Familjen då, nyss och idag
Då - barnet längtar efter föräldrarna!
Nyss - det var enkelt att ha barn!
Nu - familjens lilla bubbla!
En familjebildning, en familj - är i många stycken ett svar på samhällsutvecklingen. Det syns bara inte riktigt då man är mitt i den tid man befinner sig i. Man måste ha perspektiv eller helikopteröverblick och väldigt god historisk och idéhistorisk kunskap. Men de här personerna - de tillhör min sfär och är mina anhöriga!
Anne-Marie
Rädda någons liv
Jag räddade livet på en person en gång.
Det mest ensamma jag har gjort.
En ung flicka skulle hoppa från en Stockholms bro.
Jag såg på avstånd något som såg annorlunda ut.
En ung flicka kastade sig över på andra sidan.
Broräcket var inget hinder.
Hon höll sig i medan hon tittade ned mot det oändliga fall
och förberedde sig för.
Jag sprang över hela den trafikerade gatan.
Pratade med henne då jag kom inom närhåll.
Greppade hennes armleder.
Och höll fast för allt jag var värd.
Jag var ohemult stark.
Vad som hände i tumulten vet jag inte.
Men jag drog över flickan på andra sidan.
Hon ville inte bli räddad.
Hon ville kasta sig nedför och utför och bort.
På andra sidan var hon livsdugligt stark.
Jag brottade ned henne.
Den späda varelsen fick hela min tyngd över sig.
Jag var tvungen. Jag pressade all min tyngd över henne.
Låste hennes armar med mina armar.
Låste hennes ben med mina ben.
Låste hennes fötter med mina fötter.
Lade min mjuka kind mot hennes mjuka kind.
Talade in i hennes öra.
Talade lugnt.
Sjöng.
Jag vet inte.
Men ambulans och polis kom från ingenstans.
De nakna armarna hade redan märken.
Jag satt smutsig och såg henne bindas fast i en ambulans.
Jag såg polisen...
Jag satt ensam kvar.
Så ensam.
Ingen tog mitt namn.
Ingen frågade mig om någonting.
Ingenting fick jag heller veta.
Jag satt länge vid brons krön.
Mot staketet.
Min kind hade rivsår.
Mina armar ingen styrka.
Mina ben söndertrasade.
Strumporna i stora trasiga hål.
Jag hade räddat livet på en person.
En ung människa.
Det var en självklarhet.
Inget svårt faktiskt.
Det handlade om instinkt.
Om en medmänniska.
Men ensamheten efteråt tog dagar att komma tillrätta med.
Min dotters upplevelse vid en annan bro... går att läsa här.
Anne-Marie
Det mest ensamma jag har gjort.
En ung flicka skulle hoppa från en Stockholms bro.
Jag såg på avstånd något som såg annorlunda ut.
En ung flicka kastade sig över på andra sidan.
Broräcket var inget hinder.
Hon höll sig i medan hon tittade ned mot det oändliga fall
och förberedde sig för.
Jag sprang över hela den trafikerade gatan.
Pratade med henne då jag kom inom närhåll.
Greppade hennes armleder.
Och höll fast för allt jag var värd.
Jag var ohemult stark.
Vad som hände i tumulten vet jag inte.
Men jag drog över flickan på andra sidan.
Hon ville inte bli räddad.
Hon ville kasta sig nedför och utför och bort.
På andra sidan var hon livsdugligt stark.
Jag brottade ned henne.
Den späda varelsen fick hela min tyngd över sig.
Jag var tvungen. Jag pressade all min tyngd över henne.
Låste hennes armar med mina armar.
Låste hennes ben med mina ben.
Låste hennes fötter med mina fötter.
Lade min mjuka kind mot hennes mjuka kind.
Talade in i hennes öra.
Talade lugnt.
Sjöng.
Jag vet inte.
Men ambulans och polis kom från ingenstans.
De nakna armarna hade redan märken.
Jag satt smutsig och såg henne bindas fast i en ambulans.
Jag såg polisen...
Jag satt ensam kvar.
Så ensam.
Ingen tog mitt namn.
Ingen frågade mig om någonting.
Ingenting fick jag heller veta.
Jag satt länge vid brons krön.
Mot staketet.
Min kind hade rivsår.
Mina armar ingen styrka.
Mina ben söndertrasade.
Strumporna i stora trasiga hål.
Jag hade räddat livet på en person.
En ung människa.
Det var en självklarhet.
Inget svårt faktiskt.
Det handlade om instinkt.
Om en medmänniska.
Men ensamheten efteråt tog dagar att komma tillrätta med.
Min dotters upplevelse vid en annan bro... går att läsa här.
Anne-Marie
Skåpmat i föräldrautbildningen
Gammalt i ny förpackning är knappast intressant för barn och det vi kan kalla nutidens barnuppfostran.
Det blåser väldigt hårt kring barn nu förtiden. Jag räds alla åthutningar, agadebatter, skamvråar och timeout-åtgärder. Alla verkar i gammal riktning och visar mer en maktlös föräldrageneration. Detta är absolut en utveckling jag ställer mig mycket tveksam till och tar avstånd ifrån.
Jag har funderat över hur man kan tänka framåt, vidga perspektiven och funderar allvarligt på att sätta pennan mot det papper i vilken det nya barnets århundrade kan träda fram. Hela bloggrubriken Barns nya rättigheter är ett arbete i den riktningen. Ellen Key hade en vision. Det var förra århundrades vision. Knappast genomförbar men med klara riktningar mot barns bästa, skriven i dåtidens nutid. Jag vill blåsa liv i de bästa av världar. Jag är inte intresserad av en diskussion kring aga eller garderober där mörker omsluter en liten varelse.
Vad är ett barn? Vad är ett barn?
Det är bara att ställa sig frågan.
Det har man gjort genom historien, för att rättfärdiga sig. En tid föddes barnet ont, en annan tid fanns det inget annat än att fylla på det tomma barnet på liv. Ungefär så.
Jag är arg.
Energin behövs för att värna barns rättigheter.
Anne-Marie
Barn med cancer - öppna för dialog
Oändligt viktigt tema och en absolut medmänsklig sak.
Alla kommunikationsmöjligheter i världen borde erbjudas för dessa barn.
Tack till Anders Myrdal som tipsade mig om en verklig angelägen sak för skolan.
Tusen tack.
Anne-Marie
Alla kommunikationsmöjligheter i världen borde erbjudas för dessa barn.
Tack till Anders Myrdal som tipsade mig om en verklig angelägen sak för skolan.
Tusen tack.
Anne-Marie
Bejaka den lilla nejsägaren
Jag läser en bok om konflikter.
I stort sett handlar den om goda konflikter och konfliktens viktiga stöd för att markera ett jag, ett själv, ett avstånd och en början till självständighet.
Jag tänker: Det borde vara en fest då ett barn börjar använda ordet JAG. Det borde vara allmänt högtidligt då barnet säger SJÄLV för första gången. Det skulle jublas i varje föräldrahjärta när ungen skriker ut sitt NEJ. Det borde vara en föräldrasak att erbjuda konflikter, lösningar och utgångar där alla, och framför allt den lilla, känner sig omsluten av lösningen med bibehållen respekt för det egna. Ordet NEJ är en första träning av de psykologiska musklerna (Se litteratur nedan) som barnet kommer behöva genom hela livet. För att skydda sig, för att behålla självaktning, för att utvecklas till en suverän person och med egna tydliga gränser mot omvärldens. Ett respektfullt bemötande av innebörden NEJ, skapar också förståelse för andra personers lika rätt till samma sak - att säga nej.
Den vuxne behöver inte skapa långa konflikter genom att förklara varför eller si och så utan helt enkelt visa hur ett nej manifesteras hos en vuxen:
- Nej jag kan inte leka. Jag läser tidningen.
I det finns inga skuldbeläggande på barnet, inte heller en massa ord som inte har där att göra i form av kränkningar och alldeles för stora och många ord om varför, och du borde förstå...
Vill man minska antalet konflikter kan man alltid ge alternativ. Inte älta med mer av samma. Korta och enkla svar på barnets fråga. Och alternativ om barnet behöver det. Det är inte alldeles säkert att barn behöver alternativ. Man behöver inte ge för mycket, hellre för lite, det gör mer gott än för mycket av det som gör ont.
I stort sett handlar den om goda konflikter och konfliktens viktiga stöd för att markera ett jag, ett själv, ett avstånd och en början till självständighet.
Jag tänker: Det borde vara en fest då ett barn börjar använda ordet JAG. Det borde vara allmänt högtidligt då barnet säger SJÄLV för första gången. Det skulle jublas i varje föräldrahjärta när ungen skriker ut sitt NEJ. Det borde vara en föräldrasak att erbjuda konflikter, lösningar och utgångar där alla, och framför allt den lilla, känner sig omsluten av lösningen med bibehållen respekt för det egna. Ordet NEJ är en första träning av de psykologiska musklerna (Se litteratur nedan) som barnet kommer behöva genom hela livet. För att skydda sig, för att behålla självaktning, för att utvecklas till en suverän person och med egna tydliga gränser mot omvärldens. Ett respektfullt bemötande av innebörden NEJ, skapar också förståelse för andra personers lika rätt till samma sak - att säga nej.
Den vuxne behöver inte skapa långa konflikter genom att förklara varför eller si och så utan helt enkelt visa hur ett nej manifesteras hos en vuxen:
- Nej jag kan inte leka. Jag läser tidningen.
I det finns inga skuldbeläggande på barnet, inte heller en massa ord som inte har där att göra i form av kränkningar och alldeles för stora och många ord om varför, och du borde förstå...
Vill man minska antalet konflikter kan man alltid ge alternativ. Inte älta med mer av samma. Korta och enkla svar på barnets fråga. Och alternativ om barnet behöver det. Det är inte alldeles säkert att barn behöver alternativ. Man behöver inte ge för mycket, hellre för lite, det gör mer gott än för mycket av det som gör ont.
Anne-Marie,
som tänkte fritt.
Boken jag läser heter Om konflikter, Hemma och på jobbet, av Lennéer Axelson och Thylefors, Natur & Kultur 2002. Rekommenderas!
Rätten att bygga en lådbil!
I ett gammalt fotoalbum syns en hel rad med lådbilar, brorsorna, och den vilda färden när bygget var klart och de begav sig iväg. Jag vet att jag sprang bredvid och ville åka. Man turades om. Den stolta lådbilsbyggaren var ibland tvungen att dra hem lådbilen och justera lite. Vi som var mindresyskon stod med fingrarna i munnen och tittade. Jag beundrade nog min bror då.
Det var just det här med rättigheterna.
Rätten att bygga en lådbil.
Min son var försvunnen i Stockholmsvimlet en gång för länge sedan. Det var innan man som förälder hade snabbkontakt med mobiltelefon. Men han var i den där första-pröva-åldern där tunnelbanan skulle själverövras, Stockholms hemligheter avslöjas. Men borta var han. I timmar. Jag var en praktisk och mycket omsorgande mamma, en hönsmamma. Mina barn var inga kycklingbarn. Nåväl. Borta var min son. Inte ett ljud. Och då timmarna gick blev jag räddare och räddare. Hemska scenarior spelade jag upp för mitt inre. Mitt modershjärta var på helspänd, inga sonspringarfötter i stentrappan därute.
Då satte jag på radion. Middagsfixet hörde samman med radion och nyheterna. Man talade om det stora lådbilsbygget på Djurgården. Det var direktsändning. Hammarslag dånade - bank, bank - och skratt och röster hördes. Någon ställde frågor... och...och....och.... MIN SON!
Min son byggde lådbilar på Djurgården. Han hade genast fått en kompis till så de var tre som byggde. Min son blev radiointervjuad.
- Ja, vi ska vara med på tävlingen som går snart... ska bara skruva lite här... hörde jag min son säga.
Den tidigare hönsmamman förvandlades till en kolugn morsa - helt glad och nöjd visslade jag en liten barnsång
- Jag sågar och hamrar - jag bygger en bil.... jag hamrar och filar och bygger med stil....
Anne-Marie
Föräldramodet att låta barnen vara
Det slår mig att man som barn, alltså då jag var barn, lämnades helt utan stöd då man hade tråkigt. Vuxna runtomkring mig struntade fullkomligt i om man hade tråkigt eller inte. Tråkigt kunde barn gott ha. Lite slarvigt sa de vuxna:
- Gå ut och lek!
Det är ganska sköna och vackra ord idag. En slags befrielse från för mycket omsorg, att vara i den vuxnes fokus, och få tid för sig själv. Det är ett underbart anslag att själv få ansvara för sitt lilla liv. Om än så på en stentrapp.
Gå ut och lek!
Man gick ut och satte sig på stentrappan.
Inget att göra.
Men nu fungerar inte barn på detta viset. Barn som har tråkigt börjar fantisera och hitta på. Så många lekar som skapats på denna trappa, så många livsdiskussioner om ditten och datten som först på denna trappa.
Stentrappan är än idag en plats för kreativt tänk. Jag älskar att sitta just på en trappa och inte göra någonting alls, pillra med tårna och plocka upp en sten och kasta den ut i gruset, eller pillra på grässtrån, dricka en kopp kaffe, småtala med den som slår sig ned alldeles intill. En stund av total nuhet, kravlöshet, ingentingvarande och det lilla fina samtalet som springer fram då ingen gör anspråk på att underhålla, berätta eller presentera något alls. Man kan sitta och fundera över en gräshoppa eller om varför träd inte behöver jord för att växa och bli enormt höga.
Min barndoms stentrappa är den plats där det mesta får näring. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är vilsamt och kreativt. Det fattas kanske idag. Föräldramodet att låta barnen vara.
Anne-Marie
Trots åldern!
Ta bort ordet TROTSÅLDER!
Se det hellre som en rörelse i riktning mot ett JAG som kommer att förstå ett DU.
Om man befinner sig i en konflikt med ett barn kan man se det som att barnet och relationen är i färd med att utveckla en ny riktning. Trotsåldern är förälderns konflikt med barnets begynnande själv. Trotsåldern kan också förklaras med föräldrarna och de vuxnas MOTSTÅNDSÅLDER (om vi nu ska sätta etiketter på människan. Jag är hellre för att man, om man etiketterar saker och ting, sätter etiketter på själva rörelsen och inte på individen.)
- NEJ! och trotsåldern är en bejakelseålder och en tydlig process där ett själv utvecklas. Det är också en begynnande markering om sig själv i förhållande som en nyttig distansering till föräldern. Frågan är vem som kan säga NEJ till en trotsande unge som markerar ett JA till sig själv och sin påbörjande gränsdragning mot alla de andra. Bejakar man inte trotsåldern och ser det som något annat än trots (gammal föreställning från rätt och feltiden) så får den lilla en aning större problem med detta som vuxen. Det sunda NEJ! JAG KAN! JAG VILL! är också en begynnande förståelse för någon annan som säger samma sak.
John Dewey, amerikansk filosof och pedagog, skrev att olikheter och konflikter lyfter människan ur en fårlik passivitet och gynnar människans vitaltiet och uppfinningsförmåga. Därför är det märkligt att konflikter inte har högre status.
(Dewey; Human nature and conduct, 1957)
Anne-Marie,
som läser, tänker, läser, tänker och slukar litteratur och skapar fler, mer och djupare tankar om saker och ting. Tack alla som skriver, beskriver och omsätter tankar till skrivna ord.
I centrum finns inget sammanhang
Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare- och som barn hade jag öron som grytlock. Berättelserna var inte avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhanget. Det är en rikedom att inte vara föremål för en berättare, utan ingå i ett sammanhang där det berättas. Det är inte heller bra att ett barn som den vuxne gör till ett centrum. Barn strävar efter sammanhang. Inte efter en position där alla fokuserar på att underhålla, ge och lära ut. Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till det befriande leken på baksidan om huset.
Anne-Marie
Hota med "andra bullar"
- Då blir det andra bullar... säger vuxna ofta till barn... något hotfullt ligger över orden. Vilka bullar tänker jag...
Så vitt jag vet är den största faran att man får andra bullar än vetebullar, kanelbullar, vaniljbullar... man kan få bullar med russin i, bullar med vaniljkräm i mitten... och jag sätter gärna i mig en slät bulle. De är jättegoda. Så vill jag att man serverar andra bullar. Jag gillar inte hot, elakheter och förmyndargrepp om barn eller vuxna. Om det finns andra bullar så servera dem som andra bullar. Hota inte med dem!
Anne-Marie,
Jag vill bestämma mer!
- Varför ska du alltid bestämma?
kan den lilla ungen säga.
Härligt ska den vuxne tänka. Den här lilla ungen har någon slags tanke om hur att göra annorlunda och ett annat förslag. Och istället för att gå in i maktkampen om vem som bestämmer, vilket är en alldeles för omoget vuxet beteende, kan den föräldern eller läraren börja samtala om - vad - den unge vill, - hur - den unge ser på saken, - vad - som kan göras annorlunda eller hur man kan mötas som förälder och barn, och faktiskt ge barnet lite mer av självansvaret. Det finns ingen som vet bättre än den som det berör. Och den unge kan mycket väl ha insikter som börjar vakna till liv. Jag tycker det är synd att man som vuxen klampar på då - utan istället tänker - aha - det här ska bli ett spännande och utvecklande samtal.
Jag gillar inte heller att man uttrycker sig nedvärderande om den lilla ungen som just lärt sig säga - Jag vill! Jag kan! och ljudligt protestera NEJ! Att vi har mage att kalla detta trotsåldern! Det är en självbejakelse som vi bara ska hurra hurra för!
Anne-Marie
"Slå med rösten"
Orden slår hårt. De slår länge. De slår om och om igen.
Så är det med ord. Jesper Juul kallar det att slå med tungan, barnets egna ord för det vi vuxna bör benämna som verbal abuse, den absolut vanligaste formen av övergrepp.
Ord som gör illa, illa, illa.
"När vuxna slår med rösten"
Ja, alla ord som inte avsänds med respekt för den som ska motta dem...
"Därför är det personliga språket och det personliga uttrycket, där den vuxne definierar och uttrycker sig själv, bäraren av den personliga auktoriteten. Så snart den vuxne börjar använda sin definitionsmakt och talar om eller kategoriserar barnet upphör likvärdigheten och resultatet blir maktmissbruk. Det gör stort intryck på barn, som reagerar med att känna sig misslyckade, skyldiga eller skamsna, ledsna och/eller arga, men det skapar inte respekt, trygghet och tillit i förhållande till den vuxne auktoriteten.
Detta betyder inte att allt vad vuxna säger ska uttyckas med ett hänsynsfullt eller diplomatiskt språk och tonfall. Det betyder bara att det i uttryckets alla betydelser ska komma från hjärtat. Barns integritet kränks inte av föräldrarnas känslor. De är orden som kränker... " Citat Jesper Juul.
Anne-Marie,
som nu läst hela Juuls bok; Livet i familjen, 2005
Anne-Marie
Konfliktens epicentrum
Många föräldrar räds konflikten med sina barn. Den goda konflikten är en kärlekshandling tänker jag oftast. Att barnet vågar konflikten är en akt av trygghet. Att föräldern träder in i konflikten en varm arena. Men hur konflikten ser ut är en annan sak. Konflikt mellan två viljor är inte att en ska vinna en batalj, en ska med makt vinna slaget eller lösa ett problem genom att veta bäst och mest. En konflikt är ett autentiskt möte. Jag möter Du. Du möter Jag. Konflikten skapar oss. Vårt Vi. Agerandet inom konflikten är skillnaden mellan den goda konflikten och den konflikt som leder till skuldbeläggande och utarmning, anpassning och tystnad.
Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)
Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?
Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:
- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...
Anne-Marie
och här är en intervju med Jesper Juul.
Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)
Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?
Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:
- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...
Anne-Marie
och här är en intervju med Jesper Juul.
Ritar hjärtan i min Jesper Juulbok
"Vi är benägna att tänka i motsatser istället för alternativ - något som för övrigt präglar hela debatten om barn, föräldrar, uppfostran och pedagogik:"
Ur Jesper Juul - Livet i familjen, om det viktiga samspelet, 2005
Copyrightskyddad barndom
Min barndom var rik. På allt. En aning tilltuffsande ibland, en aning glädjefylllande också. Jag lärde mig för livet under min barndom. En dag ska jag berätta. Kanske skriva en liten bok. Då ska jag ha copyright på min barndom. Förmodligen ska titeln heta så. Sen är jag fri att skriva på om vad som faller mig in. Utan hänsyn till någon läsare, bara med omsorg om mig själv. Jag vill nog väva in de flesta rättigheter ett barn har. Som om jag kunde skriva en egen barnkonvention för mitt egna barndomsliv. Förmodligen kan jag göra det. Det fria ordet gäller ju också för det lilla barnet. Tjohej!
Anne-Marie
Anne-Marie
Copyright på min barndom
Jag har copyright på min barndom.
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.
Anne-Marie
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.
Anne-Marie
Elever med särskilda behov
Fick en fråga på bloggen. Om jag månne hade barn med särskilda behov?
Helt privat möter jag ständigt barn med särskilda behov. Och behoven skiftar ständigt; är man hungrig vill hungriga barn ha mat, är man ledsen vill barn har tröst och kanske ett plåster. Behoven varierar över tid och i olika sammanhang. En del barn behöver stöd i att läsa just därför de inte just då det krävs kan läsa och en del miljöer tvingar barn till att bli stillasitttande problembarn med myror i bakarna.
Människan i stort är i behov. Elever har alla särskilda behov. De är inte stöpta i en och samma form. De flesta barn är särskilda barn. Om man tillåter dem att vara det. Behov har alla människor. De flesta behov skiljer sig ofantligt åt från andras behov. Därför har alla barn särskilda behov. Jag har också särskilda behov.
Anne-Marie
som ryser en aning då jag skriver det här ordet - särskiljda - jag vet inte ens hur det stavas. Jag är dålig på sådant som har med sär att göra. Så förlåt mig.
Porträtt av ett barn
Ett barn.
Gör sig glad.
Springer över ängar.
Kryper in i en flytväst.
Tutar i räddningspipan.
Skrattar högt.
Tutar igen.
Högt.
Ett annat barn skriker högt från högsta toppen av ett träd.
- Titta, jag kan klättra hit upp. Nu kan jag nudda himlen!
- Kan man nudda himlen?
- Jag kan!
Anne-Marie
Skolrättighet: Rätten till sin lärare!
Skollagen ger också ett utrymme att anställa en obehörig lärare, om en behörig inte finns att tillgå och undervisningen är i farozonen. SvD 10 juli 2009
Det är något märkligt med uttrycket obehörig lärare. Lärare är ett yrke och yrket kräver utbildning och examen. Om man är lärare kan man inte vara obehörig. Det är en begreppsförvirring. Vi talar inte om obehörig läkare, obehörig målare, obehörig jurist, obehörig rörmokare. Det är bara i samband med läraryrket som begreppet används.
Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.
Anne-Marie
Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.
Anne-Marie
"Jag hatar skolan" säger en hel del...
- Jag hatar skolan!
Frågan är om det är så att skolan hatar eleven tänkte jag då jag grävde en aning i frågeställarens skolupplevelser.
- Jo, jag var en djävlig elev. Men jag blev det. För det var ingen som såg mig. Jag smällde i dörren då jag kom in i klassrummet, och läraren sa ingenting, och jag skolkade, och läraren sa ingenting, och jag pratade rakt ut på lektionerna, och läraren sa ingenting. Jag tror inte att någon såg mig i skolan. Ingen sa någonting till mig. Man pratade om mig. Jag hatade skolan.
Anne-Marie
- Jo, jag var en djävlig elev. Men jag blev det. För det var ingen som såg mig. Jag smällde i dörren då jag kom in i klassrummet, och läraren sa ingenting, och jag skolkade, och läraren sa ingenting, och jag pratade rakt ut på lektionerna, och läraren sa ingenting. Jag tror inte att någon såg mig i skolan. Ingen sa någonting till mig. Man pratade om mig. Jag hatade skolan.
Anne-Marie