28 september Estonia

Den här dagen är alltid knepig. Den knyter ihop sig i magen. Jag vädrar väder. Är himlen hög, solen vacker och världen ser ut som vanligt blir den ännu värre, så var vädret då jag tog  min bil och körde en märklig färd genom ett välkänt Stockholm för femton år sedan, för att  få besked om min mamma, färjelägret var uppsamlingsplats.

Den 28 september är en slags mayday-dag hela dagen.

Då Bonniers gav ut en bok om Estonia fick jag med kort varsel avsluta boken. Här är  mitt efterord:




Anne-Marie,
som tackar för värmen från er som delar människors öden och historia, vi är våra livsödens summor. Gemenskap är ett nätverk. Vi är större än två. En dimension som inte vill låta sig mätas.

Inte snigel - mera sköldpadda

Nyss - alldeles nyss - fick jag ett mail.

Mina ord om sorg, min mammas kaffekopp, klev över tröskeln in i en annan människas liv. Så gör ord. Kliver över och kliver in. Utan att veta vad orden kommer att åstakomma när de väl är där innanför. Man läser utan att skydda sig själv. Mina ord skadade inte mottagaren utan klädde mottagaren i ord.

Jag gråter då jag läser detta mail.
För också jag är oskyddad för mötet med texten jag får i förtroende.
Jag kan inte värja mig mot ordens kraft.

Jag kan bara hålla mig innanför raderna.
Resten blir skört och bräckligt.

Jag är mitt eget bogvisir.
Ord sänker mig, lyfter mig.

När världen är för hård,
då orden haglar över oss är det rent mänskligt att krypa innanför något som skyddar.
Jag brukar tänka att jag sniglar mig. Som snigeln som kryper tillbaka.
Men kanske sköldpadda är bättre.
Hårdare skal kring det oändligt ömtåliga.

Anne-Marie
.
som ömt håller mig intill dig som skrev.

Estonia: Östersjön i en kaffekopp





Tranströmer skrev:

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla tak.

Östersjöns gigantiska tak och det uttorkade kaffet i min mammas kaffekopp, tänker jag.

Det är det där med min mammas kaffekopp.
Den stod kvar på hennes köksbord dagarna efter Estonias förlisning.
Hon hade lämnat sin hem i hast, och återvändaransvaret var hennes, hon skulle naturligtvis diska sin kaffekopp.

Den där kaffekoppen gjorde hennes död så mer påtagligt än det tomma rummet.
Jag kunde inte diska kaffekoppen genast. Den stod intill den nyhetstidning hon så nyss hade läst.
Det syntes som hon i vilket ögonblick som helst skulle slå sig ned där, lyfta den blyertspenna hon hade tuggat en aning på, fortsätta med korsordet som var Svenska Dagbladetklurigt, och ...

Det var den där kaffekoppen som gjorde hennes död mer verklig dagarna då Estonia var nyheter. Brevinkastet hos min mamma fylldes med rubrikerna och tidningarna. Det tog dagar innan prenumerationen avslutades. Tidningarna, som kastades in genom brevinkastet, som vore dörren ett brustet bogvisir, skrek ut sitt budskap om Estonias förlisning.

Det gjorde kaffekoppen också.


Anne-Marie


Maybe Mayday





Östersjöns vatten kluckar lite högre än vanligt.
Den röda färgen i ett höstlöv dunsar ned i asfalten.
Ord som sades, skrevs eller tänktes simmar omkring i en vattenpöl.
Mayday! mayday! mayday! piper orden.

Det är saknadens månad. Jag har bebodda tomrum.
Och utan att nå fram lägger jag en varm hand på en kind.


Anne-Marie





Tröst

- Jag läser dig för att få hopp ibland, tröst också! sa någon som jag träffade.
Jag lovade ett inlägg och ett riktat sådant.

Men då jag lovade det insåg jag att tröst är ett stort förhållningssätt, en öm omtanke och en vilja att ta del av men oförmågan att bära det som tynger ned. Nej, sorg är ensam. Väldigt ensam. Sorg skrämmer också bort de som inte vågar möta sorgen. Trösten flyr.




Tröst är att våga erbjuda det vanliga, kaffestunden, handen på kinden, omfamningen och själva hållandet. Att man håller om. Jag vet hur skyddslös jag var då mamma försvann. Hur min egen hud tycktes försvunnen som gräns mot omvärlden. Jag suddades ut av sorgen som kom objuden med sitt  enorma inträde i mitt liv. Så hålla om, linda in i filt och servera te, sitta så nära som är tillåtet. Bädda om, vika in täcke och göra en kokong. Sorgen behöver begränsas i det yttre. För redan allt annat har sorgen sprängt bort. Gränserna är inte längre skyddande. Inte de egna och inte heller omvärldens. Det vanliga, det återkommande, det sammanhållna är goda, goda gränser som också kan översättas med tröst.

Jag vet inte om jag gav dig något, du som behövde, men jag la min hand på din arm då du berättade. Den handen har nog mer kontaktyta och tanke än det språk jag använder mig av.

Anne-Marie

Sorg - en dikt om avskedet - till dig, till mig, till oss



Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!

Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av känslorna.

Ingen släpper taget.
Någon går trots det.
Går bort.

Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.

Hjärtat skriker det!
Stumt!

Men den som går bort.
Går bort.

Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.

För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.

Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.

Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!

Då kan man le mot det man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man önskar gråta mot.
Och föreställa sig den hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.

När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.

Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.

Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.

När någon går bort.
Så dör tiden en smula.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.

Något som alltid fanns
behöver få en annan yta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.

Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!


Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.

Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.

Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.

Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.

Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,

och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.


Anne-Marie

Vacker avsändare

God Morgon!
Den nya blanka dagen har du mött, kanske även din spegelbild. I mötet av dessa båda önskar jag att du såg det unika..... du är konstnären som ger dagen dess motiv. Din paletts färger är din omgivning....ni skall förenas. Du har redan påbörjat motivet....



I mailens fantastiska palett syns mina kontakters omsorg om mig. Jag upplever mig vårdad, omtänkt och hyst. Det sista tycker jag är så vackert. Att vara hyst ... det är en svår konst och en mycket enkel sådan ... i stort sett kan detta ord översättas med den aktivitet som omtänkandet visar. Jag hyser många, många inom mig. En del är inte längre i livet, andra finns inte längre i mitt liv och de flesta springer ut och in i mitt liv som glada vänner.

Anne-Marie

En hundradels minut och i uppfostringssyfte



Klockan är strax efter sex. Jag tar en morgonjoggarrund. Jag springer tätt intill ett buskage, på den smala remsan som ger cyklisterna en väg fram och tillbaka. Grusvägen är under uppgrävning och under restauration. Gatan i övrigt är tom. Då kommer en cyklist. I hög fart. Han ser mig. Trampar på med intensivare kraft. Han tar sin rätt. Cykelbanan är hans. Inte min. Ingen plats för joggare. Så han tar sig en ytterligare rätt. Att genom att negligera mig uppfostra mig och ge mig en åthutning. Han touchar mig med sin arm, och cyklar så tätt intill mig att jag blir rädd. Inte ett ord säger han. Men han har tydligt och mycket maktfullkomligt satt mig på plats. Det hela tar ungefär en hundradelsminut av bådas våra liv. Jag springer vidare utan att ha kunnat göra en endaste sak, säga ett endaste ord. Men denna hundradels minut kommer dessvärre påverka mig idag. Det är den värsta form av tillrättavisning. Helt utan dialog. Och helt utan känsla för människans värde och ansvaret för varandras bästa.

Jag tänker - hur många sådan sekunder kan vi själva ansvara för, göra annorlunda och skapa omsorg om istället för att generera frustration och besvikelse. För det som görs med detta förhållningssätt till en människa får dessvärre påverka genom sitt mycket dåliga uppförande och outvecklade och insiktslösa människosyn.

Anne-Marie

Ensamheten är odelbar



Alldeles som oftast är ensamheten odelbar.
Det går inte att dela den med någon.
Så fort man försöker är man inte längre ensam.

Anne-Marie

Rivsåret



Den vackra dockan tittar ut över folkvimlet. Vi skyndar förbi. Men om vi tittar noga; ser vi säkert det vackra. Ansiktet och händerna. Men rivsåret framkommer endast vid närmare översyn. Nu blir hennes hand något annat än en vacker hand. Den får funktion. Handen kan skydda och hålla ifrån. Handen kan också lägga sin värme över det sår som ska läka.

Anne-Marie

Estonia - ett monument med ord i sten



Estoniamonumentet. Det är en väldigt märklig plats. Jag tycker den är vacker. Med det är ingen minnesplats för mig - snarare en uppsamlingsplats, föreningsplats för att åskådliggöra omfånget av en mycket stor olycka, människorna i den båt som förliste på Östersjön. Samtidigt är jag glad över att den finns. Dit kan jag krypa in i den öppning som liknar bogvisirets bortfall, men då jag vänder mig om och tittar ut ur monumentet finns det människor som påminner om livet. Åren går men det är ett evigt hack i min livshistoria - Estonia.

Men min mamma heter inte Estonia. Hon har ett levande och vackert namn.




Och som vägskylt och riktning ryser jag lite. Det är inte riktigt den riktningen jag själv gör då jag går dit. Det är aldrig en turistattraktion för mig - det är en privat sorg som omedelbart tar mig i besittning då jag står där mitt bland alla namn.

Och alldeles utanför på vattnet går båtarna, de gigantiskt stora, sin majestätiska färd som om de kunde ställa sig över hav och vatten, krafter och tro oss oberoende. Ibland tänker jag att Estonia borde få oss människor att tänka att vi aldrig kan göra oss herrar över krafterna som finns i havet, vinden ... trots att vi så gärna vill tro på människans styrka att blidka.



Anne-Marie

Estoniakatastrofen och mormor





Anne-Marie

Kaffekoppen

Det är detaljerna.

Jag ser en kaffekopp i ett kök.
Detaljen är just denna kaffekopp.
I det stora hela ingenting.
Denna kaffekopp stod på min mammas köksbord.
Hon var bortrest och skulle komma hem.
Hon hade lämnat allt i en slags trivsam återvändarhemröra.
Kaffekoppen vittnade om morgonkaffet och hasten med vilken hon lämnat sitt hem.
Några svarta droppar i dess botten.

Kaffekoppen var den sista länken mellan henne och mig.
Hon omkom på Östersjön.

Jag vet att det var kaffekoppen som fick mig att inse att hon var borta.
Ingenting annat. Denna påtagliga närvaro som kaffekoppen omslöt
skapade ett tomrum större än någonting annat.


Anne-Marie

Tom rum




En författare sa - låt tomrummet bli din vän.
Fyll ditt tomrum med vad du vill.

Men tomrummet är den där stolen mitt emot, sa jag.
Det är inte tomt om du minns, snirklade författaren med sin tänkta penna.

Då jag fick de där orden - vandrade jag ensam genom staden - hem till mitt,
Satte nyckeln i det tysta låset, tände lampan i det mörka rummet, drog ut stolen till det lilla köksbordet, tog ned den skänkta koppen och fyllde den med värme. Te kanhända just då.

Jag skrev i mellanrummet mellan datorns tangentbord och skärmens text.

Jag ropade ut att allting fattades mig.
Och detta allt kunde skrivas med två bokstäver.

Jag skriver i tomrummet,
Och vaskar fram minnen ur samma rum.

Dåtiden skriver in sig med aktuella och  tyngre bokstäver.
Framtiden är inget att skratta åt.


Anne-Marie,

Läs det som en dikt!

KÄNSLIGT



Fotografiet av mig själv som barn berör mig djupt. Jag såg först bara ett skolfotografi. Nu ser jag en hel värld runt fotografiet - av uppbrott, sorg efter en plötsligt död pappa, begravningar av några andra närstående kära, förflyttningar från en plats till en annan, hur rädslan smög sig in i mig utan att göra sig märkvärdig och övergivenheten som sedan dess aldrig någonsin släppt taget  - det var alldeles för tidigt för mig att förstå att människor för alltid försvann. Att de aldrig någonsin kom tillbaka. Och jag blev en mästare på att vänta. Som barn förstår man inte - men man handskas med livet trots att man är så oförstående. Man lever vidare helt enkelt. Därför är ett skolfotografi inte bara en bild av en elev, det är en liten människa däri också.

Anne-Marie,

som tycker att den där lilla flickan som inte skrattade på skolfotografiet har gjort något stort som har börjat berätta om hur det faktiskt var en gång för länge sedan...

ENSAMHETSSKYDD



Att känna sig ensam och ledsen är svårt.
Att berätta om det eventuellt kanske ännu svårare.
Om man berättar om att man känner sig ensam och att man är ledsen
upptäcker man skillnader.

En skillnad är att trots alla avstånd, alla hinder våga närvara:

Jag lämnar dig inte i tanken ikväll. Du är inte ensam.

Anne-Marie

JAG SKREV EN BOK EN GÅNG



Jag har skrivit en storbok. Det var några år sedan. För mig personligen är det min viktigaste bok. Den heter DEN DÖDA MUSEN. Berättarstrukturen är väldigt enkel. Jag vill ha det så. Jag har tänkt utifrån en liten barnbok jag läste som mycket liten, liten flicka. Den hette BJÖRN tror jag. Den hade ganska enkel handling. " Här är björn", "Här är björnens tröja" Det här är den lilla björnens blåa stol" och jag levde mig in i den där texten och bilden så oerhört. Jag kan inte vara så stor då jag läste den. Jag måste ha varit mycket liten. Kanske så liten att jag egentligen minns hur någon läste boken för mig. Som om själva boken bär en famn, en närhet till en annan människa, kanske min mamma, kanske min pappa, kanske en morfar eller en mormor. Jag minns inte, men jag minns boken.

Då jag skrev DEN DÖDA MUSEN ville jag skriva en bok om hur det är när någon dör, och hur vi behöver ordna och dona kring den som har dött. Ibland är döden en liten humla som slutat surra, ibland är det en mus, ibland en katt, ibland den älskade hunden, ibland den allra mest älskade mormorn, farbrorn eller någon annan människa som gör det hela så svårt och besvärligt. Döden är inte en lärdom. Döden kommer mitt i alltsammans. Utan att ge några förklaringar. Jag skrev boken som en liten handlingsplan. Så här kan vi göra. Så här kan man göra. Så här tänker jag att vi kan göra. Döden kan vi greppa om vi får handskas med den. På det viset är döden ganska fysisk.

Jag tänkte på min mamma, som jag lovat att jag skulle kamma håret på, lägga huvudet på en slags kudde, och klä i några vackra kläder, skapa omsorg om. Jag fick inte det. Döden var en havsplats och en haveriplats och en grav i djupet av Östersjön. Jag skrev boken DEN DÖDA MUSEN och tänkte på henne, på andra, på omsorgen som följer med. Och sorgens tid. Men jag gjorde det i form av en mycket naken text, och en mycket enkel bildserie och alltsammans skänker jag dem som är där mitt i alltsammans.

Anne-Marie

KUNGENS HOPP



Att inte ha ord, förlora sina ord, inte kunna säga, inte få fram ett ord - en elev tecknar ordlösheten.


KUNGENS HOPP

Mina barn var små då Estonia sjönk. TV spred sina orecencerade nyheter ut till mina barn, till mig. Jag klarade mig inte utan nyheterna, det var min källa till förståelse och kunskap den gången.  Mina barn behövde inte nyheterna, det var knepiga ord och allvarsröster, fotografier och filmer de behövde få tolkade och översatta för att förstå. Men aldrig tidigare hade nyheter varit så angeläget berörande, som om dessa nyheter för första gången verkligen handlade om något för oss framför TV-apparaten. Nyheterna hamnar aldrig i rummet. De stannar kvar i TV-apparaten. Som om ... men då vid Estonias förlisning var det som om nyhetsförmedlaren talade till just oss. Mormor var borta. Mamma död!

Alla är små då något allvarligt drabbar. Till en början små. Mina barn var små med tvingades bli stora snabbt. För förlisningen fick vår familj att gå över styr. Det är sådant som händer. Saker går över styr. Människan är liten. Orkar inte.

Min son satt vid TV´n och försökte förstå vad Estonia handlade om. Han var alldeles för liten för det. Jag förmådde inte förklara. Så kom kungen och talade till människorna, om förlisningen, om allvaret, om trösten. Som bomull för en stund runt ett litet barns hjärta och oro kom orden in till min son.

- Mamma! Kungen har berättat för mig! sa min son. Kungen sa att jag fick vara ledsen. Kungen ...

Då Tsunamin ödelade livsdrömmar tog jag initiativet till en film - BARNS SORG ÄR RANDIG - och på mycket kort tid, nästan fem dagar, spelade vi in en film som sändes gratis till varenda grundskola i Sverige - idag förstår jag nästan inte hur vi lyckades. Samlade krafter är samlade krafter. Jag ringde kungahuset - min sons ord om hur kungen tröstat honom ringde i mina öron - vi blev mottagna. På mycket kort varsel fick vi komma med vår kamera, våra frågor, för ett stillsamt samtal kring barns sorg och verklighetens påtaglighet. Jag glömmer aldrig det. Mitt i det svåra.

Hopp behövs alltid. Vi måste se till att värna om hopp. Det är nästan en vuxen skyldighet. Nästan en rättighet för barn. Någon som tror på möjligheter, tror på framtid och ibland - ställföreträdande hopp om barnet självt!

Anne-Marie,
som högtidligar en del saker och vädjar om det naiva hopp som ibland måste trotsa den faktiska verkligheten.

ORONS VÄRD



- Jag är orolig, sa jag till en god vän, en nära är väldigt sjuk.
- Då ska du bejaka din oro för en stund, sa en väldigt nära vän till mig då jag ringde och oroade mig.
- Puh! svarade jag, och frossade i min oro och ordade om den.
- Hmmm, mumlade lyssnaren på andra sidan, Hmmmmmm!
- Nu är jag färdigoroad, sa jag efter en harang av orimligheter och orosord.
- Ja! bekräftade lyssnaren.
- Tusen tack för att jag fick! tackade jag.
- Ingen fara! Ring igen om du behöver.

Anne-Marie

BLÅ STOL och en kopp TE

Mitt huvud var som en soptipp, flera års skit låg kvar och drällde, ingen ordning alls, vackra föremål slängda av misstag låg under hårda ord och smutsiga trasor.

ÄLSKADE DU!  -  vill jag skriva. Jag vill ropa också: Kom! Mitt rum har tunna, tunna väggar, du kan kliva rakt in här. Min blåa stol är blå och stor. Den famnar dig för en stund. Mitt matbord är litet men tekopparna är stora. Pepparkakorna har Röda Korsets logga på. Några kronor går till de hemlösa. Jag är hemrik. Jag bjuder på det. Kom!

Anne-Marie

Tidigare inlägg