På 3 200 meters höjd tänkte jag så här:
Klockan 8.36 den 25 februari 2004 klev jag ut i världen.
Den var bitande kall.
På toppen av början på den nedfärd jag skulle påbörja var det dimma.
Ingen utsikt alls.
Mer av insikt.
Då talade allt till mig där jag stod:
Den var bitande kall.
På toppen av början på den nedfärd jag skulle påbörja var det dimma.
Ingen utsikt alls.
Mer av insikt.
Då talade allt till mig där jag stod:
- Världen är större, tjöt vinden.
- Berg är du själv med din höjd, mullrade vitbergen runtomkring mig.
- På denna höjd har du fortfarande fötterna på jorden, sjöng marken.
- Faller jag så faller jag i mig själv, mumlade jag inför storheten.
Sen bar det av utför.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback