Fokus



Fokus.
Veckobörjan.
Riktning.
Inåt.
Microsammanhang.
Ögonkontakt.
Seende.
Fokus.

Anne-Marie

Kommunikativa strategier - Twitter

Allt handlar om kommunikation och information. De mesta av information får jag via Twitter och de generösa personer som länkar till artiklar från när och fjärran. Jag förstår att storföretagen också hänger på. Vore märkligt annars.
Anne-Marie

Minnet: Vad kan vi lära av minneseliten?



Hur vi lär oss borde alltid vara en öppen fråga? Nya saker lär vi på nya sätt. Jag älskar frågetecknet i mitt förhållningssätt. Det gör att jag söker svar, och jag vill ha många, många svar. Det kanske bättre kan förklaras med att jag vill ha fler strategier.

Idag läser jag om den tävling som hölls i Göteborg. En tävling i minneskonst.

De främsta inom den sporten - att minnas berättar att det inte handlar om faktiskt memorering utan mer att kunna associera och se bilder.

Detta betyder att organisationen av det som ska memoreras är viktig och att hjärnan behöver associationer och bilder. Så viktigt är det då inte att höra med eleverna hur de gör för att komma ihåg, och om de exempelvis gör en text till bild där inne i huvudet. Man kan också ställa sig undrande till om elever kan överföra text i de naturvetenskapliga ämnena och se egna bilder. Om de gör det är de nog lärande, om de inte gör det tror jag alltsammans går hjärnan förbi, läggs i något slags skolkortminne - plugg för prov!

Anne-Marie,
läser ur DN 27 september 2009



Ledarskapen i skolan




Alla vuxna modellar ledarskap i skolan.
Det betyder att alla ledare i skolan har en mycket ansvarsfull roll.
Det är vuxenvärlden det!

Anne-Marie

Kalle Anka-pocket

Källa till kunskap!

Det är experiment i mitt klassrum.
En god pedagog genomför detta.

Jag lyssnar till elevernas svar och frågor.
- Jag lärde mig det ur en Kalle Anka pocket, säger en elev efter att ha fått bekräftat sin kunskap.

Anne-Marie

Källkritiskt!

Källkritiskt tänk!
Anne-Marie

Lärandet och utvärderingar



Jag har många, många sätt att utveckla utvärderingarna. Det kan vara så enkelt att eleven värderar med ett L, M, S bakom varje mattetal. L för lätt, M för medel, S för svårt. Då man gör det så kan man se när eleven börjar lära på ett djupare plan. Uppgifter kan vara lätta, lätta och plösligt blir liknande uppgift svår. Ofta beror det på att görandet förflyttar in i medvetandet och då börjar eleven tänka och fundera varför det är så här eller blir så här. Då är eleven i den lärande gropen, där det plötsligt blir väldigt svårt. Då ska läraren dit. Det är då... som eleven börjar förstå på djupet. Åh så roligt det är, men om eleven blir ensam då, Åh, så farligt det då kan bli. Jag återkommer.


Anne-Marie

Grattis KÄPPALA SKOLA år 8

Jag vill gratulera Käppala skolas elever som vann och vars insatser utannonseras i cyberspace och direkt från månen av Fuglesang. Så stort ska skolans arbete göras! Grattis lärare och elever, grattis skola och lärande!


Högläsningen gör texten större


HÖGLÄSNINGENS
KRAFT

Jag läste texten högt i mina tomma och ensamma rum.

Då jag avslutade syntes texten större än den yta jag hämtade upp den ur.


Lyckoproduktion




Titeln på detta blogginlägg kan gladeligen missförstås. Självklart lever många på att människor ska köpa sig en uns lycka och befria oss från olycka. Det kan handla om den där tröjan, och vips köper man den och blir för stunden tillfredsställd och ... tja... vågar man säga att tröjan gör en lycklig.


Jag blir inte lycklig av en ny tröja på längre sikt. Den fyller ut ett slags tomrum.

Tomas Tranströmer skriver:

Den här kvinnan
köper och köper saker
för att kasta i gapet
på tomrummen
som smyger
bakom henne.


Nej - lycka går inte att köpa för pengar, trots att vi lever i en tid, framför allt har levt i en tid, som fått oss att tro det. Lycka är inte något konstant tillstånd. Jag har mött många välbärgade personer som varit allt annat än lyckliga, jag har också mött många välbärgade som varit just lyckliga. För stunden vill säga. För lycka är inte ett alltid. Vilket vi också gärna vill tro. Så ser inte jag på lycka.



Jag tycker lycka är ett ganska farligt ord som missbrukas. Vi säger - Jag är lycklig. Jag tror på orden - Jag upplever lycka! Jag tror på stunder av lycka. De är dessutom lyckligtvis ganska så korta, kan vara att sitta intill en person på en trätrappa, sörpla kaffe och småprata, det är mer  av en stund.

Jag tror inte på olyckan heller - trots att den sätter krokben för oss jämt och ständigt. I vår tid har vi lärt oss att se till våra brister och inte våra möjligheter. Vi blir misslyckade personer. Inte lyckade personer. Vad nu det är? Vi talar om det som är fel och aldrig det som blev rätt. Vi gräver ned oss i det som går att gräva ned oss i, men ser inte det som gick bra. Jag vill inte blunda för något, men jag vill vidga perspektiven.
Det farligaste är väl då våra olyckor gör oss lyckliga!

I Igras bok - DEN TUNNA HINNAN - berättar författaren om det land som absolut inte lät några människor deporteras från landet - och lyckades hålla kvar de som var ytterst hotade. Jag har sedan dess undrat varför detta goda exempel inte kom att få större rubriker i historiaböcker och i debatten. Vi behöver de goda modellerna för vårt tänkande och ställföreträdande modeller för att få hopp och framtidsmöjligheter.




Alla dessa tankar kommer sig av att jag läser dagens DN Kropp & SJäl där idéhistorikern Johan Norberg förklarar lyckans tankemässiga och kulturella tudelning:

1) Vi är vår egen lyckas smed. Alltså som hantverkare konstruerar vi vår lycka.
2) Vi producerar lycka. Lycka är något vi producerar snarare än konsumerar.

Jag tycker är en filosofisk fråga - vad lycka är? - som väl kan omsättas i prövande praktik. Jag försöker tänka att jag ska vinka till tanten i fönstret - och jag ser att hon blir glad - och det gör mig glad. Jag inser att det gör mig gladare än att jag har köpt den där tröjan som ligger i påsen. Jag blir också mer glad och lycklig då jag kan göra någon annan glad och lycklig. Men inte på bekostnad av mig själv. Det som händer blir tillförande. Och det fina med alltsammans är att det inte kostar något för någon. Det drar inte heller bort utan lägger till.




Jag minns för länge sedan, då jag var knaperfattig. Jag stod i en fikakö. Jag ville så gärna ha en leverpastejsmörgås med massor av inlagd gurka på, jag letade i mina fickor och samlade ihop varje öre jag hade där, men de räckte inte till. Jag bet i det äpplet som inte alls var surt, utan faktiskt, och beställde en kopp kaffe. Det fick jag. Jag slog mig ned vid ett av borden. Fikade och funderade. Efter några minuter kommer en man fram och ställer ned en leverpastejsmörgås framför mig.

- Jag vill att du ska ha den här, jag såg hur du behövde den. Jag köpte den åt dig, och ät den med glupskhet, skrattade han.

Jag har aldrig sedan dess ätit en så god smörgås. Nu kan man ju i sina illmariga stunder tänka att den här mannen ville ställa sig in hos mig. Sådana tankar måste vika undan. Han ställde sig inte in hos mig. Han försvann med sitt sällskap, skrattande glad.

Den smörgåsen är en lyckosmörgås. Precis som en annan smörgås jag en gång fick. Men det blir en annan historia.

Vad menar jag med det här inlägget.
Kanske att lyckan kan vara att faktiskt få skriva här, möta en läsare som också tycker att lycka kan spridas vidare. Det kostar inget men räntan, om i ekonomiska termer, är så hög och så långvarig. Jag tänker också att lycka inte är ensam utan kollektiv. Det blir mer lycka i ett VI än i ett JAG. Vi kan uppleva en slags gemenskap i lycka. Jag upplever ofta lycka i mitt klassrum. Det beror inte på att jag själv är lycklig utan att lyckan går att snappa upp där om jag vill. Och det vill jag!

Johan Norberg avslutar med orden:

Vi är nöjdare än vi tror, men vi verkar hela tiden upptagna av problem. Förmodligen har det en evolutionär förklaring. Det var inte de nöjda som överlevde, utan de som ständigt, oroligt och stressat, spanade mot horisonten. Men anledningen har förändrats nu.

Anne-Marie,

som under många år skrivit små dagliga listor över saker som gjort mig glad. Jag skriver GLAD IDAG. Den listan har aldrig innehållit saker jag köpt. Märkligt nog. Den har mer innehållit möten med människor, goda ord någon sagt, inbjudan till små fikastunder, ett leende från någon... och jag tror på den lyckan. Den tror jag på.

Autografen till klassen

Jag var på samma tillställning som en AIK-spelare, nämligen no 20.
Jag bad helt sonika om en autograf till min klass.
Det fick jag! Nu vet jag inte hur många i klassen som hejar på AIK. Många hejar på HAMMARBY.




Anne-Marie

Härmar - en av strategierna för att lära



Jag härmar Fuglesang, han är på månen, jag är på ett annat klot - mina steg är stora för mig och jag betraktar min promenad som en aning äventyrlig och mina steg svävande lätta.


Anne-Marie

Mitt i alltsammans - spår av eget skapande





Innanför byggstaketet syns bråte och armeringsjärn. Men så tittar två små saker fram. Jag ser framför mig hur hus byggs upp, gator formas, stadsmiljö formas och mitt i alltsammans syns en byggarbetares självständiga alster lysa upp i det kaos som syns innan allt är färdigt. Jag gillar tanken att det egna skapandet måste få utrymme också där något annat förväntas.

Anne-Marie

Felsökande



Detta ständiga felsökande.
Det sker nästan per automatik. Jag ser felsökeriet i det bloggensvar jag visar i nästa blogginlägg.

Igår talade jag med en mamma. Hennes son har skrivit en underbar liten melodi med text om hur bra han är. Jag gillar den låten då jag vill att eleverna ska känna just så - att de är bra och att de dugar. Vi måste börja se vad eleverna lyckas med. Vi måste också tala om vad eleverna lyckas med. Vi måste visa att vi tror våra elever om den utveckling skola och läroplan har för avsikt att skapa för dem. Lyckas de inte är det ett uppdrag att titta på hur undervisningen kan göras tillgängligare och anpassas till varje elev. Det kan också vara så att undervisningen inte utmanar.

Jag tänker att vi tror att vi ger eleverna gensvar... men.... då vi gör det så har vi ändå fokus på vad som måste justeras och utvecklas. Vi säger:

Du kan det här och det här  MEN du måste...
Detta MEN tar bort det första. Om vi lärde oss att uttrycka:

Du kan det här och det här OCH du ska få utveckla det här....

Ibland undrar jag om jag själv skulle orka vara elev.
Anne-Marie

Körlings frågor: Kejsarens nya kläder

Jag ställer en undersökande fråga (hmmm är inte frågor alltid en ingång till en undersökning eller ett börjat svarsletande?):




Vi tar begreppet;

KEJSARENS NYA KLÄDER
som är en saga av HC Andersen som blivit synonymt med ... ja vad?

Om två personer förenas i förståelsen av dessa tre ord, vad kan dessa två personer tillsammans då?
Vad kan de var för sig?
Vad menar man i stort?
Vad menar man konkret?
Hur förenades de två runt detta begrepp?
Vad betyder det att vara utesluten?
Vad är det man inte har ingått i då man inte begriper sig på uttrycket?
Vad betyder det i stort?
Vad betyder det för den enskilde?
När lär man sig ett språks bärande sagor?



Om detta sätter igång ert tänk, om ni vill bidra gör det, med en liten svarsbörjan... eller kanske funderingar kring flera av frågorna. Jag sitter just nu och grubblar... för fullt.

Anne-Marie

Helikopteröverblick och köksbordsförståelse



När jag söker förstå pendlar jag mellan helikopteröverblicken och det faktiska begripandet som jag har här precis vid mitt köksbord.
Anne-Marie

Kommer du då?

Ett gensvarsmail idag:

Dagänglarna har tagit vid.
En skara svävar runt dej Anne-Marie.
De vill så gärna vaka över dej.
Ge dej kraft och mod att fortsätta med ditt kreativa tänkande som i sin tur sätter igång andras hjärnor.
De vars vilja är att bejaka kunskapsutveckling.





Jag hamnar i vad man kan kalla tvivel. På vägarna, på innehållen, på riktningarna, på färden mot något annat. Det kallas i lärande sammanhang egentligen utveckling. Man har gjort något, prövat och integrerat detta i sitt synsätt och i sin verksamhet, men man måste vidare. I Europa talar man om lärandets verkliga lärande, den då tvivlet ansätter och ifrågasättandet tar vid, man ramlar ned i en grop - the learning pit - och det är där det verkliga lärandet äger rum. Lärande är inte lätt. Jag tvivlar stundtals på vad, varför, hur, vem, när och alla de pedagogiska frågorna och sitter längst ned i den lärande gropen och funderar. Jag har mina bollplank. Bloggen är en plats att söka svaren (mångfald av svar) och vänner och pedagogiska andra likaså.

Mailet idag är ett gensvar på något jag funderat över. En slags vision jag haft som jag tror har kraschlandat. Jag trodde mig ta ett steg i en riktning, men ... På de fantastiska dagarna i Danmark- REBOOT 11 - lärde jag mig att fira mina motgångar och mina medgångar. Men ingen fest kan göras ensam. En fest ska betyda gemenskap och kom hit och sitt här en stund! Eller dansa!

Så om jag i skrivande stund är en tvivlare, och jag bad dig komma på fest... Skulle du komma? Vad tar du med dig? Och få se... vad ska jag bjuda på?

En riktig frukost tror jag - under temat - LÅT OSS KLISTRA IHOP KORTEN I KORTHUSET MED LIM!
Anne-Marie




Sven-Eric Liedman ger oss diskussionsunderlag



Men så intressant att läsa -

All kunskap, aldrig så säker, har en subjektiv prägel så snart det är en levande människa som framlägger den. Hon är bunden till sig själv, sitt liv, sin plats i världen och tiden. Dessutom hör det till kunskapens nödvändiga drag att den alltid kan ifrågasättas. Den oemotsagde experten stelnar snart till diktator i kunskapsvärlden.

Professor Sven-Eric Liedman - artikeln Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse? Om universiteten och deras uppgift i Psykoanalytisk Tidskift 2009: 26-27

Anne-Marie

som läser och läser och läser och läser

Grubblerier behöver strategier



Det är min sista semesterdag. Jag har tjuvstartat lite på arbetet. Sitter hemma och klurar ut en del saker som kan vara nya och tillförande. Jag vill ju inte gärna dra bort något. Jag vill lägga till. Men just nu klurar jag på korsordet... och skulle tycka det var fantastiskt med lite hjälp... vad är nu en järnek... på fyra bokstäver... och om du svarar - hur gjorde du? Var sökte du? Hur kommer det sig att du kan? Vad såg du framför dig? Mindes du något speciellt? Ja, jag vill ha hjälp på ett sådant sätt som jag funderar på tillsammans med ungarna?

Anne-Marie

Skoltanke: Fel signaler





I skolans värld letar vi brister, vi letar inte möjligheter.
I skolans värld talar vi om svårigheter, inte om utmaningar.
Klart att utmaningar är svåra annars är de inga utmaningar.
Klart att det är en brist att inte få bli utmanad.

Med detta menar jag inte att vi ska skapa problem för ungarna,
utan skapa kreativitet och förändra inställningen kring vad som är svårt,
och varför allt ska göras lätt.

Det är också väldigt besvärligt när kulturen letar rätt och fel,
inte undra på att man i den världen går den lättaste vägen,
där det blir rätt.
Men jag vill ha mer fel.
Mer grubblande krångelsaker.
Inte självklarheter.

Jag är trött på repetitionerna och reparationerna.
De kommer vi åt om vi visar på lite utmaningar.

Jag tycker det är väldigt, väldigt svårt att ha tråkigt.
Jag tycker det är oändligt långsamt att göra det jag redan kan.
Jag tycker det är fruktansvärt kränkande att inte uppleva att jag lär mig.

Anne-Marie,

jag vet inte hur många gånger jag föll av den där gungan jag lärde mig gunga på då jag var en liten unge,
men jag ville gunga, ville gunga, och det var en fantastisk drivkraft för att jag också i denna lilla, lilla värld kom att lyckas. Jag kan gunga än idag. Utan att ramla av.

Tidigare inlägg