Att hylla en lärare



En av de lärarmöten jag själv gjort som elev är det några som sticker ut en aning extra. Främst är det mina lärare vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag hör till dem som tycker om min utbildning. Jag tyckte den var svår, ansvarsfyllande, krävande och utmanande. Mycket ansvar på den som studerar. Krävande då man som elev måste kliva över den mycket stora och osynliga tröskeln - den bekanta skolan och den obekanta skolan, den erfarenhet man ägde som elev och den nya kunskap man klädde sig i som lärare, den stol man suttit på och den stol man ska sätta sig på, det tänket som man ägde som elev och det förhållningssätt man träder in i som lärare och utbildare. Svåra, svåra, svåra saker.

En av de här fina lärarna var bildläraren. Jag läste bild i fem veckor. I ett mycket känsligt stadie efter min mammas tragiska bortgång i Estonia, en tid av sjukskrivning, och så äntligen - en nystart. Ämnet Bild.

Känsligare ämne kan jag knappast träda in i. Jag målade allt i blått. Stora jätteark med blå färg. Jag kladdade, lekte, bråkade och krängde ut alltsammans som handlade om sorg och förtvivlan. Efter själva aktiviteten bild var jag slut. Trött. Färdig. Ja, det krävde något av mig. Detta lärande. Vad - det visste jag inte.

Men min lärare visste. Han visste hela tiden. Han förvaltade mig så som ingen annan förvaltat en skapande människa. Han lät mig vara. Men han utgjorde ramarna för min framfart. Teorierna och inläsningen var en del av mig, det logiska och det tänkande, medan aktiviteten måla, rita,skissa, pröva skapade en annan del av mig. En större, en mindre, en prövande människas väg.

Jag glömmer aldrig det.
Och alltsedan detta möte förvaltar jag skapandet hos andra med ödmjuk försiktighet. Det är stort att ge sig tillkänna. Det är stort att få lov att göra det. Om så som blå färg på ett jätteark papper.

Anne-Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback