Rädda någons liv
Jag räddade livet på en person en gång.
Det mest ensamma jag har gjort.
En ung flicka skulle hoppa från en Stockholms bro.
Jag såg på avstånd något som såg annorlunda ut.
En ung flicka kastade sig över på andra sidan.
Broräcket var inget hinder.
Hon höll sig i medan hon tittade ned mot det oändliga fall
och förberedde sig för.
Jag sprang över hela den trafikerade gatan.
Pratade med henne då jag kom inom närhåll.
Greppade hennes armleder.
Och höll fast för allt jag var värd.
Jag var ohemult stark.
Vad som hände i tumulten vet jag inte.
Men jag drog över flickan på andra sidan.
Hon ville inte bli räddad.
Hon ville kasta sig nedför och utför och bort.
På andra sidan var hon livsdugligt stark.
Jag brottade ned henne.
Den späda varelsen fick hela min tyngd över sig.
Jag var tvungen. Jag pressade all min tyngd över henne.
Låste hennes armar med mina armar.
Låste hennes ben med mina ben.
Låste hennes fötter med mina fötter.
Lade min mjuka kind mot hennes mjuka kind.
Talade in i hennes öra.
Talade lugnt.
Sjöng.
Jag vet inte.
Men ambulans och polis kom från ingenstans.
De nakna armarna hade redan märken.
Jag satt smutsig och såg henne bindas fast i en ambulans.
Jag såg polisen...
Jag satt ensam kvar.
Så ensam.
Ingen tog mitt namn.
Ingen frågade mig om någonting.
Ingenting fick jag heller veta.
Jag satt länge vid brons krön.
Mot staketet.
Min kind hade rivsår.
Mina armar ingen styrka.
Mina ben söndertrasade.
Strumporna i stora trasiga hål.
Jag hade räddat livet på en person.
En ung människa.
Det var en självklarhet.
Inget svårt faktiskt.
Det handlade om instinkt.
Om en medmänniska.
Men ensamheten efteråt tog dagar att komma tillrätta med.
Min dotters upplevelse vid en annan bro... går att läsa här.
Anne-Marie
Det mest ensamma jag har gjort.
En ung flicka skulle hoppa från en Stockholms bro.
Jag såg på avstånd något som såg annorlunda ut.
En ung flicka kastade sig över på andra sidan.
Broräcket var inget hinder.
Hon höll sig i medan hon tittade ned mot det oändliga fall
och förberedde sig för.
Jag sprang över hela den trafikerade gatan.
Pratade med henne då jag kom inom närhåll.
Greppade hennes armleder.
Och höll fast för allt jag var värd.
Jag var ohemult stark.
Vad som hände i tumulten vet jag inte.
Men jag drog över flickan på andra sidan.
Hon ville inte bli räddad.
Hon ville kasta sig nedför och utför och bort.
På andra sidan var hon livsdugligt stark.
Jag brottade ned henne.
Den späda varelsen fick hela min tyngd över sig.
Jag var tvungen. Jag pressade all min tyngd över henne.
Låste hennes armar med mina armar.
Låste hennes ben med mina ben.
Låste hennes fötter med mina fötter.
Lade min mjuka kind mot hennes mjuka kind.
Talade in i hennes öra.
Talade lugnt.
Sjöng.
Jag vet inte.
Men ambulans och polis kom från ingenstans.
De nakna armarna hade redan märken.
Jag satt smutsig och såg henne bindas fast i en ambulans.
Jag såg polisen...
Jag satt ensam kvar.
Så ensam.
Ingen tog mitt namn.
Ingen frågade mig om någonting.
Ingenting fick jag heller veta.
Jag satt länge vid brons krön.
Mot staketet.
Min kind hade rivsår.
Mina armar ingen styrka.
Mina ben söndertrasade.
Strumporna i stora trasiga hål.
Jag hade räddat livet på en person.
En ung människa.
Det var en självklarhet.
Inget svårt faktiskt.
Det handlade om instinkt.
Om en medmänniska.
Men ensamheten efteråt tog dagar att komma tillrätta med.
Min dotters upplevelse vid en annan bro... går att läsa här.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Camilla
Du är en fantastisk människa A-M!! Många kramar till en mamma från en annan.
Trackback