Skyltdockebarnet



Barn kan aldrig skylta med någonting. Barn är. Vuxna kan skylta med barn. Om vuxna skyltar med barn så kommer barn att skylta med sig själva. De flesta barn vill gärna att man deltar i deras liv. Barn vill inte vara i centrum. De vill ingå i ett sammanhang. Barn som ställs i centrum för sina föräldrars omsorg och handlande blir ensamma. Det är ensamt att stå i fokus. En liten unge mår allra bäst om sammanhangen är inbjudande och föräldrar avdramatiserar fokus och är tillsammans med sin unge. Ett barn utvecklas allra bäst i ett vi-sammanhang.

Anne-Marie


Youtube-premiär



HÄPP!
Anne-Marie

Uppåt väggarna. SKOLRÄTTIGHETER i Almedalen



Jag har några drömmar - dessa strävar jag att nå - och långsamt, långsamt synliggörs tänkandet i någon form hos någon annan. UR gav mig väggarna och likt Luther spikade jag upp några av mina skolrättighetstankar från golv till tak. Jag skriver en bok om SKOLRÄTTIGHETER för inom rubriken finns det mer att värna om.

Anne-Marie

Att ta plats i ett lärande rum!



Det är full rulle bland ungarna. De spelar pjäser, gör shower och jag sitter och bläddrar i deras lärande böcker. Jag förundras över hur mycket lärande de erövrat. Förvånas över plötsliga berättelser om landet Mexico, engelska berättelser och tittar upp på två killar som försjunkit i Fysikbokens värld. De talar om atomerna, de talar om Archimedes, de talar om årstidernas växlingar, och en flicka sitter med sin bok i Kemi; hon tittar upp och säger:

- Du jag har bara ett kapitel kvar.

Jag ler. Av förvåning, av inspiration, av lärande glädjelust, över mina elevers förmågor. Lärandet ser olika ut hos var och en av dem. Det viktiga är att de är intresserade. Och då jag ser att intresset finns ... då finns allt hopp inom dessa väggar tänker jag. Då hör jag någon fråga

- Jag har läst 20 sidor i fysikboken, när är ni klara, jag vill fortsätta läsa...

Jag tror inte på elitklasser, jag tror inte på att det finns en endaste liten klick som vill mer, lära sig och förkovra sig. Jag tror det är mänskligt att lära sig. Jag tror att alla vill lära sig.  Jag tror dessutom att lärande genereras mellan lärande. Om någon läser en bok och visar upp den för en annan som inte just då läser den boken så börjar de två samtala om just den boken ... och allrabäst är det då de samtalar om innehållet.

Jag tror dessvärre att saker och ting kan hindra ungarna från att just utveckla sin lärande vilja. Bara det att det inte finns några böcker från de högre eller de lägre stadierna i klassrummen... det är ett hinder... men mycket enkelt att avvärja. Organisation kring lärandet är mitt favoritämne. Det talar jag gärna och mycket om. Men i mitt klassrum talar jag inte om det, jag genomför det. Då får eleverna plats. De tar lärande plats!
Och med all rätt!

Anne-Marie


Den obändiga viljan!



Det är så fint med sprängkraften tänker jag. Sprängkraft - så kan kanske vilja förklaras. Det är en kraft som ställer sig över det mesta. Vill man något så överträffar viljan modet. När man vill något tillräckligt mycket så spränger man sin egna individuella förmåga. Därför kan vi inte säga nej till viljan. Frågan är bara hur vi kan bemöta den? Och den frågan har inga givna svar. Svaren förändras i takt med tiden, människosynen, rummet, kunskapsynen, förväntningarna inom en organisation, normer och eventuella höga tak där innovationer tillåts ... eller inte tillåts.

Anne-Marie

Maskrosvuxen




Jag är en maskrosvuxen.

Näe,
vi sätter sällan en sådan etikett på en vuxen.
Men vi sätter gärna en etikett på en liten unge.
Det är så vi organiserar vår syn på barn.

Anne-Marie

Etiketterna: Maskrumsbarn




Maskrosbarn?


De är de barn som trots allt de behöver kämpa i motvind med lyckas ta sig igenom, upp, fram och etablera en egen slags plattform. Detta trots allt, ett barn som inte skuldbeläggs för detta som är trots allt, utan kanske får möjligheter trots att det är en aning besvärligt runt barnet. Vi har satt ett ord på sådana barn; Maskrosbarn. Det är en etikett.

Då tänker jag göra om ordet till maskrumsbarn.
Tänk om det är så att det finns barn som lyckas i klassrummen trots allt även om de också där får kämpa med motstånd som handlar om att de blir illa bemötta, inte utmanas i sitt lärande, inte får uppleva inkludering och kanske har det en aning besvärligt i sina miljöer.

Sedan tänker jag på maskrosen;
är det så att vi ständigt måste skapa något negativt kring det vi inte kan behärska riktigt. Maskrosen finns där överallt. Tar sig igenom asfalten, breder ut sig över gräsmattorna, tar sig vidare över till ett dike och är en av de arter som faktiskt annonserar att nu är det vår igen och basunerar ut att sommaren och värmen verkligen anlänt.


Anne-Marie,

som tänker att synen på maskrosbarn bör förändras. För tror man på alla barns möjligheter i den miljö de samlas i så kommer denna omsorg om individen exkludera eventuella svårigheter i andra miljöer. Se framtiden i lärandet och skapa förutsättningar för framtiden i ett klassrum. Skapa förutsättningar för varje barn att se sin utveckling.

Kanske är jag fel ute?

Kanske är jag fel ute? tänker jag idag.
Igår iscensatte jag ett arbete för hela klassen.
Idag tänker jag - alla är inte intresserade av det jag är intresserad av att göra.
Kanske jag ska tänka om?
Jag ska pröva hur det blir då jag tänker om och diskuterar det med eleverna.
Jag kanske är helt rätt ute om jag gör så.

Anne-Marie

Elevens rättighet - att bidra till undervisningen



Mina undervisningar och dess fokus handlar om att jag åskådliggör en modell. Det betyder att jag tydligt och noggrant visar HUR jag tänker, gör, funderar, prövar och genomför. Observera att alla komponenterna kring HUR att göra diskuterar jag. Det är inte intressant att se en lärare bara göra uppgiften. Göra ska omslutas av tänkandet. Tänkandet är det viktigaste.
Då eleverna har en modell och känner  de sig säkra på den modell de har att utgå ifrån är de välkomna att påverka och bidra till undervisningen. Det säger jag alltid till mina elever;

VÄLKOMNA ATT BIDRA TILL UNDERVISNINGEN.

Då elever bidrar till undervisningen påverkar de den. De har flera ord med i laget. Då blir undervisningen en elevaktivitet. Då uppgifter blir aktiviteter omsluter undervisningen inte bara att göra uppgiften utan att tänka om den, utveckla den och sätta ord på det som uppgiften handlar om. Tänk utvecklas alltså.

Här är en mycket enkel uppgift:

Jag klippte sönder en stor A4 bok och gjorde den smal - jag tror ungefär 3 cm bred. Jag skrev det första korta ordet i denna bok och valde ut en ord som den efterföljande eleven skulle skriva om. Vem som ville skriva om ordet berodde på den som fann ordet jag valt intressant. Därefter gick den här boken runt i klassrummet i sin egen takt. Det handlar inte om att göra klart denna bok under en lektion utan att boken finns där och då eleven själv finner sig manad bidrar till bokens genomförande. Jag tror ibland att vi har så bråttom att göra klart saker och ting - det är ibland bättre att eleverna får uppleva att de själva gör något då deras vilja och inspiration finns där. Och den här boken åkte runt, runt i mitt gamla klassrum, den lästes från början till slut och det är ju också syftet, för att sedan inspirera någon att lägga till ett litet ord.

Det lilla ordet är inte så krävande heller, och den lilla ytan som boken erbjuder att skriva på alldeles för liten för att eleven ska uppleva papprets krav och prestationshunger.

Anne-Marie

Upp flyga orden

"Upp flyga orden
men tanken stilla står
ord utan tanke
aldrig himlen når"

Shakespeare´s Hamlet och serien Simpsons:



Jag berättade om Shakespeare´s Hamlet för mina fyror. Dramatiserade ett litet stycke om hur Hamlet talade med sin döde far. Då berättade flera elever om Hamlet och kunde en hel massa om Shakespeare. Dom hade tittat på Simpsons. Och om jag inte hade tillåtit mina elever att prata lite friare hade jag aldrig fått höra HUR mycket dom kunde.

Anne-Marie

Ansvaret



Jag gick förbi kvinnan. Sen gick jag förbi kvinnan en gång till. Jag sänkte blicken för att inte visa att jag ville titta närmare på henne. Det var något som fångade mitt intresse. Jag fann att hon var en docka. Som docka generade hon mig med sin verkliga uppsyn. Hennes verkliga uppsyn krävde något av mig. Jag kände respekt om subjektet, detta gestaltande av en kvinna som hade ett självständigt jag. Som en verklig docka kunde jag förhålla mig hur jag ville till henne. Som om jag kunde göra det. Jag kunde inte, utan att känna viss gränslöshet, titta som jag ville.

Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.



Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...

Dagens fråga: Hur många ord kan du?



Anne-Marie frågar och eleverna funderar.
Anne-Marie

NÄRHETSPRINCIPEN



Det är en vacker bild tänker jag. Två som är nära. De är nära i något gemensamt. De har ett gemensamt fokus. De tittar och förenas i något som intresserar dem båda. Närhetsprincipen är viktig. Den handlar om att vilja se samma sak, intill varandras intresse. Det lilla barnet är oändligt generöst mot oss vuxna. Många gånger initierar barnet samspelet. Det är därför viktigt att vi gensvarar rätt och bekräftar  just det barnet inbjuder till.

Anne-Marie


SMÅ UTROPSTECKEN



Barnen i skyltfönstren blickar bekymrat ut genom fönstren. Jag vill räcka mig in och lägga min hand på en sorgsen dockkind. Barnskyltdockan är klädd. Men ögonen och de sorgsna ansiktet ger mig funderingar. Redan skyltdockorna syns hur vi betraktar barn i denna tid och vad detta gör med ett barn.

I vår tid kräver man så mycket av en sådan liten människa att barndomen börjar bli just en dom. Men då jag gick gatan fram och plötsligt såg jag något jag inte sett i Stockholm på mycket, mycket länge. Jag såg ett litet barnsällskap som lekte på en trottoar. Som om det var möjligt att vara ute utan att ha en uppgift, utan att vara klädd för uppvisning... med en boll eller vad som helst att leka med.

Barn är inga objekt, inte ens som skyltdockor, de springer omkring som utropstecken - skriker ut sina rättigheter att vara riktiga och verkliga subjekt.

Jag hejjar på ... heja barn, heja barn!
Anne-Marie

VACKRA TOMRUM eller RÄTTEN ATT HA GLUGG



-
Le inte, du har ju inga tänder, sa min första skolfotograf då jag var sju år och nygluggad i munnen.
Min mamma hade tydligen blivit arg och sagt att en sjuåring är ju stolt över sina tappade tänder och borde gladeligen få visa upp att man inga tänder har. Min äldre bror berättade hur man talat därhemma om det här fotografiet. Nu ser jag ledsen ut (och har all anledning att vara det) men jag vet att jag faktiskt log lite blygt mot fotografen och hur rädd jag blev då han bad mig knipa. Jag är bara sju. Och återigen. Min pappa dog tre veckor tidigare. Jag skulle värna om det där lilla leendet och inte släcka ut allt liv i ansiktet på grund av några vackra tomrum i en sjuårings mun.

Anne-Marie

ORDBAKERI eller SOPPA PÅ ORD

För många år sedan fick jag till uppdrag att samla ihop, klura samman en hel hoper med goda ord och lägga alltsammans i en tetrapack och skapa - 5 DL POESI - ordmagneter för barn och andra som kan tänkas älska ord som MACKAPÄR - HULLER-OM-BULLER - GRÄDDBAKELSE - GÖMSTÄLLE - FICKLAMPA - UNIVERSUM - NÄRA - KOMPIS - ARG - SPIKAR - SVÄRD - KROKODIL - HEMLIGHET och SIMSALABIM för att plocka ur några ordrussin ur ordkakan:





och tanken bakom orden var dessa:





Vilken soppa kan det inte bli av ord!
Anne-Marie

SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE


Ur mitt familjealbum hittar jag väldigt fina bilder av mig, mina syskon, min släkt, mina föräldrar, tanter och farbröder, barn och kusiner. De syns i gamla passfotografier, på släktmiddagar,innan julklappsutdelningen vid julaftonens höjdpunkt och vid stora och små födelsedagar. Fotografierna är alltid spontana, mitt i en verklighet där  jag och mina släktningar, syskon, vänner, julaftonsbesökare är aktiva, vi gör något helt enkelt. 

Min mamma har med kråkfötter kommenterat fotografierna, vilket är roligt att se, hennes handstil omissigenkännerligt hennes, och orden hon skrev absolut hennes egna. Jag läser hennes iakttagelser. Några fotografier tycks sticka ut och vara på avvägar helt och hållet:  Fotografier från skolan. De fotografier som togs av det man var i skolan, eleven, och på löpande band sattes framför en okänd fotograf och förväntades vara naturlig och orädd. Min mamma skrev helt resolut - SKOLFOTOGRAFI-UTSEENDE! Det betydde att fotografiet inte hade med verkligheten att göra - så såg hennes barn inte ut. Jag kan faktiskt hålla med:



Anne-Marie som minns att fotografen med myndig min sa:
 
- Du har ju inga tänder! Du får inte le! Stäng munnen!


Och som sagt ... här är jag oleende, tveksam, ordentlig och prydlig och ögonen - tja ... de ser ut över någonting jag inte riktigt förstår: vare sig fotografens stränghet eller att min pappa just hade dött.
Fotografiet något beskuret.

--- --- --- --- --- --- --- --- --- ---


Den enda som syns skolfotografiglad ut är min 12 år äldre syster, som då var sju år och hade ett väldigt gott förhållande till just sitt första skolfotografi. Jag tror att miljön var mindre automatiserad, barnen satt vid sina bänkar och fick le med de tänder de hade i munnen. Detta är nog för övrigt det enda fotografiet som är bra av alla mina syskons skolfotografier. Min syster ser förväntansfull ut. Det fina i det hela är att då jag ringde och frågade henne om jag fick publicera detta fotografi mindes hon genast vilket det var, vilka kläder hon hade på sig, och hur känslan var

- Ja, det är det där fina fotografiet från skolan, jag hade på mig...




Anne-Marie,
som efter att ha googlat på ordet SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE inser att min mamma en gång för länge sedan skapade ett nytt ord, så ordet får bära hennes minne, och ni andra - använd det. Min mamma skulle tycka om att ni förvaltade ordet vidare.


DÅ JAG TVIVLAR...



Då jag tvivlar - för det gör jag - tvivlar, ifrågasätter, grubblar, omfunderartänker, förändrarventilerar, inovationsundersöker, faktautsätter - mig själv så läser jag detta:




Anne-Marie


BARN för TJUGO ÅR SEDAN



Min son var på upptäcksfärd. Han var alltid på upptäcksfärd. Då min son såg något som väckte hans nyfikenhet gapade han som om han kunde ta in allt med detsamma. Det fina med min son var att han lärde mig så mycket. Han lärde mig att då han blev nyfiken över något så återknöt han alltid med sin blick mot mig. Det var som om jag kunde tolka hans värld eller genom mitt gensvar och mitt åt-samma-titta-vara-nyfiken-på-tolka-farligt-ofarligt-blick stöttade honom i hans fortsattvandring ut i kunskapssökandet.

Anne-Marie

INNAN BARN FICK NÅGON RÄTT



Ett fotografi av min farmor. Hon var barn runt 1870. Då hade barn inte någon stor rättighet. Men folkskolan hade kommit för att stanna. Den vände sig till folk - alltså barn - och övertog kyrkans uppdrag och den viktiga läskunnigheten av katekesen (Luther som var så rolig) och betydde att när det blev folk av barn - dvs - då de kunde läsa, fick de konfirmera sig vilket bidrog till att de faktiskt fick gifta sig. Så genom läsningen blev det folk också av barn. Barnkonventionen antogs nästan hundra år senare än då min farmor blickade in i en fotografs kameraöga. Ellen Key började 30 år senare att missionera om att barn redan var folk.

Anne-Marie

Tidigare inlägg Nyare inlägg