UTFRYST SKOLMINNE
Familjen hade flyttat, pappa var död och begraven, nytt boende och ett behagligare sådant. Ett vackert radhusområde intill vattnet, barn på gårdarna, lekar och sparka burken varje kväll. Barnens rike. Allt kunde ha varit ett paradis om inte. Högt uppe på kullen låg skolan som under några år skulle bli mitt tysta helvete. Jag började en ny skola, i en ny fyra.
Jag var en glad flicka, men mitt skratt tonande en aning i moll. Pappa lyste närvarande i det mesta. Jag var sårbar men bar min sårbarhet utan att förstå hur synlig den var. Jag bar frågor som jag aldrig ställde. Jag sökte svaren utan att uttala frågorna. Jag ställde aldrig frågorna till någon. Jag anpassade mig till de vuxnas tystnad. Inte fråga. Inte fråga. Inte fråga.
I skolan var det till en början rasternas lek och grupparbeten i klassrummet. Men från en dag till en annan var jag inte längre välkommen till min klass. Det tystnades runt mig. Jag valdes sist. Jag stod plötsligt längst bak i alla led. Till matsalen sprang alla förbi mig. Skorna hittade jag inte i korridoren. Min jacka låg trampad på.
Tystnaden blev långvarig. Första dagen var lång och obegriplig, första veckan likaså, men den andra månaden visste jag att denna tystnad - den skulle bli lång. Första terminens jullov betydde en frist. Skolstarten på vårterminen betydde repris på samma, mer av samma, ytterligare mer av samma. Tystnad. Trampad jacka. Ensam.
Jag gick ensam. Ensam hem från skolan bakom grupperna som skrattade högljutt där man höll varandra under armarna. Det var bättre att gå lite efter än gå lite framför. Aldrig gå framför en grupp, alltid gå bakom den. Så många strategier jag utvecklade; märkas lite mindre, inte utsätta sig, inte märkas alls och inte dra till sig uppmärksamhet. Och så detta att skydda andra. Jag berättade inte för någon därhemma. Inte lägga börda på. Inte berätta. Inte berätta. Inte berätta.
Tystnaden var total. Överallt var det tystnad.
Tystast var jag. Tystare än tystast. Det jag var med om omslöt jag i mig själv. Knäpp tyst.
En dag skulle klassen diskutera klassfest.
På rasten hade klassfestgruppen erövrat klassrummet.
Då vi andra släpptes in kunde vi läsa på tavlan:
VI VILL HA KLASSFEST
ALLA SKA KOMMA!
ALLA UTOM ANNE-MARIE
Jag läste med heroiska ögon.
Och - jag minns lättnaden!
Orden var sanna.
åh Äntligen!
Nu äntligen, nu skulle läraren äntligen få syn på, kunna hjälpa, lyfta en aning på mina bördor.
Nu... Nu... Nu!
Allt mitt hopp fanns i orden på tavlan.
Jag längtade efter läsaren. Jag längtade efter läraren! Nu...
Jag blundade då läraren kom in i klassrummet.
Jag minns att mitt hjärta slog hårt i mitt bröst. Jag minns att jag...
Läraren gick med bestämda steg fram till tavlan, läste det som stod skrivet, vände sig mot klassen;
- Det är klart att vi ska ha klassfest!
Inget mer.
Inte ett ord mer. Inte någon åtbörd, inte någon åtgärd, inte någonting utan bara massor av ingenting. Och utan några riddare, hjälpare eller rättskipare fortsatte mitt tysta liv som om ingenting hade hänt. Jag väntade en dag, två dagar, tre dagar, fyra veckor, två månader tills jag slutligen bara ställde mig upp och inför alla klasskamrater sa:
- Nu får det ta slut. Nu jäklar få ni lägga av! Jag är trött på det här! Nu får ni sluta!
Då... då vände det... Jag var fri.
Ryggdunkarna och hopprepsinbjudan.
Allt vände... allt vände mot nästa offer...
Det blev G. G döptes snabbt till Knappen.
Från en dag till en annan utesluten.
Anne-Marie
Hur kunde du, i all denna kompakta tystnad och utfrysning få kraft och mod att ställa dig upp??!!! BRA GJORT!!
Här ett citat som poppade upp när jag läste din blogg:
"Mod är inte alltid högröstat. Ibland är modet den stilla röst som vid slutet av dagen viskar: "Jag försöker igen imorgon". Mary Anne Radmacher
Starkt och jag kan inte låta bli att tänka på läraren, hur hon/han kunde låta detta gå förbi. Och samtidigt vet jag ju att det inte alls är ovanligt än idag...
Hej du anonym... mod handlade det inte längre om, mod är att varje dag gå till skolan, det är det modigaste man kan göra, gå dit varje dag, gå dit, gå dit, gå dit, att slutligen ställa sig upp handlar om ren och skär överlevnad. Minns de modiga eleverna som trots allt går till skolan. De är de modigaste människor jag vet. Det är ett annat perspektiv som vi kunde lyfta i skolan, inte att de är offer, utan modiga. Det räcker för övrigt att en enda person sluter sig samman, en endaste, ibland bara en blick. Man skyr också stigmat.
Ann;
Läraren hade inga redskap. Men därmed bidrog hon till att mobben flyttade runt i klassrummet. Alla var därmed möjliga för ett utanförskap... så var villkoren.
Anne-Marie,
som uppskattar att ni läser så värdigt men allvarliga berättelse.
Jag tänker... och jag funderar på om jag som lärare..Det öppna klimatet som man vill skapa i klassrummet... glömmer jag någon?...Ser jag alla?...Vad mer kan jag göra?...
Jag vill veta,hur kan jag få ett svar?
Viktigt, Viktigt, Viktigt!!!!...att vuxna lärare som varit med om detta aldrig glömmer känslan att vara utanför! ....och att de vågar ta upp det i kollegiet och prata om det så att alla lärare blir medvetna om att detta sker. Vågar vi prata ärligt om sådana här saker vågar vi också använda varandras fungerande verktyg för att motverka liknande händelser i framtiden.
Din text skulle jag vilja använda på min skola som en start till dialog om hur verkligen för våra elever kan vara idag - på vår skola. Kanske kan vi tillsammans förändra så att blivande utsatta elever inte blir utanför utan får vara med i den självklara, varma gemenskapen.
Lösningen för att motverka liknande händelser tror jag egentligen är ganska enkel - en öppen, medveten, ärlig dialog i klassrummet där en tydlig gemensam värdegrund finns. Enkel lösning - men ibland mycket svår att genomföra!!
Mod smittar - att vara rädd smittar också - vad man vill skall smitta kan man själv bestämma!
/Carina
CARINA,
VAR SÅ GOD - ANVÄND - Om jag får föreslå... ta också min text om mänskliga rättigheter i diktform... glöm inte upphovrätten... ange mitt namn. Anne-Marie
Asapasa,
Jag tror det viktigaste en lärare har att inse, vi som är där vi ser sist av alla, tyvärr, men när vi får vetskap måste vi med stöd och hjälp göra något. Det är hela skolans uppgift. En ensam lärare kan inte göra allt arbete, det måste finnas en väldigt klar linje vid skolan. Jag har som lärare upplevt när det inte är så, vilket gör att läraren får mycket svårt att klara sin uppgift. Kommunikation är AochO. Anne-Marie
Det är grymt, det är fruktansvärt det som en del barn tvingas utstå dag ut och dag in. Tänk vilken makt en lärare har att vända det till något bra. Eller att inte vända.
Och du har varit där. Är det därför du ser så bra och känner? Man skulle bara önska att denna närvaro och känslighet skulle utvecklas hos alla utan att vägen dit vore så brutal.
Hejsan IT-Mamman,
Jag tror det är många som inte vågar berätta. Jag är trött på att behöva skämmas för saker och ting, det är inte någon skam att bli utfryst, det är ett symptom på något, men symptomet kräver ett offer tror jag. Jag har varit där, jag var modig att gå dit varje dag, så ser jag på det, men det tog några år innan jag vågade axla modet och inte skulden. Anne-Marie
Helt riktigt, det är ingen skam utan ett symptom på något galet. Helt klart.
Tack - jag var inte beredd och är tagen. Måste fundera över vad det är för känslor som väcks. Var jag mobbad och utanför? Varför gör det så ont att tänka på den tiden.
Jag undrar över hur stor del av vår lärarkår som har varit utsatta och nu vill ge någon form av upprättelse åt de mobbade. Ibland kan revanschism vara bra. Ingen ska behöva gå igenom detta.
Tack en gång till!
Mats, Du berör något viktigt, om dessa saker hålls omedvetna och outtalade kan detta bidra till dolda förhållningssätt. Jag tror vi ska använda oss som källor, trots att det kan upplevas smärtsamt, men om vi inte låtsas om vilka historier vi själva har kan vi aldrig möta verkligheten som den ser ut. Men revanch...nej. Jag skrev tydligt att offret bara byttes ut... krafterna bland ungarna är starka. Den som sist får kunskap i klassrummet är dessvärre läraren själv.
Tack för att ni värdigt läser mina ord,
Anne-Marie
Slutet är det sorgligaste jag läst på länge. Hur det där helt irrationella hatet bara förflyttas. Modigt skrivet. Du blir bara bättre och bättre var dag som går. De senaste inläggen är enastående, liksom fotografierna.
Ann-Marie, den texten på svarta tavlan... man tror inte att det är sant! Jag väljer att tänka att det är andra tider nu och att varenda lärare idag skulle ha reagerat, suddat ut sista raden, tagit upp ett långt och ingående samtal med barnen om vad utfrysning är för något och tydligt markerat sin inställning.
Kan det inte få vara så ... ? All min sympati skänker jag dig... Get up, stand up: stand up for your rights!
http://www.youtube.com/watch?v=TL3rrYzf3oc
Tack Johanna,
Det var sorgligt, förskjutning och förflyttning, någon annan, alltid någon, utan att skonas. Därmed var alla offer.
Ulf,
Jag delar med mig av det här då jag har utrymme att göra det, jag var ensam då, men så är det inte längre,
man erövrar platser, såsom jag erövrade mitt klassrum en gång, det sorgligaste är att någon annan fick träda in i min roll, alltid någon annan.
Jag är glad att ni så vackert omfamnar mina ord.
Anne-Marie
Jag gråter - av sorg
jag knyter handen - av vanmakt
jag höjer den - av ilska
jag öppnar den - för förlåtelsen
Carina,
Alla viljor till brobyggen är förlåtelser i aktioner. Det finns alltid vägar tillbaka. Jag läste Loesje:
Om klyftan ökar måste bron bli längre.
Så ungefär.
Med värme över att få läsa dina ord, Anne-Marie
Kära, kära A-M
Jag ska berätta något som bara några få vet..shhh!
Jag var som du..en gång för länge sedan, utfrusen , hånad, bespottad....jag hade inte som du kraften, jag flydde istället in i mörkret......jag var en längre tid "den osynliga"...jag gjorde mig osynlig, kanske kanske skulle de låta mig vara då??
Så dumt så oerhört dumt, jag var nära att försvinna helt, inte bara utanpå utan oxå inuti - förlorad, för all framtid var inget som skrämde mig. Tvärtom, det tilltalade mig, inte förrän senare långt senare insåg jag hur djupt jag sjunkit, gud, jag ville bara dö....
Kanske kanske finns det ändå ngn sorts mening, jag vill försöka se mening även när det är som svårast...Jag hade ingen ..absolut ingen under så lång tid...Men mitt i alltihop hade jag turen att träffa en vikarie(!) som arbetade på mitt fritids under en kort tid....men hon satte spår i mig som jag bär med mig än idag :)
Hon .. jag minns inte hennes namn..typiskt! hon sade så mycket som jag tog till mig , men det som jag minns allra klarast är:
Alla har ett syfte, en mening Sara, ditt jobb är att hitta anledningen till varför just DU är här...hmm djupt jag vet men jag visste inte under så evigt lång tid, men det växte inom mig och en dag blev två och..ahh resten vet du ju,,,
Det finns så mycket hemskheter därute A-M men en av de värsta är nog att vara ensam i ett rum som är fyllt med människor!
Jag tackar dig för att du hade modet att berätta, jag brukar känna, när människor jag möter har ett band med mig...visste inte vilket som var vårt, nu vet jag och jag förstår varför du trollband mig från första stund....jag känner att du vet.
Låt oss gå ut och bekämpa det onda, i alla dess hiskeliga former..
Kram å Tack!
Sara ;)
När jag kom till Den Skolan var det en flicka i nian som inte ingick i sin klass.
Året efter var det en flicka i sjuan som hade samma beteende. Som gick i en klass med samma beteende, snarare. Båda klasserna hade haft samma lärare förut.
Då förstod jag att i precis detta nu finns det en elev i fyran som kommer att sluta ingå i sin klass ...
Men tydligen vägrade föräldrarna i den klassen att detta skulle ske och något hände.
Nej jag syftar inte på något som du ska känna igen. "Den Skolan" är bara en beteckning på "skolan X i Y". Kanske skulle ha formulerat mig så istället.