Rätten att bygga en lådbil!
I ett gammalt fotoalbum syns en hel rad med lådbilar, brorsorna, och den vilda färden när bygget var klart och de begav sig iväg. Jag vet att jag sprang bredvid och ville åka. Man turades om. Den stolta lådbilsbyggaren var ibland tvungen att dra hem lådbilen och justera lite. Vi som var mindresyskon stod med fingrarna i munnen och tittade. Jag beundrade nog min bror då.
Det var just det här med rättigheterna.
Rätten att bygga en lådbil.
Min son var försvunnen i Stockholmsvimlet en gång för länge sedan. Det var innan man som förälder hade snabbkontakt med mobiltelefon. Men han var i den där första-pröva-åldern där tunnelbanan skulle själverövras, Stockholms hemligheter avslöjas. Men borta var han. I timmar. Jag var en praktisk och mycket omsorgande mamma, en hönsmamma. Mina barn var inga kycklingbarn. Nåväl. Borta var min son. Inte ett ljud. Och då timmarna gick blev jag räddare och räddare. Hemska scenarior spelade jag upp för mitt inre. Mitt modershjärta var på helspänd, inga sonspringarfötter i stentrappan därute.
Då satte jag på radion. Middagsfixet hörde samman med radion och nyheterna. Man talade om det stora lådbilsbygget på Djurgården. Det var direktsändning. Hammarslag dånade - bank, bank - och skratt och röster hördes. Någon ställde frågor... och...och....och.... MIN SON!
Min son byggde lådbilar på Djurgården. Han hade genast fått en kompis till så de var tre som byggde. Min son blev radiointervjuad.
- Ja, vi ska vara med på tävlingen som går snart... ska bara skruva lite här... hörde jag min son säga.
Den tidigare hönsmamman förvandlades till en kolugn morsa - helt glad och nöjd visslade jag en liten barnsång
- Jag sågar och hamrar - jag bygger en bil.... jag hamrar och filar och bygger med stil....
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback