Anne-Marie Körling Blogg

SKOLDAGARNA och LEKEN TÅLA

En gång i tiden hade vi skola på lördagar. Jag gick i skolan då. Det var skolans roligaste dag. Den var kort, Lärarinnan var mer personlig och verkade mer mänsklig på lördagar. Lärarinnan var mänsklig de andra dagarna också men det var något speciellt med fröken på lördagar. Efter klockan ett fick man ledigt. Då var det lördag på riktigt. Man sprang hem till gården. Där var alla andra barn. Det lektes. Det var mest lekar av kollektivt slag; Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Burken, Slängrep och Kula. Det är märkligt med vilken strålglans dessa lekar gör sig påminda. När man blev ledsen och sökte någon vuxens tröst, fick man det lite styvmoderligt: - Ja - är man med i leken får man leken tåla. Och så var det. Man fick leken tåla. Leken kanske är sådan. Man lär sig det där mänskliga. Att stå ut med varandras egenheter, lära sig stålsätta sig lite när man misslyckas, och faktiskt lära sig genom att delta och få sig själv bedömd av de som är lite äldre. Det ordnades mycket kring reglerna av lekarna, men de gällde alltid. Ja, inte om man kanske var yngst, då gällde de inte, men om man var yngst och fick vara med den som lärde ut och var äldst, då gällde minsann reglerna. Jag älskade att leka. Jag älskade Burken, Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Slängrepet och Kulan, regeldiskussionerna bland kompisarna och hejaropen när man var i olika lag. Om jag fick en dag till - och en förflyttning av tiden - skulle jag gärna vilja återuppleva den där lördagen i skolan, och den där promenaden hem till barnrikegården, förbi kiosken med ettöreskålorna (jag vet hur de stavas) och trappan utanför trevåningshuset. Jag skulle vilja leka alla lekar igen!

Anne-Marie,
som minns mina sårskorpor på knän och armbågar. De hörde liksom till.

Vi fick ofta apelsinris - det var liksom varken lunch eller mellanmål. Men gott!



Antagligen byggde det på´föreställningen att riktiga familjer lagar riktig middag på helger