Youtube - som att bläddra i en skivhög
Jag sökte på Winnerbäck, en sång jag tycker så mycket om, och då Lars Winnerbäck fick Taubepriset så ville jag lyssna ordentligt på hans texter. Den här är mina absoluta favoriter. Den handlar om bruten kärlek.
Grattis till Taubepriset hälsar en gammal Taubeförläggare.
Anne-Marie
Djuriska toner
Anne-Marie
Skrivande utan vs med skyddsnät
- Men du har ju alltid skrivit? säger någon som känner mig sedan evigheters evighet.
- Japp!
- Men du har ju skrivit så länge jag har känt dig, säger den som jag just presenterat som den som känner mig sedan evigheters evigheter.
- Japp!
- Men du har ju skrivit så länge att du till och med skrev något innan jag fanns, säger den som nu skriver sig ut ur alltsammans.
- Japp!
- Dåså, vad är problemet?
- Inget!
- Näe.... du ser... inget alls. Skriv på... jag läser dig! Fast jag känner dig så bra. Tänk va?
- Japp!
- Så fåordig du är... är det något du vill säga, du brukar inte vara så tyst...
- Näpp!
- Är det någon som tycker illa om att du skriver ...
- Japp!
- Så synd. Men jag tycker du ska fortsätta skriva. Det är nog det bästa. Det är ju en del av den du är. Det är bara att du skriver för fler nu.
- Japp!
och så blir det!
Anne-Marie
Kopyrajt min barndom, den snabba varianten
Då jag var så där liten fanns inte barnkonventionen... den är bara tjugo år gammal... HÄPP!
Då jag var så där liten fanns inte tänkasjälv...det man gav ut till barn slukade barn i sig med hull och hår... och eftersom det var sagt och gjort så hade barnen lärt sig. Att de inte hade lärt sig förvånades man över en aning. Undervisningen var katederlik, föräldraskapet var upproriskt lyckliga över att det var gott att leva, de hade ju levt under andra världskrigets skugga... ja faktiskt... och framtiden såg så där ljus ut som den gör då man lämnar mörkret bakom sig, TV gjorde intrång i familjehemmen och Amerika åkte till månen och satte ned fötterna... och mänskligheten hade tagit ett jättekliv in i rymden... och svenska skolbarn kom att få mängdlärans matematik... och sedan gick det inte så bra att lägga ihop ett och ett annat. Sommarlovet var de varma bullarna och den kalla mjölken på Flatens dagkollo för ensamma hundar på stan. Men då kom Beatles och livade uppalltsammans och sen blev det musik och hippies... (va är man knarkare om man gillar Rolling Stones?) och allt det där som sedan måste få en motpol... och snart är vi inne i framtiden... då har vi hoppat över det mesta av världspolitiken, den tekniska utveckling och pling-plong... så fick vi en ny läroplan. (Mot slutet gick det så fort, få fort, så jag hann själv inte med...). Och här sitter jag och är interaktiv med världen. Tänk så det blev!
Och om jag kunde säga något till mig själv som unge så skulle det bli:
- Hej på dej!
- ....
Anne-Marie
Då jag var så där liten fanns inte tänkasjälv...det man gav ut till barn slukade barn i sig med hull och hår... och eftersom det var sagt och gjort så hade barnen lärt sig. Att de inte hade lärt sig förvånades man över en aning. Undervisningen var katederlik, föräldraskapet var upproriskt lyckliga över att det var gott att leva, de hade ju levt under andra världskrigets skugga... ja faktiskt... och framtiden såg så där ljus ut som den gör då man lämnar mörkret bakom sig, TV gjorde intrång i familjehemmen och Amerika åkte till månen och satte ned fötterna... och mänskligheten hade tagit ett jättekliv in i rymden... och svenska skolbarn kom att få mängdlärans matematik... och sedan gick det inte så bra att lägga ihop ett och ett annat. Sommarlovet var de varma bullarna och den kalla mjölken på Flatens dagkollo för ensamma hundar på stan. Men då kom Beatles och livade uppalltsammans och sen blev det musik och hippies... (va är man knarkare om man gillar Rolling Stones?) och allt det där som sedan måste få en motpol... och snart är vi inne i framtiden... då har vi hoppat över det mesta av världspolitiken, den tekniska utveckling och pling-plong... så fick vi en ny läroplan. (Mot slutet gick det så fort, få fort, så jag hann själv inte med...). Och här sitter jag och är interaktiv med världen. Tänk så det blev!
Och om jag kunde säga något till mig själv som unge så skulle det bli:
- Hej på dej!
- ....
Anne-Marie
Rätten att bygga en lådbil!
I ett gammalt fotoalbum syns en hel rad med lådbilar, brorsorna, och den vilda färden när bygget var klart och de begav sig iväg. Jag vet att jag sprang bredvid och ville åka. Man turades om. Den stolta lådbilsbyggaren var ibland tvungen att dra hem lådbilen och justera lite. Vi som var mindresyskon stod med fingrarna i munnen och tittade. Jag beundrade nog min bror då.
Det var just det här med rättigheterna.
Rätten att bygga en lådbil.
Min son var försvunnen i Stockholmsvimlet en gång för länge sedan. Det var innan man som förälder hade snabbkontakt med mobiltelefon. Men han var i den där första-pröva-åldern där tunnelbanan skulle själverövras, Stockholms hemligheter avslöjas. Men borta var han. I timmar. Jag var en praktisk och mycket omsorgande mamma, en hönsmamma. Mina barn var inga kycklingbarn. Nåväl. Borta var min son. Inte ett ljud. Och då timmarna gick blev jag räddare och räddare. Hemska scenarior spelade jag upp för mitt inre. Mitt modershjärta var på helspänd, inga sonspringarfötter i stentrappan därute.
Då satte jag på radion. Middagsfixet hörde samman med radion och nyheterna. Man talade om det stora lådbilsbygget på Djurgården. Det var direktsändning. Hammarslag dånade - bank, bank - och skratt och röster hördes. Någon ställde frågor... och...och....och.... MIN SON!
Min son byggde lådbilar på Djurgården. Han hade genast fått en kompis till så de var tre som byggde. Min son blev radiointervjuad.
- Ja, vi ska vara med på tävlingen som går snart... ska bara skruva lite här... hörde jag min son säga.
Den tidigare hönsmamman förvandlades till en kolugn morsa - helt glad och nöjd visslade jag en liten barnsång
- Jag sågar och hamrar - jag bygger en bil.... jag hamrar och filar och bygger med stil....
Anne-Marie
Rundsnack
Idag gick jag runt ett vatten.
Jag gick runt med någon.
Någon drog, heter den inte skjuta på, en fyrhjulning.
Jag fick provköra.
Den som satt i protesterade.
Då sköt jag inte på längre.
Så då fortsatte vi gå runt.
Vi samtalade hela tiden.
Vi kallade det för rundsnack.
Sen gick vi hem.
Anne-Marie
Jag gick runt med någon.
Någon drog, heter den inte skjuta på, en fyrhjulning.
Jag fick provköra.
Den som satt i protesterade.
Då sköt jag inte på längre.
Så då fortsatte vi gå runt.
Vi samtalade hela tiden.
Vi kallade det för rundsnack.
Sen gick vi hem.
Anne-Marie
Mobilpresentation - okänt nummer?
Varje sommar har jag slagit mig ned i ett slags andra vardagsrum. Det är så enkelt att slå sig ned där vid detta cafe. Man börjar prata, idag sitter jag med grabbarna. De är bergsklättrare och jag älskar att höra dem berätta. Vi talar idrott och skolan, könsrollerna i gymnastiken och lagsport och individuella utmaningar.
En av mobilerna ringer:
- Okänt nummer, jag svarar inte, säger den ene.
- Inte jag heller, aldrig att jag svarar om jag inte vet vem det är! säger den andre.
- Näe, jag är likadan säger jag. Jag vill veta vem jag talar med innan jag svarar.
Men säger vi nästan unisont. Det är konstigt!
För hur gör vi då när vi får ett nummer som vi inte känner igen.
- Jag kollar med nummerupplysningen, googlar på namnet, sedan går jag ut på facebook och söker, kollar vem som känner den här personen, ja... jag liksom undersöker allt innan jag väntar in till nästa gång personen ifråga ringer igen, säger den yngste av oss alla.
Själv söker jag nog på Eniro, eller lyssnar in det inlästa eller får ett sms. Inte lägger jag ned all min tid för att söka reda på det mesta innan jag svarar.
Det här är nummerpresentationens tid, sökmotorernas århundrade och som en avlägsen rest tänker jag på den svarta gamla telefonen, med en skiva med siffror på, man snurrade in numret till den man sökte, därhemma gick en signal fram och om det var tidigt i mitt lilla liv, så svarade man högtidligt med såväl sitt för och efternamn så att uppringaren visste att signalen gick fram hos den de sökte.
- Ja, goddag, det här är ...., jag söker den och den, kunde telefonrösten säga.
Detta inledande samtal är för länge sedan borta.
Ett okänt nummer betyder att man inte svarar.
Som lärare har jag dessutom min telefon på ljudlöst.
Hör inte ens att någon ringer.
Hur gör ni?
Anne-Marie
En av mobilerna ringer:
- Okänt nummer, jag svarar inte, säger den ene.
- Inte jag heller, aldrig att jag svarar om jag inte vet vem det är! säger den andre.
- Näe, jag är likadan säger jag. Jag vill veta vem jag talar med innan jag svarar.
Men säger vi nästan unisont. Det är konstigt!
För hur gör vi då när vi får ett nummer som vi inte känner igen.
- Jag kollar med nummerupplysningen, googlar på namnet, sedan går jag ut på facebook och söker, kollar vem som känner den här personen, ja... jag liksom undersöker allt innan jag väntar in till nästa gång personen ifråga ringer igen, säger den yngste av oss alla.
Själv söker jag nog på Eniro, eller lyssnar in det inlästa eller får ett sms. Inte lägger jag ned all min tid för att söka reda på det mesta innan jag svarar.
Det här är nummerpresentationens tid, sökmotorernas århundrade och som en avlägsen rest tänker jag på den svarta gamla telefonen, med en skiva med siffror på, man snurrade in numret till den man sökte, därhemma gick en signal fram och om det var tidigt i mitt lilla liv, så svarade man högtidligt med såväl sitt för och efternamn så att uppringaren visste att signalen gick fram hos den de sökte.
- Ja, goddag, det här är ...., jag söker den och den, kunde telefonrösten säga.
Detta inledande samtal är för länge sedan borta.
Ett okänt nummer betyder att man inte svarar.
Som lärare har jag dessutom min telefon på ljudlöst.
Hör inte ens att någon ringer.
Hur gör ni?
Anne-Marie
Ingen som vet, ingen som vet
När föds ett intresse?
Ingen som vet!
Därför ska man behandla en annan människas intresse med stor nyfikenhet och faktisk, varsamhet.
Det som intresserar en människa kan ingen annan människa värdera, förstå eller inse.
Den lilla, den stora, den mänskliga människan föds på nytt då ett intresse skapas.
Man kan se ett intresse blossa upp.
Låt det få göra det!
Då ett intresse dör ut, försvinner bort, kan det bero på ovarsamhet från omvärlden.
Det är ett ansvar att vara nära en person med ett intresse.
Det vackraste är då man får dela med sig av det som intresserar en.
Då man får det är samtliga inblandande lärande.
Men det märks knappast.
Anne-Marie,
som tidigt intresserade mig för fotografering, fotografier och bilder i stort och i smått.
Min första kamera fick jag efter att ha noggrant talat om hur jag såg på fotografering, vilket motiv som skulle bli mitt första, varför en bild ska tas och vad en bild kan betyda för någon annan. Det var svåra frågor ställda av min amerikanske farbror, då etablerad fotograf och verksam som sådan. Jag var tretton år då jag fick min första Olympus av nämnda farbror. Jag fick min första rulle examinerad av min farbror. Ett fotografi godkände han, de övriga 35 tyckte han var utan utveckling. Reality bites! Lärande är en konflikt. Och det är bra att det är så. Här är ytterligare en länk till min farbrors snart bortglömda verk.
Ingen som vet!
Därför ska man behandla en annan människas intresse med stor nyfikenhet och faktisk, varsamhet.
Det som intresserar en människa kan ingen annan människa värdera, förstå eller inse.
Den lilla, den stora, den mänskliga människan föds på nytt då ett intresse skapas.
Man kan se ett intresse blossa upp.
Låt det få göra det!
Då ett intresse dör ut, försvinner bort, kan det bero på ovarsamhet från omvärlden.
Det är ett ansvar att vara nära en person med ett intresse.
Det vackraste är då man får dela med sig av det som intresserar en.
Då man får det är samtliga inblandande lärande.
Men det märks knappast.
Anne-Marie,
som tidigt intresserade mig för fotografering, fotografier och bilder i stort och i smått.
Min första kamera fick jag efter att ha noggrant talat om hur jag såg på fotografering, vilket motiv som skulle bli mitt första, varför en bild ska tas och vad en bild kan betyda för någon annan. Det var svåra frågor ställda av min amerikanske farbror, då etablerad fotograf och verksam som sådan. Jag var tretton år då jag fick min första Olympus av nämnda farbror. Jag fick min första rulle examinerad av min farbror. Ett fotografi godkände han, de övriga 35 tyckte han var utan utveckling. Reality bites! Lärande är en konflikt. Och det är bra att det är så. Här är ytterligare en länk till min farbrors snart bortglömda verk.
De ännu ej inskrivna
Klart intressant att i DN Ledare Signerat David Brooks redan i första meningen bli hänvisad till en blogg. Självklart går jag in och läser där. Det fina med denna ledare är också att redan i första stycket får kommentatörerna en eloge. Att frågeställningen rån en av bloggkommentatorerna givit ledarskribenten näring till dagens ledare också roligt. Så jag vill hänvisa både till Marginal Revolution samt till David Brooks tankar och funderingar kring bloggläsarens fråga:
- vad skulle hända om en plötslig avvikelse i solen strålning steriliserade människorna på den halva av jorden som råkade vara vänd mot solen?
samt kring den sluttanke som jag tycker vi ska värna och beakta:
"Vi är beroende av denna starka, osynliga och aldrig erkända kraft - dessa miljoner ofödda människor som vi aldrig kommer att möta men som skänker oss vårt sätt att leva"
Jag tänker:
Skänker oss? De framtida levande, de ännu ej inskrivna, lyser med sin frånvaro i vårt nutidsorienterade liv. Men ja - om vi aktivt lever så att vi ständigt skänker de efterkommande en tanke, en handling och aktivt värnar det eko från den framtida dåtid vi skapar idag - det eko som de efterkommande får leva med. Det vi gav dem att lyssna till den dag vi är borta och glömda men där vårt levnadssätt och vår framfart kräver handling, tanke och en hel massa innovativa idéer.
Anne-Marie,
hur jag än söker kan jag inte hitta länken till DN Ledare Signerat - David Brooks - Eftervärldens makt - 31 juli 2009
- vad skulle hända om en plötslig avvikelse i solen strålning steriliserade människorna på den halva av jorden som råkade vara vänd mot solen?
samt kring den sluttanke som jag tycker vi ska värna och beakta:
"Vi är beroende av denna starka, osynliga och aldrig erkända kraft - dessa miljoner ofödda människor som vi aldrig kommer att möta men som skänker oss vårt sätt att leva"
Jag tänker:
Skänker oss? De framtida levande, de ännu ej inskrivna, lyser med sin frånvaro i vårt nutidsorienterade liv. Men ja - om vi aktivt lever så att vi ständigt skänker de efterkommande en tanke, en handling och aktivt värnar det eko från den framtida dåtid vi skapar idag - det eko som de efterkommande får leva med. Det vi gav dem att lyssna till den dag vi är borta och glömda men där vårt levnadssätt och vår framfart kräver handling, tanke och en hel massa innovativa idéer.
Anne-Marie,
hur jag än söker kan jag inte hitta länken till DN Ledare Signerat - David Brooks - Eftervärldens makt - 31 juli 2009
Att gå på farfars gata
Det är ju en aning spännande att gå fram och tillbaka på farfars gata. Jag har gått där en gång för länge sedan. Nu går jag min egen väg.
Anne-Marie
Nyfikenheten
Apan kryper upp på min kamera. Jag hinner inte fixa skärpan. Skärpan blir genast oskarp. Apan är för snabb.
Jag gillar apor. Jag gillar nyfikenheten. Jag är nyfiken. Apan är väldigt rörlig då den är nyfiken. Om den inte rörde sig i riktning mot mig skulle den inte vara nyfiken på just mig, min kamera eller det jag eventuellt har att erbjuda.
När vi människor är nyfikna får vi också närma oss saker och ting.
Händer det i ett klassrum kallar vi det oordning och säger genast till ungarna att gå och sätta sig.
Anne-Marie
Jag gillar apor. Jag gillar nyfikenheten. Jag är nyfiken. Apan är väldigt rörlig då den är nyfiken. Om den inte rörde sig i riktning mot mig skulle den inte vara nyfiken på just mig, min kamera eller det jag eventuellt har att erbjuda.
När vi människor är nyfikna får vi också närma oss saker och ting.
Händer det i ett klassrum kallar vi det oordning och säger genast till ungarna att gå och sätta sig.
Anne-Marie
Att bli sin egen
Min mamma har varit död i 15 år snart. Hon slöks av Estonia. Vips var hon försvunnen. Vi begravde henne bara symboliskt. Vi visste att det hade hon tyckt om. Inget väsen av döden skulle hon sagt. Men jag längtar efter ett samtal med min mamma. Skulle vilja uppdatera oss tillsammans. Bara en aning. Jag vill höra hennes skratt igen. För oj så hon skrattade. Åt allt det där som människan måste skratta åt. Då det begav sig förstod jag ingenting. Idag förstår jag det fullt ut. Jag skulle lägga en hand på hennes gladkind och säga något riktigt vackert Jag hann aldrig göra det. Ibland frågar jag henne om råd. Jag hör hennes svar . Hon hade bara ett svar. Det var svaret JA! Ibland var det svaret inte alls det svar man önskade sig. Man kan faktiskt längta efter ett NEJ också. Det sa hon ibland; - Nej men så roligt...
Som barn tror man envist att föräldrar de har man och det är en slags självklarhet. Föräldrar tänker aldrig så om sina barn. De tänker att - tids nog blir de vuxna. Tids nog blir de sina egna. Men barn tänker aldrig så om sina föräldrar - tids nog blir de sina egna. Det är först när de går bort som man söker ringa in dem, fånga in dem, förstå sig på dem, mer som människor än som föräldrar. Det gör jag. Jag blir väldigt förvånad. Glad också. Jaha... nu förstår jag, tänker jag då. Nu är jag min egen. Min mamma är också sin egen. Tids nog blev det så.
Anne-Marie
Som barn tror man envist att föräldrar de har man och det är en slags självklarhet. Föräldrar tänker aldrig så om sina barn. De tänker att - tids nog blir de vuxna. Tids nog blir de sina egna. Men barn tänker aldrig så om sina föräldrar - tids nog blir de sina egna. Det är först när de går bort som man söker ringa in dem, fånga in dem, förstå sig på dem, mer som människor än som föräldrar. Det gör jag. Jag blir väldigt förvånad. Glad också. Jaha... nu förstår jag, tänker jag då. Nu är jag min egen. Min mamma är också sin egen. Tids nog blev det så.
Anne-Marie
Hemma! Underbara plats
Jag är bara hemma.
"Bara hemma".
Finns det en vackrare plats på jorden än den att vara hemma.
Jag bär med mig mitt vara hemma lite överallt.
Anne-Marie
Föräldramodet att låta barnen vara
Det slår mig att man som barn, alltså då jag var barn, lämnades helt utan stöd då man hade tråkigt. Vuxna runtomkring mig struntade fullkomligt i om man hade tråkigt eller inte. Tråkigt kunde barn gott ha. Lite slarvigt sa de vuxna:
- Gå ut och lek!
Det är ganska sköna och vackra ord idag. En slags befrielse från för mycket omsorg, att vara i den vuxnes fokus, och få tid för sig själv. Det är ett underbart anslag att själv få ansvara för sitt lilla liv. Om än så på en stentrapp.
Gå ut och lek!
Man gick ut och satte sig på stentrappan.
Inget att göra.
Men nu fungerar inte barn på detta viset. Barn som har tråkigt börjar fantisera och hitta på. Så många lekar som skapats på denna trappa, så många livsdiskussioner om ditten och datten som först på denna trappa.
Stentrappan är än idag en plats för kreativt tänk. Jag älskar att sitta just på en trappa och inte göra någonting alls, pillra med tårna och plocka upp en sten och kasta den ut i gruset, eller pillra på grässtrån, dricka en kopp kaffe, småtala med den som slår sig ned alldeles intill. En stund av total nuhet, kravlöshet, ingentingvarande och det lilla fina samtalet som springer fram då ingen gör anspråk på att underhålla, berätta eller presentera något alls. Man kan sitta och fundera över en gräshoppa eller om varför träd inte behöver jord för att växa och bli enormt höga.
Min barndoms stentrappa är den plats där det mesta får näring. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är vilsamt och kreativt. Det fattas kanske idag. Föräldramodet att låta barnen vara.
Anne-Marie
Förbjuda läsningen och förbjuda litteraturen
Ha!
Det tog år innan jag förstod min mammas knep att få mig att läsa.
Jag var nioåring. Fick inte läsa det och det och det.
Barn fick inte vissa saker på den tiden.
Så är det ju nu också.
Det kan vara farligt.
Jag älskade serieböcker.
Det gjorde inte min mamma.
Jag älskade Allers romaner.
Det gjorde inte min mamma.
Jag gick i läsrus.
Det gjorde de flesta av mina kompisar.
Vi talade om barn 312, läkare som räddade och var förälskade i karaktärerna i böckerna.
Jag fick gömma mina böcker. Det bidrog till att det var spännande att läsa. Man fick ju inte. Vilket underbart trots.
Då jag var ännu mindre var böcker direkt farliga.
Barn kunde få fel på ögonen.
Dessutom var barnen inomhus.
Det var absolut det värsta.
Barn skulle vara ute.
Vilket man var.
Ute!
Från nio på morgonen en sommardag, tills lunch då man plingades in, så ut igen, och tillbaka in till middagen som serverades klockan fem. Och man lekte, lekte, lekte, lekte och benen var just så där sommarskadade som de skulle vara, då man fallit i gruset under en vansinnes jakt efter att kulla brorsan...
Men läsa... nej.
Men föräldrar vill styra och ställa.
- Jag har köpt en trave böcker. De här får du absolut inte läsa, sa min mamma, och presenterade dem noggrant, till och med läste något kort stycke som verkligen grep tag om fantasin och gjorde att man ville veta mer... och det fick man nu inte. Böckerna ställdes undan, gömdes, och försvann in i den jättestora bokhyllan. Och i varje unge finns ett trots och en liten, liten gränsöverskridande handling, annars kan man inte växa som barn.
Jag klättrade runt för att hitta böckerna. Och gjorde det. Smygläste bok efter bok. Sent förstod jag att min mamma hade en plan. Jag ingick i den.
Anne-Marie,
jag har använt mammas knep i klassrummen. Framgången har varit total.
Morsan var latinare
Hi hi, jag måste leka med språket. Jag säger och har aldrig sagt MORSAN. Ordet hoppar omkring i munnen, det passar inte min beskrivning av min mamma. Nej, jag sa helt enkelt mamma. Nu var det så att min mamma var latinare. Alla ord kunde hon härleda. Hon gick igenom hela sitt inre vokabulär och kom under hela min uppväxt att berätta om ord. Jag vill ju gärna tro att äpplet rullar långt ifrån trädet men inser att det stundtals gör det för att sedan rulla tillbaka och lägga sig alldeles intill den stam och den erfarenhet man växt upp med. Så det där med orden. Jag skrattar åt den bild som ramlar ut ur en bok - min mamma sitter på bokmässan någon gång för flera år sedan, hon är runt de sjuttio, och fortfarande intresserad av språket. Då det begav sig, då jag var en pytteliten en och då jag var tonårskrävande, så ryckte jag på axlarna åt hennes intresse för språk.
Min mammas favoritlek under min barndom var att säga ett ord - blåbär!
och så skulle man svara med det ord man genast tänkte på, oavsett vilket ord som då dök upp i huvudet. Ju fortare dessto bättre. Gensvaret på blåbär minns jag än:
Grillkorv!
Anne-Marie
Denna bild är ur en okänd tidning, och undertexten till fotografiet lyder: Det är kvinnorna som bär upp kulturen och bokmässan bär syn för sägen.
Min mammas favoritlek under min barndom var att säga ett ord - blåbär!
och så skulle man svara med det ord man genast tänkte på, oavsett vilket ord som då dök upp i huvudet. Ju fortare dessto bättre. Gensvaret på blåbär minns jag än:
Grillkorv!
Anne-Marie
Denna bild är ur en okänd tidning, och undertexten till fotografiet lyder: Det är kvinnorna som bär upp kulturen och bokmässan bär syn för sägen.
Utåt, igenom och framåt
Det blåa lakanet över det tråkiga staketet, kvällssolen och båten som låg i vattnet. Vackert och symboliskt. Allting kan göras transparant,
Anne-Marie
Alldeles, alldeles nyss
Anne-Marie
Fånigt men det gör inget.
Det är en aning fånigt - detta att rita pennor i alla möjliga sätt - en aning naivt också. Men det är bra och det gör inget. Jag gör det som faller mig in. En gång fanns det en man som gjorde som det föll honom i. Han hette OA. Oscar Andersson. Hans karaktärer gjorde det man inte fick göra i sociala rum på den tiden. Det handlade om dråpliga händelser i tecknade versioner. Jag läste OA då jag var liten. Det gjorde min morfar också. Det gjorde nog min mamma också. Det vet jag att brorsan gjorde. Han ritade av det OA ritade. Så man får göra det som faller en in. Så länge man inte skadar en endaste människa. Jag skadar ingen med min lek med pennor.
Anne-Marie
Anne-Marie
En samtidsspaning signerat mig själv
Idag har jag promenerat runt och spanat.
Hur ser det egentligen ut?
Jag var i det stora varuhuset. De håller på att göra iordning och flyttar om. Det sker nästan obemärkt. Får ju inte störa försäljningen. Men det är så få kvar av de mänskliga. Jag kommer på mig själv med att räkna hur många anställda jag ser... och jag inser att de var långt färre än vad jag kunde minnas sedan tidigare. Det känns väldigt ensamt. Syns att det är så. Människorna går där, köper och fyller på sina tomrum.
Jag var i också i den stora bokhandeln. Söker en speciell bok. Den finns inte i den tidigare så välsorterade bokhandeln. Det finns heller ingen att fråga där jag är. Jag hittar faktiskt ingen. Det finns en datorterminal där man kan söka via nätet, men då är man ju förpassad till en annan försäljning, och då kan jag lika gärna sitta hemma och göra. Jag längtar en aning efter det där mänskliga. Rösten, ljuden av en fråga, och hänvisningen eller i bästa fall den gemensamma promenaden till tröjan eller boken. Här är det lite mindre ensamt, människor när sig i sina inläsningar och plockar med sig böcker av sina vänförfattare. Jag letar efter en bok om konflikter och lärande. Det finns inte någon sådan bok.
Nu kan det vara för att jag är ensam som jag tänker och reflekterar så här. Men jag tror att den ekonomiska besparingen faktiskt sopar rent i våra butiker. Priset är ganska så högt. Det syns i det mänskliga. Personal försvinner, vi blir hänvisade till oss själva.
Men... vi behöver varandra. Leenden, rösterna, smakprovsråden - inte bara pengaklirret och den nya tröjan.
Jag tar bussen hem. En liten familj kliver på. Frågar busschauffören om hjälp, men han har bråttom och folk bakom pressar fram och på den lilla vilsna familjen. Vilset kliver familjen på den buss jag så ledigt hittar hem med. Jag hinner uppfatta deras fråga, och inser att de är i färd med att åka vilse och bort ifrån själva målet. I själva verket klev de på där målet var och for en station längre bort från den plats de sökte sig till. Så jag tar ton, högt och ljudligt, hänvisar rätt, och då gör fyra andra resenärer samma sak. Då familjen kliver av vinkar vi alla hej då, hänvisar familjen att öppna bussdörren själv, alltså trycka på den knapp som finns för oss inbitna bussresenärer. Det finns ingen annan service än den man själv skapar.
Då mannen intill mig ska kliva av tycker han att det var så trevligt att jag pratade... och sa...
- Kan du inte säga till mig också, så där vänligt och glatt, att jag också ska trycka på knappen så att bussdörren öppnas...
Då gjorde jag det.
På vägen hem kom ensamheten smygandes som en lömsk varg. Grrrrrr, morr, wroaooorrrr vrålade den.
Då tittar jag upp över fönsterraderna.
Där sitter den gamla kvinnan i fönstret. Där brukar hon sitta.
Jag vinkar. Jag ler.
Vi behöver varandra vi människor.
Anne-Marie
Lärande är en konflikt
Att lära sig är en konflikt.
Det bör vara det, annars är det inte lärande.
En konflikt mellan något som man tidigare trott men tvingas omvärdera på grund av att det man trott blir utmanat och utvecklat. Att det är en konflikt syns i frågor som ställs, intresset det väcker och ahaupplevelserna det mynnar ut i. Det kan också omhuldas av protester, en aning misstänksamhet, tja varför inte kalla det kritiskt tänkande och ifrågasättande. Alltså konflikt.
Om det inte är en konflikt
handlar det om repetition eller faktum att det man vill skapa lärande kring faktiskt är alldeles för svårt för den som ska förstå. Det är i och för sig en konflikt. Men då handlar det inte längre om lärande. Då handlar det om att befinna sig utanför det som är möjligt för eleven. Tråkigt är också en konflikt men då handlar det mera om konflikten att inte bli utmanad. Och det är också en annan sorts konflikt. Konflikten att lära och ingå i den processen... den är full av härliga konflikter.
Anne-Marie
Trots åldern!
Ta bort ordet TROTSÅLDER!
Se det hellre som en rörelse i riktning mot ett JAG som kommer att förstå ett DU.
Om man befinner sig i en konflikt med ett barn kan man se det som att barnet och relationen är i färd med att utveckla en ny riktning. Trotsåldern är förälderns konflikt med barnets begynnande själv. Trotsåldern kan också förklaras med föräldrarna och de vuxnas MOTSTÅNDSÅLDER (om vi nu ska sätta etiketter på människan. Jag är hellre för att man, om man etiketterar saker och ting, sätter etiketter på själva rörelsen och inte på individen.)
- NEJ! och trotsåldern är en bejakelseålder och en tydlig process där ett själv utvecklas. Det är också en begynnande markering om sig själv i förhållande som en nyttig distansering till föräldern. Frågan är vem som kan säga NEJ till en trotsande unge som markerar ett JA till sig själv och sin påbörjande gränsdragning mot alla de andra. Bejakar man inte trotsåldern och ser det som något annat än trots (gammal föreställning från rätt och feltiden) så får den lilla en aning större problem med detta som vuxen. Det sunda NEJ! JAG KAN! JAG VILL! är också en begynnande förståelse för någon annan som säger samma sak.
John Dewey, amerikansk filosof och pedagog, skrev att olikheter och konflikter lyfter människan ur en fårlik passivitet och gynnar människans vitaltiet och uppfinningsförmåga. Därför är det märkligt att konflikter inte har högre status.
(Dewey; Human nature and conduct, 1957)
Anne-Marie,
som läser, tänker, läser, tänker och slukar litteratur och skapar fler, mer och djupare tankar om saker och ting. Tack alla som skriver, beskriver och omsätter tankar till skrivna ord.
Ungar i sammanhang
Ungar som ingår i sammanhang vandrar fritt in och ut i detta. I stora sammanhang där man inte fokuserar ensidigt på barnets närvaro är barnet mer fritt. Barnet kommer och går i egen takt. Jag minns mina barndoms middagar, eftersittningar med kaffet och kakan inne i den salong man intog detta i. Där satt de vuxna och talade om ditten och datten. Under middagarna talade man om annat än ditten och datten. Mina öron lyssnade ömsom på det och ömsom på något annat. Plötsligt satt man och lekte, gjorde miner och grimaser över köttbullarna eller söndagssteken. Någon liten en på andra sidan bordet, inklämd mellan två vuxna som var djupt inne i sina diskussioner, svarade med att himla med ögonen.
Små subtila lekar.
När middagen var över kunde man komma och gå lite som man ville. Ibland var det spännande att titta på hur vuxna gjorde då de samtalade, hur yviga de blev då de var intresserade, hur allvarligt det var med olika saker och ting eller hur skrattet tog vid. Ibland stod jag intill min morbror som beskyddande lade en hand över min axel, fortsatte sin spännande berättelse om hur isbjörnar faktiskt anföll människor eller hur saker och ting absolut inte skulle sopas under några mattor, eller mosterns glada utrop att hon faktiskt inte tycker om barn!
- Jag tycker inte om barn!
Då tittade man på hennes ansikte. Man visste att det stämde precis. Men det bekymrade inte någon av oss som gick under detta epitet. Man behöver en människa som avviker ordentligt. I det stora sammanhanget är det mesta tillåtet. Så var det där jag var. Om samtalen tystnade, diskussionen gick mot något slags gemensamt och överenskommet fick någon fnatt och bröt in med en åsikt som stack långt utanför det förväntade. Så var diskussionen i full gång igen.
Jag var idel öra.
- Hon har öron som grytlock, sa man. Det var nog sant. Vem ville missa ett endaste ord!
Anne-Marie
I centrum finns inget sammanhang
Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare- och som barn hade jag öron som grytlock. Berättelserna var inte avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhanget. Det är en rikedom att inte vara föremål för en berättare, utan ingå i ett sammanhang där det berättas. Det är inte heller bra att ett barn som den vuxne gör till ett centrum. Barn strävar efter sammanhang. Inte efter en position där alla fokuserar på att underhålla, ge och lära ut. Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till det befriande leken på baksidan om huset.
Anne-Marie
Barnet som intervjuoffer
Jesper Juul skriver:
Den som frågar kan dölja sig bakom sina frågor medan den som utfrågas måste öppna och avslöja sig. (Juul: Livet i familjen, 2005)
Anne-Marie tänker:
Den som frågar mycket och berättar lite gömmer sig alldeles säkert bakom sina frågor. Allt vänds istället till frågor och debör få besvaras utifrån vilja och intresse. I bästa fall.
Frågor till barn är ofta för yvigt ställda och för stora. Det gör dem svåra att besvara. Jag brukar råda föräldrar att fråga mindre frågor än just de där stora. Omvänt brukar jag tänka - hur ska jag själv besvara de frågor jag får. Är frågan för stor blir svaren snarare oklara och luddiga.
- Hur har du haft det idag?
- Bra!
- Hur var det i skolan idag?
- Bra!
Oavsett vad vi frågat och hur vi har förvaltat de svar vi fått så är detta frågor och svar som inte har något reellt innehåll. Jag skulle själv svårligen kunna beskriva min dag, summera den, utan är mer lärd att besvara frågorna av detta slag som ett slags ingångssamtal. Tänk att få en fråga; Hur var det på Saab Scania idag? Hur var det på Socialstyrelsen idag? Det är nästan omöjligt att besvara som vuxen. Frågan blir nästan komisk. Men likafullt är frågor ingångar till samtal och visar i bästa fall ett intresse och omsorg om personen. Svaren som ges är en källa till ytterligare frågor. Man måste lyssna in.
Jag råder alltid föräldrar att fråga en mindre fråga om den stora skolan:
- Drack du ett glas mjölk till maten idag?
- Talade fröken med dig idag?
- Hur gick det att knyta skosnören på skorna? Hann du ut på rasten?
Om man ställer frågor av detta slag kommer man att höra hur vardagen var för barnet. Och därmed kan man lyssna in hur barnet i stort sett har haft det under dagen.
Anne-Marie,
som tänker på frågan - Talade fröken med dig idag?
Upplevs den som en fråga kring något allvarligt? Någon diciplinsak?
I så fall är det jag som måste göra en anmärkning - frågor om samspel mellan lärare och elev är en adekvat fråga, och den ska i princip höra samman med lärande utveckling. Inte tillsägelser och förmaningar. Utan utmaningar och lärande fokus.
Hota med "andra bullar"
- Då blir det andra bullar... säger vuxna ofta till barn... något hotfullt ligger över orden. Vilka bullar tänker jag...
Så vitt jag vet är den största faran att man får andra bullar än vetebullar, kanelbullar, vaniljbullar... man kan få bullar med russin i, bullar med vaniljkräm i mitten... och jag sätter gärna i mig en slät bulle. De är jättegoda. Så vill jag att man serverar andra bullar. Jag gillar inte hot, elakheter och förmyndargrepp om barn eller vuxna. Om det finns andra bullar så servera dem som andra bullar. Hota inte med dem!
Anne-Marie,
Jag vill bestämma mer!
- Varför ska du alltid bestämma?
kan den lilla ungen säga.
Härligt ska den vuxne tänka. Den här lilla ungen har någon slags tanke om hur att göra annorlunda och ett annat förslag. Och istället för att gå in i maktkampen om vem som bestämmer, vilket är en alldeles för omoget vuxet beteende, kan den föräldern eller läraren börja samtala om - vad - den unge vill, - hur - den unge ser på saken, - vad - som kan göras annorlunda eller hur man kan mötas som förälder och barn, och faktiskt ge barnet lite mer av självansvaret. Det finns ingen som vet bättre än den som det berör. Och den unge kan mycket väl ha insikter som börjar vakna till liv. Jag tycker det är synd att man som vuxen klampar på då - utan istället tänker - aha - det här ska bli ett spännande och utvecklande samtal.
Jag gillar inte heller att man uttrycker sig nedvärderande om den lilla ungen som just lärt sig säga - Jag vill! Jag kan! och ljudligt protestera NEJ! Att vi har mage att kalla detta trotsåldern! Det är en självbejakelse som vi bara ska hurra hurra för!
Anne-Marie
Berättarsugen ...
Tidningen berättar en hel del för mig.
Innovatören berättar något helt annat för mig.
Kreatören skriver något lekfullt till mig,
Entreprenören skriver in sina idéer hos mig.
Själv skriver jag ur mig det mesta.
Och kastar ord i det blå!
Anne-Marie
Till min redaktör!
Till min redaktör.
Hej Du!
Anne-Marie
"Slå med rösten"
Orden slår hårt. De slår länge. De slår om och om igen.
Så är det med ord. Jesper Juul kallar det att slå med tungan, barnets egna ord för det vi vuxna bör benämna som verbal abuse, den absolut vanligaste formen av övergrepp.
Ord som gör illa, illa, illa.
"När vuxna slår med rösten"
Ja, alla ord som inte avsänds med respekt för den som ska motta dem...
"Därför är det personliga språket och det personliga uttrycket, där den vuxne definierar och uttrycker sig själv, bäraren av den personliga auktoriteten. Så snart den vuxne börjar använda sin definitionsmakt och talar om eller kategoriserar barnet upphör likvärdigheten och resultatet blir maktmissbruk. Det gör stort intryck på barn, som reagerar med att känna sig misslyckade, skyldiga eller skamsna, ledsna och/eller arga, men det skapar inte respekt, trygghet och tillit i förhållande till den vuxne auktoriteten.
Detta betyder inte att allt vad vuxna säger ska uttyckas med ett hänsynsfullt eller diplomatiskt språk och tonfall. Det betyder bara att det i uttryckets alla betydelser ska komma från hjärtat. Barns integritet kränks inte av föräldrarnas känslor. De är orden som kränker... " Citat Jesper Juul.
Anne-Marie,
som nu läst hela Juuls bok; Livet i familjen, 2005
Anne-Marie
Konfliktens epicentrum
Många föräldrar räds konflikten med sina barn. Den goda konflikten är en kärlekshandling tänker jag oftast. Att barnet vågar konflikten är en akt av trygghet. Att föräldern träder in i konflikten en varm arena. Men hur konflikten ser ut är en annan sak. Konflikt mellan två viljor är inte att en ska vinna en batalj, en ska med makt vinna slaget eller lösa ett problem genom att veta bäst och mest. En konflikt är ett autentiskt möte. Jag möter Du. Du möter Jag. Konflikten skapar oss. Vårt Vi. Agerandet inom konflikten är skillnaden mellan den goda konflikten och den konflikt som leder till skuldbeläggande och utarmning, anpassning och tystnad.
Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)
Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?
Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:
- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...
Anne-Marie
och här är en intervju med Jesper Juul.
Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)
Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?
Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:
- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...
Anne-Marie
och här är en intervju med Jesper Juul.
Ritar hjärtan i min Jesper Juulbok
"Vi är benägna att tänka i motsatser istället för alternativ - något som för övrigt präglar hela debatten om barn, föräldrar, uppfostran och pedagogik:"
Ur Jesper Juul - Livet i familjen, om det viktiga samspelet, 2005
Med tejp fastnar allt
Anne-Marie
Läser Jesper Juul och om samspelet i familjen
Det är en lycklig läsning jag gör - Jesper Juuls bok LIVET I FAMILJEN - om det viktiga samspelet.
Det är de överförbara till alla de andra sammanhangen jag tycker om. Det är allmänmänskliga aspekter Jesper Juul presenterar. Hur vi förvaltar våra relationer. Jesper Juul förvaltar sina tankar och återger dem till mig. De är synbart enkla saker som berikar vårt förhållande till andra människor.
Jesper Juul beskriver i sin bok om fyra värden:
Likvärdighet
Integritet
Autenticitet
Ansvar
Jag har just läst kapitlet om likvärdighet.
Och slås av hur många gånger vi behandlar människan, barnet och varandra utan att på djupet aktualisera frågan om - vad vi kan göra för varandra? Att tänka och handla i likvärdighetens namn är att vara uppmärksam på vad gemenskapen kräver. Det är något helt annat än att kämpa på varsin sida om ett problem och förskjuta det till en stridsplats.
Det handlar heller inte om makten att förminska, orden som sårar och den hårda förklaringen om sin nästa, i farliga fall det lilla barnet.
Denna likvärdighet handlar om det gemensamma och likafullt individuella ansvar för förhållandet. Oavsett med vem man har detta förhållande. Lärare-elev, två förälskade, en vuxen och ett barn:
att ta sin ansvarskänla och sin värdighet på allvar och inte hamna i en dialog där man möter anklagelser, nedgörande kritik eller passivitet kring varandras välbefinnande utan att värna och arbeta för att bibehålla kvaliteten i förhållandet.
Exemplet om det lilla barnet som säger att det är hungrigt och föräldern tror sig veta bättre och svarar:
Struntprat. Det är ju bara en timme sedan vi åt lunch - du kan inte vara hungrig! anser Jesper Juul vara ett nedvärderande, kuvande och diktatorisk sätt att möta en sann känsla hos en liten unge.
Vi slarvar med vår språklighet, vi slarvar med det lilla barnets känsla, och vi vuxna bestämmer oss för att vi vet bättre. Det finns värdigare sätt att kommunicera på.
Jag återkommer till boken,
Anne-Marie
Det är de överförbara till alla de andra sammanhangen jag tycker om. Det är allmänmänskliga aspekter Jesper Juul presenterar. Hur vi förvaltar våra relationer. Jesper Juul förvaltar sina tankar och återger dem till mig. De är synbart enkla saker som berikar vårt förhållande till andra människor.
Jesper Juul beskriver i sin bok om fyra värden:
Likvärdighet
Integritet
Autenticitet
Ansvar
Jag har just läst kapitlet om likvärdighet.
Och slås av hur många gånger vi behandlar människan, barnet och varandra utan att på djupet aktualisera frågan om - vad vi kan göra för varandra? Att tänka och handla i likvärdighetens namn är att vara uppmärksam på vad gemenskapen kräver. Det är något helt annat än att kämpa på varsin sida om ett problem och förskjuta det till en stridsplats.
Det handlar heller inte om makten att förminska, orden som sårar och den hårda förklaringen om sin nästa, i farliga fall det lilla barnet.
Denna likvärdighet handlar om det gemensamma och likafullt individuella ansvar för förhållandet. Oavsett med vem man har detta förhållande. Lärare-elev, två förälskade, en vuxen och ett barn:
att ta sin ansvarskänla och sin värdighet på allvar och inte hamna i en dialog där man möter anklagelser, nedgörande kritik eller passivitet kring varandras välbefinnande utan att värna och arbeta för att bibehålla kvaliteten i förhållandet.
Exemplet om det lilla barnet som säger att det är hungrigt och föräldern tror sig veta bättre och svarar:
Struntprat. Det är ju bara en timme sedan vi åt lunch - du kan inte vara hungrig! anser Jesper Juul vara ett nedvärderande, kuvande och diktatorisk sätt att möta en sann känsla hos en liten unge.
Vi slarvar med vår språklighet, vi slarvar med det lilla barnets känsla, och vi vuxna bestämmer oss för att vi vet bättre. Det finns värdigare sätt att kommunicera på.
Jag återkommer till boken,
Anne-Marie
Kreativitetskrisen...
Har läst en oerhört intressant artikel i HUMANISTEN nr 2, Juli 2009 signerad professor Bo Rothstein. Rekommenderar den. Skulle gärna ha en djupgående pedagogisk diskussion vid min skola om kreativitet och innovationer med utgångspunkt ur denna artikel.
Jag vill inte, utan ytterligare kött på benen, gå in i en debatt kring det Rothstein skriver, mer fundera öppet kring problemen han ser, och låta dem sippra igenom ned till den verksamhet jag befinner mig i. Rothstein kopplar sitt perspektiv på svenska universiteten och har ett utanförperspektiv hämtat från Amerika.
Det handlar om rekrytering av nya lärare och forskare och hur fria dessa sedan är inom diciplinen. Men jag funderar mest över tankarna kring innovationer och nytänkande:
Rothstein skriver:
"Universitet och högskolor förväntas gå i bräschen för det nytänkande som ska bära Sverige framåt."
"Begreppet innovation är nära kopplat till begreppet kreativitet. Man kan säga at bakom en innovation ligger antingen en kreativ individ och/eller en kreativ organisation."
Jag tänker i förhållande till det jag läst:
Då jag inbjöds till det innovativa forum hos Microsoft, Redmond, där vi innovativa lärare från flera kontinenter samlades kunde vi samtliga lärare enas om att vi upplevde oss ensamma i de organisationer vi befann oss i. Vi upplevde också isolation och tystnad. Detta förenade oss. För mig personligen kändes detta sorgligt. Här satt jag med tjugo ytterst kreativa nytänkare, med riktiga fötter i den välbekanta skoljorden, och skapade ny form av undervisning, nya grepp om lärandet men där vi befann oss i våra praktiker ... fick vi möta tystnad. Jag vägrar acceptera att Jante är hindret. Det är begränsande. Vi gemensamlärde under tre intensiva dagar - om framtidstänkandet, om globalt lärande och läroplansutveckling. Jag har aldrig någonsin berättat om de framtidsfrågor vi berörde. Ingen har frågat.
Skolan, eller utbildningsväsendet, mår bra av att organisera och utveckla en organisation som utmanar läraryrket och kreativiteten. Om Obama nu anger i riktlinjer att Amerikas skolpolitik ska premiera lärare som vågar experimentera med undervisning, våga nytt... och utvärdera den, skapa undervisning i samspel med vad tiden framöver kräver av sina medborgare, så måste svensk skola anta ett liknande grepp.
Jag har tröttnat på ensamhet och tystnad i skolfrågornas värld. Det mest smärtsamma med svensk skola är, jag vill inte vara generell, men det är tystnaden och tidspressen vilket inte skapar utrymme för frågor, gensvar, pedagogiska dilemman, gemenskapstänkande och flaggandet av att pröva nytt. Jag är sällan besviken på skolan, eller lärarna, eller eleverna, men tycker att organisationen för lärande bör ses över. För om inte yrket i sig kan visa på nya grepp hur ska då eleven mötas av tillåtelse att pröva sina vingar.
Det behövs en aning frihet och mod att våga nytt. Men tiderna framöver kräver det. Världen kräver inte mer av det gamla, utan utrymme för det nya... och som världen ser ut, de stora frågorna tror jag utrymmet ska göras stort.
Anne-Marie
Jag vill inte, utan ytterligare kött på benen, gå in i en debatt kring det Rothstein skriver, mer fundera öppet kring problemen han ser, och låta dem sippra igenom ned till den verksamhet jag befinner mig i. Rothstein kopplar sitt perspektiv på svenska universiteten och har ett utanförperspektiv hämtat från Amerika.
Det handlar om rekrytering av nya lärare och forskare och hur fria dessa sedan är inom diciplinen. Men jag funderar mest över tankarna kring innovationer och nytänkande:
Rothstein skriver:
"Universitet och högskolor förväntas gå i bräschen för det nytänkande som ska bära Sverige framåt."
"Begreppet innovation är nära kopplat till begreppet kreativitet. Man kan säga at bakom en innovation ligger antingen en kreativ individ och/eller en kreativ organisation."
Jag tänker i förhållande till det jag läst:
Då jag inbjöds till det innovativa forum hos Microsoft, Redmond, där vi innovativa lärare från flera kontinenter samlades kunde vi samtliga lärare enas om att vi upplevde oss ensamma i de organisationer vi befann oss i. Vi upplevde också isolation och tystnad. Detta förenade oss. För mig personligen kändes detta sorgligt. Här satt jag med tjugo ytterst kreativa nytänkare, med riktiga fötter i den välbekanta skoljorden, och skapade ny form av undervisning, nya grepp om lärandet men där vi befann oss i våra praktiker ... fick vi möta tystnad. Jag vägrar acceptera att Jante är hindret. Det är begränsande. Vi gemensamlärde under tre intensiva dagar - om framtidstänkandet, om globalt lärande och läroplansutveckling. Jag har aldrig någonsin berättat om de framtidsfrågor vi berörde. Ingen har frågat.
Skolan, eller utbildningsväsendet, mår bra av att organisera och utveckla en organisation som utmanar läraryrket och kreativiteten. Om Obama nu anger i riktlinjer att Amerikas skolpolitik ska premiera lärare som vågar experimentera med undervisning, våga nytt... och utvärdera den, skapa undervisning i samspel med vad tiden framöver kräver av sina medborgare, så måste svensk skola anta ett liknande grepp.
Jag har tröttnat på ensamhet och tystnad i skolfrågornas värld. Det mest smärtsamma med svensk skola är, jag vill inte vara generell, men det är tystnaden och tidspressen vilket inte skapar utrymme för frågor, gensvar, pedagogiska dilemman, gemenskapstänkande och flaggandet av att pröva nytt. Jag är sällan besviken på skolan, eller lärarna, eller eleverna, men tycker att organisationen för lärande bör ses över. För om inte yrket i sig kan visa på nya grepp hur ska då eleven mötas av tillåtelse att pröva sina vingar.
Det behövs en aning frihet och mod att våga nytt. Men tiderna framöver kräver det. Världen kräver inte mer av det gamla, utan utrymme för det nya... och som världen ser ut, de stora frågorna tror jag utrymmet ska göras stort.
Anne-Marie
Szymborskas ord
Illa skötte jag mitt kosmos igår,
jag levde ett helt dygn
och frågade inget,
och förvånades inte över något.
---
Wislawa Szymborska
ur dikten Ouppmärksamhet
Förmedlarviljan i det fria
Väggklotter eller författare i aktion?
Anne-Marie
Skolans brandövningar
Den mycket tragiska olyckan i Rinkeby skär genom allt. Jag tänker på skolans brandövningar. Det är en oerhörd viktig övning vi gör i skolan. Den ska omhuldas med stort, stort allvar. Den övningen är inte på lek. Det är en övning för att skapa handlingskraft och medvetet agerande vid en brand. Dessutom är eleverna kunskapsbärare till sina hem.
Därför är det avgörande viktigt att skolan alltid genomför tydliga brandövningar. Skolan har flera sådana. Men ofta utlöses brandvarnaren på lek och på skoj. Det tjuter och undervisningen avbryts. Men här skiljer man från vanlig brandövning där larmet sätts på av personal vid en okänd tidpunkt och där skolan mobilerar förflyttning och modeller agerande. Men de gånger då brandlarmet går och personalen inte är inblandad är vi oftast kvar i klassrummen.
Därför är det avgörande viktigt att skolan alltid genomför tydliga brandövningar. Skolan har flera sådana. Men ofta utlöses brandvarnaren på lek och på skoj. Det tjuter och undervisningen avbryts. Men här skiljer man från vanlig brandövning där larmet sätts på av personal vid en okänd tidpunkt och där skolan mobilerar förflyttning och modeller agerande. Men de gånger då brandlarmet går och personalen inte är inblandad är vi oftast kvar i klassrummen.
Detta ger eleverna fel information om brandlarmet. Det går några förvirrade minuter innan ett beslut tas. Dessa förvirrade minuter är vid en brand några mycket farliga minuter.
Beskriv gärna en brandövning vid er skola?
Hur gör ni då det går falsklarm?
Anne-Marie,
som sänder de djupaste tankar till de sörjande i Rinkeby.
Fokus SKOLA i Obamas Amerika
Läser Barack Obamas plan för att förnya Amerika. Mitt intresse är hur man ser på skolfrågorna och visionen om framtidens skola i Amerika. Som i de flesta andra länder tar också Amerika sin utgångspunkt i de ofullständiga betygen och de elever som inte går igenom hela skolsystemet utan hoppar av, konkurrensen från Kina och Indien då det gäller topputbildad arbetskraft och lägger stor tyngdvikt vid skolan, lärarna och det livslånga lärandet.
Så här ser jag sammanfattningen i korta, korta ordalag:
1) Framgångsrika försöksprogram inom utbildningen bör stå exempel för andra och bli normbildande.
Jag tycker om tanken att lärare och skolor får försöka, utveckla och utmana professionen och uppmärksammas för det. Ska bli spännande att följa den utvecklingen. Här hoppas jag på ord och inga visor. Jag tror mycket på lärare som utbildar lärare, modeller som kan tjänstgöra som bollplank och en utveckling av lärare som möter andra lärare.
2) Skolan ska ha höga och tydliga förväntningar på elevernas beteende och värdegrund.
Det är främst ansvarstagandet, fostran i hemmet och skolans tydlighet som åberopas här. Hemmen ska stöttas i läxläsning och uppmuntran av det arbete som sker i skolan. Föräldrar ska uppmanas att minska tv-tittandet och datorspelen till förmån för de uppgifter som skolan ger eleverna. Elevengagemang utanför skolan ska uppmuntras.
3) Förskolesatsning för barn 0-5 år.
Varje satsning här sparar samhället framtida åtgärder. Här kommer man satsa på mödravård, föräldrautbildning och barnomsorg. Man kommer att öka tillgängligheten för barn att gå EARLY HEADSTART - dagis. Jag reagerar en aning mot detta ord - Early Head! Får läsa in mig och utveckla min ståndpunkt utifrån de idéer denna förskoleverksamhet är inriktad mot.
4) NO CHILD LEFT BEHIND- lagstiftningen
Jag tycker mycket om orden i detta anslag. Det betyder ett direkt angrepp på de eventuella tidigare bristerna där man faktiskt lämnade barn under utbildning åt sitt misslyckande. Det är aldrig ett individproblem att misslyckas med sin skolgång utan är - min tanke - IT TAKES A WHOLE WORLD TO BRING A CHILD THROUGH EDUCATION - Ja, jag använder mig av det klassiska IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD. Jag vill ju gärna föra upp en världslärande-idé, och skissar på något av det slaget. Man måste få visionera om skolfrågorna.
Nåväl - anslaget är att samhället och världen ställer ofantligt höga krav på sina medborgare, att leva idag kräver mycket kunskaper - och här är man medveten om att eleverna måste få stöd och hjälp att möta dessa höga krav. Detta gör man genom att:
* Mäta elevernas kunskaper och kunskapsutveckling.
* Omsätta dessa instrument till gensvar för hur undervisning och lärare kan utveckla pedagogiken.
5) USA´s lärarkår
Läraren är den absolut viktigaste faktorn för en elevs förmåga och framgång i skolan och under läroprocessen. Därför ska lärare;
* inrätta ett stipendiesystem - Teaching Service Scholarships - för högskolestudier och där lärare uppmuntras utveckla undervisning i skolor där det råder brist på lärare och lärarkompetens.
* Lärarutbildningen ska säkerställa att de blivande lärarna kan möta de tuffa kraven som hör till yrket.
* Uppmärksamma lärarnas undervisningsförmåga och hur lärare anpassar sig till olika elevers inlärningsbehov.
* Reformera lärarutbildningen.
* Högmeriterade lärare ska utplaceras i problemtyngda områden, och därmed skapa förutsättningar för långsiktighet och ledarskap.
* Lärare ska ha karriärklättringssystem.
* Framgångar i klassrum ska uppmärksammas.
* Förbättra uppfinningsrikedom och experimenterande inom undervisningen.
(DETTA VILL JAG SE MYCKET MYCKET MYCKET MER AV i Svensk Skola. Vem vågar utmana sin undervisning, pröva, utvärdera och utveckla i samspel med elever och viljan att lära).
6) Skolans ledarskap - Rektorerna
Det råder brist på skolans ledare - rektorerna. Och uppdraget till en rektor i en framtida amerikansk skola är att verka för högkvalitativ undervisning och fortbildning av lärare. Här införs UTMANINGSStipendier - vilka ska utveckla och förbättra ledaskapsutbildningarna och verka för att rektor växer med yrket.
Jag har tänkt en hel del på de här skoltankarna.
Jag gillar att man tydligt lyfter fram att
Modeller för framgångsrik undervisning ska uppmuntras och göras synligt.
Att man tillskriver lärarna uppdrag och tilltro.
Fortbildningstanken för lärarkåren.
Viljan att ställa sig bakom undervisningsmetoder och modeller som visat sig fungera bra.
Stötta uppfinningsrikedom och experimenterande inom undervisandet.
Anpassningen till elevers olika inlärningsbehov.
Att Barack Obama sätter högt värde på lärare och lärares insatser och betydelse inom skolväsendet.
Att framgångar i klassrummet ska uppmärksammas.
Kravet på förnyelse inom skolan är tydlig, jag citerar:
"Den typiska amerikanska skoldagen är en relik från jordbrukssamhället och håller inte måttet jämfört med hur det ser ut i andra utvecklade länder runt om i världen."
Jag spanar vidare... gränslöst... nästa nation!
Anne-Marie
Vända sig mot en ny årstid
Det är mörkare på kvällarna.
Planerna för sommaren blir inpaketerade till minnen.
Jag längtar till hösten.
Det är min årstid.
Anne-Marie
Bokinköp
Det blev bokinköp.
Jag köpte:
Obama; Min far hade en dröm, Bonniers
Obama; Tron på förändring, Obamas tal och hans syn på att förnya Amerika, Bonniers
Jesper Juul; Livet i familjen och det viktiga samspelet, Bonniers
Bergqvist; Härskartekniker, Den fula vägen till makt, Frank Förlag
Littell: De välvilliga, Brombergs
Sammantaget kan man säga att jag i mitt bokinköp omsluter det lilla barnet (Jesper Juul), det icke allmänmänskliga (Härskartekniker), livsberättelsen (Obamas memoarer), Ondskan i den dubbla människans natur (Littell som prisbelönats med sin vibrerande text om den gamle SS-officeren Max Aue) och slutligen en målbeskrivning in i framtiden (Obama om Amerikas riktning in i framtiden).
Anne-Marie
Jag köpte:
Obama; Min far hade en dröm, Bonniers
Obama; Tron på förändring, Obamas tal och hans syn på att förnya Amerika, Bonniers
Jesper Juul; Livet i familjen och det viktiga samspelet, Bonniers
Bergqvist; Härskartekniker, Den fula vägen till makt, Frank Förlag
Littell: De välvilliga, Brombergs
Sammantaget kan man säga att jag i mitt bokinköp omsluter det lilla barnet (Jesper Juul), det icke allmänmänskliga (Härskartekniker), livsberättelsen (Obamas memoarer), Ondskan i den dubbla människans natur (Littell som prisbelönats med sin vibrerande text om den gamle SS-officeren Max Aue) och slutligen en målbeskrivning in i framtiden (Obama om Amerikas riktning in i framtiden).
Anne-Marie
Besvara ett leende
Jo - jag besvarade leendet. Också en skylt kan le. Jag log tillbaka. Sedan hände inget mer.
Anne-Marie
Känslan i ett JA!
Det är en känsla.
Den är glad.
Det har inte med kärlek att göra.
Det har med livet att göra.
Anne-Marie
Att hylla en lärare
En av de lärarmöten jag själv gjort som elev är det några som sticker ut en aning extra. Främst är det mina lärare vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag hör till dem som tycker om min utbildning. Jag tyckte den var svår, ansvarsfyllande, krävande och utmanande. Mycket ansvar på den som studerar. Krävande då man som elev måste kliva över den mycket stora och osynliga tröskeln - den bekanta skolan och den obekanta skolan, den erfarenhet man ägde som elev och den nya kunskap man klädde sig i som lärare, den stol man suttit på och den stol man ska sätta sig på, det tänket som man ägde som elev och det förhållningssätt man träder in i som lärare och utbildare. Svåra, svåra, svåra saker.
En av de här fina lärarna var bildläraren. Jag läste bild i fem veckor. I ett mycket känsligt stadie efter min mammas tragiska bortgång i Estonia, en tid av sjukskrivning, och så äntligen - en nystart. Ämnet Bild.
Känsligare ämne kan jag knappast träda in i. Jag målade allt i blått. Stora jätteark med blå färg. Jag kladdade, lekte, bråkade och krängde ut alltsammans som handlade om sorg och förtvivlan. Efter själva aktiviteten bild var jag slut. Trött. Färdig. Ja, det krävde något av mig. Detta lärande. Vad - det visste jag inte.
Men min lärare visste. Han visste hela tiden. Han förvaltade mig så som ingen annan förvaltat en skapande människa. Han lät mig vara. Men han utgjorde ramarna för min framfart. Teorierna och inläsningen var en del av mig, det logiska och det tänkande, medan aktiviteten måla, rita,skissa, pröva skapade en annan del av mig. En större, en mindre, en prövande människas väg.
Jag glömmer aldrig det.
Och alltsedan detta möte förvaltar jag skapandet hos andra med ödmjuk försiktighet. Det är stort att ge sig tillkänna. Det är stort att få lov att göra det. Om så som blå färg på ett jätteark papper.
Anne-Marie
Selma och jag - Nils och jag
Jag är en Selma Lagerlöfläsare. Jag älskar Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag har läst den högt för två av mina klasser... och valda delar ur den för andra klasser. Läst - näe - jag dramatiserade den, tog med mig uppstoppade dammiga örnar från skolans källarförråd, trädde mig i Selma Lagerlöfs kläder och sinne, klev in med orden, spelade dem... och på en av mina elevers önskelista en jul....
Önskar mig en resa till Mårbacka!
Föräldrarna hörsammade eleven och åkte dit. Jag hörsammade eleven och läste vidare. Mitt examensarbete i engelska blev en berättelse från Canterbury där jag hade en del av min utbildning i engelska, och också viss undervisning... för engelska elever. Jag skrev en saga om alltsammans: Nils goes abroad!
Anne-Marie
Önskar mig en resa till Mårbacka!
Föräldrarna hörsammade eleven och åkte dit. Jag hörsammade eleven och läste vidare. Mitt examensarbete i engelska blev en berättelse från Canterbury där jag hade en del av min utbildning i engelska, och också viss undervisning... för engelska elever. Jag skrev en saga om alltsammans: Nils goes abroad!
Anne-Marie
Min mamma tillhör inte Estonia
Minnet efter Estonias förlisning aktiveras ibland.
Det hör till ett av mina livshack.
Där tog något slut.
Där tog något vid.
Där började något på nytt.
Där dog något för alltid.
Jag sörjer inte längre Estonia.
Men jag saknar min mammas röst och hennes väsen.
Hon var odelat positiv.
Till det mesta.
Hon skrattade alltid sitt svar.
- Ja! sa hon.
Hon svarade alltid ja.
Det visste man innan man frågade.
Ju tokigare idé ju gladare skratt och ju tydligare ja.
- JA!
Det sa hon till det mesta.
Ju tokigare dessto bättre.
- Ja, det gör vi, sa hon. Och så fantastiskt tokigt det här är!
Gick något för fort sa hon:
- Det var några tokiga minuter, men så roliga!
Anne-Marie
Betydelse med få ord
Jag har INTE läst den här boken.
Men några ord ur den brukar jag dagligen. Inne i mig formuleras ständigt nya tankar kring några få meningar ur Thoreau´s bok Skogsliv vid Walden. Ständigt funderar jag kring min egen situation efter att ha fått orden, meningarna. Men trots att jag fått dem förvaltar jag dem fullkomligt fritt och eget. Som om jag medskapar. Så är det med dialogen. Den berikar trots att skriftställaren sedan länge är borta. Texten talar över tid och rum. Vem den påverkar vet ingen. När den påverkar vet heller inte läsaren. Att den gör det ... berikar.
Anne-Marie
Men några ord ur den brukar jag dagligen. Inne i mig formuleras ständigt nya tankar kring några få meningar ur Thoreau´s bok Skogsliv vid Walden. Ständigt funderar jag kring min egen situation efter att ha fått orden, meningarna. Men trots att jag fått dem förvaltar jag dem fullkomligt fritt och eget. Som om jag medskapar. Så är det med dialogen. Den berikar trots att skriftställaren sedan länge är borta. Texten talar över tid och rum. Vem den påverkar vet ingen. När den påverkar vet heller inte läsaren. Att den gör det ... berikar.
Anne-Marie
Glädjeskutt
Den här gör mig glad.
Det vill jag dela med mig till er...
Anne-Marie
Ensamheten är odelbar
Alldeles som oftast är ensamheten odelbar.
Det går inte att dela den med någon.
Så fort man försöker är man inte längre ensam.
Anne-Marie
Åtgärdsprogram hemkunskap
Jag tänkte en tanke:
Hur är det om en elev inte lyckas riktigt i hemkunskapen.
Hur ser åtgärdsprogrammet ut?
Får eleven extra undervisning och gå ifrån matematiklektionen?
Anne-Marie
Att ingå i sammanhang
Man ingår inte i alla sammanhang.
I vissa sammanhang ingår man helt naturligt.
Man kan tro sig ingå i sammanhang.
Det bästa är nog att vara ödmjuk och inse att man ibland står utanför alltsammans.
Anne-Marie
Gråtande elev
- Så här gick det till...
Elevens ögon tåras.
Läraren hade omdömtstyckt.
Så här gick det till.
En portfolio plockas fram.
Läraren "kastar"" ut innehållet på golvet.
- Det här är bra. Det här är inte bra, tycker läraren högt och ljudligt.
Eleven står intill.
Oförberedd. Det eleven tycker är inte intressant.
Denna dag - under sommarens absoluta ledighet - kommer tårarna.
Och dom är fullt synliga.
Allt en elev gör inkluderar eleven.
Alla alster bär spår av eleven.
Det går ont när en elev gråter.
Anne-Marie
Elevens ögon tåras.
Läraren hade omdömtstyckt.
Så här gick det till.
En portfolio plockas fram.
Läraren "kastar"" ut innehållet på golvet.
- Det här är bra. Det här är inte bra, tycker läraren högt och ljudligt.
Eleven står intill.
Oförberedd. Det eleven tycker är inte intressant.
Denna dag - under sommarens absoluta ledighet - kommer tårarna.
Och dom är fullt synliga.
Allt en elev gör inkluderar eleven.
Alla alster bär spår av eleven.
Det går ont när en elev gråter.
Anne-Marie
Specialundervisningen inom ämnet musik!
Jag lekte med tanken:
Det går inte så bra inom ämnet musik.
Vi säger att det är så för en elev.
Lärarna samlas.
Åtgärdsprogram och specialpedagogen tillfrågas.
Två timmar i veckan avsätts för elevens lärande utveckling.
Inom ämnet musik.
Så är det inte!
Anne-Marie
Det går inte så bra inom ämnet musik.
Vi säger att det är så för en elev.
Lärarna samlas.
Åtgärdsprogram och specialpedagogen tillfrågas.
Två timmar i veckan avsätts för elevens lärande utveckling.
Inom ämnet musik.
Så är det inte!
Anne-Marie
Cykelbudskapa
Alla budskap har en budbärare.
Anne-Marie
Lördageri
Serverar blå himmel på en frukostbricka.
Gör mig själv till gäst.
Hela dagen!
Anne-Marie
Idag har jag pratat med...
Jag började dagen i det tysta.
Sedan pratade jag mig ut i det fria.
Tog kameran med mig...
1) Pratade med en frisör av den riktigt gamla sorten - får jag fotografera dig i ditt arbete - Det fick jag.
2) Gick in i en specialbutik för barnböcker, sådana måste vårdas ömt, och där erbjöd jag mig att gratis föreläsa för föräldrar om vikten av att läsa högt för sina barn. De nappade.
3) En gammal skoaffär med gamla riktiga skor i, etablerad 1931, anorna låg både i golv, väggar och skornas sulor, samt de råd den något äldre butiksinnehavaren gav mig då jag frågade - Ge mig ett tips från trettiotalet...
4) Min naprapat, under det att jag behandlades, behandlade jag henne med allsköns historier. Då vi skiljdes kramade vi om varandra. Ska dit igen. Mina muskler har fått stryk.
5) Nummerupplysningen, Där var jag kort i tonen för jag tycker de är så intjänande vänliga och långsamma, jag sa helt sonika - jag vill ha telefonnumret till den restaurang jag ska äta på ikväll - Åhå, jaha, nähä, och var, jasså där, det kostar pengar för varje ord, och nähä, det kan jag inte stava till, hur stavas det... och då blir jag en aning trött.
6) Tanten i pressbyrån: Jag sa helt enkelt - Du, förlåt, jag lät så grinig då jag sa - 2 biljetter... och då sa hon att jag inte alls gjorde det, men jag tyckte bestämt att jag lät en aning grinig, för jag vet hur glad och vänlig jag kan låta. Det slutade iallafall med att jag önskade henne en gladare dag. Då log hon.
Nu ska jag vila rösten en aning. Den har också åkt på stryk.
Anne-Marie
Signade ut
Prövade Twitter.
Signade ut.
Jag är en bild och långskrivare.
Finns nu bara att läsa här.
Anne-Marie
Signade ut.
Jag är en bild och långskrivare.
Finns nu bara att läsa här.
Anne-Marie
Copyrightskyddad barndom
Min barndom var rik. På allt. En aning tilltuffsande ibland, en aning glädjefylllande också. Jag lärde mig för livet under min barndom. En dag ska jag berätta. Kanske skriva en liten bok. Då ska jag ha copyright på min barndom. Förmodligen ska titeln heta så. Sen är jag fri att skriva på om vad som faller mig in. Utan hänsyn till någon läsare, bara med omsorg om mig själv. Jag vill nog väva in de flesta rättigheter ett barn har. Som om jag kunde skriva en egen barnkonvention för mitt egna barndomsliv. Förmodligen kan jag göra det. Det fria ordet gäller ju också för det lilla barnet. Tjohej!
Anne-Marie
Anne-Marie
Copyright på min barndom
Jag har copyright på min barndom.
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.
Anne-Marie
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.
Anne-Marie
En känslobild
Detta är min brors gubbe.
Det är en Herr Gå-man gubbe som blivit kvar sedan en utställning om HERR GÅ MAN som min bror hade för många, många år sedan. Min bror gjorde en konstutställning på Djurgården. Alla Herr Gå man hade rymt. Denna gubbe skulle kasta sig ut i vattnet. Glad. Fri. Och aldrig mera inramad och hänvisande.
Idag stod jag där och blickade ut tillsammans med Herr Gå Man. Jag kände mig ungefär som gubben. Dansant, lekande och oändligt glad.
Det är en Herr Gå-man gubbe som blivit kvar sedan en utställning om HERR GÅ MAN som min bror hade för många, många år sedan. Min bror gjorde en konstutställning på Djurgården. Alla Herr Gå man hade rymt. Denna gubbe skulle kasta sig ut i vattnet. Glad. Fri. Och aldrig mera inramad och hänvisande.
Idag stod jag där och blickade ut tillsammans med Herr Gå Man. Jag kände mig ungefär som gubben. Dansant, lekande och oändligt glad.
Anne-Marie
Skönheten till tre
Porträtt. Skönheter i mina ögon. Min son vakar ömt och kärleksfullt alldeles intill.
Anne-Marie
Tänk om jag hade en liten, liten apa
Jag är oändligt förtjust i aporna.
Jag är glad i flera dagar efter att ha besökt dem.
Nu undrar jag om inte vi har blivit lite väl bekanta med varandra.
Så här framfusiga har de aldrig varit tidigare.
Anne-Marie
Befråga världen
Jag har tänkt på ordet BEFRÅGA.
Det är så oerhört vackert tycker jag.
Det är en vacker ansats för lärandet.
Jag ska befråga världen, människorna, naturen, universum... allt är frågor. Svaren är ointressanta.
Anne-Marie,
som inte hittar ordet befråga i mina ordböcker. Jag vill heller inte veta vad ordet betyder. Jag fyller det själv med innehåll.
Helpdesk!
Jag sitter för mig själv. Det är bra.
Vänder en pappershög till en ny pappershög.
Kontor kan man kanske säga att jag har just nu.
En pappershög kunde jag genast slänga bort. En annan viker jag omsorgsfullt ihop. Sparar.
Det är dåligt väder utanför.
Det är ännu bättre.
Men jag undrar vad en helpdesk är?
Anne-Marie
Skolan är ett roligt ämne
BRAVO - SKRATT ATT MÅ BRA AV!
Det är allvarligt roligt. Men det är vi som förvaltar det här uppdraget.
Ungarna är det vi kan hoppas på. Hur rustar vi dem?
Tack till öpedagogen som tipsade.
Anne-Marie
Enligt Lukasevangeliet idag
Idag lever jag enligt Lukasevangeliet LUK 12:19
"- Ät, drick och var glad!"
Anne-Marie,
som leker en aning med det bibliska.
Ordsmakeri - Krusiduller
Vissa ord gör mig glad.
Bara ordets utseende är fint.
Jag ska ta mig en svart kopp kaffe - och till det - några fina krusiduller.
I mitt teckningsblock finns det figurer - och så - en fin krusidull.
Krusidull på er!
Anne-Marie
Hållfast text
Jag tycker den här texten är en aning rolig.
Anne-Marie
Ur mitt eget minneskort
Ur mitt eget minneskort hämtar jag nu näring.
Jag är en aning fnissig och lekfull då jag tänker tillbaka.
Det handlar om en bilresa. En lång sådan.
Jag är glad, trygg, fnittrig och så berättarsugen.
Jag pratar på, gestikulerar, funderar, innoviterar, bubblar...
Jag satt i en bil. Reste ut ur Stockholm... framme vid Jönköping sa min vän bakom ratten...
- Anne-Marie, Du har nu slagit rekord. Du har talat, berättat oavbrutet från Södertälje till Jönköping. Få se om du slår det till nästa resa!
Till saken hör att den som sa det var en road lyssnare.
Annars hade jag nog bara suttit tyst och tänkt för mig själv.
Anne-Marie
Skillnaden...
Vid en fikastund med en framstående matematiker talade vi om skillnader och skillnaden.
- Det är jättesvårt med skillnader, sade matematikern.
- Jasså? sa jag. Varför då?
- Människan är inte konstruerad för skillnader, det tänket finns inte riktigt, skrattade mannen med räknekonsten i sitt huvud.
- Jamän, skillnaderna kan ju vara fullt synliga, sa jag.
Sen satt vi där och tänkte på minus och skillanden mellan två tal.
- Ja, det fina är att vi kanske tycker bättre om att lägga till och inte dra ifrån, tänkte jag.
Anne-Marie
- Det är jättesvårt med skillnader, sade matematikern.
- Jasså? sa jag. Varför då?
- Människan är inte konstruerad för skillnader, det tänket finns inte riktigt, skrattade mannen med räknekonsten i sitt huvud.
- Jamän, skillnaderna kan ju vara fullt synliga, sa jag.
Sen satt vi där och tänkte på minus och skillanden mellan två tal.
- Ja, det fina är att vi kanske tycker bättre om att lägga till och inte dra ifrån, tänkte jag.
Anne-Marie
Lästips från en skräckslagen
Ja. Skräckslagen. Vilket ord.
Men jag läser om framtiden och tendenser om framtiden.
Det måste betyda någon form av mobilisering och möjlig framtida anpassning till verkligheten tänker jag.
Den bok jag läser, fick jag först hos Microsoft då jag var där förra året, och då tyckte jag den kändes glättig och ... tja inte av den litterära nivå som jag kräver. Jag fick den sedan tillsänt mig av den svenska förläggaren på Litteraturhuset. Jag har läst halva boken och nu är jag en aning förändringsbenägen. Jag kommer nog läsa nyheter om var jobben finns framöver och hur tekniken utvecklas och en viss förskjutning måste äga rum... från vänster hjärnhalva till den högra. Den vänstra kan kapas av tekniken - men det kan inte den högra.
Boken heter EN HELT NY VÄRLD eller varför framtiden tillhör van Gogh, Goethe och Sokrates av Daniel H. Pink. Daniel Pink är Al Gores talskrivare, bland annat.
Nåväl... jag kommer nog att återkomma till boken och läsningen.
Anne-Marie
Men jag läser om framtiden och tendenser om framtiden.
Det måste betyda någon form av mobilisering och möjlig framtida anpassning till verkligheten tänker jag.
Den bok jag läser, fick jag först hos Microsoft då jag var där förra året, och då tyckte jag den kändes glättig och ... tja inte av den litterära nivå som jag kräver. Jag fick den sedan tillsänt mig av den svenska förläggaren på Litteraturhuset. Jag har läst halva boken och nu är jag en aning förändringsbenägen. Jag kommer nog läsa nyheter om var jobben finns framöver och hur tekniken utvecklas och en viss förskjutning måste äga rum... från vänster hjärnhalva till den högra. Den vänstra kan kapas av tekniken - men det kan inte den högra.
Boken heter EN HELT NY VÄRLD eller varför framtiden tillhör van Gogh, Goethe och Sokrates av Daniel H. Pink. Daniel Pink är Al Gores talskrivare, bland annat.
Nåväl... jag kommer nog att återkomma till boken och läsningen.
Anne-Marie
Vinkat "hej på dej" då!
Det är underbart att vinka hej då med glädje. Jag vinkade hej då. Hoppade och gjorde fåniga miner från perrongen. Min son vände sig ömsom bort och ömsom mot mig. Jag är säker på att han tänkte - Herregud... ja ja ja... hon är min mor! Det är hon... Jag tror man krymper och blir barnsligt modigare ju äldre man blir. Min son är vuxen nu. Men det är inte hans mamma. Och det struntar jag gladeligen i.
Anne-Marie
Anne-Marie
Hejsan!
Då är jag tillbaka.
Det var outhärdligt tråkigt att inte skriva blogg.
En daglig vana jag inte kan vara utan insåg jag.
Har tokskrivit svar hos min gode vän och glatt mig åt hans många inlägg.
Men jag har behövt vara tyst. Jag prövade att twittra lite. Utmanande att skriva något på 140 ord.
Nåväl... jag blir min vana trogen.
Här är jag.
Och så får det bli.
Anne-Marie
För första gången sedan bloggstarten...
Jag är som en snigel.
Vill krypa in i det som bara är för mig.
In i mitt skal.
Jag skriver igen om några dagar, kanske en vecka. Då kommer jag vara glad, pillimarisk och sympatisk. Om ni är kvar då lovar jag att skriva igen, om allt det jag tänker, tycker och funderar på. Jag har haft väldigt få bloggfria dagar - har skrivit dagligdags sedan bloggen startade.
Om jag inte skriver regelbundet, med många inlägg om dagen, får jag massor av mail, sms och telefonsamtal med omsorg om mig. Om jag är tyst nu - så betyder det inte att jag inte behöver er. Skriv, maila och sms:a. Det värmer alltid. Mer än vad ni tror.
I all vänlighet,
Anne-Marie
Vill krypa in i det som bara är för mig.
In i mitt skal.
Jag skriver igen om några dagar, kanske en vecka. Då kommer jag vara glad, pillimarisk och sympatisk. Om ni är kvar då lovar jag att skriva igen, om allt det jag tänker, tycker och funderar på. Jag har haft väldigt få bloggfria dagar - har skrivit dagligdags sedan bloggen startade.
Om jag inte skriver regelbundet, med många inlägg om dagen, får jag massor av mail, sms och telefonsamtal med omsorg om mig. Om jag är tyst nu - så betyder det inte att jag inte behöver er. Skriv, maila och sms:a. Det värmer alltid. Mer än vad ni tror.
I all vänlighet,
Anne-Marie
Sätt ord på det du gör!
Naprapaten trycker ned en muskel. Det värker några tryck sedan försvinner det smärtsamma och kroppen vilar ut. Smärtan och låsningen är borta. Jag är i händerna på min naprapat.
- Sätt ord på det du gör, ber jag.
Och då får jag höra. Om kunskapen, om genomförandet, om patienten (jag), om musklerna, om hudens behov av annan hud, om nervernas liv och hur död kroppen delvis kan vara då den inte tas i bruk, hur axlarna ...
Då jag reser mig upp är jag stadigare.
Min kropp har fått upprättelse.
Mina fötter dansar ut, jag kan berätta...
Anne-Marie
Ord till min diktare - Tomas Tranströmer
På måfå slår jag i min diktares böcker.
Två plockar jag fram ur min bokhylla.
Tomas Tranströmer tar mig alltid i sin ordliga famn.
Lägger två tröstande uttryck på min kind.
Sätter bomullsord på mina ytliga högpulsnerver.
Skriver in några meningar i det för stora hjärtat.
Suddar för tillfället ut frågetecken stora som elefanter,
svarets nålsöga kommer frågan aldrig igenom.
Anne-Marie
På andra sidan om schackbrädet
En man utan mitt språk ställde upp ett schackbräde i en offentlig sal.
Han satte sig ned på sin sida om brädet. Stolen på andra sidan bordet stod tom.
Vem som helst kunde slå sig ned och ordlöst börjat ett spel där språket absolut inte hade något med saken att göra. Schack har universella drag. Jag kan tänka på svenska, min motpart på något annat språk. Men han satt där han satt. För även om schackspelet är ordlöst grubbleri så är stolens tomma uppmaning dessto svårare. Att slå sig ned mitt framför en främling och spela schack handlar om mod och kultur. I Sverige gör vi inte så. I de flesta fall måste vi känna varandra för att utsätta oss för denna prövning. Det vill säga - då vi är ute i verkliga livet. På nätet är vi långt mer gränsöverskridande och spelar gärna mot vem som helst. Där kanske vi är mer av kosmopoliter. Kanske vi också är mer fokuserade på att faktiskt ge oss in i leken.
Mannen satt där han satt. Ensam.
Anne-Marie
Han satte sig ned på sin sida om brädet. Stolen på andra sidan bordet stod tom.
Vem som helst kunde slå sig ned och ordlöst börjat ett spel där språket absolut inte hade något med saken att göra. Schack har universella drag. Jag kan tänka på svenska, min motpart på något annat språk. Men han satt där han satt. För även om schackspelet är ordlöst grubbleri så är stolens tomma uppmaning dessto svårare. Att slå sig ned mitt framför en främling och spela schack handlar om mod och kultur. I Sverige gör vi inte så. I de flesta fall måste vi känna varandra för att utsätta oss för denna prövning. Det vill säga - då vi är ute i verkliga livet. På nätet är vi långt mer gränsöverskridande och spelar gärna mot vem som helst. Där kanske vi är mer av kosmopoliter. Kanske vi också är mer fokuserade på att faktiskt ge oss in i leken.
Mannen satt där han satt. Ensam.
Anne-Marie
Tranströmer - min vän!
Men se till att dina tystnader är starka nog att ge eko
och kan berätta vad du är tyst om
Tack Tomas Tranströmer
hälsar Anne-Marie
Ur Tomas Tranströmer; Tolkningar 1999, Albert Bonnier Förlag
och kan berätta vad du är tyst om
Tack Tomas Tranströmer
hälsar Anne-Marie
Ur Tomas Tranströmer; Tolkningar 1999, Albert Bonnier Förlag
Jag är den jag är
Jag är den jag är.
Varken mer eller mindre.
Om jag får vara den jag är,
blir jag mer och inte mindre.
Anne-Marie
Samtalets tidförskjutning
Runt mitt köksbord samlas först min son, sedan hans bästa vän, sedan en annan vän, sedan ...
Jag är bland grabbarna. Grabbarna tycker jag är fin (Cornelis Vreeswijk) och påminner om att jag en gång var deras Mammari. En hederstitel. Nu sitter de här betydligt äldre. Nu tycker de att jag är en blåögd person. Det handlar om att jag ser ut över världen med mina en aning äldre ögon - de ser ut över världen med deras drygt hälften så gamla ögon. Vi ser inte samma sak. Jag vill se det goda, och kanske att jag tvingar in min syn efter det, de ser det hårda, tuffa och ganska kalla och riktar in sin livsinställning mot att möta just det. De är också framtidsskapande - de lägger ut sina planer och livsmål över mitt lilla bord. Snart ryms inte ideerna på den lilla ytan. För idéerna är stora och faktiskt väldigt möjliga. Mina framtidsplaner är av tystare art - jag vill skapa ett gott lärande klimat för den lilla människan. Jag inser att jag har massor att göra. För min ålder förskjuter mig från nuets verklighet.
Hur ska jag tänka? frågar jag mina grabbar runt bordet.
- Som du har gjort, svarar de med dåtidens ord.
Jag vill inte göra något som är gjort. Jag vill göra något som inte är gjort. Jag vill göra något som sträcker ut sig mot det okända. Det som liksom breder ut sig i mötet här och nu.
Jag försjunker i små tankar. Det sticker till i mitt mammahjärta. Min son är min son men nu är han helt sig själv. Ett av de mest naturliga livsmålet står framför mig.
- Morsan! säger min son och håller sina långa, starka armar om min så mycket spädare kropp, böjer sig ned och lägger en kind mot min kind, viskar
- Jag är vuxen nu!
Anne-Marie
Jag är bland grabbarna. Grabbarna tycker jag är fin (Cornelis Vreeswijk) och påminner om att jag en gång var deras Mammari. En hederstitel. Nu sitter de här betydligt äldre. Nu tycker de att jag är en blåögd person. Det handlar om att jag ser ut över världen med mina en aning äldre ögon - de ser ut över världen med deras drygt hälften så gamla ögon. Vi ser inte samma sak. Jag vill se det goda, och kanske att jag tvingar in min syn efter det, de ser det hårda, tuffa och ganska kalla och riktar in sin livsinställning mot att möta just det. De är också framtidsskapande - de lägger ut sina planer och livsmål över mitt lilla bord. Snart ryms inte ideerna på den lilla ytan. För idéerna är stora och faktiskt väldigt möjliga. Mina framtidsplaner är av tystare art - jag vill skapa ett gott lärande klimat för den lilla människan. Jag inser att jag har massor att göra. För min ålder förskjuter mig från nuets verklighet.
Hur ska jag tänka? frågar jag mina grabbar runt bordet.
- Som du har gjort, svarar de med dåtidens ord.
Jag vill inte göra något som är gjort. Jag vill göra något som inte är gjort. Jag vill göra något som sträcker ut sig mot det okända. Det som liksom breder ut sig i mötet här och nu.
Jag försjunker i små tankar. Det sticker till i mitt mammahjärta. Min son är min son men nu är han helt sig själv. Ett av de mest naturliga livsmålet står framför mig.
- Morsan! säger min son och håller sina långa, starka armar om min så mycket spädare kropp, böjer sig ned och lägger en kind mot min kind, viskar
- Jag är vuxen nu!
Anne-Marie
Lördag och jag
Jag har etablerat en djup vänskap med dagen lördag. Det börjar genast då jag slår upp ögonen. Lördag! utbrister jag. Skyndar mig till kaffet. Stor och svart kopp genastdricker jag. Sedan breder min vän ut sina möjligheter - Ta för dig säger Lördag. - Gör det här, manar vännen, eller varför inte det här... och kanske också det här... eller du, skrattar min vän glatt....varför inte göra ingenting!
Anne-Marie
Rivsåret
Den vackra dockan tittar ut över folkvimlet. Vi skyndar förbi. Men om vi tittar noga; ser vi säkert det vackra. Ansiktet och händerna. Men rivsåret framkommer endast vid närmare översyn. Nu blir hennes hand något annat än en vacker hand. Den får funktion. Handen kan skydda och hålla ifrån. Handen kan också lägga sin värme över det sår som ska läka.
Anne-Marie
Anne-Marie
Felix Körling gav mig mitt namn
Detta är mitt namn. Jag fick det långt innan jag föddes. Jag bär det vidare ut i en modernare tid.
Anne-Marie
Utan ord
Varje ord har förlorat sin horisont. Jag kan inte skriva något idag!
Anne-Marie
De något nötta
Det finns något vackert i det nötta.
Att vara lite nött.
Det är bättre att vara en aning nött än att vara avskavd.
Anne-Marie,
som undrar över ordet nött.
Konstigt ord när man skriver det, när man läser det.
Telefonsamtalet
Jag sitter på min balkong.
Solen skiner rätt på mig.
Och på min bok.
Jag vill att solen belyser min bok.
Texten ska belysa mig.
Jag läser om Janusz Korczak och barnens värld.
Jag stryker under och sätter utropstecken.
Jag är inne i det jag läser.
Solen skiner mitt på.
Då ringer en producent som vill tala, snacka, orda om ord och språk.
Vi språkas vid.
- Det är väl vackert, säger jag. Att språkas vid. Som att sitta intill varandra och samtala.
(ett vackert samtal känns som beröring).
Och samtalet flaxar iväg.
Som lyckliga lyssnare-talare flaxar samtalet vidare.
Jag står upp, ordar ut över min balkong. Ut över gårdshusen.
Yvig i gesterna. Språk är kropp. Språk är rörelse.
Jag ordar lyckligt på. Så lycklig jag är då jag får berätta.
Och då lyssnaren ivrigt manar fram något hos mig.
Jag får lyssna när samtalsinviten är delad.
Jag ställer mig upp. Flaxar med solbelysta armar.
Flax. Berättarflaxar. Sträcker ut över min balkong.
Vickar på tårna och slutligen i ren glädje - stjälper jag ut mitt kaffe.
Det svarta rinner ut.
- Det gör inget! Ingenting alls! Just det kaffet skulle gå åt pipan!
Jag talar, berättar och språkar igen.
Jag är lycklig.
Anne-Marie
Elever med särskilda behov
Fick en fråga på bloggen. Om jag månne hade barn med särskilda behov?
Helt privat möter jag ständigt barn med särskilda behov. Och behoven skiftar ständigt; är man hungrig vill hungriga barn ha mat, är man ledsen vill barn har tröst och kanske ett plåster. Behoven varierar över tid och i olika sammanhang. En del barn behöver stöd i att läsa just därför de inte just då det krävs kan läsa och en del miljöer tvingar barn till att bli stillasitttande problembarn med myror i bakarna.
Människan i stort är i behov. Elever har alla särskilda behov. De är inte stöpta i en och samma form. De flesta barn är särskilda barn. Om man tillåter dem att vara det. Behov har alla människor. De flesta behov skiljer sig ofantligt åt från andras behov. Därför har alla barn särskilda behov. Jag har också särskilda behov.
Anne-Marie
som ryser en aning då jag skriver det här ordet - särskiljda - jag vet inte ens hur det stavas. Jag är dålig på sådant som har med sär att göra. Så förlåt mig.
Porträtt av ett barn
Ett barn.
Gör sig glad.
Springer över ängar.
Kryper in i en flytväst.
Tutar i räddningspipan.
Skrattar högt.
Tutar igen.
Högt.
Ett annat barn skriker högt från högsta toppen av ett träd.
- Titta, jag kan klättra hit upp. Nu kan jag nudda himlen!
- Kan man nudda himlen?
- Jag kan!
Anne-Marie
Funderingar kring interaktivitet
Tekniken för oss samman. Så funderar jag. Överallt ser jag det. Läraren samtalar med den lärande. Men vem som är lärare är inte självklart. Pedagogens ansvar är att delta, fråga och fundera öppet. Det sker i samspel med teknik, elev och det tekniken möjliggör - skapandet av det gemensamma problemet. Här studeras matematik. Fokuset är så tydligt. Problemet är där på väggen. Och kring det samlas problemlösarna. Det är knappast någon passivitet från någon part. Det är ömsom tänk, ömsom pröva, ömsom diskussion, ömsom åskådliggörande, ömsom vidareutveckla. Och från undervisande fokus riktas hela aktiviteten till det gemensamma - Vi.
Vackrare än så kan lärande gemenskap inte åskådliggöras.
Anne-Marie
Vackrare än så kan lärande gemenskap inte åskådliggöras.
Anne-Marie
Skolord - förhållningssätt
För-hållnings-sätt.
Vilket underbart vackert ord.
Man är för något. Håller sig positiv till det. Sätter sig ned intill. Har ett sätt att förhålla sig till något. Och man är för det man förhåller sig till.
Visar intresse.
Dessutom blir ordet större och vackrare om man medvetet arbetar med det som vuxen.
Det är den vuxne som avgör kvaliteten i mötet med eleven - ja, varför inte säga människan.
Nu kanske inte ordet riktigt definieras så - men det struntar jag i.
Jag tror att man ska anta utmaningen att alltid tänka att man är FÖR sina elever. Inte emot dem. För ett förhållningssätt kan ju omedvetet visa också det motsatta.
Anne-Marie
Skolord: Lärare
Skolordet denna gång är lärare.
Det ordet har det famlats kring väldigt länge.
För inom ordet ligger en mängd definitioner.
Man bör veta vilken tid läraren är utbildad för att komma rätt - folkskoleläraren är en helt annat yrkeskår än grundskoleläraren, en ett-till-sju-lärare är någon annat det också. Så den snåriga djungeln kring ordet gör att jag tänker fylla på detta inlägg.
Anne-Marie
Det ordet har det famlats kring väldigt länge.
För inom ordet ligger en mängd definitioner.
Man bör veta vilken tid läraren är utbildad för att komma rätt - folkskoleläraren är en helt annat yrkeskår än grundskoleläraren, en ett-till-sju-lärare är någon annat det också. Så den snåriga djungeln kring ordet gör att jag tänker fylla på detta inlägg.
Anne-Marie
Alla dessa om ...
Om är ett ord som visar på att något annat kunde vara möjligt. Ordet om kan skapa massor av problem. Sätta fantasin i rörelse där fantasin inte behövs. Om vi hade gjort så - så skulle det ha blivit bättre... Om vi hade ... så skulle vi ha kunnat. Jag vet inte om ordet är så positivt längre. För ett ord som om... berättar att det som just nu är... det är inte riktigt, riktigt bra. För tänk om...
Men tänk om... det gillar jag. Det betyder att man faktiskt bryter av och gör något helt annat. Då är ordet om - en del av en aktvivitet. En nödvändig sådan.
Anne-Marie
Men tänk om... det gillar jag. Det betyder att man faktiskt bryter av och gör något helt annat. Då är ordet om - en del av en aktvivitet. En nödvändig sådan.
Anne-Marie
Fågelsången för länge sedan
Det var en gång en liten, liten kille. Han älskade alla djuren. Han hade fått en skiva med fågelläten. Han kunde sitta fullt koncentrerad och lyssna in fåglarnas ljud. På huvudet hade han stora, stora hörlurar. De vickade fram och tillbaka då han lät fågelkvittret dansa runt i kroppen. Ögonen lekte. Och högt och ljudligt kunde alla vi andra höra hur fåglarna lät. Han hämade dem. Han kunde dem alla. Då var han fyra år. Idag fyller han många, många fler år. Igår tog jag detta fotografi. Då såg jag min son som liten. Det värmde och kvittrade inom mig.
Anne-Marie
Anne-Marie
Fotriktigt
Det är helt fotriktigt att ha fötterna i en skogsjö. Det är helt fel att inte ha fötterna i en skogsjö.
Anne-Marie
Ord på vägen
Alltid ett nästa steg. Men om man snubblar? säger någon.
Då reser man sig upp. Man kan snubbla framåt. Då är man fortfarande på väg.
Anne-Marie
Tår i vatten
Tår i vatten. Och en tår i vattnet. Jag sommarfunderar på en brygga. Det är himmelhög. Det är sommarvindar med en aningens, aningens höst. Sjövattnet är svart. Mina tår letar sig ned i vattnet. Det är uppvärmt till lagom naturgrader. Det är nitton grader viskar stortån.
Anne-Marie
Anne-Marie
Skolrättighet: Rätten till sin lärare!
Skollagen ger också ett utrymme att anställa en obehörig lärare, om en behörig inte finns att tillgå och undervisningen är i farozonen. SvD 10 juli 2009
Det är något märkligt med uttrycket obehörig lärare. Lärare är ett yrke och yrket kräver utbildning och examen. Om man är lärare kan man inte vara obehörig. Det är en begreppsförvirring. Vi talar inte om obehörig läkare, obehörig målare, obehörig jurist, obehörig rörmokare. Det är bara i samband med läraryrket som begreppet används.
Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.
Anne-Marie
Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.
Anne-Marie
Det livsfarliga lärandet
Det är alltid något som är farligt att lära sig då man är liten. Så tycker vuxna. Det måste finnas något farligt som barn ska skyddas mot. I de gamla transistorradiotiden trodde de vuxna att det var farligt för barn att lyssna till radion samtidigt som barnen gjorde annat. Själv bakar jag alltid kakor då jag lyssnar på radio, eller dammsuger, eller ... tja vad som helst. Det har hitills inte inneburit några som helst faror. Ibland skriver jag samtidigt som jag lyssnar på någonting annat. Jag läste någonstans att det var farligt att läsa på tåg - det var då tågen var skakiga och rälsen lät dunk-dunk-dunk - då kunde den som läste få skakiga ögon. Det till och med varnandes för denna möjlighet - med skyltar. Och jovisst - det låter riktigt, riktigt läskigt att få skakögon under en resa mellan Stockholm och Arboga på grund av nyfikenhet på vad som står i såväl tidningar och på skylten med varningstexten.
Anne-Marie
Anne-Marie
Skolord - barngrupp
Skolordet "barngrupp" är ett uppsamlande ord. Här syns det i praktiken. Barngruppens storlek beror på en mängd saker. Oftast av ekonomisk natur. Den här gruppen består av 17 barn. Kring de 17 barnen finns fem vuxna och tre bussar. Matematiken är hämtad från tidiga femtiotalet. Idag har jag en barngrupp om 27 elever. Om jag sticker iväg mot några utanförmål är jag ensam om att föra gruppen. De abonnerade bussarna kan jag drömma om. Men å andra sidan har vi tunnelbana (Stockholm) och mängder av bussar som trafikerar de gator som under femtiotalet var ganska tomma och faktiskt lekvänliga.
Anne-Marie
Anne-Marie
Felix Körlings ord går igen!
Jag tycker så mycket om när orden går igen. Här är farfar Felix Körlings sång - Om pappa ville ge jag ... en femöring vet mamma...då skulle jag bli så glad...så glad så glad. Då skulle jag köpa så mycket med detsamma och ge pappa pengarna som sen blev kvar...
Så jag samlar på mig en aning om farfar Felix här på min blogg. Det har hittills resulterat i att människor sänt mig fotografier, youtubeinlägg från Turkiet och att jag funnit en och annan släkting ... så är det med ord. De är som magneter.
Drar till sig läsare.
Så jag samlar på mig en aning om farfar Felix här på min blogg. Det har hittills resulterat i att människor sänt mig fotografier, youtubeinlägg från Turkiet och att jag funnit en och annan släkting ... så är det med ord. De är som magneter.
Drar till sig läsare.
Anne-Marie
Om pappa ville ge jag en femöring... kallas väl också "femöringen" och syns ibland i devalveringsdebatten. Melodin kom säkerligen till då någon liten unge längtade efter en slant att köpa något helt fantastiskt stort för och med barnets generösa omtanke - så skulle femöringen också räcka till hela familjens behov av saker och ting. Bara för att göra andra glada.
Framtidsläsande
Hur kommer framtidens läsförmåga att utvecklas?
Det finns så många nya platser att läsa på?
Hur förändras vår läsförmåga?
Har min läsförmåga blivit större eller mer begränsad?
Vad läser jag?
Hur läser jag det jag läser?
Hur läser du?
Anne-Marie
Barndomsminne
Jag går hand i hand med min pappa. Vi är på stadspromenad. Att gå på stadspromenad med min pappa innebar att man var finklädd. Jag hade vita knästrumpor, lackskor och klänning. Mitt annars ständigt ruffsiga hår låg välkammat med rak bena. Oftast slutade promenaden på Klarakvarteren och en spagetti med köttfärssås vid någon av de berömda kafédiskarna där journalisterna och författarna talade ord jag inte förstod.
Nåväl - jag gick där hand i hand med min pappa. Bakom mig hoppade min lilla bror omkring. Han sprang strax bakom. Vi gick genom en park. Parken inbjöd oss till spring. Men jag höll pappa i hand och samtalade om ditten och datten - och de flesta orden jag sa började med - Vet du... och så fick jag berätta det min pappa inte hade någon aning om. Jag pratade i ett och frågade om jag behövde fråga.
Vi gick genom parken som inte alls var så tillåtande för två barn. Gräsmattorna fick absolut inte beträdas. Det gick ett litet lagom högt staket för att markera att man absolut inte fick gå på gräsmattan. Min bror balanserade på staketet. Staketet bjöd på den promenaden.
- Pappa, vad händer om man går på gräset? frågvisefrågade jag.
- Då kommer polisen, då hamnar man i fängelse, skrattallvarade min pappa.
Min bror satte ned foten på den förbjudna sidan av gräset. Länge länge länge trodde min bror att han var efterlyst av polismakten. Så illa föll orden från min pappa. De föll över en liten lekande kille som såg det absoluta allvaret i sin balansgång mellan rätt och fel.
Anne-Marie
Nåväl - jag gick där hand i hand med min pappa. Bakom mig hoppade min lilla bror omkring. Han sprang strax bakom. Vi gick genom en park. Parken inbjöd oss till spring. Men jag höll pappa i hand och samtalade om ditten och datten - och de flesta orden jag sa började med - Vet du... och så fick jag berätta det min pappa inte hade någon aning om. Jag pratade i ett och frågade om jag behövde fråga.
Vi gick genom parken som inte alls var så tillåtande för två barn. Gräsmattorna fick absolut inte beträdas. Det gick ett litet lagom högt staket för att markera att man absolut inte fick gå på gräsmattan. Min bror balanserade på staketet. Staketet bjöd på den promenaden.
- Pappa, vad händer om man går på gräset? frågvisefrågade jag.
- Då kommer polisen, då hamnar man i fängelse, skrattallvarade min pappa.
Min bror satte ned foten på den förbjudna sidan av gräset. Länge länge länge trodde min bror att han var efterlyst av polismakten. Så illa föll orden från min pappa. De föll över en liten lekande kille som såg det absoluta allvaret i sin balansgång mellan rätt och fel.
Anne-Marie
Jag är en upptäcktsresande
Jag reser alldeles nära mitt egna.
Plockar upp ett minne ur en gammal låda.
Träder in i platser genom ett fotografi.
Anar dofter från en människa som för länge sedan gömt sig undan.
Kastar bort en kvarglömd trasa.
Packar ned det jag packat upp.
Ställer upp en liten porslinsfigur.
Varifrån kommer den?
Ur vilken hand kom den hit?
Jag gör små korta utflykter.
Utan att nästan röra ett finger.
Anne-Marie
"Jag hatar skolan" säger en hel del...
- Jag hatar skolan!
Frågan är om det är så att skolan hatar eleven tänkte jag då jag grävde en aning i frågeställarens skolupplevelser.
- Jo, jag var en djävlig elev. Men jag blev det. För det var ingen som såg mig. Jag smällde i dörren då jag kom in i klassrummet, och läraren sa ingenting, och jag skolkade, och läraren sa ingenting, och jag pratade rakt ut på lektionerna, och läraren sa ingenting. Jag tror inte att någon såg mig i skolan. Ingen sa någonting till mig. Man pratade om mig. Jag hatade skolan.
Anne-Marie
- Jo, jag var en djävlig elev. Men jag blev det. För det var ingen som såg mig. Jag smällde i dörren då jag kom in i klassrummet, och läraren sa ingenting, och jag skolkade, och läraren sa ingenting, och jag pratade rakt ut på lektionerna, och läraren sa ingenting. Jag tror inte att någon såg mig i skolan. Ingen sa någonting till mig. Man pratade om mig. Jag hatade skolan.
Anne-Marie
Utanför alltsammans
Skola är en idé och inte en byggnad. Återigen. Om man tänker efter så ser man lärande där lärande äger rum. Också utanför skolväggarna.
Anne-Marie
Adoptera ett ord - självklart!
WOW - det vill jag göra - adoptera massor av ord!
Jag vill också döpa saker efter eget huvud - skapa egna ord!
Ordmumsare - det är jag!
Anne-Marie
Oates!
Vill egentligen bara hälsa till DN för en fin artikel och fantastiska porträtt av författaren Joyce Carol Oates.
Betrakta mitt inlägg här som en hyllning!
Anne-Marie
Betrakta mitt inlägg här som en hyllning!
Anne-Marie
Befriade möjligheter
Idag har jag dragit ut några spikar som någon spikat dit med en hammare. Spikarna var själva på väg ut ur sin tvingande position - de vickade lite fram och tillbaka - tog vinden till hjälp - hakade fast vid tröjor så att de kunde få låna kraft från någon ovetandes - väl ute så stack det till i mitt hjärta - herregud vad är det vi gör med spikar. Tror att de böjer sig för vår kraft?
Anne-Marie
Anne-Marie
Framtidshopp: Hoppfullt!
Här kan man läsa lite om hoppet och möjligheterna för svensk skola.
Anne-Marie
Anne-Marie
Framtidhopp: Haninge - en modellande skolkommun
Almedalstankar som jag måste tanka ur mig:
- Vi var sämsta skolkommunen i hela Sverige, och inte nog med det - vi utsågs av Bris till den sämsta kommunen för barn att bo i, säger den socialdemokratiske skolpolitikern i Haninge. Han säger det med STOLTHET.
Detta har jag tänkt på. Denna glada stolthet. Gilla kritiken. Göra sig mottaglig för den. Inte mota den tillbaka, sortera in avsändarna i ett utvisningsbås och tro sig om att vara bättre, utan gilla läget. Man kan gilla läget så pass att man med stolthet säger som man gör i Haninge.
Vad de har gjort i Haninge är att definiera en position.
- HÄR ÄR VI NU!
Och därifrån beslutat sig för att bli 100% bättre. Och att målet ska vara att 100% av eleverna ska nå sina mål i Haninges skolor. Och om en skolpolitiker antar en stolthet över faktum och gillar läget, så gillar skolpolitikern också framgångarna. För om man börjar någonstans, låt oss säga från noll, så är ju all utveckling mot något bättre, utveckling.
Det fina med det hela är att man är rörande överens skolpolitiskt. Den moderate kommunordförande vinkar glatt till sin röde samarbetspartner. Om skolfrågorna är de överens. Och det bådar gott. Det blir så mycket tydligare då. Och genom skolHaninge visioner och ledarskapsintresse sipprar budskapet ned i alla led, lärarmedvetenhet och lärarfortbildning, krav och utmaningar som slutligen ...
... syns i elevens läsutvecklingsschema och säkerligen framöver i begynnande självkänsla om att "just jag" är en del av hela kommunens omsorg om att ge "just mig" en god skolgång.
Anne-Marie,
som funderar vidare sedan Almedalen -och hur orden - IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD - verkligen kan omsättas i handling.
Ordning och reda - kapitel två
Det är något med ordningen i linjer och former. Då jag befunnit mig i ett område och i ett boende med fullkomlig medveten noggranhet och perfektionism i varje detalj upplever jag det vilsamma in nästan ingenting. Jag älskar horisonternas oändliga ordning. Där är horisonten. Alldeles framför mina ögon. Världen tycks mig oändligt ordnad.
Vi delar horisonterna. Om vi förmår att se dem och förundras. Den ordningen skapas i avstånd. Kanske därför är vilan för ögonen och sinnet så befriande vid en strand. Jag ger er min horisont. Den blir vår. Och därmed genensam.
Anne-Marie
Ordning och reda - kapitel ett
Platser med absolut ordning är ibland vilsamma. Det handlar om att allt är väldigt strukturerat. Här är kaffekoppen, här står tevattnet, där är ... och man känner sig oväntat mycket oordnad själv. Miljö och människa samverkar. Jag har samverkat med ordningen på en plats. Det skapade ordning i mig. Inte för att jag är oordnad men jag kom hem till min ordning och ordnade förhållanden och tänkte - jag kastar ut min oordning - och skapar en ny slags oordning. Ja jag menar en ny slags oordning. Så det är vad jag gör. För att skapa oordning måste man skapa oordning. Från kaos till ...
Njut besinningslöst där ni är. Tugga grässtrån och om möjligt - ordna ordning bland de vildväxta smultronen - genom att trä dem på ett långt, långt, längre grässtrå... det är en slags ordning.
Anne-Marie
Njut besinningslöst där ni är. Tugga grässtrån och om möjligt - ordna ordning bland de vildväxta smultronen - genom att trä dem på ett långt, långt, längre grässtrå... det är en slags ordning.
Anne-Marie
Vackraste blogginlägget!
Jag tycker inte om att välja och välja ut.
Jag vill välja in och omsluta.
Men jag är så djupt berörd
av det jag läst här att jag inte
kan annat än skapa en slags
nominering.
Det är kanske för att det är så naket,
så pirrigt, så förväntansfullt, så oanat.
Anne-Marie
Jag vill välja in och omsluta.
Men jag är så djupt berörd
av det jag läst här att jag inte
kan annat än skapa en slags
nominering.
Det är kanske för att det är så naket,
så pirrigt, så förväntansfullt, så oanat.
Anne-Marie
Att viska väldigt väldigt högt för sig själv
Världen är ett mikrokosmos.
Det lilla är så evigt stort.
Hälsa på med respekt.
Lägg försiktigt till ett ord.
Orden så ömma.
Tillväxt behöver stor omvärldsomsorg.
Anne-Marie
Abstrakt i matematiken
Jag har lämnat in ett abstract till Matematikbiennalen som går av stapeln den 28 - 29 januari 2010.
Jag tyckte en gång i tiden att matematik övergick mitt förstånd - var för abstrakt - och nu finner jag mest att det är spännande att det är just abstrakt och att det bygger på något konkret. Så jag skrev något konkret i mitt abstract - klickade in min anmälan till Matematikbiennalen 2010.
Det är en aning modigt redan detta. Matematikrädslan var stor då jag lämnade skolan. Räddast var jag från årskurs fyra till årskurs nio och därefter var jag matematikrädd till slutet av år tre i gymnasiet. Det var först då jag träffade mina enormt goda pedagoger vid Lärarhögskolan i Stockholm som rädslan började klinga av. Och ärligt talat kan jag bekymra mig över att jag inte fick uppleva ämnets fantastiska möjligheter till kreativitet och utmanande tänk. För så upplever jag matematiken idag. Den är ju rolig!
Anne-Marie
Trots!
Trots är nyttigt.
Man kan trotsa sig själv.
Det är en utmaning.
Anne-Marie
Omlott - skriva är mer som att läsa
I helgen började jag skriva.
Igår skrev jag hemma vid mitt hemtama.
Under det att jag skriver växer sig boktraven hög vid datorn.
Andras ord och tankar dialogpartners i min ensamhet.
Orden jag läser är större än de jag själv skriver tänker jag då jag ser in i min skärm och det sammelsurium av fragment jag finner där.
- Va, ska det här betyda något! skriker jag åt mig själv.
Meningarna jag djupdyker i är omfångskortare än de jag själv konstruerat och de korta meningar andra skrivit mer ordberikade än de jag själv försöker fånga med för många ord.
Orden ringlar omkring på mitt köksbord.
Jag samlar ihop dem i en hög.
Sopar dem över kanten.
Och börjar om!
Anne-Marie
Igår skrev jag hemma vid mitt hemtama.
Under det att jag skriver växer sig boktraven hög vid datorn.
Andras ord och tankar dialogpartners i min ensamhet.
Orden jag läser är större än de jag själv skriver tänker jag då jag ser in i min skärm och det sammelsurium av fragment jag finner där.
- Va, ska det här betyda något! skriker jag åt mig själv.
Meningarna jag djupdyker i är omfångskortare än de jag själv konstruerat och de korta meningar andra skrivit mer ordberikade än de jag själv försöker fånga med för många ord.
Orden ringlar omkring på mitt köksbord.
Jag samlar ihop dem i en hög.
Sopar dem över kanten.
Och börjar om!
Anne-Marie
Skyltdockebarnet
Barn kan aldrig skylta med någonting. Barn är. Vuxna kan skylta med barn. Om vuxna skyltar med barn så kommer barn att skylta med sig själva. De flesta barn vill gärna att man deltar i deras liv. Barn vill inte vara i centrum. De vill ingå i ett sammanhang. Barn som ställs i centrum för sina föräldrars omsorg och handlande blir ensamma. Det är ensamt att stå i fokus. En liten unge mår allra bäst om sammanhangen är inbjudande och föräldrar avdramatiserar fokus och är tillsammans med sin unge. Ett barn utvecklas allra bäst i ett vi-sammanhang.
Anne-Marie
Anne-Marie
Kiosklitteratur, smågodisorden och barndomsinköpen
Det slog mig att genren KIOSKLITTERATUR inte har använts på länge. Kanske visar det att distributionen av böcker har förändrats. Jag ser inte heller så många kiosker snarare små affärer eller bensinstationer.
Jag längtar efter en plats där barnen stod i led för att handla för den där endaste femtioöringen (finns snart inte heller längre) och suktade efter vad att köpa. Den tålmodige men en aning stränge kioskhandlaren pillade ned sega råttor - en röd! - i den lilla och mycket smala påsen gjord för smågodis. Jag stod på tå och pekade. Jag var ett barn. Nådde nästan upp till tredje radens karameller om jag sträckte mig ordentligt. Annars fick man försöka förklara och alla de begrepp som man tränade in för att få det där exakta godiset som redan hade gjort att det vattnades i munnen. Tänk att vara den där kioskfarbrorn eller tanten - vilken koll de måste ha haft. På kvarterets ungar. På hur ofta man var där och hur mycket man lärde genom att handla på riktigt och försöka styra kioskfarbrorn i den riktning man ville. Det var ord runt en kiosk det.
Det var så mycket man lärde sig som barn.
Stå i kö.
Sätta ord på.
Förundras över elaka tanten som trängde sig förbi oss små.
Hur mycket man fick för en krona.
Hur mycket man önskade att man fick för två kronor.
Hur man kunde få godis gratis om man frågade artigt - finns det något trasigt godis så tar jag gärna emot det!
Och alla namn man döpte godisarna till - flygande tefat, sura gubbar, trollpulver - och hur mycket ord allt godis genererade.
Jag längtar tillbaka till min kiosk. Jag önskar att alla ungar fick stå där med en peng, i väntan, i längtan, och få ge ord åt det som smakade gott i munnen.
Anne-Marie
Rost och spindelns närvaro
Det är en aning märkligt. Rosten sliter itu det starkaste. Järnbalkar vittrar sönder under solen, vinden och vattnets krafter. Det går inte att se med blotta ögat. Spindeln väver sitt starka nät och trotsar sol, vind och vatten. Nätet möter vindens kraft och följer följsamt med. Vattnet fångas in och bildar vattendroppar och solen torkar upp alltsammans. Spindelns nät består. Naturen kräver tillbaka. Spindeln är en påminnelse om kraften. Och sedan - så lätt vi trampar ihjäl den i vår avsky för småkrypen. Som om vi vore... och bara för att vi kan.
Anne-Marie
Spikens ovilja
Spiken har en funktion. Att slås in för att hålla något samman. Det är mer spännande när spiken letar sig ut och släpper iväg det som ska hållas på plats. Jag förundras över hur en spik kan leta sig ur något och inte finna sig i sin plats. Det handlar kanske mer om att något i det stora hela som inte längre håller. Men den lilla spiken är en påminnelse om att det är dags att se över någonting. Och det med omsorg.
Anne-Marie
Anne-Marie
Hemkomsten
Hemkomsten är dörröppnandet.
Posten vinkar sin ankomsthälsning. Varje kuvert har väntat hem mig. Räkningarna viftar med sina krumelursiffror, dagstidningarna med sin redan inaktuella nyhetsförmedling. Två dagar gammal är nyhet inte längre nyhet. Och reklamerbjudanden är utgångna. I kylskåpet surrar inga sommarflugor utan en stillsam morrning av tomhet. Ingen mjölk väntar sur därinne.
Min soffa är hemtam. Min kroppstyngd har för länge sedan konserverats i den. Skorna skrattar i rader. Väntar på nya promenader och någon svänger med skosnören och säger - varför fick inte vi följa med till utflyktsmålen! Alla frågor går inte att besvara. Ännu är det tystnad runt mitt huvud.
Imorgon börjar jag skriva!
Anne-Marie
Posten vinkar sin ankomsthälsning. Varje kuvert har väntat hem mig. Räkningarna viftar med sina krumelursiffror, dagstidningarna med sin redan inaktuella nyhetsförmedling. Två dagar gammal är nyhet inte längre nyhet. Och reklamerbjudanden är utgångna. I kylskåpet surrar inga sommarflugor utan en stillsam morrning av tomhet. Ingen mjölk väntar sur därinne.
Min soffa är hemtam. Min kroppstyngd har för länge sedan konserverats i den. Skorna skrattar i rader. Väntar på nya promenader och någon svänger med skosnören och säger - varför fick inte vi följa med till utflyktsmålen! Alla frågor går inte att besvara. Ännu är det tystnad runt mitt huvud.
Imorgon börjar jag skriva!
Anne-Marie
Almedalsmöten och lärarfortbildning
Det är nog det bästa med Almedalsveckan - alla möten. Det är vi rörande överens om-vi som är här. Det betyder korta samtal och fördjupande diskussioner. Det betyder glimtar och hejsan-svejsan-möten. Seminarierna är många och utbudet stort och brett. Lärarnas Riksförbund har haft flera mycket intressanta seminarier, Fryshuset likaså, Lärarförbundet har verkat ute och intervjuat folk om skolan, och jag och Öpedagogen har haft innerliga samtal om skolutveckling och skola i stort.
Jag är min sista arbetsdag här - och därefter blir det vila över.
Jag föreslår att man framöver funderar över hur lärare kan få göra sin fortbildning under Almedalsveckan. Här finns allt. Jag kommer lista en programtanke här på bloggen. Jag har haft mycket fortbildning, fördjupning och lärande för egen del, vilket jag betraktar som en stor ynnest. Det är också viktigt att lärare får komma ut i helt andra verksamheter för att förstå hur skolan är en del av ett större sammanhang.
Anne-Marie
Jag är min sista arbetsdag här - och därefter blir det vila över.
Jag föreslår att man framöver funderar över hur lärare kan få göra sin fortbildning under Almedalsveckan. Här finns allt. Jag kommer lista en programtanke här på bloggen. Jag har haft mycket fortbildning, fördjupning och lärande för egen del, vilket jag betraktar som en stor ynnest. Det är också viktigt att lärare får komma ut i helt andra verksamheter för att förstå hur skolan är en del av ett större sammanhang.
Anne-Marie
Undervisa rätt med rätt matematikspråk
Denna vecka får jag fortbildning i matematik. Jag står dagligen med en matematikutvecklare och får mig mängder av tankar. Språket i matematiken ska förankras redan tidigt. Avdramatisera inte matematikspråket. Låt oss lära oss det fullt ut och använda språkliga begrepp rätt i matematiken redan från början. Medveten undervisning - medvetet lärande.
Anne-Marie
Anne-Marie
URsmart matematiktänkare
Jag är i den monter som den här mannen berättar. Och jag lär mig massor. Jag ser också hur interaktiv en smartboard är - det är en undervisning i samspel med elever och lärare - riktningen är åt ett gemensamt mål - mot undervisande fokus. Detta är oerhört viktigt. Just riktningen.
Anne-Marie
Anne-Marie
Dessa riktningar
Visionerna är allt annat än ord, men kan uppfattas som bara ord. Då vi rör oss skapar vi dock våra riktningar, dessa riktningar är en del av visionerna. Jag går omkring.
Anne-Marie
Mingla tingla vingla singla
Mingla är att kortsnacka om viktiga ämnen.
Singla är ingenting för mig.
Tingla är att ha rätt örhängen på sig.
Vingla är fel skor.
Anne-Marie
Jag är stolt över klassrumsorden
Jag är stolt över klassrumsorden.
Tack för att jag fick sätta upp mina tankar på väggarna.'
Detta är ett klassrum i mina visioner.
Och jag strävar ständigt efter att skapa ett klassrum för lärande gemenskap.
Anne-Marie
Skolord: Obehörig lärare?
Igår hade jag en diskussion med Öpedagogen.
Vi diskuterade begreppet obehöriga lärare.
Byt ut hela begreppet till en annan yrkesgrupp.
Vad är en outbildad tandläkare?
Vad är en outbildad polis?
Vad är en outbildad sjuksköterska?
Vad är en outbildad gymnasielärare?
Vad är en outbildad jurist?
Nej - det är något fel på det sammansatta begreppet outbildad lärare, eller obehörig lärare.
Är man lärare är man utbildad till yrket lärare.
Anne-Marie
som för övrigt hänvisar till Öpedagogens utmärkta rapportering av det som händer i Almedalen - fokus skola!
Vi diskuterade begreppet obehöriga lärare.
Byt ut hela begreppet till en annan yrkesgrupp.
Vad är en outbildad tandläkare?
Vad är en outbildad polis?
Vad är en outbildad sjuksköterska?
Vad är en outbildad gymnasielärare?
Vad är en outbildad jurist?
Nej - det är något fel på det sammansatta begreppet outbildad lärare, eller obehörig lärare.
Är man lärare är man utbildad till yrket lärare.
Anne-Marie
som för övrigt hänvisar till Öpedagogens utmärkta rapportering av det som händer i Almedalen - fokus skola!
Youtube-premiär
HÄPP!
Anne-Marie
Samtalsbulle och kontaktfika
I Almedalsbiblioteket sitter jag och bloggar. Här är också UR och URsmart. Här är också seminaier. Här är också en uppsamlingsplats. Här är människorna som skyr regnet. Här är folk som är uppkopplade. Här är människorna som slår sig ned och berättar. Jag lyssnar. Det är mänskligt att berätta och dela med sig. Jag gillar bullarna. Kaffet. Platsen. Och utan att blinka lämnar jag min datorplats, springer efter en kopp kaffe till, sliter tag i en bulle av hembakad sort, slår mig ned igen. Skriver en aning. Lyssnar på fler. Smuttar på heta kaffet. Spanar ut mot politiken. Ser regnet. Är där jag är.
Anne-Marie
Anne-Marie