KUNGENS HOPP



Att inte ha ord, förlora sina ord, inte kunna säga, inte få fram ett ord - en elev tecknar ordlösheten.


KUNGENS HOPP

Mina barn var små då Estonia sjönk. TV spred sina orecencerade nyheter ut till mina barn, till mig. Jag klarade mig inte utan nyheterna, det var min källa till förståelse och kunskap den gången.  Mina barn behövde inte nyheterna, det var knepiga ord och allvarsröster, fotografier och filmer de behövde få tolkade och översatta för att förstå. Men aldrig tidigare hade nyheter varit så angeläget berörande, som om dessa nyheter för första gången verkligen handlade om något för oss framför TV-apparaten. Nyheterna hamnar aldrig i rummet. De stannar kvar i TV-apparaten. Som om ... men då vid Estonias förlisning var det som om nyhetsförmedlaren talade till just oss. Mormor var borta. Mamma död!

Alla är små då något allvarligt drabbar. Till en början små. Mina barn var små med tvingades bli stora snabbt. För förlisningen fick vår familj att gå över styr. Det är sådant som händer. Saker går över styr. Människan är liten. Orkar inte.

Min son satt vid TV´n och försökte förstå vad Estonia handlade om. Han var alldeles för liten för det. Jag förmådde inte förklara. Så kom kungen och talade till människorna, om förlisningen, om allvaret, om trösten. Som bomull för en stund runt ett litet barns hjärta och oro kom orden in till min son.

- Mamma! Kungen har berättat för mig! sa min son. Kungen sa att jag fick vara ledsen. Kungen ...

Då Tsunamin ödelade livsdrömmar tog jag initiativet till en film - BARNS SORG ÄR RANDIG - och på mycket kort tid, nästan fem dagar, spelade vi in en film som sändes gratis till varenda grundskola i Sverige - idag förstår jag nästan inte hur vi lyckades. Samlade krafter är samlade krafter. Jag ringde kungahuset - min sons ord om hur kungen tröstat honom ringde i mina öron - vi blev mottagna. På mycket kort varsel fick vi komma med vår kamera, våra frågor, för ett stillsamt samtal kring barns sorg och verklighetens påtaglighet. Jag glömmer aldrig det. Mitt i det svåra.

Hopp behövs alltid. Vi måste se till att värna om hopp. Det är nästan en vuxen skyldighet. Nästan en rättighet för barn. Någon som tror på möjligheter, tror på framtid och ibland - ställföreträdande hopp om barnet självt!

Anne-Marie,
som högtidligar en del saker och vädjar om det naiva hopp som ibland måste trotsa den faktiska verkligheten.

Kommentarer
Postat av: LenaA

Det känns som om det är viktigt att kommentera det här. Men jag är också utan ord. Men jag hör. Och håller med.

2008-12-26 @ 10:09:13
Postat av: Marie

Jag är en god vän - jag har två öron och en mun ...

Postat av: Killfröken

Instämmer i det LenaA skriver - det känns viktigt att kommentera samtidigt som tidernas tunghäfte slår mig.



Jag tycker om raden med "kungen har berättat för mig".



//K

2008-12-26 @ 19:41:45
URL: http://killfroken.se
Postat av: IT-mamman

Vad skönt att det finns sådana som tar tag i det viktiga!

2008-12-26 @ 20:33:42
URL: http://www.itmamman.se
Postat av: Kersti

Det är inte naivt, det är livsnödvändigt. Själva kärnan i tillvaron. Att hoppas är att leva. Jag hoppas med dig vännen.

2008-12-26 @ 21:44:32
URL: http://plommenad.blogg.se/
Postat av: Haydee

"Imponerande" är ordet som jag tänker på när jag läser det här. Imponerande för att du skriver det. Imponerande att du gjort vad du gjort. Du är imponerande Anne-Marie. Jag hoppas att du vet det.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback