Ansvaret
Jag gick förbi kvinnan. Sen gick jag förbi kvinnan en gång till. Jag sänkte blicken för att inte visa att jag ville titta närmare på henne. Det var något som fångade mitt intresse. Jag fann att hon var en docka. Som docka generade hon mig med sin verkliga uppsyn. Hennes verkliga uppsyn krävde något av mig. Jag kände respekt om subjektet, detta gestaltande av en kvinna som hade ett självständigt jag. Som en verklig docka kunde jag förhålla mig hur jag ville till henne. Som om jag kunde göra det. Jag kunde inte, utan att känna viss gränslöshet, titta som jag ville.
Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.
Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...
Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.
Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...
Kommentarer
Trackback