BLADHORNINGENs åtgärdsprogram
Jag sökte på Bladhorningen... jag har en liten undervisningsidé. Då jag sökte på bladhorningen kom jag osökt in på åtgärdsprogram. Också en liten bladhorning har åtgärdsprogram. Men det är nog inte bladhorningens hem som ska rätta till något för bladhorningen. Jag tror att åtgärdsprogrammet för bladhorningen handlar om att omgivningen tar sitt ansvar, gör allt den kan, tänker om, prövar nytt och värnar förutsättningarna för bladhorningens utveckling.
Bara en reflektion.
Anne-Marie,
som återkommer om undervisningsidén.
Bara en reflektion.
Anne-Marie,
som återkommer om undervisningsidén.
VISIONÄR - DET ÄR JAG!
Jag är visionär.
Jag tror på förflyttningar.
Så enkelt kan det se ut i skrift.
Men ...
det krävs tålamod att försätta berg.
Anne-Marie
HETS MOT BARNGRUPP
H E T S M O T B A R N G R U P P
Jag läser mest tidningsrubrikerna - innehållet intresserar mig inte.
Det är en - dra alla över en kam - känsla jag får.
Uppropen är så högljudda - om hårdare tag mot barn, om uppfostringsmetoder hur att göra, om införande av straff, om vad barn gör illa - men ingenstans står om barnets situation i situationen.
Barn lever i en hårdare värld där modellerna - vi vuxna - inte finns med tillräckling närhet, där samtalen inte hinns med, där middagarna inte längre är gemensamma, där TV ersätter godnattsagan, där föräldrarna tvingas arbete mer och längre för att klara sig, där barn ...
Det är heller inte ALLA barn utan de är en del barn som inte har det bra, mår bra, får ha det bra. Nu har rubrikerna över barnens uppförande eller brist på sådan blivit högljudda i tidningarna samtidigt som Nannyprogrammen ökar i antal. Kanske är det så att vi vuxna i alla sammanhang får axla ansvaret.
Jag undrar lite stilla vad som hände med respekten för ett barns ständiga tillblivelse... och vikten av att finnas som vuxen i den värld som skapar förutsättningar och möjligheter för denna ständiga utmaning som det innebär att växa upp. It takes a village to bring up a child!
Anne-Marie
GÅ GENAST TILL MIN VÄN MATTIAS
http://mattiasbostrom.wordpress.com/2009/01/30/nar-jag-var-liten-var-jag-alltid-pa-biblioteket/
och titta på en vacker läsbild av en liten kille på bibblan! Jag minns mina egna bibblanbesök med sådan kraft att jag nog måste ta och skriva en aning om det... i helgen!
Hälsa gärna ifrån mig...!
Anne-Marie
och titta på en vacker läsbild av en liten kille på bibblan! Jag minns mina egna bibblanbesök med sådan kraft att jag nog måste ta och skriva en aning om det... i helgen!
Hälsa gärna ifrån mig...!
Anne-Marie
BRIS: FÖRÄLDRAR SLÅR BARN
Bris rapport tar denna gång upp att föräldrar i allt högre grad slår sina barn.
H Ä R Ä R U T D R A G U R R A P P O R T E N
Det är alltid allvarligt när föräldrar slår sina barn. Och det våld som orden kan skapa är ett dold problem som också skadar oändligt mycket. Ord går inte att radera bort. Slag går inte heller att radera bort. Rädslan finns där hela tiden. Orden kan man inte skydda sig mot - det går inte att stänga av öronen och lyssnandet - nedvärderingar och kränkningar, förklararsanningar ur endast ett perspektiv och beskrivningar som - Du är dum i huvudet! är kränkningar av ett barn, ja av en vuxen också.
Bris menar att det är alldeles för få vuxna kring barn.
Så är det. Som lärare får man värna att vi faktiskt har en närvaromöjlighet och att vi under många år har en möjlighet att värna och följa barns utveckling.
Anne-Marie
H Ä R Ä R U T D R A G U R R A P P O R T E N
"Barn har rätt att skyddas från fysiskt och psykiskt våld"
Artikel 19, FN:s konvention om barnets rättigheter
I år är det 20 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter och 30 år sedan Sverige som första land i världen antog en lag som förbjöd våld mot barn. Trots det misshandlas barn fortfarande i Sverige. Därför är huvudtemat för BRIS-rapporten 2009 "våld mot barn".
"I hela mitt liv har pappa slagit mig. Jag har berättat för några vuxna jag känner, men de tror inte på mig."
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008
Under år 2008 hade BRIS det högsta antalet barnkontakter om fysisk misshandel på fem år. Under året hade BRIS 1 857 stödjande kontakter med barn och unga som blivit misshandlade.
Våldet barnen och ungdomarna utsätts för kan beskrivas som allt från slentrianmässigt vardagsvåld, där de blir slagna med tillhyggen som skärp och käppar, till mer tortyrliknande våld. En del barn berättar om att de blir skakade och slagna tills de tappar medvetandet. Oftast är den en förälder som slår.
Vissa av barnen har berättat om misshandel för andra vuxna, som lärare eller socialförvaltning, utan någon reaktion från vuxenvärlden.
Det fysiska våldet kombineras ofta med psykiskt våld. Barnet kränks verbalt, det får höra att det är värdelöst, att det inte går att tycka om och att det är därför det blir slaget.
"Nu vet jag varför pappa slår mig. För när han är full har han sagt att han inte älskar mig"
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008
Det är alltid allvarligt när föräldrar slår sina barn. Och det våld som orden kan skapa är ett dold problem som också skadar oändligt mycket. Ord går inte att radera bort. Slag går inte heller att radera bort. Rädslan finns där hela tiden. Orden kan man inte skydda sig mot - det går inte att stänga av öronen och lyssnandet - nedvärderingar och kränkningar, förklararsanningar ur endast ett perspektiv och beskrivningar som - Du är dum i huvudet! är kränkningar av ett barn, ja av en vuxen också.
Bris menar att det är alldeles för få vuxna kring barn.
Så är det. Som lärare får man värna att vi faktiskt har en närvaromöjlighet och att vi under många år har en möjlighet att värna och följa barns utveckling.
Anne-Marie
SKOLDAGARNA och LEKEN TÅLA
En gång i tiden hade vi skola på lördagar. Jag gick i skolan då. Det var skolans roligaste dag. Den var kort, Lärarinnan var mer personlig och verkade mer mänsklig på lördagar. Lärarinnan var mänsklig de andra dagarna också men det var något speciellt med fröken på lördagar. Efter klockan ett fick man ledigt. Då var det lördag på riktigt. Man sprang hem till gården. Där var alla andra barn. Det lektes. Det var mest lekar av kollektivt slag; Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Burken, Slängrep och Kula. Det är märkligt med vilken strålglans dessa lekar gör sig påminda. När man blev ledsen och sökte någon vuxens tröst, fick man det lite styvmoderligt: - Ja - är man med i leken får man leken tåla. Och så var det. Man fick leken tåla. Leken kanske är sådan. Man lär sig det där mänskliga. Att stå ut med varandras egenheter, lära sig stålsätta sig lite när man misslyckas, och faktiskt lära sig genom att delta och få sig själv bedömd av de som är lite äldre. Det ordnades mycket kring reglerna av lekarna, men de gällde alltid. Ja, inte om man kanske var yngst, då gällde de inte, men om man var yngst och fick vara med den som lärde ut och var äldst, då gällde minsann reglerna. Jag älskade att leka. Jag älskade Burken, Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Slängrepet och Kulan, regeldiskussionerna bland kompisarna och hejaropen när man var i olika lag. Om jag fick en dag till - och en förflyttning av tiden - skulle jag gärna vilja återuppleva den där lördagen i skolan, och den där promenaden hem till barnrikegården, förbi kiosken med ettöreskålorna (jag vet hur de stavas) och trappan utanför trevåningshuset. Jag skulle vilja leka alla lekar igen!
Anne-Marie,
som minns mina sårskorpor på knän och armbågar. De hörde liksom till.
Anne-Marie,
som minns mina sårskorpor på knän och armbågar. De hörde liksom till.
NAMNGIVNINGSCEREMONI
Det finns långa ord och det finns korta ord. Ibland tycker jag de långa orden är vackrare, ibland är de korta mer effektiva. Kort och gott - ett barn får sitt namn vid en dopceremoni. Jag bevittnade ett dop igår. Rörd över alla ungarna som sprang omkring i kyrkan, rörde sig fritt i detta stora kyrkorum och den höga rösten från en två och ett halvtåring som säger - Jag läser själv, och håller psalmboken uppochned, fullt nöjd med sin läsning. Jag gillade det jag såg hos den lilla läsaren. Barnet vid dopfuntet sjöng en helt egen melodi. Egna toner, egna krafttag. Barn, tänker jag, barn. Befriande att vara i deras absoluta närhet. Precis mitt i nuet.
Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag satt och torkade tårarna, ömsom av kärlek, ömsom av skratt, ömsom av allvaret, ömsom av att vara inbjuden till denna stora stund. Ett barn har fått sitt namn.
Anne-Marie
Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag satt och torkade tårarna, ömsom av kärlek, ömsom av skratt, ömsom av allvaret, ömsom av att vara inbjuden till denna stora stund. Ett barn har fått sitt namn.
Anne-Marie
BARNET och MYRRAN
Mot alla tiders krubba vandrar man med gåvan som kan kallas Myrra. En riktning mot barnet. Idag är gåvan myrra något annat. Idag är det en leksakssminkväska, rouge, läppstift, penslar och nagelfil.
Anne-Marie
HJÄLTEN
Det är den där lilla pojken. Den där lilla killen som plötsligt blir Batman, Riddare och Pirat. Jag har sett dem genom åren. Jag tror de går igenom något viktigt. Det är något viktigt som jag inte förstår. Astrid Lindgren förstod sig på detta behov. Hon gav sin Emil en bysse och en mysse och garanterade genom alla sina ord att Emil var en god liten människa som en dag skulle göra något fint och stort ...
Denna vackra lilla riddargestalt ligger mig varmt om hjärtat.
Anne-Marie
Denna vackra lilla riddargestalt ligger mig varmt om hjärtat.
Anne-Marie
ÄCKLIGA SIDOR
Idag skulle vi ut och söka på Etna och vulkanutbrott. Jag trodde att vi kunde söka på Youtube, men det gick inte. Jag kom inte ut på nätet. Flera elever stod runt omkring och undrade.
- Vi kanske kommer ut på sexsidor, berättade någon, kanske därför det är spärrat.
- Jag kom ut på jätte äckliga sidor när jag sökte på Bamse och lille Skutt, berättade en annan.
- Jag tycker det är jättekonstigt att man kommer ut på jätte äckliga sidor när man söker på något som inte är jätte äckligt berättade den tredje. Det händer jätteofta. Jag kom ut på snuskiga sidor då jag sökte på Pirater.
Anne-Marie
SYSSELSÄTTA BARNEN
Barn behöver inte sysselsättas.
Det är inte farligt för barn att bara vara.
Det är en fara om barn inte får vara.
Barn behöver inte sysselsättas.
Då jag var liten fanns det inte någon som sysselsatte mig.
Men ibland blev jag inbjuden att spela spel därför att den som ville spela spel ville just det.
Jag blev aldrig sysselsatt.
Men bakade min mormor så var jag precis där hon var intill bakbordet.
Då fick jag en degklump som jag kunde göra egna kakor av.
Men min mormor sysselsatte inte mig,
Jag fick vara med i det som mormor sysselsatte sig med.
Det är hemskt för alla om man tror att barn måste sysselsättas.
Det är som ett barn som inte gör något är något som måste sättas igång.
Jag blev aldrig igångsatt av någon.
Jag satt på stentrappen utanför min mormors hus.
Uppdraget att sysselsättas det var mitt.
Så om jag satt där på stentrappen och hade tråkigt så kom det snart något man kunde hitta på.
Som en slags inre idé.
Inte för att ha något att göra.
Jag gillar fortfarande att sitta på stentrappor.
Jag gillar känslan av att inte behöva sysselsättas.
Jag menar sysselsättas av någon annan.
Jag tror inte man behöver skrämma ungar med sysslolösheten.
Den tråkiga sysslolösheten är en kreativ möjlighet och en stund av återhämtning.
Barn som inte blir sysselsatta kanske får härbärgera en stund av tilltro.
Tilltro av att just orka att inte ha något att göra, samt att få äga omgivningens tilltro
att klara av en stund av ensamhet och reflektion. Som om sysslolösheten faktiskt inte är så farlig.
Anne-Marie,
hela detta inlägg kom sig av Lena A. Hennes bloggensvar här fick mig att ta upp den här tråden. Jag tackar för det.
INTRYCKTA INTRYCK
Det går inte att vårda intrycken. De flödar in utan raster. Barn får se, höra, delta i alltför mycket som de inte ska se, höra eller delta i. En del små sjuåringar spelar spel för 18åringar, en del små barn ser filmer de knappast kan begripa. Vi borde vara en aning mer försiktiga med intrycken. Om inte måste vi lära oss att förvalta uttrycken. För det som kommer in måste och kommer förr eller senare ut i någon form.
Anne-Marie
Anne-Marie
"FÖRLÅT mig det jag felat"
I lärarens tal till sina gymnasieelever 1941:
Förlåt mig det som jag felat!
Jag känner omedelebart sympati för denna lärare.
Det är mänskligt att fela! Det är omänskligt att låta andra bära skulden för det man gör fel.
Jag vinkar in i dåtiden. Grabbar tag i lärarinnans händer - latinaren - och säger:
- Kollega! Jag vill lära mig av dig.
Anne-Marie
TANKE
En plötslig skoltanke -
frigöra - inte förgöra!
Anne-Marie
frigöra - inte förgöra!
Anne-Marie
HÅLLA I HANDEN
Att hålla en liten i handen. Jag hör knappast vad den här lilla ungen säger...det blåser och hon pratar hela tiden. Däremot känner jag att hon pratar.. hon rör handen hela tiden. Fingrarna spretar och något ska sägas...
Jag lyssnar och håller om språket i barnets hand. Vi språkar där vi går! Vuxenvärldens privilegium. Att lyssna och delta ett denna promenad.
Anne-Marie
Jag lyssnar och håller om språket i barnets hand. Vi språkar där vi går! Vuxenvärldens privilegium. Att lyssna och delta ett denna promenad.
Anne-Marie
VARA - en absolut rättighet
Det jag ser av denna lilla medmänniska är allt det jag önskar se hos ett barn och barnets omgivning. Denna lilla är två och ett halvt år - hon är alltid en gemensam del av oss andra då vi är tillsammans. Det hon kan göra själv det får hon göra själv - ingen tar ifrån henne hennes självgörande - gör fortare, gör bättre, gör effektivare - och när hon har fått göra det som hon ska göra - så är det heller ingen som rättar till, korrigerar, kommenterar eller gör en min av alldeles för mycket stolthet eller min av alldeles förfärande besvikelse. Nej - hon gör det hon ska göra för att hon är den hon ska vara - Hon är ett själv - och som detta själv respekteras hon - precis som hon också respekterar oss andra som är där vi är i vårt själva.
Jag ser så mycket vackert samspelande i detta sammanhang. Jag ser en sådan stark liten människa växa sig större bland andra människor. När hon frågar om det hon frågar - är det på samma sätt som jag frågar när jag frågar - Vill du? Ska vi? Hur tänker du? Vi satt och målade ihop - denna två-och-etthalvtåring och jag. Jag målade ett öga. Hon målade något helt annat. Vi kommenterade vad vi såg, inte hur duktiga vi var på att måla. Dagen efter ligger målningen kvar på golvet. Denna lilla två-och-ett halvtåring ställer sig och tittar på målningen. Hon ler - Ami! säger hon. Ami målat! Och därigenom blir jag en alldeles egen person i hennes liv. Och hon - som jag inte har annat än känslomässiga släktband till - blir en högst självständig person i mitt liv.
Jag tänker så ofta på detta med själv-förtroende. I görandet, i samspelandet så gör vi vårt självförtroende. Det handlar om att vara. Och det är svåra saker. Vara tillåtande, vara respektfull, vara... med!
I djupa funderingar kring självet, människan och tillblivelsen av det egna!
Anne-Marie
HÖSTLOVSFUNDERINGAR
Detta är ett svar av en trogen läsare:
"Jag hoppas också att så många elever som möjligt får ett bra höstlov. trots allt skit som skrivs om skolan vet vi ju att många elever har det värre på loven - utan den trygghet de kan hitta i skolan. Många har ju sina bästa vuxenkontakter där. Trots allt."
Ja, måste jag tillägga. Visst är det så att många elever har sin trygghet i skolan. Det är så. Och med den insikten krävs det att lärarna är mycket medvetna om sin roll som förebilder, omsorgare och stllföreträdande hopp om framtiden.
Anne-Marie
"Jag hoppas också att så många elever som möjligt får ett bra höstlov. trots allt skit som skrivs om skolan vet vi ju att många elever har det värre på loven - utan den trygghet de kan hitta i skolan. Många har ju sina bästa vuxenkontakter där. Trots allt."
Ja, måste jag tillägga. Visst är det så att många elever har sin trygghet i skolan. Det är så. Och med den insikten krävs det att lärarna är mycket medvetna om sin roll som förebilder, omsorgare och stllföreträdande hopp om framtiden.
Anne-Marie
GLÄDJE OCH TILLIT hos en liten en!
Det lilla barnet läser av sin omvärld. Är den tillåtande så tillåts barnet vara just som det är. Det viktigaste för ett litet barn är att man aktivt och medvetet deltar och ser. Seendet är det absolut viktigaste. Jag ser dig! Det behöver för övrigt alla människor. Bli sedda! Glädjen är spontan och sann!
Tillit. Det lyser om tillit i detta barns ögon, Det är det vackraste man kan se hos ett barn. Tilliten till de vuxna. Och återigen - det är vi vuxna som ansvar för mötet och kvaliteten i dessa möten. Barn är inte ansvariga för det. Men de samspelar ständigt med oss och vad vi signalerar.
Anne-Marie
HEMBREVET SOM INTE
Idag läste jag igenom det hembrev jag ville att mina elever skulle bära med sig till sina föräldrar. Då sa några elever att de absolut inte att breven skulle innehålla saker av det slag jag tog upp. Därför lät jag inget brev gå hem till elevernas föräldrar idag. Ibland är det klokt att läsa igenom det man skrivit högt för dem det angår. Jag höll nämligen helt med mina elever. För ett ögonblick halkade jag tillbaka några århundranden i mitt synsätt. Det händer ibland när den yttre pressen är för stor. Lärare behöver också omvårdnad och tillsyn. Nåväl, jag kom snabbt till sans och tillbaka i den mycket mer respektfulla tiden. Mina elever, mina elever. Tack!
Jag bugar och bockar och tackar och tänker att det är bra att inkludera eleverna i det som angår dem. Det är inskrivet i barnkonventionen. Barnets unika rättigheter. När man gör det blir det oftast helt rätt och riktigt.
Tack eleverna!
hälsar Anne-Marie
LITEN ÄR I VÄRLDEN
Liten åker buss. Liten upptäcker andra. Liten tittar på andra. Liten ler mot tanten. Liten ger iväg små ljud till tanten med hatten. Liten ser sig omkring i världen. Liten sätter igång rörelser inne i bussen. Så är det med små. Det borde vara oftare att Liten syns aktiv, nyfiken och glad i samspel med människor. Liten tankar ögonkontakt med Mamma när Liten vill förstå. Jag tittar på Litens mamma. Hon ser så glad ut. Det är klart Liten också är glad och trygg då. Utifrån en mammas famn och genom Mammans bekräftande återseende blick tittar Liten ut i världen... det är nästan straffbart att inte le tillbaka.
Anne-Marie
Anne-Marie