Estoniakatastrofen, vad gjorde du då?
Eftersom jag själv lamslogs den dagen, och förlorade en aning av tidsbegrepp och omvärldsförståelse: Vad gjorde du den dagen, hur fick du meddelandet, hur tänkte du?
Om du har lust att skriva något här så är det mycket betydelsefullt för mig!
Anne-Marie
Jag kommer inte exakt mer än att jag satt lamslagen framför TV:n, kunde inte förstå att en sådan stor färja kunde förlisa. Oron för att Gotlandsfärjorna kunde göra samma sak poppade självklart upp. Däremot kommer jag ihåg dagen efter. Jag gick på komvux och det enda som det pratades om var Estonias förlisning. Vi hade samhällskunskap på schemat och ville bara diskutera det som hänt. Vi hade frågor. Vi satt lamslagna. Vi ville diskutera!!! Då säger samhällskunskapsläraren: Det där har vi inte tid med, slå upp sidan 43 i boken. ????!!!!! - Vi fattade ingenting!
Tror jag hörde första rapporten på nyheterna på radion. När den blev känt var det svårt att göra något annat än att slå på TV och följa rapporteringen. Minns det overkligt att så många gått under i vår världsdel. Det här var väl något som händer långt bort, där sjöfartssäkerhet har en helt annan nivå.
Sedan följde några dagar med ständig nyhetsuppdatering.
Blev påmind några år senare när jag träffade en person och vi kom av någon anledning att prata om Estonia. Fick mig till livs det fasansfulla in på huden. Personen var en av de överlevande. TV-bilderna blev då väldigt realistiska och hudnära. Jag fick ett namn och ett ansikte på någon som varit med och haft "turen" då, men som berättat hur mycket lidande det varit efteråt.
Ofattbart.....
Tack ni två, det är viktigt. För mig var dagen en chock som drog ut över dagar, månader och nästan ett år... jag uppdaterade mig i efterhand. Därför är det en viktig del - att förstå vad som hände för de som var en bit utanför alltsammans. Anne-Marie
Jag skulle ha musik och dans med dagbarnvårdare på fortbildning. Hela mitt upplägg byggde på glädje och aktivitet - den dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Det brukar alltid vara nyanser av brunt när sådant händer. Man befinner sig i en vakuumklocka där omgivningen passerar revy i ett kalidoskåp, men allt är tyst som i en stummfilm. Sorg bedövar nått otroligt.
Tur att tiden ger ett ärr som visar att något hänt men att vi som individ kan börja fylla de luckor vi har när vi var upptagna av sorgen och det innåtvända förlusten över något som vi tagit förgivit inte längre finns. Och det tycker jag är ett sunt sorgearbete än att vända all sin frustration innåt.
Och kan jag bidra så varsågod....
Dagen minns jag mycket tydligt, satt på sjukhuset med min nyfödde son Aron i famnen, i denna glädje till ett nytt liv fanns även sorgen för alla som gått bort. Grannfamiljen förlorade sin son i katastrofen, vår son föddes, starka band knöts mellan familjerna och våra tankar finns hos dem varje år.