Samtalets tidförskjutning
Runt mitt köksbord samlas först min son, sedan hans bästa vän, sedan en annan vän, sedan ...
Jag är bland grabbarna. Grabbarna tycker jag är fin (Cornelis Vreeswijk) och påminner om att jag en gång var deras Mammari. En hederstitel. Nu sitter de här betydligt äldre. Nu tycker de att jag är en blåögd person. Det handlar om att jag ser ut över världen med mina en aning äldre ögon - de ser ut över världen med deras drygt hälften så gamla ögon. Vi ser inte samma sak. Jag vill se det goda, och kanske att jag tvingar in min syn efter det, de ser det hårda, tuffa och ganska kalla och riktar in sin livsinställning mot att möta just det. De är också framtidsskapande - de lägger ut sina planer och livsmål över mitt lilla bord. Snart ryms inte ideerna på den lilla ytan. För idéerna är stora och faktiskt väldigt möjliga. Mina framtidsplaner är av tystare art - jag vill skapa ett gott lärande klimat för den lilla människan. Jag inser att jag har massor att göra. För min ålder förskjuter mig från nuets verklighet.
Hur ska jag tänka? frågar jag mina grabbar runt bordet.
- Som du har gjort, svarar de med dåtidens ord.
Jag vill inte göra något som är gjort. Jag vill göra något som inte är gjort. Jag vill göra något som sträcker ut sig mot det okända. Det som liksom breder ut sig i mötet här och nu.
Jag försjunker i små tankar. Det sticker till i mitt mammahjärta. Min son är min son men nu är han helt sig själv. Ett av de mest naturliga livsmålet står framför mig.
- Morsan! säger min son och håller sina långa, starka armar om min så mycket spädare kropp, böjer sig ned och lägger en kind mot min kind, viskar
- Jag är vuxen nu!
Anne-Marie
Jag är bland grabbarna. Grabbarna tycker jag är fin (Cornelis Vreeswijk) och påminner om att jag en gång var deras Mammari. En hederstitel. Nu sitter de här betydligt äldre. Nu tycker de att jag är en blåögd person. Det handlar om att jag ser ut över världen med mina en aning äldre ögon - de ser ut över världen med deras drygt hälften så gamla ögon. Vi ser inte samma sak. Jag vill se det goda, och kanske att jag tvingar in min syn efter det, de ser det hårda, tuffa och ganska kalla och riktar in sin livsinställning mot att möta just det. De är också framtidsskapande - de lägger ut sina planer och livsmål över mitt lilla bord. Snart ryms inte ideerna på den lilla ytan. För idéerna är stora och faktiskt väldigt möjliga. Mina framtidsplaner är av tystare art - jag vill skapa ett gott lärande klimat för den lilla människan. Jag inser att jag har massor att göra. För min ålder förskjuter mig från nuets verklighet.
Hur ska jag tänka? frågar jag mina grabbar runt bordet.
- Som du har gjort, svarar de med dåtidens ord.
Jag vill inte göra något som är gjort. Jag vill göra något som inte är gjort. Jag vill göra något som sträcker ut sig mot det okända. Det som liksom breder ut sig i mötet här och nu.
Jag försjunker i små tankar. Det sticker till i mitt mammahjärta. Min son är min son men nu är han helt sig själv. Ett av de mest naturliga livsmålet står framför mig.
- Morsan! säger min son och håller sina långa, starka armar om min så mycket spädare kropp, böjer sig ned och lägger en kind mot min kind, viskar
- Jag är vuxen nu!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback