Att bli sin egen
Min mamma har varit död i 15 år snart. Hon slöks av Estonia. Vips var hon försvunnen. Vi begravde henne bara symboliskt. Vi visste att det hade hon tyckt om. Inget väsen av döden skulle hon sagt. Men jag längtar efter ett samtal med min mamma. Skulle vilja uppdatera oss tillsammans. Bara en aning. Jag vill höra hennes skratt igen. För oj så hon skrattade. Åt allt det där som människan måste skratta åt. Då det begav sig förstod jag ingenting. Idag förstår jag det fullt ut. Jag skulle lägga en hand på hennes gladkind och säga något riktigt vackert Jag hann aldrig göra det. Ibland frågar jag henne om råd. Jag hör hennes svar . Hon hade bara ett svar. Det var svaret JA! Ibland var det svaret inte alls det svar man önskade sig. Man kan faktiskt längta efter ett NEJ också. Det sa hon ibland; - Nej men så roligt...
Som barn tror man envist att föräldrar de har man och det är en slags självklarhet. Föräldrar tänker aldrig så om sina barn. De tänker att - tids nog blir de vuxna. Tids nog blir de sina egna. Men barn tänker aldrig så om sina föräldrar - tids nog blir de sina egna. Det är först när de går bort som man söker ringa in dem, fånga in dem, förstå sig på dem, mer som människor än som föräldrar. Det gör jag. Jag blir väldigt förvånad. Glad också. Jaha... nu förstår jag, tänker jag då. Nu är jag min egen. Min mamma är också sin egen. Tids nog blev det så.
Anne-Marie
Som barn tror man envist att föräldrar de har man och det är en slags självklarhet. Föräldrar tänker aldrig så om sina barn. De tänker att - tids nog blir de vuxna. Tids nog blir de sina egna. Men barn tänker aldrig så om sina föräldrar - tids nog blir de sina egna. Det är först när de går bort som man söker ringa in dem, fånga in dem, förstå sig på dem, mer som människor än som föräldrar. Det gör jag. Jag blir väldigt förvånad. Glad också. Jaha... nu förstår jag, tänker jag då. Nu är jag min egen. Min mamma är också sin egen. Tids nog blev det så.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback