KYRKANS MÄN
Jag har föreläst i en kyrka i Stockholm. Där var alla svensklärare från världen samlade i Myndigheten för skolutvecklings ledning och där var jag. Då allt är över samlar jag ihop mig, plockar ihop mina saker under det att jag talar med dem som söker upp mig. Det är trevligt att vara uppsökt. Alltid roligt att tala med dem som har lyssnat. Så trevligt att man glömmer ett och annat. Jag glömde ett och annat.
Jag glömde adaptern till min bärbara dator. Det ställer till besvär. För inte nog med att jag glömmer ETT och annat, så glömmer jag ANNAT också. Jag glömmer att göra bäck-upper (försvenskat ord) på mina program. Så när jag är i Norge har jag ingen dator, och ett gammalt program i en liten minnessticka. Men alla mina ord är nya. Allting går. Allting går. Adaptern var väl omhändertagen, min uppdragsgivare hade säkrat den, och nu fanns den att hämta i kyrkans reception. Bara att hämta. Vilket jag bara kan någon morgon senare;
Jag måste erkänna att jag är en aning desperat då jag står utanför kyrklokalen och trummar hårt och envist med mina nycklar mot det stora fönstret, ivrigt spanande efter mänskligt liv därinnanför, inte en människa där, alla dörrar låsta... och om en timme ska jag föreläsa igen... jag rusar runt...knäpper med nycklarna i alla fönster... och ringer nummerupplysningen... som inte hittar något nummer, inte till någon vaktmästare... men .. jo titta här säger de hos nummerupplysningsbyrån... på kyrkans hemsida finns det namn... till vilka vill du bli kopplad...
- Till kyrkans män, svarar jag. Det är akut.
- Oj, akutnummer till kyrkan, det tycks det inte finnas här, svarar nummerupplysaren.
- Jo! Jo! Det måste det göra, Jag har ju träffat dem. Dom finns.
Nu hör jag hur tonläget i nummerupplysarens röst förändras, från det där vänliga till den där rösten som talar till en människa som tangerar en slags galenskap... men mycket lugnt frågar rösten nu...
- Menar du vaktmästarna?
- Ja, kyrkans män! Just dom! Dom menar jag, svarar jag så stressat att jag ... koppla mig bara... fort, det är akut!
Jag får tag i vaktmästarna, De två som så fint hjälpt mig för två dagar sedan. De skrattar välkomnande. De ler innanför glasrutan, håller upp båda dörrar, är vänliga och gentlemannaaktiga. Räcker mig genast min adapter och säger...
- Du behöver en kopp svart kaffe, slå dig ned en stund...
- Ja, hon måste få en macka också...
Varpå de dukar upp och slår sig ned... och jag får frukost och omtanke under 25 minuter. Värdefulla människor. Vänliga, glada och upplysande;
- Det är bra att vi har den där skylten med våra telefonnummer på anslaget vid dörren. Man kan ju nå oss enkelt och närsomhelst. Bra med anslag som gör det enkelt för folk. Förresten så vet alla i hela kvarteret vilka vi är... du kunde ha frågat vem som helst....
Anne-Marie,
som skrattar åt allt och ingenting. Mest åt hur gott man mår av vänliga människor. Jag mötte två denna morgon. Vaktmästarna! En slags kyrkans män.
Anne-Marir
Jag glömde adaptern till min bärbara dator. Det ställer till besvär. För inte nog med att jag glömmer ETT och annat, så glömmer jag ANNAT också. Jag glömmer att göra bäck-upper (försvenskat ord) på mina program. Så när jag är i Norge har jag ingen dator, och ett gammalt program i en liten minnessticka. Men alla mina ord är nya. Allting går. Allting går. Adaptern var väl omhändertagen, min uppdragsgivare hade säkrat den, och nu fanns den att hämta i kyrkans reception. Bara att hämta. Vilket jag bara kan någon morgon senare;
Jag måste erkänna att jag är en aning desperat då jag står utanför kyrklokalen och trummar hårt och envist med mina nycklar mot det stora fönstret, ivrigt spanande efter mänskligt liv därinnanför, inte en människa där, alla dörrar låsta... och om en timme ska jag föreläsa igen... jag rusar runt...knäpper med nycklarna i alla fönster... och ringer nummerupplysningen... som inte hittar något nummer, inte till någon vaktmästare... men .. jo titta här säger de hos nummerupplysningsbyrån... på kyrkans hemsida finns det namn... till vilka vill du bli kopplad...
- Till kyrkans män, svarar jag. Det är akut.
- Oj, akutnummer till kyrkan, det tycks det inte finnas här, svarar nummerupplysaren.
- Jo! Jo! Det måste det göra, Jag har ju träffat dem. Dom finns.
Nu hör jag hur tonläget i nummerupplysarens röst förändras, från det där vänliga till den där rösten som talar till en människa som tangerar en slags galenskap... men mycket lugnt frågar rösten nu...
- Menar du vaktmästarna?
- Ja, kyrkans män! Just dom! Dom menar jag, svarar jag så stressat att jag ... koppla mig bara... fort, det är akut!
Jag får tag i vaktmästarna, De två som så fint hjälpt mig för två dagar sedan. De skrattar välkomnande. De ler innanför glasrutan, håller upp båda dörrar, är vänliga och gentlemannaaktiga. Räcker mig genast min adapter och säger...
- Du behöver en kopp svart kaffe, slå dig ned en stund...
- Ja, hon måste få en macka också...
Varpå de dukar upp och slår sig ned... och jag får frukost och omtanke under 25 minuter. Värdefulla människor. Vänliga, glada och upplysande;
- Det är bra att vi har den där skylten med våra telefonnummer på anslaget vid dörren. Man kan ju nå oss enkelt och närsomhelst. Bra med anslag som gör det enkelt för folk. Förresten så vet alla i hela kvarteret vilka vi är... du kunde ha frågat vem som helst....
Anne-Marie,
som skrattar åt allt och ingenting. Mest åt hur gott man mår av vänliga människor. Jag mötte två denna morgon. Vaktmästarna! En slags kyrkans män.
Anne-Marir
Kommentarer
Trackback