SMÅ UTROPSTECKEN
Barnen i skyltfönstren blickar bekymrat ut genom fönstren. Jag vill räcka mig in och lägga min hand på en sorgsen dockkind. Barnskyltdockan är klädd. Men ögonen och de sorgsna ansiktet ger mig funderingar. Redan skyltdockorna syns hur vi betraktar barn i denna tid och vad detta gör med ett barn.
I vår tid kräver man så mycket av en sådan liten människa att barndomen börjar bli just en dom. Men då jag gick gatan fram och plötsligt såg jag något jag inte sett i Stockholm på mycket, mycket länge. Jag såg ett litet barnsällskap som lekte på en trottoar. Som om det var möjligt att vara ute utan att ha en uppgift, utan att vara klädd för uppvisning... med en boll eller vad som helst att leka med.
Barn är inga objekt, inte ens som skyltdockor, de springer omkring som utropstecken - skriker ut sina rättigheter att vara riktiga och verkliga subjekt.
Jag hejjar på ... heja barn, heja barn!
Anne-Marie
I vår tid kräver man så mycket av en sådan liten människa att barndomen börjar bli just en dom. Men då jag gick gatan fram och plötsligt såg jag något jag inte sett i Stockholm på mycket, mycket länge. Jag såg ett litet barnsällskap som lekte på en trottoar. Som om det var möjligt att vara ute utan att ha en uppgift, utan att vara klädd för uppvisning... med en boll eller vad som helst att leka med.
Barn är inga objekt, inte ens som skyltdockor, de springer omkring som utropstecken - skriker ut sina rättigheter att vara riktiga och verkliga subjekt.
Jag hejjar på ... heja barn, heja barn!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback