VAD TÄNKER VI PÅ



Denna bild får mig att tänka. Illustrationen gör ont. Illustrationen får mig att tänka på gränser och begränsningar. Jag klär denna illustration i många ord och i fler situationer än vid första anblickens förfäran och förvåning. Jag börjar hitta på. Men jag har ett fokus i den illustration jag betraktar.

Jag ser skydd, jag ser begränsningar, jag ser åtskillnad, jag ser fångst, jag ser förtunning, jag ser brist på liv, jag ser vilja, jag ser värme, jag ser behov, jag ser en fågel, jag ser ett ljus, jag ser en betraktare, jag ser en mening, jag ser fler betydelser... jag ser kommunikationslåsningar, jag ser möjligheter för någon utifrånagerande...jag hör tystnad, jag hör ingenting, jag tänker... jag är den där som är utanför... betraktaren.

Om jag då klär illustationen i ord förändras den.



Låt säga att fågelns namn är Ikaros... och säg nu att Ikaros är visionär och vill lära sig att flyga.. att Ikaros tror sig kunna flyga upp till solen... och .... ja myten bränner sönder vingarna, smälter ned dem... men att någon hindrat framfarten och försöker hindra Ikaros genom att inte låta Ikaros ens pröva... vilket i så fall skulle innebära att myten inte skulle lära oss någonting alls... utan sätta igång oss andra att tänka... kanske vi kan flyga till solen...



Låt säga att jag ser ett experiment i en forskares rum.... låt säga att forskaren ska undersöka vilken låga som dör först, den brinnande lågan eller livslågan i fågeln...



Låt oss säga att vi tänker på kärleken hos den som älskar men inte når sin kärleks hjärta, där längtan hålls ensam och värmen hålls bortom. Låt oss tänka det åtskiljda.



Låt oss säga att jag berättar om fågeln som hade för litet utrymme och att vindarna utanför var isande kalla... och den livsviktiga värmen var inkapslad av någon som inte ville dela med sig....



Låt oss säga att det bara är en bild av något helt annat. Istället för ljus och låga är där en jordglob och istället för en fågel är där en marsmänniska...



Låt oss säga att någon vill skydda genom att inte låta det bli möjligt att pröva... och stänger in den som vill uppleva upplysning och håller kunskapens ljus långt ifrån den som vill lära...



Låt säga att det inte går att se ut utan bara se in i dessa kupor och att den lilla fågeln ser sig själv och inte ljuset.


Men varför står dessa två kupor på ett bord?
Vad vill bilden säga oss, vad säger den dig?

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Anonym

Usch så hemska bilder de med fågeln o. ljuset.De båda är vackra i sig men oj,oj så instängd den stackars fågen är. Släpp genast ut den!! Låt den få frihet! Den frihet som han förnimmer i det sken som ljuset ger.Bort med kupan som hindrar ljuset att dela med sej av den energi som endast ett levande ljus kan åstadkomma. M.

2008-08-17 @ 16:26:21
Postat av: Mats

Jag ser en bild av den grymma pedagogiken. Ingen av barnen som bevittnar experimentet kommer att glömma händelsen. Alla medel är tillåtna - allt för att fånga intresset.



Jag tänker också att det är ovanligt att se en bild utan utveckling - hur slutade det? Måste jag själv visualisera fågelns lidande?



Eller är det bara en bild...



ha det bra!

Postat av: thord wiman

Hej!



För mig gestaltar bilden något mycket farligt och tragiskt - en separation - människan har i aningslöshet, kanske ful hybris eller i något tillstånd av ackumulerad teknisk berusning inbillat sig att vi på något vis skulle "stå över naturen" - makalöst dumma, groteska tanke!



Människan är en oskiljaktig del av naturen och kan inte långsiktigt leva utanför dess ramar - istället för att dela, ingå i naturens obevekliga kretslopp har vi gjort vårt val att med små, små steg fortsätta mot ekologisk katastrof som stumma betraktare medan själen gnyr.



Ständigt, ständigt känns det som att naturen drar sig tillbaka, som i Siv Arbs dikt.



"Träden fanns här alldeles nyss.

Jag hörde regnet sjunga i löven

och forsa ner längs stammarna

men nu är träden på väg bort.

Rötternas mörka slingor skjuter upp

förenas i paniska omfamningar.



Likaså gräset fanns här nyss.

Jag hörde regnet plaska mot marken

men nu är gräset på väg bort

varje strå tvinnas samman

till häftigt rullande klot.



Jag ser att naturen drar sig tillbaka.

Jag står vid fönstret alldeles stilla.

Sekunderna slår hårt under huden;

nu vet jag

att det omöjliga, det otroliga, det gro-

teska, det som inte kunde hända, har hänt.

Landskapet, jorden, skövlas utan rimlig an-

ledning och ännu står jag som fast-

naglad

men jag vet att jag snart

måste ut ur mitt hus

och tala om rädsla och uppror.

2008-08-17 @ 20:46:40
Postat av: Anonym

Hej Thord, Hej Mats, Hej M,

Jo det är något i illustrationen som oroar och berör. Det går att använda illustrationen till många diskussioner. Jag önskar att vi lyfte på locken och befriade... och lät saker och ting vara där de hör hemma, utan att stänga in och begränsa. Med vänlighet Anne-Marie

2008-08-17 @ 21:18:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback