackbacks ()

THE CRYING DAY

Jag var sorgsen av uppbrott och saknadsskavsår. Ni vet, sånt där skoskav som vi människor åsamkar varandra och oss själva. Jag hade ont och jag var ledsen. Inga stora ord om det om det inte hade varit för den där taxituren. Den i Edinburgh, Skottland.

Det regnade. Nog av skottsk regn med tusen namn vinkade jag in en taxi, hoppade huttrande in i skydd och värme. Jag hade under dagen försökt skuffa tillbaka minnen men i taxin kom de utan påannonsering. Plötsliga. Och med dem tårarna. Jag torkade med insidan av kappärmen.

Nu hör det till saken att skottska taxichaufförer är pratsamma. Den som körde var en av de pratsammare;

- Where to my dear......I hate this rain..... been raining since last year.... what you up to... bloody weather.... I am Scottish I don´t use to mind....but this rain, well, no words dear...

Jag svarade hummande. Jag var inte på det där pratsamma humöret. Tittade inte upp och tittade inte ut. Jag ville inte göra stor sak av mig själv, inte gråta så det syntes. Djävla tårar hann jag tänka då jag plötsligt såg hur en vit näsduk lades in mitt knä.

- One of these days? The crying day is it? I had mine yesterday, All strong men got to cry sometimes. - O little one, you keep crying... I can make this trip a longer one - a crying time ride...

varpå han slog av taxametern och gjorde en u-sväng... och fortsatte köra under behaglig och tillåtande tystnad. Jag mötte hans blick i backspegeln, han höll ett vaksamt och varsamt öga över mig. Jag blev med ens lugn. Jag grät en liten stund. Mest för att det var så tillåtande att göra det, och av lättnad, denna man tog det mänskliga med en så naturlig ro. Mina tårar var inte farliga.

Han ställde mig inga frågor. Han erbjöd ingen hjälp. Han gav mig inte ovälkomnade lösningar och svar på frågorna jag inte ställde. Denna man gav mig en liten stund att gråta ohämmat på, en plats att göra det i och omslöt mig med den medkänsla som är ordlös, i en absolut närvaro, med en osynlig hand på min kind. Han körde runt tills jag log och skrattade, berättade och lyssnade.

One of these crying days? Was it?

Då vi skiljdes åt klev jag fnittrande rakt i en vattenpöl. Himlen grät öppet och ymnigt över världen. Störtregn!

- See... it is too wet crying in all this rain...

Anne-Marie

2008-08-08 @ 02:03:16 Permalink Sorg / Omsorg Kommentarer (11) Trackbacks ()

SPIKENS TROTS

Det är ingen konst att slå i en spik.
Krävs bara styrka och en hammare.
Märkligare är
att som spiken
gå rak ur ett fastlåst läge.

Anne-Marie

2008-08-08 @ 00:59:56 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

SPINDELFOBI och AP-OBIDOBIDO

Det är fantastiskt att övervinna något. Men man behöver hjälp. Min hjälpare var fantastisk. Jag vågade verkligen inte röra spindeln. Men varsamt, ömt, försiktigt, förklarande, respekterande, följeslagande så lotsade min vän mig genom svårigheterna. Jag höll slutligen spindeln i min hand. Innan och under tiden var min hand blöt av räddsvett, och jag skakade, bleknade... tills jag, med hjälp av gott, stöd fann mitt eget mod - och ropade "hit med lite farligheter". Men det är så mycket vackrare att vara modig ihop med någon. Tack du som så varsamt tog mig i mål. Aporna? Nääää! Dom är jag inte rädd för. Stolt! Jamäääänvissssssssssssssssssst! Jättestolt!

Anne-Marie
Fotograferade gjorde en vän och den vackra djurbilden är tagen av min vän Bosse Jonsson, som har en fin utställning vid Skansenakvariet.

2008-08-06 @ 19:10:35 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (13) Trackbacks ()

VINGKLIPPA

Jag gick omkring i min barndomsvärld och hörde min mamma säga:
- Ni får inte vingklippa ... Man får inte vingklippa... och vingklipp inte Anne-Marie!
Jag tror hon ville värna kreativiteten.

Jag såg mig omkring, Ingen fara. Jag har inga vingar tänkte jag.
Jag är ingen ängel, jag är ingen fågel, jag är ingen annan än jag.
- Titta! Jag har armar. Inga vingar! Hi hi hi.

Jag förstod orden som en slags fara.
Skyndade mig ut för att skydda fåglarna och humlorna.
- Stick, Schaas! Alla ni med vingar... Stick!

Idag jagar jag bort dem som vingklipper.
Anne-Marie

2008-08-06 @ 11:15:16 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

DIALOG och ENTAL

Jag älskar att rita telefonsamtal och känslor. I många, många år har jag ritat dem. Som ni förstår tog det slut med mobilerna. Det måste finnas en sladd i mina bilder. Men alldeles nyss såg jag en detalj under min fotograferingspromenad:

Jag ser den där förtvivlan - där dialogen havererat till ett ental - och där lyssnaren slitit luren ur sitt fäste, slängt den ut ur alla sammanhang, ut genom fönstret... och där fann jag den. Jag såg upp... husets fönster blickade likgiltigt ned mot mig. Ingen ville ge sig till känna. Allt är som vanligt. Så ungefär.

Anne-Marie

2008-08-06 @ 10:26:36 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

FOLKHEMMETS BARNRIKEGÅRD

Barnrikeområdet trygga gårdar syntes i min värld som fyra portuppgångar i ett trevåningshus. Gården var barnens. Här var vi kungar, drottningar, prinsar och prinsessor, här var sandlådan, klätterställningen - vårt allt. Där var berget och backen äventyr. Vi gjorde allt inom våra landgränser. Vår gård.

Föräldrarna körde ut barnen. Ut! Ut ur folkhemmet, ut på barnrikegårdarna! Hemma var det finrum, kök och sovrum. Vardagsrum var kvällsrum. Inget för vardagen. Man fick titta in i vardagsrummet på dagtid. Inte vara där. Köket var rummet. Det är alltid rummet.

Vi kördes ut! På stentrapporna samlades vi. På cyklarna balanserade vi, i hopprepen uppfann vi hopplekar, i sandlådan byggde vi gravplatser, samhällen, gångar och jättehögar, i klätterställningarna utmanade vi varandra på farligheter. Jag älskade denna gård. Så överskådlig, så lagom, så rik på miljöer. Vi erövrade den.

Vi var utanför. Föräldrarna var innanför. Man ropades in till lunch, man ropades in till middag, man ropades in till läggdags. Man ropades in. In rusade barnen med sommarben, skrubbsår, smutsiga händer, kläderna fulla av sand, blöta lovikkavantar, mössor på sniskan, blåmärken efter pulkakrockar och med en sann och lycklig hunger efter lunch och middag.

Den lilla, lilla gården blev det stora, stora livet, i den större, större världen.

Anne-Marie

2008-08-06 @ 09:08:46 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

EN LITEN FÖRVILLELSE

Stum inför något litet, ett vattendrag, en vattenpöl, en droppe som vid närmare betraktelse åskådliggör något stort. Det går knappast att återge i ett fotografi men om jag kunde, så ser det ut så här.

Den kan liknas vid den begynnande känslan, förälskelsen, gnaget av besvikelse, är små känslor som pekar på något större. Magen är en absolut värdemätare för det som förståndet inte vill svälja, en besvikelse lägger sig där, kroppen förvaltar. Men det är litet till en början. Den lilla besvikelsen, den lilla oron, den lilla frågan... men väl placerad visar den på något större, något som pockar på att bli medvetet och åskådliggjort. Den lilla begynnande förälskelsen smyger sig i hela mekanismen, gör händerna lyckliga, och munnen leende. Till en början förstår man inte, till en början känner man bara den där lilla, lilla känslan... ett litet frö i kroppens mylla.

Det lilla är alltid stort. Att det lilla kan bli stort handlar om hur vi ser och hur vi förvaltar. Magen, hjärtat, ögat är mänskliga små delar i människans helhet. Magen är en värdemätare för det vi måste förstå, hjärtat är en mottagare för det vi inte behöver förstå och ögat, ögat, ögat kan se rätt in i det lilla. Om vi vill!

Jag står vid ett litet vattendrag. Himlen syns i det. Finns det något större.

Anne-Marie

Förvillelse - felaktigt beteende orsakat av dålig analys - kan också ersättas med orden; misstag, felsteg

2008-08-06 @ 08:26:57 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

UTFRYST SKOLMINNE

Familjen hade flyttat, pappa var död och begraven, nytt boende och ett behagligare sådant. Ett vackert radhusområde intill vattnet, barn på gårdarna, lekar och sparka burken varje kväll. Barnens rike. Allt kunde ha varit ett paradis om inte. Högt uppe på kullen låg skolan som under några år skulle bli mitt tysta helvete. Jag började en ny skola, i en ny fyra.

Jag var en glad flicka, men mitt skratt tonande en aning i moll. Pappa lyste närvarande i det mesta. Jag var sårbar men bar min sårbarhet utan att förstå hur synlig den var. Jag bar frågor som jag aldrig ställde. Jag sökte svaren utan att uttala frågorna. Jag ställde aldrig frågorna till någon. Jag anpassade mig till de vuxnas tystnad. Inte fråga. Inte fråga. Inte fråga.

I skolan var det till en början rasternas lek och grupparbeten i klassrummet. Men från en dag till en annan var jag inte längre välkommen till min klass. Det tystnades runt mig. Jag valdes sist. Jag stod plötsligt längst bak i alla led. Till matsalen sprang alla förbi mig. Skorna hittade jag inte i korridoren. Min jacka låg trampad på.

Tystnaden blev långvarig. Första dagen var lång och obegriplig, första veckan likaså, men den andra månaden visste jag att denna tystnad - den skulle bli lång. Första terminens jullov betydde en frist. Skolstarten på vårterminen betydde repris på samma, mer av samma, ytterligare mer av samma. Tystnad. Trampad jacka. Ensam.

Jag gick ensam. Ensam hem från skolan bakom grupperna som skrattade högljutt där man höll varandra under armarna. Det var bättre att gå lite efter än gå lite framför. Aldrig gå framför en grupp, alltid gå bakom den. Så många strategier jag utvecklade; märkas lite mindre, inte utsätta sig, inte märkas alls och inte dra till sig uppmärksamhet. Och så detta att skydda andra. Jag berättade inte för någon därhemma. Inte lägga börda på. Inte berätta. Inte berätta. Inte berätta.

Tystnaden var total. Överallt var det tystnad.
Tystast var jag. Tystare än tystast. Det jag var med om omslöt jag i mig själv. Knäpp tyst.

En dag skulle klassen diskutera klassfest.
På rasten hade klassfestgruppen erövrat klassrummet.
Då vi andra släpptes in kunde vi läsa på tavlan:

VI VILL HA KLASSFEST
ALLA SKA KOMMA!
ALLA UTOM ANNE-MARIE

Jag läste med heroiska ögon.
Och - jag minns lättnaden!
Orden var sanna.
åh Äntligen!

Nu äntligen, nu skulle läraren äntligen få syn på, kunna hjälpa, lyfta en aning på mina bördor.
Nu... Nu... Nu!
Allt mitt hopp fanns i orden på tavlan.
Jag längtade efter läsaren. Jag längtade efter läraren! Nu...

Jag blundade då läraren kom in i klassrummet.
Jag minns att mitt hjärta slog hårt i mitt bröst. Jag minns att jag...

Läraren gick med bestämda steg fram till tavlan, läste det som stod skrivet, vände sig mot klassen;

- Det är klart att vi ska ha klassfest!

Inget mer.
Inte ett ord mer. Inte någon åtbörd, inte någon åtgärd, inte någonting utan bara massor av ingenting. Och utan några riddare, hjälpare eller rättskipare fortsatte mitt tysta liv som om ingenting hade hänt. Jag väntade en dag, två dagar, tre dagar, fyra veckor, två månader tills jag slutligen bara ställde mig upp och inför alla klasskamrater sa:

- Nu får det ta slut. Nu jäklar få ni lägga av! Jag är trött på det här! Nu får ni sluta!

Då... då vände det... Jag var fri.
Ryggdunkarna och hopprepsinbjudan.

Allt vände... allt vände mot nästa offer...
Det blev G. G döptes snabbt till Knappen.
Från en dag till en annan utesluten.

Anne-Marie

2008-08-05 @ 14:18:12 Permalink Mobbing - Kränkning Kommentarer (20) Trackbacks ()

SINGELRIKET

Igår fikade jag i singelriket.
Jo, jo. Det kallas så det område där jag bor.

- Vet du, sa min irländske vän, det här är singelriket!
- Va, frågade jag förvånat, vaddddåååå singelriket?
- Här bor 87% singlar, svarade han och slog ut med sin händer - Rena drömriket!
- Nja, dröm och dröm, mumlade jag. Jag bor ju mitt i det!
- Kolla i Icaaffären, fortsatte han, där är allt för singlar. Miniportioner och tredecilitermjölkförpackningar!
- Jo, jag har noterat det, svarade jag, själv köper jag storpack av gammal vana, ifall att...
- Storpack... Du är optimist du, skrattar min gode, gode vän irländaren.

Då dyker en annan singel upp, slår sig ned i singelrikets offentliga vardagsrum, alltså cafeet med allt det hembakta i.
- Det är en slag win-win-situation här, fortsatte min irländske vän muntert, Anne-Marie köper storpack... ha ha ha!
- Äh, svarar den ofattbart charmige singelirländaren, win-win-situation? Jag ser allt som en loose-loose-situation!

- Pessimist! Du måste ta för dig. Du är i singelriket! Fattar du - Singelriket!

Vi sörplade tysta vårt kaffe och mumsade girigt i oss våra kanelbullar under det att vi blickade ut över alla singlar som passerade förbi på trottoaren. Jag tittade mest på de 13% som inte var singlar. Då inser jag plötsligt att den mest optimistiske i mitt sällskap också är den enda av oss som har en relation. Singelirländaren och jag mötte varandras blickar och mer eller mindre unisont väste vi fram:

- Ska han säga!

Anne-Marie

2008-08-05 @ 10:27:31 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

GLASETS SKYDD

Tomas Tranströmer;

Vilken egendomlig och storslagen uppfinning är inte glaset - att vara nära utan att drabbas...

Anne-Marie

2008-08-05 @ 07:37:00 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

SJÄLVPORTRÄTT

Jag leker med kamera, speglar och vinklar. Så knäpper
jag av - och något fångar jag in. En ögonblicksbild. Jag
blickar in i mig själv.

Det är mycket svårt att ta porträtt. Jag övar mig på mig
själv... sen försöker jag på andra människor. Jag måste
lära mig. Jag ser att jag håller objektivet helt fel, det
är det första jag måste justera. Helt fel skulle varje
fotograf säga. Helt fel grepp. Ostadigt.

Anne-Marie

http://lumaol.wordpress.com/2008/08/06/sjalvportratt-%e2%80%93-hur-svart-kan-det-vara/
som vågade på sin blogg.

2008-08-04 @ 21:51:12 Permalink Bild (och text) Kommentarer (8) Trackbacks ()

PRIDETÅGET OCH PUBLIKEN

Pridefestival och carnevalståg genom Stockholms gator. Publiken är vi. Vi som står längs med gatorna. Vi måste erkänna vår nyfikenhet. Vi måste se oss som deltagare. För det blir inget tåg om inte vi är där och uppmuntrar, skrattar med, är nyfikna och vill erkänna mänskliga rättigheter. Rätten att vara den man är. Vi var många som kom, såg och deltog.

Anne-Marie

2008-08-04 @ 13:51:36 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (2) Trackbacks ()

ATT LÄRA KÄNNA NÅGON

En mycket gammal vän ställde mig några frågor nyss
- Hur mycket känner vi varandra? Vad vet du om mig?

Jag svarade att jag vet tillräckligt mycket om dig för att vilja fortsätta att vara i närheten av dig. Du är en del av min berättelse och mitt liv. Jag ser inte något avslut bara en oändlig fortsättning. Jag vill ständigt veta mer om dig. Jag tryggas och tryggar återkomster, närvaro och avstånd. Jag vill inte bara känna dig. Jag vill ha dig i mitt liv.

Tranströmer skriver "Hur mycket lärde de känna varann?"

Tranströmers fråga pekar tillbaka i tiden, mot en avslutad relation.
Svaret på frågan borde vara rikt;
De lärde känna varann utan och innan, men mycket, mycket hade de kvar att lära känna.

Men då de aldrig lärde känna varandra?
De saknade frågorna och viljan att om och om igen återse den andre.
Jag tystnade i en relation där det ställdes för få frågor.
Utan frågorna kom yttre påståenden:
Du är...

Få frågor, om ens inga, gör att berättaren tystnar. Slutar berätta.
De svar som påståenden vilset skapar liknar de vid en dårens försvarstal.
Och under tystnad förskjuts man ut ur sammanhang och bild.
Inte som sig själv utan som skapad och förklarad av en annan.
Du är...

Men så annorlunda är inte:
Jag undrar om dig!
Så mycket mer omslutande det är.
Det är en konst att lära känna någon och fortsätta vilja göra det.
Ett slags kärlekens förhållningssätt.
Detta med hur vi frågar oss in i varandra;
Du är lite ny varje dag?
Vem är du idag?
Låt mig se dig!
Låt mig höra dig!
Låt mig.
Ett slags livsprojekt.
För vänskap och för nära relationer.
Ja i stort sett för alla mänskliga möten.

Så ungefär.

Anne-Marie,

2008-08-04 @ 10:34:57 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (3) Trackbacks ()

NÄRBILD PRIDE 2008

Pride 2008.

Anne-Marie,
Ta gärna fotografierna med respektera upphovsrätten; ange källa.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=810952

2008-08-02 @ 21:49:46 Permalink Bild (och text) Kommentarer (6) Trackbacks ()

"MITT LIV" genom TRANSTRÖMER

Jag har träffat Tomas Tranströmer.
Tvärtom!
Han har träffat mig.
Tomas Tranströmer har träffat mig.
Mitt i prick.

Till en början förstod jag inte vad han ville.
Tomas Tranströmer trängde sig på.

Det började i en ödslig lägenhet.
Estonia hade skapat ny tideräkning.
Förlisningstiden.
Min mamma, inte död, men försvunnen i Estonia.

Vågorna är aktuella

Estonia hade förlist för 65 timmar, 38 minuter, 22 sekunder sedan.

Jag tvingades dödförklara min mamma
i den lägenhet hon fortfarande tycktes andas i.
En kaffekopp på köksbordet,
det olösta korsordet och den där pennan...
Nej hon var inte död!

Men:

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv.
genom en skog av tomma rustningar.

Jag återkallade min mamma genom hennes saker.
Rörde teskeden på kaffefatet, luktade på en morgonrock,
lyfte på en tummad bok, slog upp sidan som fått ett hundöra;

Östersjön... Östersjöar

Detta enda ord jag inte kunde läsa...
här nedhamrade bokstäver svart på vitt.

Tomas Tranströmers dikt:
Ibland är Östersjön ett stilla tak

Jag skrek. Smällde ihop boken.
Nej, det är inget tak Tomas Tranströmer!

Men orden kom långsamt och under tid
att skapa en vilsam bild;

havet som rum med ett
vattentak över de döda.

bara därinnaför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,
men på ytterväggarna rasar kampen.

Då jag packade ihop min mors saker
kom jag att titta i alla diktsamlingar hon ägde.
Böckerna av Tomas Tranströmer visade sig vara bildliga källor
men också källor av ett helt annat slag än jag väntat mig;

Mötet med min mammas inre tankar och hennes hemligheter.
Kärleksbrev efter kärleksbrev singlade ned på sängkammarmattan.
Som fjärilar vars vingar bar initialerna D.B

- Men mamma! Hur kunde du vara privat? Ha hemligheter? Älska någon?

Mina ord på den symboliska begravningen lånade jag begärligt av Tomas Tranströmer, nästintill girig; Jag tog, behövde och använde låneorden, jag ville äga dem. Vid mitt tal var de mina. Det var mina ord jag sände iväg över folkhavet och ut mot avskedets absoluta faktum, medan;

själen skavde mot landskapet såsom en båt skaver mot bryggan

Något år senare blev jag förälskad.
Vid en lyktas sken förklarad och besvarad.

Det första brevet handöverräcktes
av den man jag kom att älska under många, många år.
I det; en dikt av Tomas Tranströmer.
C-dur. Med kompassnålen riktad mot C.

och det hem den kärleken alltid innebar i form av riktning:
Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär genom skogen med bultande hjärta.

Så skrev sig Tomas Tranströmer in i mitt liv.
Gång efter annan dök han upp och med de synbart enkla orden
vars djupa, djupa innebörder förklarade mitt liv,
med skärpa konturritades jag.
Av en okänd.

Jag tog helt enkelt kontakt.
Med svajande, darrande, nervöshes röst... ringde jag till Tranströmers.
- Men kära du, svarade en av de vackraste röster jag vet, Kom hit och drick kaffe med oss.
Det gjorde jag. Jag klev in i orden och kom ut med människorna.

Mitt liv skrivs fortfarande av Tomas Tranströmer. Han sänder brev - utan kuvert eller frimärken.
I torsdags satt jag och finpolerade mitt yttre, och bad om några tidningsblaskor att förströ och understödja lättjan med. Jag hade mitt manus... i färdigt skick... åhhh, jag var färdig och klar. Det är en slags inre triumf, en dag att fira, man måste det när man är klar med ett skrivande. Sätta punkt. Men tillsammans med vem ska man basunera ut känslan? Vilken är känslan?

Jag slår upp tidningen... förväntar mig glättighetens och fåfängans slöjor...
men det som fångar mina ögon är en liten, liten, liten dikt, insprängd
mellan alla förgängliga ord, en dikt av Tomas Tranströmer;

...var stolt...

Anne-Marie

2008-08-02 @ 09:40:33 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (11) Trackbacks ()

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER i dikt

Jag har rätt till mitt skratt och min lycka,
du har ingen rätt att göra den mindre, trampa på, förminska, förstöra eller förgöra den.
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar att den får utrymme.

Jag har rätt tlll mina ord och mina tankar,
du har ingen rätt att göra dem till fel eller rätt, fördöma eller fantasitömma dem.
Jag har rätt till mina ord och mina tankar.
Du har ingen rätt till dem.
Du förvaltar att de får uttryckas.

Jag har rätt till mitt utrymme
Du har ingen rätt att knuffa mig från den faktiska plats jag naturligt upptar där jag är,
Jag har rätt till mitt utrymme.
Du har ingen rätt att ta min plats.
Du förvaltar att jag står stadigt.

Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt att dämpa, ifrågasätta eller tygla den.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar mötet med dess uttryck.

Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt att ogiltigförklara den jag är, göra mig större eller mindre, ändra eller fostra.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt alls.
Du verkar för att jag kan vara den jag är.

Rätt förvaltat
så delar jag plats, mig själv, mina tankar, mina berättelser, min yta och min glädje och skratt
med dig.

Jag delar samma förvaltningsuppdrag som Du!

Anne-Marie

fotograferade och skrev.

2008-08-01 @ 09:33:43 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (10) Trackbacks ()

SKOLFRAMTID utan teknik?

Jag hade förmånen att få besöka Isle of Man i våras. 
5000 datorer från förskola och uppåt hanteras av 8 personer, 
och det fungerar lysande.
Skolorna upplevs självklart som en 
uppdaterad och dagsaktuell miljö. 
God traditionell metodik influerad av 
digitala media utan att det blir tekniskt komplicerat.
 
Vi har för få skolledare och politiker
med vision och kurage i vårt land. 
Mötte Angus King tidigare guvernör i Maine
 och intiativtagare till deras stora 1 till 1 satsning. 
Där vågar man satsa för man vet att annars 
hamnar man sist. 
I Stockholm har man sagt att vi ska
ha nått internationellt nämnbar klass år 2030! 
Du milde! Det är att undvika risker totalt!



JA, VAD GÖR SVERIGE?
Detta kom som bloggensvar på ett av mina inlägg,
men förtjänar att lyftas fram till en självständig blogg.
Det här oroar mig, speciellt efter mitt möte med de andra lärarna från hela världen.
Där samtliga andra länder sökte rusta inför framtiden föreföll det som om Sverige
väljer att blunda.



Bill Gates talade om skolans absolut viktigaste uppgift framöver; 
den att få de omotiverade motiverade. 
Det kan gälla för lärare också. Skolan ska betyda rörelse.

För några dagar sedan talade jag med
 en företagsledare som utan att ana och tänka i andra 
banor än - självklarheter - sa;

- Det måste betyda massor för elever och lärare nu
när ni har (HAR, hörde jag) interaktiva whiteboards.

Nej - interaktivitet är inte aktivitet!
Det är som om vi tog bort böckerna 
och förbjöd ungarna att bli läsande.

Anne-Marie

http://kks.se/templates/Blog/Blog.aspx?id=11875
Läs mycket, mycket här!

2008-08-01 @ 09:02:49 Permalink Skolutveckling Kommentarer (0) Trackbacks ()

FÄRDIG! FÄRDIG! FÄRDIG!

Inga fler ord, inga mer genomläsningar. Överlämnat nitt kompletta manus. Jag har mailat över alltsammans. Märkligt klockan är nästan tre på morgonen. Kontorslösa som vi är har vi heller inga 8 till femtider att anpassa oss till. Därför ska jag nu resa bort. I tiden. Nu ska jag vila. Jag har också klippt ut en liten annons. Har haft den i fickan ett tag. En billig resa. Blir väl att resa tillbaka i tiden. Men va sjutton... vad kan man inte göra när man är ledig.

Så var det packningen?

Det gäller att kunna duka upp till fest. Varhelst, närhelst. Finns all anledning att fira.

Anne-Marie

2008-08-01 @ 02:58:19 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

PASSERA REVY

Man kan befinna sig på en plats.
Platsen befolkas av människor.
De där du en gång kände väl.
De passerar revy.

I samma stund jag tänker så
inser jag att jag också är en gestalt
i deras liv och i deras minnen.
Jag passerar revy hos någon annan.

Anne-Marie

2008-08-01 @ 00:45:24 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Anne-Marie Körling Blogg

AVBÖN och KRISEN I SKOLAN

KANONLOCK

PARKBÄNKSORD

GREVINNAN AV GUBBÄNGENS ÄNGAR

FLYGA I DET BLÅ

I MINA RUM!

SKRATT

PASSA IN I MITT LIV

HEMBREVET TILL FÖRÄLDRARNA

LEIF STRANDBERG i P1

SNIGEL

UTROPSTECKNET

RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 4

VISS INFO KOMMER MAN BARA IHÅG

KVÄLLSLJUS OCH SAMTAL

VETGIRIGA och alla andra

SOM OM... JAN BJÖRKLUND

SKRIFTLIGA OMDÖMEN kap 5

SYNLIG KLASSTILLHÖRIGHET

IDé TILL EN GENERELL IDé

PÅ VIFT

GRUNDSKOLECHEFEN och NÄMNDENS ORDFÖRANDE

ORDNING OCH REDA

OVÄRDIGT tänker jag

PÅ VILKEN FOT...

TVÄRBROMSA och börja fundera

VEM ÄR FRÖKEN?

ELEVORDEN TILL LÄRAREN

BARA JAG

FOTBOLLSPROFFSENS FÖRMÖGENHET

PROFESSORN som röt i KLASS 9A

LITE OBEHAG VÄCKER DET ALLT

PERSPEKTIV

TACK JAN BJÖRKLUND...

SKILLNADEN I ÖVERGÅNGEN

TRANSTRÖMER seende

TILL SKOLANS FÖRSVAR

RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 3

RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 2

SKRIV OM DET och DET

SE POSITIVT

TJUVLYSSNAT LÄRARRUMMET

SYSKONBRÅK

SMARTBOARD KOMMANDO

DEN VÄNLIGA MATTEBOKEN

FÖRSVARA MIN OVER-HEAD

ATT MÄTA SIG MED FRÅGAN

MINGELBILDER project MADAGASCAR

VÄRNA VÅRT YRKE

FÖRFRÅGAN FRAMTID?

DESTINATION BORT

PORTRÄTTLIKT

MADAGASCAR och VI

SMS-BEGÄRAN

SKOLSTARTSTANKAR

HURRA JAG LÄSER!

MÅL

KLASSRUMMET

ELEVENS RÄTT

SKRIFTLIGA OMDÖMEN kap 2

MÖTE MADAGASCARS AMBASSAD

PRESIDENT och AMBASSADÖR

FEM MILJARDER

HJÄRNANS UNIVERSUM

RAPPORT från singelriket kap 1

SKRIFTLIGA OMDÖMEN KAP 1

SKOLNYHETER

PIRR I MAGEN

ATT SE RÄTT

SMÅ ORD

FÖRSTÅ SPELAKTIVITETERNA

FARVÄL

VAD TÄNKER VI PÅ

INDIVIDENS MÅL

PORTRÄTTövningar

BRORSAN

STATISTIK

EGNA BARN

TELEFONSAMTALET