GRÄNSEN - en kärleksmarkering
De letar och letar.
De kan göra allt för att hitta en gräns.
De kan skrika, de kan tjata, de kan uppföra sig illa, de kan rymma hemifrån, de kan börja röka, de kan...
Jag har en berättelse som skakade om mig oändligt. Det är en upplevelse för länge sedan, så nu är den en berättelse. Nu är det en försiktig erfarenhet.
Jag var en bullbakande fritidsledare under några år då jag studerade. Jag bakade bullar, stekte pannkakor och var allmänt mammig och stod mitt bland en drös med ganska besvärliga tonåringar. Nu var det ju ingen som tyckte att ungdomarna var besvärliga där jag var, vi tyckte att de hade det besvärligt. Därför ordnade vi en slags obesvärlig situation kring dem. Så att livet skulle bli mindre besvärligt.
Jag bakade, jag älskar att baka, stora, stora bullar, matbröd och chokladkakor. Jag var känd för mitt bakande. Och in i smeten kom ungdomarna och ville prata. De ställde sig intill och pratade, pratade, pratade. Jag fann att görandet och min koncentration på något annat erbjöd unga människor en liten frimöjlighet. De fick inte genast de där vuxna ögonen på sig, de fick vara med om något jag gjorde, de bakade ofta själva. Jag behövde deras hjälp: - Sätt på ugnen på 225 grader är du snäll. Intill bullarnas jäsning på plåtarna hörde jag massor av inkapslade berättelser. Jag bakade på, kastade dit en degklump som fick kramas i arga tonårshänder, bli en sprängfylld bulle med jättemycket socker på. Det var mycket som sades under ett bullbak.
Det var den där tjejen. Hon ställde sig alltid nära intill mig varje gång jag bakade. Hon berättade och berättade. Jag lyssnade och lyssnade. - Ta fram smöret är du snäll, sa jag och drog in henne i chokladsmet och pensling av färdigjästa bullar. Det var många samtal. Men en dag kastade hon allt ifrån sig. En chokladsmetssked slängdes i väggen och hon skrek:
- Jag skriker på hjälp och du hör inte! Du är så jävla döv! Fattar du inte att jag tar tabletter... jag är för faen en knarkare? Varför ser du inte det?
Hon sprang gråtande ut ur lokalen. Jag släppte allt för händer och sprang efter. Jag har aldrig sprungit så fort någonsin. Jag sprang för livet efter livet självt. Jag hade missat att höra rätt. Jag sprang ifatt henne. Höll hårt om henne. Hon slogs och skrek:
- Ingen, ingen bryr sig.
Och så kanske det var. Ingen brydde sig. Men hennes berättelse därefter handlade bara om en längtan. Den , om det mycket enkla, att föräldrarna skulle ge henne en hemtid.
- Fattar inte dom som har föräldrar som säger när dom ska komma hem att det, det... det är ju rena lyxen ju. Jag längtar efter att någon blir arg på mig för att jag kommer en kvart för sent. Men ingen blir arg på mig, och jag har prövat hur länge jag kan vara ute på kvällarna, en gång var jag ute till klockan fyra. Men ingen verkade sakna mig. Ingen. När jag är borta från skolan så frågar ingen var jag är. Allt det här har jag försökt säga till dig. Men du har inte hört vad jag har sagt. Du bara lyssnar och säger inte strängt att jag ska sköta mig, eller gå till skolan, eller att du vill att jag ska komma imorgon exakt klockan halv åtta. Och du, du tar bara tar emot mig. Du tycker inte heller om mig.
Jag höll henne i mina armar. Jag vet att jag fick henne att berätta. Att hon behövde hoppet från någon annan vuxen. Hela hennes historia blev blottlagd i mina armar. Och jag skakade, skakar än idag, av medkänsla. Det här med gränssättning är också kärlek. Det är alldeles för få som tänker på gränsen som en kärlekshandling. Den gräns som visar att man - förlåt jag - bryr mig om!
Anne-Marie
Vid morgonens frukost bytte min son och jag plats. Vi fick tänka på vad det första vi skulle bestämma om jag blev liten och han blev stor.
Han bestämde att jag skulle vara tvungen att lyda det han bestämde eftersom det var samma som att vara "lugn" och det tycker vuxna om, när barnen är lugna.....
Jag bestämde att jag ville bli stor igen.
En stark berättelse som visar på det här med att du, jag - ALLA är "viktiga vuxna". Vi har ett så stort ansvar för den kommande generationen. Gränssättningar är såååååå viktigt. De elever som jag "bråkade" mest med när de gick på mellanstadiet är de elever som har kommit fram till mig när jag kommer ner till vår högstadieskola. De vinkar, kramar och pratar med mig. De vill berätta hur de har det just nu. Kommer ihåg en episod: Jag satt i ett klassrum med mina dåvarande 4-5:or, de hade teknik. När jag tittar ut genom fönstret kom en av mina gamla elever(nu gick han i 8:an) - han gick och höll en tjej om axlarna - de var ett par. Han tittade in och såg mig i ögonen - han vinkade....han log. Det värmde mitt hjärta och jag hoppas att det värmde hans.
Tack - en sådan stark berättelse!
Poängen tänker jag är att du faktiskt fick höra historien. Och att de flesta barn inte hittar rum för sina berättelser.
Det är vackert och krävande att tänka sig alla dessa oberätttade historier som ligger och vibrerar under ytan! Och ibland döljs av det vi kallar undervisning...
Ja, när får ungar ge utlopp för sina egna inre berättelser? Det fixade sig slutligen för den här flickan. Men oj så besviken hon var på det gränslösa. Det som inte gav henne några staket som hon kunde hoppa över och testa hur älskad hon var. Anne-Marie
En stark berättelse som inte bara berör, utan också styrker mig som gränssättare. Det är ett tufft arbete att snickra staket, men ack så viktigt.