Föräldramodet att låta barnen vara
Det slår mig att man som barn, alltså då jag var barn, lämnades helt utan stöd då man hade tråkigt. Vuxna runtomkring mig struntade fullkomligt i om man hade tråkigt eller inte. Tråkigt kunde barn gott ha. Lite slarvigt sa de vuxna:
- Gå ut och lek!
Det är ganska sköna och vackra ord idag. En slags befrielse från för mycket omsorg, att vara i den vuxnes fokus, och få tid för sig själv. Det är ett underbart anslag att själv få ansvara för sitt lilla liv. Om än så på en stentrapp.
Gå ut och lek!
Man gick ut och satte sig på stentrappan.
Inget att göra.
Men nu fungerar inte barn på detta viset. Barn som har tråkigt börjar fantisera och hitta på. Så många lekar som skapats på denna trappa, så många livsdiskussioner om ditten och datten som först på denna trappa.
Stentrappan är än idag en plats för kreativt tänk. Jag älskar att sitta just på en trappa och inte göra någonting alls, pillra med tårna och plocka upp en sten och kasta den ut i gruset, eller pillra på grässtrån, dricka en kopp kaffe, småtala med den som slår sig ned alldeles intill. En stund av total nuhet, kravlöshet, ingentingvarande och det lilla fina samtalet som springer fram då ingen gör anspråk på att underhålla, berätta eller presentera något alls. Man kan sitta och fundera över en gräshoppa eller om varför träd inte behöver jord för att växa och bli enormt höga.
Min barndoms stentrappa är den plats där det mesta får näring. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är vilsamt och kreativt. Det fattas kanske idag. Föräldramodet att låta barnen vara.
Anne-Marie
Härlig beskrivning!
Precis så var det när man växte upp och hade tråkigt. Skillnaden för mig var att jag hade en bakgård i stan som var full av ungar. Med en gård full av buskage, berg och fotbollsplan. Där frodades kreativiteten i lek, bus och ett och annat slagsmål. Och mixen mellan pojkar och flickor var härligt jämlik.
Så dagens ungar skulle man önska få samma möjlighet till en fri uppväxt på bakgården innan det allvaret börjar i kunskapsfabriken.
Hi hi Plura,
Det där är på pricken. Jag minns min mormors och morfars stentrapp utanför deras hus, jag minns stentrappen där alla samlades - alltså alla lägenhetsungar och där gården var ett äventyrsområde stort som vilken nöjesfält som helst, där man lekte fritt och alldeles i närhet av möjligheten att springa hem ... ifall att... jag minns inte den här tiden i något romantiskt skimmer, utan mer av hur det faktiskt var på gott och ont. Reglerna kring lekarna, utmaningarna att hoppa högst, längst och att man var så blandade...åldrar och flickor/pojkar. Men jag satt alltid en stund på trappan och tittade på... nu gör jag det ofta på fik, i staden, på bryggorna och vid någon trapp där jag får slå mig ned... jag älskar det där vilsamma i att få sitta och tänka... och på nästan ingenting alls. Tack för din kommentar här, såg dig på min kollega Mats blogg, allt gott Anne-Marie
Kan bara hålla med. Tänk vad mycket man gjorde på denna "tråkiga tid" och hur mycket roligt man hade! Jag kan lova att mor och far inte ville veta hur kul.. ibland:-)
Idag tvingade väder och vind min familj (med fyra barn)att tillbringa sju timmar inne i en 8-meters båt.... det var roligt att se hur mycket fantasi barn faktiskt har när nöden kräver. Ingen Tv, inget X-box inget..... av el krävande. Som Thomas Di Leva sjunger "Vi har bara varandra...". En härlig och minnesvärd dag!!
Hej Mattemamman, härligt att läsa. Det är ibland bra att man inte är där allt det där andra är. Avkopplad och bortkopplad. Anne-Marie
De skälvande sista timmarna av en avkopplande tid på sommarnöjet går tankarna bakåt i tiden. En inte allt för ofta förekommande sak i mitt fall. Men denna gång lite av avprickning av tid som gått.
Efter saft, geting fäktning och badande på landet hos kusin, som du bodde på lantgård i den sörmländska idyllen, var det dags att flytta till staden. Och de sista skälvande sista dagarna i frihet. Sommaren 59 varm och geting rik var tillända och därmed bardomen.
Nu trädde man in i kunskapsfabrik när augusti månad var slut. Min tillvaro i denna fabrik blev tjugo år. Ibland funderar man till vilken nytta. Men ett och annat har väl stannat kvar.
Läst dina epos på denna sida med glädje. Du har verkligen fått en släng av din farfars ådra. Har du aldrig funderat på att bli en ny Astrid Lindgren?
Plura