KLASS och SKILLNAD
Klasskillnaderna är uppenbara. Klasstillhörigheten synlig. Skolan är olika för alla. Den ser olika ut på olika platser. Här är ett fotografi av jämngamla pojkar. Det är uppenbart att de går vid olika skolor. Det är uppenbart att de ser olika på framtiden. Jag gillar min klass. Det är en årskurs fyra.
Anne-Marie
BARNS RÄTT ATT LÄRA
Barn har rättigheter. De är inskrivna i Barnkonventionen. Barn har rätt att lära. Skolan är barnens absoluta möjlighet för ett framtida liv där konkurrensen är hård, framtiden full av utmaningar (både skrämmande och lovande), där språkligheten blir avgörande för mottagandet i arbetsliv och i det sociala livet, framtidens kompetens handlar om att begripa sig på, ingå i, och utvecklas i den stora kommunicerande världen. Nätet och dess möjligheter och faror har inga landsgränser. Allt är möjligt, Men inte för alla. Det krävs mycket av våra barn när framtiden är här. De ska få uppleva att skolan bidragit till utvecklingen. Skolan ska betyda skillnad för var och en av eleverna som är där. Skolans uppdrag är stort och framtidsriktande. Det råder också skolplikt. Elever måste gå i skolan. Plikt! Ja, jag funderar på ordet skolplikt då jag läser Ann-Marie Beglers programförklaring i DN debatt 28 september 2008 med anledning av hennes tjänst och tillträde som skolinspektionens generaldirektör.
Skolplikt.
Skyldigheten att vara i skolan. Den har eleverna.
Lärare är anställda i skolan. De är inte där av plikt.
Pliktskyldiga? blir mitt nästa ord. Pliktskyldiga gör något för att de måste. Inte för att de vill. Jag vill ändra på ordet skolplikt till skolrättighet. Det är ett annat ord.
Det är en rättighet att få gå i skolan. Det är en rättighet att få lära sig, utveckla sina kompetenser, utvecklas att möta framtiden. Det är en rättighet. Den rättigheten förvaltas av lärare, rektorer och skolpolitiker. Väl förvaltad blir den erövrad att förvaltas av eleven. Hur den förvaltas är och får inspektionen sätta ord på. Jag önskar bara att Ann-Marie Beglers ord om likvärdighet får luft under vingarna och att "Det handlar om var och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov. Men det handlar också om att skapa en utbildningsnivå som främjar en hållbar utveckling och ekonomiska framsteg i en värld där Sveriges välstånd en gång för alla inte är givet:"
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=833243
Jag skulle gärna ha pedagogiska samtal kring DN´s debattartikel signerad Ann-Marie Begler:
Beglers ord:
/.../ undervisningens kvalitet. Vi ska tränga oss bakom den enkla beskrivningen för att på så sätt få ett bättre grepp om kvaliteten i det som skolan ger eleverna.
Körlings tankar;
Detta betyder att mer tid ska avsättas för pedagogiska diskussioner vid skolorna. Lärarna ska utvecklas i sitt pedagogiska språk, medvetandegöra sitt uppdrag och låta detta genomsyra klassrumsarbetet så att eleverna vet, förstår och inser hur arbetet utvecklas. Eleven ska få möjligheter att sätta ord på vad som händer med lärandet och vilken skillnad det utgör för eleven. Elevens rättigheter är att få tillgång till mål, undervisningens fokus, lärarens bedömningar och själv utgöra en demokratisk röst i hela processen.
Beglers ord:
Fokus i alla inspektioner ska vara barns, elevers och studerandes rätt till en god utbildning i en trygg miljö /.../ En naturlig följd av det är också att det blir själva lärandet, och förutsättningarna för utveckling och lärande, som kommer i centrum.
Körlings tankar;
Själva lärandet står i centrum för skolans verksamhet idag. Men skolan är i allt mindre grad den främsta lärande platsen för eleverna. Därför är det viktigt att skolan verkar för ett framtidstänkande som inkluderar eleverna i vad som kan anses värdefull kunskap i framtiden. Det handlar också om att förstå hur barn och unga lär sig utanför skolan. Vad behöver en lärande om, låt säga, tre år, fem år, tio år, 15 år? Här har skolan en utvecklingstanke.
Beglers ord:
Vår gemensamma strävan ska vara en bättre skola för eleverna.
Körlings tankar:
Skolan är en plats för eleverna. De är skolpliktade dit. Nu tycker jag inte om ordet skolplikt utan skulle gärna se ett mer positivt ord - Elever har skolrättigheter. Vi lärare har en läroplan som tydligt uttrycker lärarens uppdrag; Läraren skall. Detta betyder att läraren har ett uppdrag av nationell art, makroperspektivet på lärarens uppdrag, samt mikroperspektivet - läraren har ett uppdrag av eleven - lär mig, inkludera mig, utvecklas tillsammans med mig, se vad jag kan och utmana mig att utvecklas ytterligare.
Beglers ord:
.../ sätta elevens kunskaper och resultat i fokus. Elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna och vi kommer i våra inspektioner i högre grad att lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter.
Körlings tankar:
Att eleven ska få röstutrymme tycker jag är en självklarhet. Föräldrarna likaså. Men innanförarbetet kan ibland synas svårt att ha en överblick över. Jag önskar att lärarna fick en röst också.
Beglers ord:
Vi vet att lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat.
Körlings tankar:
Bra. Lärarens roll är mycket viktig. Antalet vuxna kring våra barn är inte längre så stort. Därför behövs läraren få fortbildning, vidareutbildning och samtalsämnen med tydligt fokus. Jag möter engagerade lärare där jag är, i de skolor jag besöker... och jag vill värna lärarens röst. Jag tror på yrket, på skolan och på den förändring skolan måste genomgå. Framtiden är inte så långt borta som vi vill att den ska vara. Det är för den vi ska rikta oss.
Beglers ord:
Att hälften av dem som hoppat av gymnasieskolan ångrar sitt beslut...
Körlings tankar:
Vägledande samtal under hela skollärandets tid skulle eventuellt ha kunnat motverka avhoppet från gymnasieskolan. De kallas utvecklingssamtal. Periodvis ska dessa vara fler och verka stöttande för framtiden. Så tänker jag. En organisation av klassrummet kan verka till att personliga och individuella samtal kan genomföras under hela studietiden. Det här är något jag funderar mycket på, hur man i befintlig miljö kan ha individuell undervisning, gruppundervisning, halvklassgenomgångar och helklassamlingar. I mina klasser har jag genomfört detta fullt ut. Utvecklande och utmanande. Men eleven hamnar i centrum för sitt lärande. Vilket är mitt mål.
Jag vill gå i dialog med. Det kan vi alla göra. Vi ska tänka och utveckla, förstå och inbegripa, beslutsfatta och visionsverka. Tack för läsningen!
Anne-Marie
som länkar till ett av mina tidigare inlägg
http://annemariekorling.blogg.se/2008/september/atgardsprogram-utan-elev.html
och till den betydligt skarpare FREON http://www.freonfilm.com/blog/2008/09/ordlista-for-inspektorer/
Skolplikt.
Skyldigheten att vara i skolan. Den har eleverna.
Lärare är anställda i skolan. De är inte där av plikt.
Pliktskyldiga? blir mitt nästa ord. Pliktskyldiga gör något för att de måste. Inte för att de vill. Jag vill ändra på ordet skolplikt till skolrättighet. Det är ett annat ord.
Det är en rättighet att få gå i skolan. Det är en rättighet att få lära sig, utveckla sina kompetenser, utvecklas att möta framtiden. Det är en rättighet. Den rättigheten förvaltas av lärare, rektorer och skolpolitiker. Väl förvaltad blir den erövrad att förvaltas av eleven. Hur den förvaltas är och får inspektionen sätta ord på. Jag önskar bara att Ann-Marie Beglers ord om likvärdighet får luft under vingarna och att "Det handlar om var och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov. Men det handlar också om att skapa en utbildningsnivå som främjar en hållbar utveckling och ekonomiska framsteg i en värld där Sveriges välstånd en gång för alla inte är givet:"
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=833243
Jag skulle gärna ha pedagogiska samtal kring DN´s debattartikel signerad Ann-Marie Begler:
Beglers ord:
/.../ undervisningens kvalitet. Vi ska tränga oss bakom den enkla beskrivningen för att på så sätt få ett bättre grepp om kvaliteten i det som skolan ger eleverna.
Körlings tankar;
Detta betyder att mer tid ska avsättas för pedagogiska diskussioner vid skolorna. Lärarna ska utvecklas i sitt pedagogiska språk, medvetandegöra sitt uppdrag och låta detta genomsyra klassrumsarbetet så att eleverna vet, förstår och inser hur arbetet utvecklas. Eleven ska få möjligheter att sätta ord på vad som händer med lärandet och vilken skillnad det utgör för eleven. Elevens rättigheter är att få tillgång till mål, undervisningens fokus, lärarens bedömningar och själv utgöra en demokratisk röst i hela processen.
Beglers ord:
Fokus i alla inspektioner ska vara barns, elevers och studerandes rätt till en god utbildning i en trygg miljö /.../ En naturlig följd av det är också att det blir själva lärandet, och förutsättningarna för utveckling och lärande, som kommer i centrum.
Körlings tankar;
Själva lärandet står i centrum för skolans verksamhet idag. Men skolan är i allt mindre grad den främsta lärande platsen för eleverna. Därför är det viktigt att skolan verkar för ett framtidstänkande som inkluderar eleverna i vad som kan anses värdefull kunskap i framtiden. Det handlar också om att förstå hur barn och unga lär sig utanför skolan. Vad behöver en lärande om, låt säga, tre år, fem år, tio år, 15 år? Här har skolan en utvecklingstanke.
Beglers ord:
Vår gemensamma strävan ska vara en bättre skola för eleverna.
Körlings tankar:
Skolan är en plats för eleverna. De är skolpliktade dit. Nu tycker jag inte om ordet skolplikt utan skulle gärna se ett mer positivt ord - Elever har skolrättigheter. Vi lärare har en läroplan som tydligt uttrycker lärarens uppdrag; Läraren skall. Detta betyder att läraren har ett uppdrag av nationell art, makroperspektivet på lärarens uppdrag, samt mikroperspektivet - läraren har ett uppdrag av eleven - lär mig, inkludera mig, utvecklas tillsammans med mig, se vad jag kan och utmana mig att utvecklas ytterligare.
Beglers ord:
.../ sätta elevens kunskaper och resultat i fokus. Elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna och vi kommer i våra inspektioner i högre grad att lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter.
Körlings tankar:
Att eleven ska få röstutrymme tycker jag är en självklarhet. Föräldrarna likaså. Men innanförarbetet kan ibland synas svårt att ha en överblick över. Jag önskar att lärarna fick en röst också.
Beglers ord:
Vi vet att lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat.
Körlings tankar:
Bra. Lärarens roll är mycket viktig. Antalet vuxna kring våra barn är inte längre så stort. Därför behövs läraren få fortbildning, vidareutbildning och samtalsämnen med tydligt fokus. Jag möter engagerade lärare där jag är, i de skolor jag besöker... och jag vill värna lärarens röst. Jag tror på yrket, på skolan och på den förändring skolan måste genomgå. Framtiden är inte så långt borta som vi vill att den ska vara. Det är för den vi ska rikta oss.
Beglers ord:
Att hälften av dem som hoppat av gymnasieskolan ångrar sitt beslut...
Körlings tankar:
Vägledande samtal under hela skollärandets tid skulle eventuellt ha kunnat motverka avhoppet från gymnasieskolan. De kallas utvecklingssamtal. Periodvis ska dessa vara fler och verka stöttande för framtiden. Så tänker jag. En organisation av klassrummet kan verka till att personliga och individuella samtal kan genomföras under hela studietiden. Det här är något jag funderar mycket på, hur man i befintlig miljö kan ha individuell undervisning, gruppundervisning, halvklassgenomgångar och helklassamlingar. I mina klasser har jag genomfört detta fullt ut. Utvecklande och utmanande. Men eleven hamnar i centrum för sitt lärande. Vilket är mitt mål.
Jag vill gå i dialog med. Det kan vi alla göra. Vi ska tänka och utveckla, förstå och inbegripa, beslutsfatta och visionsverka. Tack för läsningen!
Anne-Marie
som länkar till ett av mina tidigare inlägg
http://annemariekorling.blogg.se/2008/september/atgardsprogram-utan-elev.html
och till den betydligt skarpare FREON http://www.freonfilm.com/blog/2008/09/ordlista-for-inspektorer/
ORD MED EN TVÅochHALVTÅRING
- Är du glad eller arg, frågar jag.
- Gla...
- Är du liten eller stor, frågar jag.
- Stooooor.
- Är det hemma eller borta, frågar jag.
- Borrrrta!
- Är du trött eller pigg, frågar jag.
- Musse Pigg.
End of discussion.
Fnitter och skratt återigen.
Anne-Marie
GRÄNSEN - en kärleksmarkering
Många barn letar efter gränser.
De letar och letar.
De kan göra allt för att hitta en gräns.
De kan skrika, de kan tjata, de kan uppföra sig illa, de kan rymma hemifrån, de kan börja röka, de kan...
Jag har en berättelse som skakade om mig oändligt. Det är en upplevelse för länge sedan, så nu är den en berättelse. Nu är det en försiktig erfarenhet.
Jag var en bullbakande fritidsledare under några år då jag studerade. Jag bakade bullar, stekte pannkakor och var allmänt mammig och stod mitt bland en drös med ganska besvärliga tonåringar. Nu var det ju ingen som tyckte att ungdomarna var besvärliga där jag var, vi tyckte att de hade det besvärligt. Därför ordnade vi en slags obesvärlig situation kring dem. Så att livet skulle bli mindre besvärligt.
Jag bakade, jag älskar att baka, stora, stora bullar, matbröd och chokladkakor. Jag var känd för mitt bakande. Och in i smeten kom ungdomarna och ville prata. De ställde sig intill och pratade, pratade, pratade. Jag fann att görandet och min koncentration på något annat erbjöd unga människor en liten frimöjlighet. De fick inte genast de där vuxna ögonen på sig, de fick vara med om något jag gjorde, de bakade ofta själva. Jag behövde deras hjälp: - Sätt på ugnen på 225 grader är du snäll. Intill bullarnas jäsning på plåtarna hörde jag massor av inkapslade berättelser. Jag bakade på, kastade dit en degklump som fick kramas i arga tonårshänder, bli en sprängfylld bulle med jättemycket socker på. Det var mycket som sades under ett bullbak.
Det var den där tjejen. Hon ställde sig alltid nära intill mig varje gång jag bakade. Hon berättade och berättade. Jag lyssnade och lyssnade. - Ta fram smöret är du snäll, sa jag och drog in henne i chokladsmet och pensling av färdigjästa bullar. Det var många samtal. Men en dag kastade hon allt ifrån sig. En chokladsmetssked slängdes i väggen och hon skrek:
- Jag skriker på hjälp och du hör inte! Du är så jävla döv! Fattar du inte att jag tar tabletter... jag är för faen en knarkare? Varför ser du inte det?
Hon sprang gråtande ut ur lokalen. Jag släppte allt för händer och sprang efter. Jag har aldrig sprungit så fort någonsin. Jag sprang för livet efter livet självt. Jag hade missat att höra rätt. Jag sprang ifatt henne. Höll hårt om henne. Hon slogs och skrek:
- Ingen, ingen bryr sig.
Och så kanske det var. Ingen brydde sig. Men hennes berättelse därefter handlade bara om en längtan. Den , om det mycket enkla, att föräldrarna skulle ge henne en hemtid.
- Fattar inte dom som har föräldrar som säger när dom ska komma hem att det, det... det är ju rena lyxen ju. Jag längtar efter att någon blir arg på mig för att jag kommer en kvart för sent. Men ingen blir arg på mig, och jag har prövat hur länge jag kan vara ute på kvällarna, en gång var jag ute till klockan fyra. Men ingen verkade sakna mig. Ingen. När jag är borta från skolan så frågar ingen var jag är. Allt det här har jag försökt säga till dig. Men du har inte hört vad jag har sagt. Du bara lyssnar och säger inte strängt att jag ska sköta mig, eller gå till skolan, eller att du vill att jag ska komma imorgon exakt klockan halv åtta. Och du, du tar bara tar emot mig. Du tycker inte heller om mig.
Jag höll henne i mina armar. Jag vet att jag fick henne att berätta. Att hon behövde hoppet från någon annan vuxen. Hela hennes historia blev blottlagd i mina armar. Och jag skakade, skakar än idag, av medkänsla. Det här med gränssättning är också kärlek. Det är alldeles för få som tänker på gränsen som en kärlekshandling. Den gräns som visar att man - förlåt jag - bryr mig om!
Anne-Marie
De letar och letar.
De kan göra allt för att hitta en gräns.
De kan skrika, de kan tjata, de kan uppföra sig illa, de kan rymma hemifrån, de kan börja röka, de kan...
Jag har en berättelse som skakade om mig oändligt. Det är en upplevelse för länge sedan, så nu är den en berättelse. Nu är det en försiktig erfarenhet.
Jag var en bullbakande fritidsledare under några år då jag studerade. Jag bakade bullar, stekte pannkakor och var allmänt mammig och stod mitt bland en drös med ganska besvärliga tonåringar. Nu var det ju ingen som tyckte att ungdomarna var besvärliga där jag var, vi tyckte att de hade det besvärligt. Därför ordnade vi en slags obesvärlig situation kring dem. Så att livet skulle bli mindre besvärligt.
Jag bakade, jag älskar att baka, stora, stora bullar, matbröd och chokladkakor. Jag var känd för mitt bakande. Och in i smeten kom ungdomarna och ville prata. De ställde sig intill och pratade, pratade, pratade. Jag fann att görandet och min koncentration på något annat erbjöd unga människor en liten frimöjlighet. De fick inte genast de där vuxna ögonen på sig, de fick vara med om något jag gjorde, de bakade ofta själva. Jag behövde deras hjälp: - Sätt på ugnen på 225 grader är du snäll. Intill bullarnas jäsning på plåtarna hörde jag massor av inkapslade berättelser. Jag bakade på, kastade dit en degklump som fick kramas i arga tonårshänder, bli en sprängfylld bulle med jättemycket socker på. Det var mycket som sades under ett bullbak.
Det var den där tjejen. Hon ställde sig alltid nära intill mig varje gång jag bakade. Hon berättade och berättade. Jag lyssnade och lyssnade. - Ta fram smöret är du snäll, sa jag och drog in henne i chokladsmet och pensling av färdigjästa bullar. Det var många samtal. Men en dag kastade hon allt ifrån sig. En chokladsmetssked slängdes i väggen och hon skrek:
- Jag skriker på hjälp och du hör inte! Du är så jävla döv! Fattar du inte att jag tar tabletter... jag är för faen en knarkare? Varför ser du inte det?
Hon sprang gråtande ut ur lokalen. Jag släppte allt för händer och sprang efter. Jag har aldrig sprungit så fort någonsin. Jag sprang för livet efter livet självt. Jag hade missat att höra rätt. Jag sprang ifatt henne. Höll hårt om henne. Hon slogs och skrek:
- Ingen, ingen bryr sig.
Och så kanske det var. Ingen brydde sig. Men hennes berättelse därefter handlade bara om en längtan. Den , om det mycket enkla, att föräldrarna skulle ge henne en hemtid.
- Fattar inte dom som har föräldrar som säger när dom ska komma hem att det, det... det är ju rena lyxen ju. Jag längtar efter att någon blir arg på mig för att jag kommer en kvart för sent. Men ingen blir arg på mig, och jag har prövat hur länge jag kan vara ute på kvällarna, en gång var jag ute till klockan fyra. Men ingen verkade sakna mig. Ingen. När jag är borta från skolan så frågar ingen var jag är. Allt det här har jag försökt säga till dig. Men du har inte hört vad jag har sagt. Du bara lyssnar och säger inte strängt att jag ska sköta mig, eller gå till skolan, eller att du vill att jag ska komma imorgon exakt klockan halv åtta. Och du, du tar bara tar emot mig. Du tycker inte heller om mig.
Jag höll henne i mina armar. Jag vet att jag fick henne att berätta. Att hon behövde hoppet från någon annan vuxen. Hela hennes historia blev blottlagd i mina armar. Och jag skakade, skakar än idag, av medkänsla. Det här med gränssättning är också kärlek. Det är alldeles för få som tänker på gränsen som en kärlekshandling. Den gräns som visar att man - förlåt jag - bryr mig om!
Anne-Marie
SYNLIG KLASSTILLHÖRIGHET
Det är något med det här leendet. Och det är något med den här glädjen. Det är något med skolviljan. Det är något med att börja. . . och det är någonting att bygga vidare på.
Anne-Marie
SKOLSTARTSTANKAR
Hand i hand med en skolstartsunge så pirrar det märkligt mycket i min mage.
Jag blir med ens lika liten. Skolan framför mig ser gigantisk ut. Ljuden från bollplan når mig innan jag ser barnen som sparkar fotboll. Mäktiga intryck.
Jag tänker på vad barn redan kan då kommer till skolan. De kan och de vill. Jag tänker på vad barn Vill lära sig innan de kommer till skolan. Jag tänker på vad barn vill lära sig av skolan. Jag tänker att barn har också förväntningar på vad de ska få lära sig.
Jag tänker på att eleverna, som de senare namnges som, också kan bidra med sina funderingar. Jag vill att de ska påverka sitt lärande genom sina autentiska frågor kring livet, orden, boken, texten, matematiken.... och att de hela tiden upplever sig inom gränsen för vad de kan och vad de kan utveckla.
Att kompetensen hos den lilla får växa i egen takt, i gemenskap med andra, och inte bli skolad i bemärkelsen tystad. Jag kan, jag är, jag vill, jag förväntar mig, jag tänker, jag skulle vilja, får jag? Hur gör man? Får jag titta hur du gör? Varför då? Vad händer om? Jag vill att det man redan kan ska man få känna stolthet över - inte lära om...inte skollära om!
Och jag tänker på den okränkta rättigheten att få vara stolt. Stolt över sig själv och sin förmåga. Jag vill, jag hoppas, jag tänker när jag möter denna sexårings hand, den vilar i min, och vi går med högtidliga steg in i skolbyggnaden... det pirrar i min mage... Förvalta mötet!
Anne-Marie,
som skrev detta för ett år sedan, då jag hade förmånen att följa en liten sexåring till sin första skola, imorgon är det skolstart för årskurs ett. I min skola mötte jag ungar och föräldrar som hade pirr. Denna gång frågade jag föräldrarna; hur mycket pirr har ni i magen för att era barn ska börja skolan?
Jag blir med ens lika liten. Skolan framför mig ser gigantisk ut. Ljuden från bollplan når mig innan jag ser barnen som sparkar fotboll. Mäktiga intryck.
Jag tänker på vad barn redan kan då kommer till skolan. De kan och de vill. Jag tänker på vad barn Vill lära sig innan de kommer till skolan. Jag tänker på vad barn vill lära sig av skolan. Jag tänker att barn har också förväntningar på vad de ska få lära sig.
Jag tänker på att eleverna, som de senare namnges som, också kan bidra med sina funderingar. Jag vill att de ska påverka sitt lärande genom sina autentiska frågor kring livet, orden, boken, texten, matematiken.... och att de hela tiden upplever sig inom gränsen för vad de kan och vad de kan utveckla.
Att kompetensen hos den lilla får växa i egen takt, i gemenskap med andra, och inte bli skolad i bemärkelsen tystad. Jag kan, jag är, jag vill, jag förväntar mig, jag tänker, jag skulle vilja, får jag? Hur gör man? Får jag titta hur du gör? Varför då? Vad händer om? Jag vill att det man redan kan ska man få känna stolthet över - inte lära om...inte skollära om!
Och jag tänker på den okränkta rättigheten att få vara stolt. Stolt över sig själv och sin förmåga. Jag vill, jag hoppas, jag tänker när jag möter denna sexårings hand, den vilar i min, och vi går med högtidliga steg in i skolbyggnaden... det pirrar i min mage... Förvalta mötet!
Anne-Marie,
som skrev detta för ett år sedan, då jag hade förmånen att följa en liten sexåring till sin första skola, imorgon är det skolstart för årskurs ett. I min skola mötte jag ungar och föräldrar som hade pirr. Denna gång frågade jag föräldrarna; hur mycket pirr har ni i magen för att era barn ska börja skolan?
KLASSRUMMET
Mitt klassrum... snart nya elever i det. Jag hoppas klassrummet förändras i takt med elevernas lärande. Ska dokumentera. Själv har jag ordnat så att min undervisning kan vara individuell, i smågrupper, i halvklass och i helklass. Jag har skapat en inre organisation för hur jag vill ha det. Nu är det snart dags att öppna upp dörrarna för hur eleverna ser på sitt klassrum. Skolan har som ledord - DELAKTIGHET - och har skolan antagit ett sådant ord som ledord måste det synas i allt vi gör. Från micro till macrosammanhang.
Anne-Marie
Anne-Marie
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER i dikt
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka,
du har ingen rätt att göra den mindre, trampa på, förminska, förstöra eller förgöra den.
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar att den får utrymme.
Jag har rätt tlll mina ord och mina tankar,
du har ingen rätt att göra dem till fel eller rätt, fördöma eller fantasitömma dem.
Jag har rätt till mina ord och mina tankar.
Du har ingen rätt till dem.
Du förvaltar att de får uttryckas.
Jag har rätt till mitt utrymme
Du har ingen rätt att knuffa mig från den faktiska plats jag naturligt upptar där jag är,
Jag har rätt till mitt utrymme.
Du har ingen rätt att ta min plats.
Du förvaltar att jag står stadigt.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt att dämpa, ifrågasätta eller tygla den.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar mötet med dess uttryck.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt att ogiltigförklara den jag är, göra mig större eller mindre, ändra eller fostra.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt alls.
Du verkar för att jag kan vara den jag är.
Rätt förvaltat
så delar jag plats, mig själv, mina tankar, mina berättelser, min yta och min glädje och skratt
med dig.
Jag delar samma förvaltningsuppdrag som Du!
Anne-Marie
fotograferade och skrev.
du har ingen rätt att göra den mindre, trampa på, förminska, förstöra eller förgöra den.
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar att den får utrymme.
Jag har rätt tlll mina ord och mina tankar,
du har ingen rätt att göra dem till fel eller rätt, fördöma eller fantasitömma dem.
Jag har rätt till mina ord och mina tankar.
Du har ingen rätt till dem.
Du förvaltar att de får uttryckas.
Jag har rätt till mitt utrymme
Du har ingen rätt att knuffa mig från den faktiska plats jag naturligt upptar där jag är,
Jag har rätt till mitt utrymme.
Du har ingen rätt att ta min plats.
Du förvaltar att jag står stadigt.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt att dämpa, ifrågasätta eller tygla den.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar mötet med dess uttryck.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt att ogiltigförklara den jag är, göra mig större eller mindre, ändra eller fostra.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt alls.
Du verkar för att jag kan vara den jag är.
Rätt förvaltat
så delar jag plats, mig själv, mina tankar, mina berättelser, min yta och min glädje och skratt
med dig.
Jag delar samma förvaltningsuppdrag som Du!
Anne-Marie
fotograferade och skrev.
BLICKEN I ETT BARNS ÖGON
Att bli mött av ett litet barns glädje. Blicken i mötet. Det är den vuxne som ansvarar för gensvaret, för återspeglingen, för att titta rätt och respektfullt. Det lilla barnet initierar men det är den vuxne som skapar kvaliteten i mötet. Om jag inte gensvarar på och återspeglar bekfräftande får jag också bära ansvaret för dess konsekvenser. Det är allvarliga saker att inte se ett barn. Men man måste se på rätt sätt. Se ett subjekt - inte ett objekt.
Anne-Marie
ORDET JAG
Det lilla barnet erövrar ordet J A G genom att höra andra som är jag använda det.
Ordet JAG är ett märkligt ord. Det går inte att lära ut.
Det utvecklas i relation till någon annan.
Så socialiseras individen genom samspel med andra.
Det behövs tydliga andra JAG för att ett ord så stort som JAG ska erövras.
Innan ordet JAG blir ett ord hos det lilla barnet uttrycker barnet sig själv i tredje form.
- Nina vill!
- Nina kan!
Nu låter det inte längre så.
- Jag kan!
- Jag vill!
Det är ett underbart själv som uttrycker sig.
Anne-Marie
VERBAL ABUSE - så farligt
Jag har tidigare skrivit om de språkliga överfallen och uttalandeslagen.
Jag ser allvarligt på sagda, uttalde ord som tränger in någon i ett hörn, försätter en annan människa i ett språkligt vacuum där tystnaden och sväljandet, ordförråd och egenkänsla kapslas in till ingenting. Orden bärs kroppsligen, men utan blåmärken eller rivsår.
Jag läser just nu Daniel Goleman - Känslan Intelligens (1995) - och finner några ord som kan vara tänkvärda att fundera på
DETTA ENDA ORD FICK MIG ATT KÄNNA MIG SOM OM JAG BLIVIT ÖVERFALLEN FRAMFÖR MIN EGEN YTTERDÖRR.
Jag har sett barn som krumpit ihop inför ord som slungats emot dem med sådan kraft, och där ingenting har kunnat skydda eller skona. Det går sedan inte att reparera. Det går inte att göra om. Det går inte att säga nytt och försöka lappa över. Det är som om orden sätts upp på en inre anslagstavla - Nota bene!
Med vilken rätt undrar jag?
Med vilken rätt?
Anne-Marie
Jag ser allvarligt på sagda, uttalde ord som tränger in någon i ett hörn, försätter en annan människa i ett språkligt vacuum där tystnaden och sväljandet, ordförråd och egenkänsla kapslas in till ingenting. Orden bärs kroppsligen, men utan blåmärken eller rivsår.
Jag läser just nu Daniel Goleman - Känslan Intelligens (1995) - och finner några ord som kan vara tänkvärda att fundera på
DETTA ENDA ORD FICK MIG ATT KÄNNA MIG SOM OM JAG BLIVIT ÖVERFALLEN FRAMFÖR MIN EGEN YTTERDÖRR.
Jag har sett barn som krumpit ihop inför ord som slungats emot dem med sådan kraft, och där ingenting har kunnat skydda eller skona. Det går sedan inte att reparera. Det går inte att göra om. Det går inte att säga nytt och försöka lappa över. Det är som om orden sätts upp på en inre anslagstavla - Nota bene!
Med vilken rätt undrar jag?
Med vilken rätt?
Anne-Marie
STRÄCKA UT ARMARNA MOT
När ett litet barn sträcker ut sina armar mot mig kommer den omedelbara impulsen att man ska lyfta upp, famna om och ta hand om. Det kan vara något läskigt, något plötsligt farligt, ett behov av tröst eller bara för att få vara nära och i samma ögonhöjd som alla andra vuxna.
Men det kan också vara ett viljeuttryck för något helt annat.
Jag hade för alldeles innan denna bild togs lärt denna lilla att trycka på kameraknappen så att blixten gick av och allt möjligt flyttade in i denna lilla monitornbilden på kamerans baksida.
Det var roligt. Det var spännande.
Denna gång sträcktes inte armarna mot mig... nej nej... nu var det mot kameran!
Anne-Marie
PROMENAD MED LITEN
Det är alldeles för sällan man ser små barn gå mellan två vuxna. Så där nybörjarstegande. Det är något fel med allt skyndande. Jag brukar säga till föräldrar som aldrig tycker att de hinner med sina barn, aldrig har tid, och när de äntligen har tid så gör de för mycket tillsammans - allt ska vara så roligt, så roligt. Så är det aldrig i verkliga livet. Livet handlar om vardagen. Då föräldrar oroar sig för att inte hinna, orka...så brukar jag fråga om de inte handlar mat... jo då...det handlas, och det köps, och det rusas... men tänk om ni skulle ta och promenera tillsammans till affären, strosa och prata... lite mer anspråkslöst... men ansvarsfullt. Så brukar jag säga. Med det vill jag säga att de är snarare de där stunderna man har mellan allt det man gör som kan medvetet bli något helt annat - en stunds metveten samvaro.
Anne-Marie
ATT SLÅ ETT BARN?
Att slå in - kan vara att slå in ett paket - eller att slå huvudet på spiken.
Att slå ut - kan vara att slå ut med händerna - eller att slå ut en tand.
Att slå till - kan vara att slå till vid ett erbjudande - eller att slå till något så det faller ned.
Att slå på - kan vara att slå på stora trumman - eller att slå på en liten trumma.
Att slå av - kan vara att slå av på tempot - eller att slå av ett öra på en kaffekopp.
Att slå bort - kan vara att slå bort det sista ur termosen - eller att slå bort en golfboll i skogen.
Men att slå ett barn kan aldrig vara annat än just vad det är - att slå ett barn!
Anne-Marie
som tänkte på ordet slå... och dess betydelse och följder.
Jag tänkte slutligen på barnet och då insåg jag att det finns inga förlåtande aspekter när det gäller detta faktum - att slå ett barn!
Att slå ut - kan vara att slå ut med händerna - eller att slå ut en tand.
Att slå till - kan vara att slå till vid ett erbjudande - eller att slå till något så det faller ned.
Att slå på - kan vara att slå på stora trumman - eller att slå på en liten trumma.
Att slå av - kan vara att slå av på tempot - eller att slå av ett öra på en kaffekopp.
Att slå bort - kan vara att slå bort det sista ur termosen - eller att slå bort en golfboll i skogen.
Men att slå ett barn kan aldrig vara annat än just vad det är - att slå ett barn!
Anne-Marie
som tänkte på ordet slå... och dess betydelse och följder.
Jag tänkte slutligen på barnet och då insåg jag att det finns inga förlåtande aspekter när det gäller detta faktum - att slå ett barn!
BARNVÄNLIGHETEN
Det är rörelsen mellan de två jag tycker om med denna skylt.
Där barn är finns rörelsen.
Och håller man ett barn i handen är rörelsen oemotståndlig.
Man blir rörande själv.
Att hålla ett barn i handen.
Utan att ständigt leda.
Utan för att just hålla ett barn i handen.
Bara för att.
Vara.
Anne-Marie
KILLFRÖKEN och blogghänvisning
Kan man skriva vackrare om små ungar än detta:
"Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent. Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!". Vips så är ett alterego fött."
http://killfroken.se/
Jag rekommenderar ett besök.
Anne-Marie
"Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent. Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!". Vips så är ett alterego fött."
http://killfroken.se/
Jag rekommenderar ett besök.
Anne-Marie
INCIDENT RAPPORT
En förälder ringde mig...
- Vad är en incidentrapport?
Jag har aldrig hört ordet.
Då föräldern frågar och berättar hör jag om
skolupplevelser där allt gått snett och fel,
där föräldrarna nu skapar avstånd till skolan,
och där barnet inte längre känner annat än det att man måste gå i skolan.
Den onda cirkeln är där.
Det är åtgärdsprogram, det är adhd-funderingar, det är incidentrapporter... det är "inte sitta still" och det är "inte få vara med i gruppen utan bli utskickad av lärarna".
Jag får ont i magen.
Vad är detta?
Jag ställer en liten motfråga:
- Hur ser rapporten ut kring ditt barns förmåga och hur ditt barn har lärt sig i förhållande till vad att lära?
Då har föräldrarna inte fått något av detta.
Inte ett ord på papper om utveckling som pekar in i framtiden.
Bara papper som bromsar in och hindrar.
Jag tycker inte om vissa saker med skolan.
Vissa saker gör mig arg!
DET HANDLAR OM EN SEXÅRING!
Större än så är inte barnet.
Anne-Marie
- Vad är en incidentrapport?
Jag har aldrig hört ordet.
Då föräldern frågar och berättar hör jag om
skolupplevelser där allt gått snett och fel,
där föräldrarna nu skapar avstånd till skolan,
och där barnet inte längre känner annat än det att man måste gå i skolan.
Den onda cirkeln är där.
Det är åtgärdsprogram, det är adhd-funderingar, det är incidentrapporter... det är "inte sitta still" och det är "inte få vara med i gruppen utan bli utskickad av lärarna".
Jag får ont i magen.
Vad är detta?
Jag ställer en liten motfråga:
- Hur ser rapporten ut kring ditt barns förmåga och hur ditt barn har lärt sig i förhållande till vad att lära?
Då har föräldrarna inte fått något av detta.
Inte ett ord på papper om utveckling som pekar in i framtiden.
Bara papper som bromsar in och hindrar.
Jag tycker inte om vissa saker med skolan.
Vissa saker gör mig arg!
DET HANDLAR OM EN SEXÅRING!
Större än så är inte barnet.
Anne-Marie
FRAMTIDSUNGARNA FÖRUTSÄTTNINGAR
Jag gillar budskapet det lilla barnet rullar omkring med. Det är när jag frågar pappan om tillåtelse att fotografera för att publicera som jag läser fortsättningen - barnsoldaterna och pressen på mammorna i krigshärjade områden - och mitt i sommaridyllen fryser jag till. Våra verkligheter är så olika. Våra förutsättningar likaså. Men alla har ett gemensamt - ansvaret om barnet. Det borde vara gränslöst.
Anne-Marie
VERBAL ABUSE igen
Jo jag tänkte så här:
Ansvara istället för att svara!
Om vi vuxna tar ansvar för våra ord, kanske håller dem innanför tills det värsta översittarfasonerna inom oss vuxna klingat av, så betyder det att vi bromsar in våra impulser att fostra, mästra, styra, bestämma i den kränkande form som verbal abuse faktiskt innebär för en social liten.
Vad har du gjort... skriker vi istället för att öppna upp dialogen - Vad tänkte du göra?
Det är bara att gå till sig själv!
Hur utvecklande är det att bli utskälld?
Anne-Marie
Ansvara istället för att svara!
Om vi vuxna tar ansvar för våra ord, kanske håller dem innanför tills det värsta översittarfasonerna inom oss vuxna klingat av, så betyder det att vi bromsar in våra impulser att fostra, mästra, styra, bestämma i den kränkande form som verbal abuse faktiskt innebär för en social liten.
Vad har du gjort... skriker vi istället för att öppna upp dialogen - Vad tänkte du göra?
Det är bara att gå till sig själv!
Hur utvecklande är det att bli utskälld?
Anne-Marie
BARNETS RÄTT ATT LÄRA
Elitklasser?
Alla elever i alla klasser, oavsett klass, ska få utmana sitt lärande, kunnande, talang och gå vidare och anta nya utmaningar. Så ser jag på barnets rätt att lära. Ska inte finnas några hinder för utveckling!
http://jeppesenblog.blogspot.com/2008/05/elit-talang-och-fallenhet.html
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1284753.svd
Anne-Marie
Alla elever i alla klasser, oavsett klass, ska få utmana sitt lärande, kunnande, talang och gå vidare och anta nya utmaningar. Så ser jag på barnets rätt att lära. Ska inte finnas några hinder för utveckling!
http://jeppesenblog.blogspot.com/2008/05/elit-talang-och-fallenhet.html
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1284753.svd
Anne-Marie