ENKEL TILLHÖRIGHET
Jag lyssnar till några femåringar. De leker. Pojken har en pinne. Flickan har en larv i en jättekorg. De är absolut bästa vänner.
- Hur blir man bästa vän? frågar jag.
- Man måste vara med varandra annars kan man inte bli bästa vän, säger den ena.
- Ja, man är med varandra, och så är man bästa vän. Man gör saker, säger den andre.
Sen springer de iväg. Larven måste få lite gräs
- och lite vatten....
Jag tänker - det är så enkelt egentligen.
Att vara ihop. Göra saker ihop. Prata och berätta för varandra. Leka.
Jag sitter ensam med min kaffekopp. Solen är varm.
Jag fryser en aning.
Anne-Marie
FEMÅRINGAR:
- Vi älskar alla människor - tralllalllallla... hmm... vi älskar alla människor utom tjuvaaaaaar!
Anne-Marie
satt intill och lyssnade.
Anne-Marie
satt intill och lyssnade.
ATT VETA NÅGOT INGEN ANNAN VET
De vackraste orden jag läst skrev en elev en gång för länge sedan. En av mina goda textillärarkollegor vet att jag älskade elevens ord och textens innehåll. En dag fick jag en present - jag tror det var en påskpresent - där hon broderat elevens text utifrån elevens handstil. Nu hänger den i mina rum och talar om något viktigt för mig. Den som vet något om sig själv och sitt lärande vet något som ingen annan vet. Därför är det så viktigt med dialog. Eleven sitter inne med stora upplysningar om hur, vad och varför eleven kan, vet och gör.
Anne-Marie
Anne-Marie
TIDLÖS SYN PÅ BARN
Två små barn ur mitt familjealbum. Välklädda och uppställda. Avporträtterade hos fotografen. Det var inte en vanlig sak att bli fotograferad. Det var en ovanlig sak. Säkerligen hade man instruerat om allvaret och fotografen hade med myndig stämma uttryckt sin pondus innan han försvunnit under den svarta duken och tryckt av den lilla avtryckarblåsan och förevigat detta. Allt detta syns i barnen. Och det gäller i alla tider. För mycket konstruktion, för mycket på de vuxnas villkor, för tillrättavisande - syns i avsaknad av glimten i ögonen, skrattet i mungipan och den rörelse som spritter till i lekande ungar.
Jag kopplar mina fotografier av de dystra ungarna till ett mål (uppställt av vuxna) för en av dagens ungar i vår tid:
VARA MED I EN GEMENSAM STYRD LEK HELA TIDEN TILLS DEN TAR SLUT OCH INTE STÖRA UNDER TIDEN.
Anne-Marie
Jag kopplar mina fotografier av de dystra ungarna till ett mål (uppställt av vuxna) för en av dagens ungar i vår tid:
VARA MED I EN GEMENSAM STYRD LEK HELA TIDEN TILLS DEN TAR SLUT OCH INTE STÖRA UNDER TIDEN.
Anne-Marie
INTE BUSA - BARA GÅ!
Ett fritids är ute och promenerar. Det ser fint ut. Jag ser ungar som följer en ledare. Ledareb/läraren går längst fram, manar på, går fort. Ungarna går två och två, hand i hand. Läraren ropar bakåt - skynda på, skynda på. Det är ingen elak lärare eller ledare som manar på barnen. Men barnen går långt bakom läraren. Läraren går med vuxensteg. Skynda på hörs om och om igen. Då börjar några par att springa ikapp. Med småben springer de, utan att släppa varandras händer. Då faller en liten en, ramlar på trottoaren. Läraren vänder sig om: - Jag sa inte att ni skulle busa, jag sa att ni skulle gå lite fortare, ställ dig upp och sluta leka.
Då försvann allt skimmer kring den lilla klungan som vandrade gatan fram.
Anne-Marie
Då försvann allt skimmer kring den lilla klungan som vandrade gatan fram.
Anne-Marie
PIPPI LÅNGSTRUMP LÖSNINGAR
- Barn kanske behöver Pippi Långstrumpslösningar? sade någon alldeles nyss i telefon.
- Jo du, så är det nog, svarade jag. Bra mening det där - Pippi Långstrumpslösningar!
- Du får den av mig, sa rösten i telefon.
- Bra, jag tar den, svarade jag.
Vi talade om barns rätt att få ta till kreativa lösningar då de inte har några andra lösningar att ta till. Jag var en Pippi Långstrumpsunge då jag var liten, mitt föräldrahem var det lite si och så med, jag var inte den mest försummade ungen, men jag var försummad, och jag var en aning orolig och lite stökig SA MAN. I själva verket löste jag saker och ting i bästa anda och på det absolut bästa sätt jag kunde komma på. Det blev lite fel, det blev lite si och så, men jag kom dit jag skulle, och jag tog mig fram på det sätt jag kunde. Min uppmärksamma lärare, och den enda jag tyckt riktigt mycket om, hon såg mina försök och min förståelse av världen och hur jag gjorde det mesta och det bästa för att förstå att göra riktigt. Min lärare lyfte upp mig ur det mörker jag ibland befann mig i, i skolträngseln av förväntningar som gick fel, och lät mig spela teater - jag fick rollen som Pippi Långstrump!
Anne-Marie
BARNKONVENTIONEN och SKOLAN
Barnkonventionen är ett av skolans huvuddokument och ska bidra och verka för barns rättigheter. Alla artiklar i barnkonventionen vänder sig till vuxna människor. Ansvarstagande vuxna som bidrar till att göra verklighet av orden i konventionen.
______________________________________________________________________________
BARNKONVENTIONEN Artikel 2
"ALLA BARN HAR SAMMA RÄTTIGHETER OCH LIKA VÄRDE. INGEN FÅR DISKRIMINERAS."
vilket översätts i läroplanen med orden:
Eleven skall i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete.
______________________________________________________________________________
______________________________________________________________________________
BARNKONVENTIONEN Artikel 2
"ALLA BARN HAR SAMMA RÄTTIGHETER OCH LIKA VÄRDE. INGEN FÅR DISKRIMINERAS."
vilket översätts i läroplanen med orden:
Eleven skall i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete.
______________________________________________________________________________
Skolan betraktar denna artikel som en artikel mot mobbing. Vilket artikeln givetvis pekar mot. Men det finns en annan innebörd, inte bara den yttersta konsekvensen, utan respekten för den person man är. Eleverna är individer. Individer som bemöts och som utvecklar sin identitet. Viss tid är de i skolan och gör detta. Viss tid är de bland andra vuxna och gör detta - formas, utvecklas, möts och vill i dialog med omvärlden.
Skolan har inte till uppdrag att förändra en person utan tillföra en person kunskaper och skapa förutsättningar och skillnader för barn. Individen har rätt att vara just en individ, en personlighet, en person som är och gör på sitt egna unika sätt. Skolan ska inte förändra en person utan skapa förutsättningar för att varje person får utvecklas och lära sig så att framtiden är en möjlig plats för var och en.
Vi talar svepande och stort om elever och ofta ur ett bristperspektiv, eller rätta-till-och-förändra-beteendeperspektiv.
Frågan är hur vi förvaltar artikel två i skolan.
Utvecklingssamtal kan peka på att eleven borde ta mer plats i större sammanhang; prata inför gruppen eller våga ta större plats i det stora sammanhanget. Eleven kan vara stökig och förväntas sluta vara det. Eleven kan ha problem med koncentrationen och få höra att eleven har koncentrationssvårigheter och kan uppleva sig som ett problem. Eleven har... och gör... och man lägger ansvaret på eleven. Eleven är lite udda... eleven vill inte ... eleven kan inte... eleven sitter inte still... eleven har glimten i ögat ... eleven vill inte vara med på gymnastiken ... och så problemetikettstämplar man barnet och inte miljön som barnet befinner sig. Den pratglade lilla ivriga ungen i årskurs två får sig definierad som en hänsynslös liten pratkvarn som alldeles för ofta avbryter... istället för att titta på en samtalsivrig person fullt fokuserad på det som är undervisningens fokus.
Detta strider mot barnkonventionen och läroplanen. Alla elever har rätt att uppleva att de respekteras för den person de är. Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för alla i skolan. Artikel två omsluter samtliga elever i skolan.
Jag menar att vi måste skapa förutsättningar för pedagogiska samtal där konventionernas artiklar lyfts fram och där perspektivet på artiklarna omsätts till var och en av våra elever.
Ansvaret för problemet måste de vuxna ta. Kanske jag ska skriva i bestämd form - DEN VUXNE.
Anne-Marie
Skolan har inte till uppdrag att förändra en person utan tillföra en person kunskaper och skapa förutsättningar och skillnader för barn. Individen har rätt att vara just en individ, en personlighet, en person som är och gör på sitt egna unika sätt. Skolan ska inte förändra en person utan skapa förutsättningar för att varje person får utvecklas och lära sig så att framtiden är en möjlig plats för var och en.
Vi talar svepande och stort om elever och ofta ur ett bristperspektiv, eller rätta-till-och-förändra-beteendeperspektiv.
Frågan är hur vi förvaltar artikel två i skolan.
Utvecklingssamtal kan peka på att eleven borde ta mer plats i större sammanhang; prata inför gruppen eller våga ta större plats i det stora sammanhanget. Eleven kan vara stökig och förväntas sluta vara det. Eleven kan ha problem med koncentrationen och få höra att eleven har koncentrationssvårigheter och kan uppleva sig som ett problem. Eleven har... och gör... och man lägger ansvaret på eleven. Eleven är lite udda... eleven vill inte ... eleven kan inte... eleven sitter inte still... eleven har glimten i ögat ... eleven vill inte vara med på gymnastiken ... och så problemetikettstämplar man barnet och inte miljön som barnet befinner sig. Den pratglade lilla ivriga ungen i årskurs två får sig definierad som en hänsynslös liten pratkvarn som alldeles för ofta avbryter... istället för att titta på en samtalsivrig person fullt fokuserad på det som är undervisningens fokus.
Detta strider mot barnkonventionen och läroplanen. Alla elever har rätt att uppleva att de respekteras för den person de är. Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för alla i skolan. Artikel två omsluter samtliga elever i skolan.
Jag menar att vi måste skapa förutsättningar för pedagogiska samtal där konventionernas artiklar lyfts fram och där perspektivet på artiklarna omsätts till var och en av våra elever.
Ansvaret för problemet måste de vuxna ta. Kanske jag ska skriva i bestämd form - DEN VUXNE.
Anne-Marie
ELEVEN I SAMHÄLLSUTVECKLINGEN
Det basuneras kris, nedgång, arbetslöshet och man anar depressionstider. Aldrig tidigare i modern tid har människornas förutsättningar varit dystrare, sägs det. Skolan är en del av samhället och deltar och bidrar till samhällsutvecklingen. Jag blickar ut mot mina ungar, mina elever som de kallas.
Skolans roll i det hela blir att faktiskt framtidshoppas. Vi måste värna våra elever och skapa en skolplats där man kan våga hoppas om framtiden. Jag kämpar med ord och meningar som omhyser eleverna utanför skolan. Det är inte lätt. Elever är inte opåverkade av framtidssignalerna. Inte jag heller. Jag tänker att min profession innebär att jag ska se möjligheter i elevens lärande. Det betyder att jag måste hysa hopp om framtiden. Då eleven får det knepigt måste jag vara en ställföreträdare för det hopp eleven inte känner. Och stanna kvar i den tron.
Anne-Marie
Skolans roll i det hela blir att faktiskt framtidshoppas. Vi måste värna våra elever och skapa en skolplats där man kan våga hoppas om framtiden. Jag kämpar med ord och meningar som omhyser eleverna utanför skolan. Det är inte lätt. Elever är inte opåverkade av framtidssignalerna. Inte jag heller. Jag tänker att min profession innebär att jag ska se möjligheter i elevens lärande. Det betyder att jag måste hysa hopp om framtiden. Då eleven får det knepigt måste jag vara en ställföreträdare för det hopp eleven inte känner. Och stanna kvar i den tron.
Anne-Marie
UTVECKLINGSSAMTAL
Jag älskar den här teckningen.
Så ska ett utvecklingssamtal SE ut.
Det går inte att rita en bild av ett utvecklingssamtal om det inte gestaltar vad utvecklingssamtalet handlar om.
Barnet i centrum.
I skolans värld - Eleven!
Föräldern är närmare och viktigare än läraren.
Färgerna på eleven och föräldern hör samman.
Läraren är av annan färg men lika lång som föräldern.
Omslutande parter i elevens utveckling
Eleven är i centrum.
Står där.
Rotad i jorden.
Växer sig stark ur den gemensamma myllan.
Som den viktigaste tar eleven störst utrymme.
Så ska det vara.
Anne-Marie
ATT VÄLJA ATT INTE BEDÖMA
Att bedöma handlar också om att välja.
Man kan välja att bedöma.
Man kan också välja att inte bedöma.
Det är modigare att inte bedöma.
Då håller man dörrarna öppna för det oväntade.
Detta är en tanke om bedömningar... i största allmänhet.
Anne-Marie
BARNOMBUDSMAN + BLOGG = SANT
SKOLPIGGHETEN
Tja - varför inte - det talas om skoltrötthet men aldrig om skolpiggheten.
Jag var bara tvungen att pigga upp debatten en aning.
Helt aningslöst slog jag ett slag för det pigga!
Anne-Marie,
som googlade på ordet skolpiggheten och fick en träff. Jag ska inte stämma träff med den andra skolpigga skribenten men undrar varför google hänvisade vidare till skapligheten.
Jag var bara tvungen att pigga upp debatten en aning.
Helt aningslöst slog jag ett slag för det pigga!
Anne-Marie,
som googlade på ordet skolpiggheten och fick en träff. Jag ska inte stämma träff med den andra skolpigga skribenten men undrar varför google hänvisade vidare till skapligheten.
ELEVENS BEHOV AV ÅTERHÄMTNING
Jag är en aning fast i boken VÄLFÄRDSLANDETS GÅTA - VARFÖR MÅR BARNEN INTE LIKA BRA SOM DE HAR DET - av Lindblad/Lindgren:
Läkarna i boken beskriver behovet av återhämtning.
Jag tänker - hur ofta får eleverna återhämta sig i skolan. Är rasten en stund av återhämtning? Vad är återhämtning för ett barn? Hur ser den ut för mig själv? Hur upplever jag mig återhämtad? Vad betyder återhämtning?
När jag skrivit ordet återhämtning flera gånger börjar jag leka med ordet. Trots att det är ett så allvarligt och viktigt ord. Jag märker då att just denna ordlek är en del av min återhämtning. Orden är min studsboll, meningarna min lekyta och skrivandet min absoluta sysselsättning för återhämtning.
Men hur ser den ut för eleverna? Vet de vad återhämtning är? Upplever de den?
Ett har vi alla gemensamt: SÖMNEN!
Den är oerhört viktig för all återhämtning. Man måste sova. Och det mycket. Under sömn äger återuppbyggnaden rum. Det nybildas celler i en oerhört mängd under sömnen. Nästan ett helt kilo nya celler vilka behövs för att orka igenom en hel dag där dessa eller andra celler förbrukas. Man bygger alltså upp sig under sömnen. Kroppsbygger och tankebygger.
Jag brukar ta mig en tupplur.
Det skriver jag mest för att jag tar igen mig just nu.
Jag leker med orden.
Anne-Marie
- DU KAN VARA TYST SJÄLV
En förskollärare har tejpat igen munnen på en sexåring efter det att sexåringen svarat på lärarens krav om tystnad:
- Tyst kan du vara själv.
Jag vill inte sätta mig in i omständigheterna kring detta barn eller denna förskollärare. Men är det inte märkligt att ena parten kan säga något med full yttrandefrihet och förvänta sig att barnet ska förstå att yttrandefrihet bara gäller för vuxna. Jag ser hur världen hårdnar kring barn och hur maktlösa vuxna tar till märkliga åtgärder för att stävja barn.
Tänk om det är så att den vuxne kanske kunde vara tyst själv en stund. Det kan ligga en sanning i sexåringens ord. Fast å andra sidan lär vi inte få veta det. En tejpad mun är en tystad mun.
Anne-Marie
SEENDET
Vad är det vi ser främst?
Man kan alltid öva sig i att vända och vrida på perspektiven.
Man kan alltid välja att se på olika sätt.
Jag väljer det framåtsyftande och det närande.
Avstampet man gör är ifrån ett just nu.
Där börjar allt.
Det som hänt kan skapa förändring.
Men aldrig göras ogjort.
Elever kan inte alltid förföljas av dåtid.
De är framtidsbärare.
Frågan är om vi förvaltar vår framtid och de vi en dag har att förlita oss till?
Anne-Marie
MÅLGRUPP
Min målgrupp är barnen.
Målgrupp är fler än en.
Mitt perspektiv är barnet.
Anne-Marie
UTSORTERINGSTANKE
Det är ett gigantiskt ansvar att vara lärare. Framtiden (är redan här) innebär en globalisering där varje individ kan tänkas (bör) ingå som en kosmopolit - arbetsplatserna är inte knutna till nationer utan har inga gränser alls, kravet på kommunikationskompetens enorm, utmaningarna att förvalta jordens resurser gigantiska och de demokratiska principerna absolut inte självklara. Det är därför en absolut tanke att skolan som den enda platsen måste inbjuda eleverna i lärandet. Det är också viktigt att lärandet upplevs som angeläget och bidrar till elevens vidgande möjligheter. Vi måste aktivt se varje liten, liten uns av motivation hos eleverna, värna och utveckla den.
Skolan är en del av samhället. Samhället är en del av skolan.
Det skolan gör till norm, det skolan modellar av människosyn är det eleverna tar med sig ut då de själva kommer att forma och bidra till samhällsutvecklingen. Så frågan är - vad vill vi möta för människor om 5 - 10 - 15 år? Vad behöver människan för kunskaper om 5 - 10 - 15 år?
I en skolform utanför skolsveriges gräns råder en utsorteringssyn. Läraren är ensam och allena den som avgör elevens fortsatta skolgång, utifrån en kunskaps-och människosyn som jag nästan inte kan benämna med de orden, och detta då eleven är 10-11 år. En utsortering jag trodde inte fanns eller existerade.
Och utan skola, orden, adderandet, kartan hamnar människan i ett utanförskap jag inte vågar fantasiera om.
Anne-Marie
MARDRÖMSBERÄTTELSER
Skola.
Lärare.
Två ord som borde vara omslutna med allt annat än mardrömmar.
Men en del berättelser om skolan kan få mig att vrida mig runt mina visioner.
Som om de vore en utopi.
Anne-Marie,
som tänker att Sverige har en god läroplan, ett någorlunda utvecklat barnperspektiv och ett anslag att skolan ska vara för alla. Det är bra med tanke på att skolvärlden utanför kan se väldigt annorlunda ut för barn. Svensk skola skall fortsätta värna och utveckla kunskap- och människosyn och vidga perspektivet vad skola innebär för en växande liten.
ALLMÄNMÄNSKLIGHETENS DAG
Kanske en ny dag.
ALLMÄNMÄNSKLIGHETENS DAG!
En dag var var och en av oss.
En dag som kräver lite mer av oss.
Av alla - lite till mans!
Anne-Marie
PÅ LÅTSAS...
Nyss var jag och lekte med en treåring...
Så var det med den leken. Där satt jag med en liten plastanka och den pratade på... jag vill inte bada, jag vill inte bada. Dom andra ankorna badade och treåringen lekte. Där satt jag med min talande plastanka.
Anne-Marie
- Här kommer en liten anka. Ankan säger - Jag vill inte bada, jag vill inte bada...börjar jag lekprata.
- Näe AMI, ankor kan inte prata, dom pratar bara på låssas...säger treåringen.
- Jo, den här ankan kan prata, envisas jag för jag vill lekberätta...
- Du får din anka prata... mina ankor ska bada...säger treåringen.
- Näe AMI, ankor kan inte prata, dom pratar bara på låssas...säger treåringen.
- Jo, den här ankan kan prata, envisas jag för jag vill lekberätta...
- Du får din anka prata... mina ankor ska bada...säger treåringen.
Så var det med den leken. Där satt jag med en liten plastanka och den pratade på... jag vill inte bada, jag vill inte bada. Dom andra ankorna badade och treåringen lekte. Där satt jag med min talande plastanka.
Anne-Marie