UTSORTERINGSTANKE
Det är ett gigantiskt ansvar att vara lärare. Framtiden (är redan här) innebär en globalisering där varje individ kan tänkas (bör) ingå som en kosmopolit - arbetsplatserna är inte knutna till nationer utan har inga gränser alls, kravet på kommunikationskompetens enorm, utmaningarna att förvalta jordens resurser gigantiska och de demokratiska principerna absolut inte självklara. Det är därför en absolut tanke att skolan som den enda platsen måste inbjuda eleverna i lärandet. Det är också viktigt att lärandet upplevs som angeläget och bidrar till elevens vidgande möjligheter. Vi måste aktivt se varje liten, liten uns av motivation hos eleverna, värna och utveckla den.
Skolan är en del av samhället. Samhället är en del av skolan.
Det skolan gör till norm, det skolan modellar av människosyn är det eleverna tar med sig ut då de själva kommer att forma och bidra till samhällsutvecklingen. Så frågan är - vad vill vi möta för människor om 5 - 10 - 15 år? Vad behöver människan för kunskaper om 5 - 10 - 15 år?
I en skolform utanför skolsveriges gräns råder en utsorteringssyn. Läraren är ensam och allena den som avgör elevens fortsatta skolgång, utifrån en kunskaps-och människosyn som jag nästan inte kan benämna med de orden, och detta då eleven är 10-11 år. En utsortering jag trodde inte fanns eller existerade.
Och utan skola, orden, adderandet, kartan hamnar människan i ett utanförskap jag inte vågar fantasiera om.
Anne-Marie
Vad säger lärarna som du möter på dina resor? Det måste ju bli reflektioner och tankar när de lyssnar på dina föreläsningar. Där det råder denna utsorteringssyn krävs ju tid för att diskutera, så att man inte bara går "hem" (efter föreläsningen)och det känns förvirrat... Eller är synen så rotad att man inte reagerar/reflekterar nämnvärt? (Det är säkert engagerade pedagoger du möter, så det går väl inte att generalisera, men iallafall...)
Nej - absolut inte de som lyssnade. De har inget med detta inlägg att göra. Tack för din kommentar. A-M
Anne-Marie, jag kom hem med huvudet sprudlande av tankar, visioner och glädje! Glädje! Jag kunde knappt vänta tills jag var hemma och skulle fa träffa mina barn, sätta mig med dom och fa läsa en bok. Började med att bubbla över för min tyska man om allt nytt, spännande, inspirationen som väckts, att modella, läsa högt.. ja du vet allt vi talade om. Möttes av oförstaelse. "Det där är bara utopi". Javisst!!! Men är det därför omöjligt? NEJ!!! Läste sedan det du skrivit här.. och tänkte... det är klart att han inte förstar, varifran? Han är ju ett barn, formad, av det här systemet. Han blev ju utsorterad... Det som förbryllar mig är varför han försvarar det system han själv sa uppenbarligen led av?
Fragade mina barn vilken bok de ville jag skulle läsa ur pa kvällen. Det blev Barnkammarboken och sagan om pannkakan. Sedan ville de att jag skulle sjunga "Trollmor och de elva sma trollen". Min 12-ariga tuffa coola son.. Gud va kul det var!!
Tack A-M.