De inte sedda
Anne-Marie
UTFRYST SKOLMINNE
Familjen hade flyttat, pappa var död och begraven, nytt boende och ett behagligare sådant. Ett vackert radhusområde intill vattnet, barn på gårdarna, lekar och sparka burken varje kväll. Barnens rike. Allt kunde ha varit ett paradis om inte. Högt uppe på kullen låg skolan som under några år skulle bli mitt tysta helvete. Jag började en ny skola, i en ny fyra.
Jag var en glad flicka, men mitt skratt tonande en aning i moll. Pappa lyste närvarande i det mesta. Jag var sårbar men bar min sårbarhet utan att förstå hur synlig den var. Jag bar frågor som jag aldrig ställde. Jag sökte svaren utan att uttala frågorna. Jag ställde aldrig frågorna till någon. Jag anpassade mig till de vuxnas tystnad. Inte fråga. Inte fråga. Inte fråga.
I skolan var det till en början rasternas lek och grupparbeten i klassrummet. Men från en dag till en annan var jag inte längre välkommen till min klass. Det tystnades runt mig. Jag valdes sist. Jag stod plötsligt längst bak i alla led. Till matsalen sprang alla förbi mig. Skorna hittade jag inte i korridoren. Min jacka låg trampad på.
Tystnaden blev långvarig. Första dagen var lång och obegriplig, första veckan likaså, men den andra månaden visste jag att denna tystnad - den skulle bli lång. Första terminens jullov betydde en frist. Skolstarten på vårterminen betydde repris på samma, mer av samma, ytterligare mer av samma. Tystnad. Trampad jacka. Ensam.
Jag gick ensam. Ensam hem från skolan bakom grupperna som skrattade högljutt där man höll varandra under armarna. Det var bättre att gå lite efter än gå lite framför. Aldrig gå framför en grupp, alltid gå bakom den. Så många strategier jag utvecklade; märkas lite mindre, inte utsätta sig, inte märkas alls och inte dra till sig uppmärksamhet. Och så detta att skydda andra. Jag berättade inte för någon därhemma. Inte lägga börda på. Inte berätta. Inte berätta. Inte berätta.
Tystnaden var total. Överallt var det tystnad.
Tystast var jag. Tystare än tystast. Det jag var med om omslöt jag i mig själv. Knäpp tyst.
En dag skulle klassen diskutera klassfest.
På rasten hade klassfestgruppen erövrat klassrummet.
Då vi andra släpptes in kunde vi läsa på tavlan:
VI VILL HA KLASSFEST
ALLA SKA KOMMA!
ALLA UTOM ANNE-MARIE
Jag läste med heroiska ögon.
Och - jag minns lättnaden!
Orden var sanna.
åh Äntligen!
Nu äntligen, nu skulle läraren äntligen få syn på, kunna hjälpa, lyfta en aning på mina bördor.
Nu... Nu... Nu!
Allt mitt hopp fanns i orden på tavlan.
Jag längtade efter läsaren. Jag längtade efter läraren! Nu...
Jag blundade då läraren kom in i klassrummet.
Jag minns att mitt hjärta slog hårt i mitt bröst. Jag minns att jag...
Läraren gick med bestämda steg fram till tavlan, läste det som stod skrivet, vände sig mot klassen;
- Det är klart att vi ska ha klassfest!
Inget mer.
Inte ett ord mer. Inte någon åtbörd, inte någon åtgärd, inte någonting utan bara massor av ingenting. Och utan några riddare, hjälpare eller rättskipare fortsatte mitt tysta liv som om ingenting hade hänt. Jag väntade en dag, två dagar, tre dagar, fyra veckor, två månader tills jag slutligen bara ställde mig upp och inför alla klasskamrater sa:
- Nu får det ta slut. Nu jäklar få ni lägga av! Jag är trött på det här! Nu får ni sluta!
Då... då vände det... Jag var fri.
Ryggdunkarna och hopprepsinbjudan.
Allt vände... allt vände mot nästa offer...
Det blev G. G döptes snabbt till Knappen.
Från en dag till en annan utesluten.
Anne-Marie
MOBILEN - TACKoLOV
Anne-Marie
2,5 MIL IFRÅN DOMSTOLEN
inför en rättegång...i Amerika...
- 2,5 mil från domstolen ska du börja uppföra dig som om du satt i lokalen - domstolsmässigt.
OJ tänkte jag.
- 2,5 kilometer från skolan ska du börja uppföra dig som du satt i klassrummet - skolmässigt.
Jag tror det är så här ... eleverna går hemifrån... som ungar till en mamma och pappa
...de ser en liten unge gå iväg...och 2,5 kilometer ifrån skolan börjar ungarna klä sig i de förväntningar som väntar...skolkulturen...grupptrycket...rolltagandet... och förhoppningsvis är det gott.
Om det inte är det... så ska det bli det.
Anne-Marie
ORDBOK OCH PLÅSTER
DET YTTRE PLÅSTRET
NÄR DU SÄTTER PÅ ETT PLÅSTER PÅ NÅGON ELEV - NÅGON LITEN MÄNNISKA - NÅGON VUXEN - NÅGON SÅRAD - SÅ SÄNDER BÄRAREN DIN OMSORG - PLÅSTER ÄR EN LITEN LAPP SOM SYMBOLISERAR OMSORG OCH NÄRVARO.
DET INRE PLÅSTRET
DET INRE PLÅSTRET SOM DU LÄMNAR DEN SÅRADE - ÄR KANSKE SAMMA SAK - MEN ÄR INTE EN LAPP UTAN ETT ORD - SOM BÄRS OMSORGANDE INOMBORDS.
EN PLÅSTERASK KAN VARA EN ORDBOK MED VÄNLIGA ORD...
Anne-Marie
SITTA PÅ SKAMBÄNKEN...
När jag slår i ordböcker kring skamvrån hittar jag synonymen SKAMBÄNKEN.
Det märkliga med mina ordböcker är - att de faktiskt understryker i sina förklaringar
att detta är ålderdomliga uttryck.
Kan vi inte, snälla, rara, bästa, alla vi som är runt barn, fortsätta den resan ifrån orden. Inte göra dem dagsaktuella igen.
Anne-Marie
_______________________________________________________________________________
KÄLLA;
Ord för ord - Norstedt & Söners Förlag, något ålderdomlig utgåva 1977. Ska gå till bokhandeln imorgon och studera nytryckta ordförordböcker...känns angeläget!
ASTRID LINDGRENS SNICKEBOA - EN PLATS ATT DRA SIG UNDAN I
Det är snickeboa.
Men där är Emil är skyddad där från en vansinnigt arg pappa. En plats att dra sig undan det stora dånet från den vuxne. Väl därinne kan Emil regla själv. Väl därinne kan han sitta och tänka för att han själv vill det. Väl därinne är stunden kreativ. För visst är det så - det blev väldigt många gubbar av tänkarstunderna. Astrid Lindgren visste vad hon skrev och hur hon hyste barnet. Denna skamvrå är ingen skamvrå. Det är en plats att göra tänk i, och en plats att få vara ifred i, skydda sig mot vuxna som ....
Vägen till Snickarboa är inte lång... Vägen ut ur Snickarboa är inom ramen för fantasin..platsen i Snickarboa är kreativ... och där, där, där, mår den som är arg gott... och den som är arg utanför också... ibland måste man skiljas dem åt...de som är ilskna och arga ... för att skapa en liten paus...
Pausen är aldrig fel. Skammen hör inte ihop med pausen ifrån... skammen kommer ges från någon som inte förstår... namnger fel... och ser med blinda ögon...
Emil är aldrig övergiven.
Men på en bänk i ensamhet...
Anne-Marie
GENSVAR FRÅN EN BLOGGARE... BLIR EN EGEN BLOGG
Hej Anne-Marie
Har besökt din blogg ett tag nu och hittade hit mest av en slump. Det är jag riktigt glad över. Det är sällan man får läsa och känna så mycket klokskap när det gäller skolvärlden och om arbetet med eleverna. Min uppriktiga tanke är att fler lärare borde vara och tänka som du. Då skulle skolan kunna bli ett riktigt bra ställe för kunskap, lärande, respekt och ödmjukhet.
Mina erfarenheter av skolan då mest när det gäller ett par av mina egna barn är inte så ljusa dessvärre. Lärare är inte heller alltid så trevliga och sunt tänkande som du...jag drar absolut inte alla över en kam här men det finns lärare som agerar mycket märkligt tyvärr och det finns skolor i min lilla stad som absolut skulle behöva ett besök av dig.
Jag har en dotter som under sina tre år i högstadiet blev kallad de mest vidriga saker...dum i huvudet, störd, sjuk, korkad osv. En lärare lovade henne att han skulle se till att hennes liv blev ett helvete...en annan hävdade att hon behövde psykhjälp...då var hon tretton år och ny i klassen.
Nåväl denna unga dam som blev hånad och förlöjligad av vuxna gick ut Naturvetenskapliga programmet med mycket bra betyg, pluggar nu på högskolan i E-tuna, har två gånger under den tidiga grundskolan fått höra att hon eg skulle hoppa över en klass för att hon låg så mycket före sina klasskamrater men i högstadiet blev hon idiotförklarad! Är det inte märkligt ändå?
Nu pluggar hon och skriver för en ny tidning som snart ska komma ut men hennes minnen av högstadiet sitter i fortfarande...då rasar självförtroendet och hon kastas tillbaka till högstadietiden och förnedringen hon fick utstå där.
Hennes gymnasietid blev de första åren en kamp för att ta tillbaka självrespekten, känslan av att duga samt att åter kunna lita på lärare...
Därför blir jag så glad när jag läser och känner din djupa respekt för barn och deras skolgång...för att du ser det lilla som kan bli stort, för att jag ser att du tar tillvara på eleven...Det är viktigt...mycket viktigt.
Så det här är en blogg jag kommer att besöka med jämna mellanrum med glädje över dina ord här.
Du har min djupaste respekt.
MVH Ann
Jag svarar tänkande:
En kränkning är en kränkning är en kränkning. Det krävs mycket, mycket, mycket av den som blivit kränkt att återfå sitt förhållande till omvärlden. Jag tror på lärandet som en helhet. Att få vara, duga som den man är, och erkänd för det man kan, för sin vilja, och för sina drömmar om framtiden... det är en rättighet. Mänsklig. Och vi är människor.
Jag tror envist på det lilla och den lilla. Jag tror envist på ömsesidigheten i alla processer. Ansvaret för och ansvaret till - det gemensamma.
Om din dotter - en varm hand på hennes kind!
Anne-Marie
NÄTET, HIVMANNEN, BARNEN...
Jag blir bara bedrövad. Hur skyddar man? Hur gör vi barnen med skyddade? Hur gör vi?
När nu HIVmannen huserat fritt bland unga flickor måste vi tänka hur vi kan agera. Jag är inte van att vara ute i den stora anonyma världen, en tummelplats för de som har mörka avsikter, men också för de som har vanliga tankar...
ett vågspel.
Unga människor prövar gränser. Men var är gränserna? Och varför är de så lätta att överskrida? Varför fungerar inte skyddet? Vi vuxna måste ta på oss ett större ansvar. Vi måste våga säga som det är. Vi måste det. Vi måste agera gräns och skydd. Gränsen är ett skydd.
Aftonbladet skriver idag om hur vi kan göra.
Det faller ett stort ansvar på föräldrarna. Det är viktigt att föräldrar talar om, frågar, gör sig påminda, stänger av, undrar nyfiken, tar del av - och i allt vad deras unga växande barn gör.
När jag frågar mina unga människor, de som är runt omkring mig, kan jag ibland skrämmas av det blåögda. Inte hos dem, utan hos oss vuxna. Hur ser vi? Vad vet vi? Hur vill vi se? Vad väljer vi bort? Varför tror vi inte att det också angår våra barn? Varför tror vi bara på det vi själva kan?
Det är så lätt att slå på datorn, göra sig till en levande person mot någon annan där ute. Kanske är vår kontakt med de som växer upp lite för liten. Vi tar oss inte tid. Det handlar om att äta middagar ihop, prata och göra sällskap en stund, alldeles intill, och inte lite då och då, utan alltid.
Det går också att:
* titta på de www adresser som nätanvändaren varit inne på tidigare. De kommer upp om man klickar på nätadresser. Där finns mycket information att hitta. Det går också att titta in i dessa världar genom att gå in på någon adress för att se vilken värld som innesluts där.
* det går att närvara, störa och finnas intill när barnet, tonåringen, bygga in ett raster...
förstärka gränserna...
Jag tycker frågan är så viktig - Nätvärlden är ett mellanrum för allt - ett mellanrum som är stort.
Frågan är vem som är naiv?
Anne-Marie
SJÄLVKÄNSLA...
skrev jag i min svarta anteckningsbok!
Jag tror att jag lyssnade på Jesper Juul.
Jag är rätt säker på det.
I hans sällskap vissnar inte förhållningssättet.
Anne-Marie
DET GÅR INTE ATT BLUNDA...
Det går inte att blunda för vissa saker.
Anne-Marie
MICHELLE MAGORIAN - STARK NOVELL
MICHELLE MAGORIAN - PÅ DJUPT VATTEN - Novellen NO PROBLEM
Det finns en novell jag tycker mycket om.
Det jag tycker om läser jag högt.
Denna novell betyder en timmes högläsning.
Bör vara en hel timmes läsning.
Innanläst av läraren.
Högläst för eleverna.
Inlevande och utlevande.
En novell. NO PROBLEM.
Den handlar om en pojke, vänskap,
icke vänskap, mobb och osanna vänner.
Det handlar om ett bad, en simhall,
ett evigt simmande i en ohållbar situation.
Det finns någon där, det finns någon
som ser och följer, deltar och väntar.
Att simma sig till insikt,
det kräver ett marathonlopp,
en liten pojke simmar sig fram
och erövrar värdighet och självstyrka,
intill en oväntad vänskap...
där han själv blir den vän
han vill vara...
STARK - STARK BERÄTTELSE om ett barn, en ungdom, - som passar från årskurs fem till - ingen övre gräns.
Anne-Marie
TV-SOFFANS DISKUSSION - NÄTMOBBING - 24 maj 2007
Lotta Gröning, Marcus Birro och Karina Lassbo diskuterar nätmobbing på bloggen:
JAG PUNKTAR NED DERAS INLÄGG OCH ERFARENHETER
- den anonyma möjligheten
- mellanstadiekränkningar - du är ful, tjock...
- hot
- åtalsbara kränkningar
- ovärdig ton i offentliga sammanhang
- hot om fysiskt våld
- allmän tråkighet
- denna typ om mobbing finns överallt i alla former i alla världar
- svårigheter att skilja mellan sak och person
- synd att tystna i offentliga rum
- förtal och hotelser är inte konstruktiv kritik
Jag fastnar för vad en av de i soffan namngav som MELLANSTADIEKRÄNKNINGARNA - detta ord som jag inte tidigare har hört. Det är kränkningar av det slag - du är tjock, du är ful, du har inte, du passar inte..
Och jag tänker...
Mellanstadiet är en utvecklingsplats - från barn till tonåring - och kroppen hamnar i sitt eget smärtsamma ljus. Den växande tittar på sig själv, på andra och viljan att likna är stor. Här i denna ålder sluts också det spontana en aning - det pratbara tystnar - och görs oåtkomligt för de vuxna. Trots att behovet är mycket stort att få prata och ge uttryck för sina inre funderingar.
Anne-Marie
ELEVBILD - ENSAM STOL - FÅR ILLUSTRERA DAGENS ÄMNE
EN STOL FÖR ENSAMHET
Anne-Marie
LÄSA TIDNING...OM MOBBING PÅ NÄTET
Dagens tidningsläsande genererade teckningar - scrolla ned i bloggen - kring hur barn och unga använder nätet. Detta är ett svårt dilemma. Mobbingen flyttar från skolgården in i nätverket...och där är inga vuxna. Klassrummet är oftast den sista plats där mobbing visas, varför läraren kan vara den som sist får kunskap om. Men skolgården, rasten, korridoren skapar synlighet, vilket betyder att vi måste vara där, mitt i, för att förstå, för att se och för att förhindra och skydda.
Men om då allt förflyttas från det synliga in i det osynliga... hur gör vi då? Var kan vi vara? Hur förstår vi? Hur ser vi?
Skolan har ansvaret tillsammans med föräldrarna, men också tillsammans med eleverna. Vuxna utgör också modeller då det gäller att intressera sig för...så undervisning, kunskap om, frågvishet, nyfikenhet, gemensamt lärande... och samtal om...är lika viktigt i skolan som i hemmen.
Anne-Marie
UNGDOMARS BILD PÅ NÄTET
KÄLLAN för min bild syns i bild. Det viktiga är inte bilden - utan vad bilden skapar.
Anne-Marie
MOBBING PÅ NÄTET
Läs vidare i SvD onsdagen den 23 maj 2007. Jag behövde åskådliggöra informationen. Ibland blir det tydligare i bild än i siffror.
Anne-Marie
MOBBING PÅ NÄTET
Dagens Nyheters tar idag upp det viktiga och osynliga näthatet i dagens ledare signerat Karin Rebas. Ett ämne som måste diskuteras - också därför att nätmobbing är omfattande bland elever - ett mycket svårt ämne.
Det är en svår och nödvändig läsning jag befinner mig i denna morgon. Karin Rebas hänvisar till den amerikanske psykologen John Suler som givit näthatet ett namn - ONLINE DISINHIBITION EFFECT - den ohämmande online effekten.
Vad inbegriper begreppet Online Disinhibition effect:
* anonymiteten
* osynligheten
* tidsglappet
* avsaknad av omvärldsförståelse
* uppfattningen att nätet är en lekplats
* brist på autoriteter
Avsändaren är anonym. Anonymitet skapar ett gränslöst frirum för ansvarslöshet.
Ansvar hör samman med gränser och syn på människan, sin nästa.
Vilken roll har inte skolan?
Vi måste, tillsammans med föräldrar och andra vuxna, vara vägvisande auktoriteter som understödjer
och främjar gränser för att möjliggöra för våra unga att bygga in gränssättande ansvarstagande -
en slags inre röst - som gör sig påmind vid etiska dilemman där människan måste lysa igenom.
Jag tycker det är oändligt svårt när föräldrar berättar att elever får elaka sms och
sin maillåda fylld av mobbingliknande brev. Det är en dold värld som inte syns i
klassrummet.
Jag är också en nybloggande lärare. Jag funderade noggrant innan jag valde att börja blogga.
Denna okända värld har givit mig oändligt många nya tankar. Det är en värld som inte syns men
har en enorm sfär. Den är där jag befinner mig fantastiskt spännande. Jag besöker andra som
bloggar - de vill gott i en vänlig värld - goda intentioner - men där många både vädjar och uppmanar -
skriv ett vänligt svar. Snälla!
Jag skulle önska - men detta är en omöjlig önskan om det goda - att denna vädjan absolut inte
behöver uttryckas alls. Utan att avsändaren, om än så anonym, förstår att det sitter en läsande
mottagare - en människa på andra sidan om orden.
Det som ska sållas, filtret, bör ägas av sändaren!
Anne-Marie
gå vidare till
RÄDDA BARNEN -
www.rb.se
och BRIS
www.bris.com
samt till Microsoft som har en guide till rastvakter på den interaktiva skolgården
www.microsoft.se
och gå till källan för detta inlägg:
www.dn.se
HÖGLÄSNING - MAGORIAN: PÅ DJUPT VATTEN
Novellen No Problem tar en timme att läsa och en lång tid att tänka kring. En allvarlig text om att övervinna något svårt. Och hitta vänskap där man inte trodde att den fanns.
Anne-Marie
Michelle Magorian: På djupt vatten, 1992 och Novellen NO PROBLEM