INDIVIDENS MÅL



Igår sprang många individer Midnattsloppet i Stockholm. Varje individ springer själv genom Stockholms gator. Under vägen får varje individ uppleva tunga motgångar, fruktansvärt krävande uppförsbackar, behagligare sträckor som saknar lutning, medspringare som uppmuntrar när den individuella orken känns knapp - du, haka på mig, jag kan vara din dragkraft en stund... och publiken som vrålar... - tanten... ge inte upp, du är hur duktig som helst, du är hur bra som helst... och när målet syns därframme så tas de sista krafterna i anspråk, det synliga målet ger en extra skjuts och individen springer i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!

Det är en stor individuell sak att fatta beslutet att delta, skillnaden som upplevs då man står vid startlinjen.. och så går startskottet och alla börjar springa. Det är en fantastisk skillnad från startlinjen och mållinjen... när man springer i mål...och faller ihop på andra sidan mållinjen, pustar ut, med sitt klappande hjärta med sin stolthet över den egna prestationen - åh, jag klarade det... jag gjorde det... jag sprang... och kom i mål - och den där ryggdunken av en annan löpare som känner igen känslan: Du vi fixade det!

Och tiden, löpartiden, den är min egna tid. Jag sprang för att jag ville, sprang för att slå förra årets resultat, eller kanske bara upprätthålla den tid jag en gång sprang på, eller kanske bara detta; att det är så roligt att utmana sig... bara så roligt att ingå i det här sammanhanget, oavsett hur mitt individuella resultat ser ut. Men jag var med... Jag var med! För att jag ville. Jag ville vara med.

Jag tänker att så här ska det vara i skolan också. En utmaning och en känsla av tillfredsställelse över den egna insatsen: Jag gjorde det! Jag lyckades! Jag kom i mål! Och alla hejaropen, hjälpen, lusten som syns i de som deltar i arbetet. Motivationen som syns i de kollektiva orden: Jag vill!



Anne-Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback