DET TRASIGA ÄGGETS KALAS
Min farfar skrev en äggvisa för länge sedan, detta är illustrationen till den visan. Kalaset hette sången. Text och musik Felix Körling. Den tillhörde min absoluta favoritsång då jag var en liten unge som sprang och hoppsade omkring i livet:
Det lilla hönan la ett ägg,
men ägget gick i kras.
- Mitt herrskap, skrek hon, kom, kom, kom jag bjuder på kalas.
Och då kom tuppen och ankan
och åsen och duvan och kycklingen
och fölungen
och Nasse Nöff med knorr på svansen.
Och sen kom hunden och katten
och lammet och geten och
Kråkekrax och Skateskratt
och alla ville på kalas.
Men när de fingo ägget se
som hade gått i kras
så skreko alla
- Är det mat att bjuda på kalas?
Och tuppen sa:
Som högsta hönset i korgen
måste jag säga
att det skamligt
att narra folk på
detta viset.
Och så gick tuppen,
och ankan och gåsen och duvan
och kycklingen och fölungen
och Nasse Nöff med knorr på svansen
och sen gick hunden
och katten och lammet
och geten och Kråkekrax
och Skateskratt
och alla skrek:
"Ett sånt kalas"
Anne-Marie,
som GLAD PÅSK hälsar er på detta viset.
Tack för idag, Anne-Marie.
Tycker mkt om din illustration. Fartfylld men också hotfull. Levande och mångbottnad.
Hej Majvor, Tack Jesus,
Illustrationen har inte jag gjort. Den är fin och väcker många tankar. A-M
Hej Anne-Marie... oj, vilket böljande bondelandskap - sörgårdsidyll från längesedan långt hitom rationellt jordbruk, stordriftsfördelar, kemikalieanvändning, utarmad biologisk mångfald och automatiseringsiver.
En illustration och kalasvisa som tidsspeglar det gamla Sverige där vartenda djur bar ett eget namn. Ja, tänk - nostalgia...
Jag blir så förtjust. Äggvisan lysande, underbart utkläckt ((och kanske ligger det även ett litet korn och sedelärande hänvisning till en äldre tid då även ett krossat ägg var värt sin vikt i guld för barnaskara, överlevnad och morgondag i människans värld...))
Men ändå: Trygghet, idyll, lycka, harmoni och barndom. Lite konstigt att den undersökande tanken bakåt konstruerar så många bilder av söt idyll. Var det så här? På riktigt? Hur pålitligt är minnet retrospektivt?
Men visst är det fint brukat vår lilla lantligt idylliska fasett i det stora jordiska smycket men planeten är en enda väldigt stor sammanhållen levande organism. På den finns inga barnsligt mänskligt påhittade gränser bara samband och sammanhang och skörhet. Och det känns så tydligt dagar som dessa då naturen sjuder av liv när den stora rörelsen går genom den.
Hej Thord,
Det är många år sedan denna illustration gjordes. Då såg det ut så här. Kanske inte riktigt men inte långt ifrån - det vi kallar en idyll och kanske numera en framtidsutopi - var en gång verklighet. Men nog var det fullt av romantik att betrakta världen på detta sätt. Naturromantik. Men det har jag absolut inget emot. Mera sånt. Vi kanske till och med behöver det.
Anne-Marie
Anne-Marie och Tord,
Så annorlunda jag tycks se bilden! Kanske för att jag växt upp på landet för en del år sedan. Visst doftar den sommar och hö, nybakade kanelbullar och hallonsaft. En ko muar och katten spinner i solen. Underbart! Men för mig är det det hotfulla som sker i skuggan (av ett träd?) som dominerar. Alla mot en, den stackars hönan som man vänder ryggen (enl. sången)fast hon bjuder till...
Hej Majvor - jag läser bilden, illustrationen - men texten är en aning smärtsam. Då jag var liten kände jag väldig sympati med hönan, och den diskussionen var den som också ägde sympatin. Min farfar skrev nog en rolig sång, med mörkare botten, kanske något han sett i barnens värld som han överförde till ett neutralare - dvs till djurens. Genom distans får man möjlighet att titta, så tänker jag.
Anne-Marie
Hej, för mig är bilden en förstärkning av utsattheten/domen i sångtexten. Smärta i mig själv kanhända... Hursomhelst en i mina ögon mycket levande illustration där idyllen kommer i bakgrunden. Glad att jag fått se den.
Gun