VARA - en absolut rättighet
Det jag ser av denna lilla medmänniska är allt det jag önskar se hos ett barn och barnets omgivning. Denna lilla är två och ett halvt år - hon är alltid en gemensam del av oss andra då vi är tillsammans. Det hon kan göra själv det får hon göra själv - ingen tar ifrån henne hennes självgörande - gör fortare, gör bättre, gör effektivare - och när hon har fått göra det som hon ska göra - så är det heller ingen som rättar till, korrigerar, kommenterar eller gör en min av alldeles för mycket stolthet eller min av alldeles förfärande besvikelse. Nej - hon gör det hon ska göra för att hon är den hon ska vara - Hon är ett själv - och som detta själv respekteras hon - precis som hon också respekterar oss andra som är där vi är i vårt själva.
Jag ser så mycket vackert samspelande i detta sammanhang. Jag ser en sådan stark liten människa växa sig större bland andra människor. När hon frågar om det hon frågar - är det på samma sätt som jag frågar när jag frågar - Vill du? Ska vi? Hur tänker du? Vi satt och målade ihop - denna två-och-etthalvtåring och jag. Jag målade ett öga. Hon målade något helt annat. Vi kommenterade vad vi såg, inte hur duktiga vi var på att måla. Dagen efter ligger målningen kvar på golvet. Denna lilla två-och-ett halvtåring ställer sig och tittar på målningen. Hon ler - Ami! säger hon. Ami målat! Och därigenom blir jag en alldeles egen person i hennes liv. Och hon - som jag inte har annat än känslomässiga släktband till - blir en högst självständig person i mitt liv.
Jag tänker så ofta på detta med själv-förtroende. I görandet, i samspelandet så gör vi vårt självförtroende. Det handlar om att vara. Och det är svåra saker. Vara tillåtande, vara respektfull, vara... med!
I djupa funderingar kring självet, människan och tillblivelsen av det egna!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback