Anne-Marie Körling Blogg

Orden i skolan - Springvikarie

Orden i skolan är en del av mina funderingar. Jag strävar efter ett medvetet professionellt språkbruk. Därför funderar jag mycket över vad det är vi säger i skolan och hur vi benämner det vi är och vad vi gör, ja allt det andra också. Eleverna som omsluts av våra uppdrag är också våra ords mottagare oavsett om våra ord är ämnade för dem eller inte.



Så till ordet

S P R I N G V I K A R I E

vad är det nu en springvikarie gör och är, undrar jag nyfiket då jag börjar min ordbokspromenad.

En springvikarie är enligt min ordbok:

En person som med kort varsel kan rycka in som vikarie, exempelvis för en lärare.
(Det sista är ett slags förtydligande av vem som är möjligt att ersätta - läraren).

Då går jag vidare till ordet V I K A R I E.

Ordet V I K A R I E beskrivs som någon som vikarierar för någon annan. Därefter har ordboken skapat några meningar så att man kan se hur ordet används i aktion - ja ni vet - så här kan man använda ordet och så här syns det  i olika sammanhang. Det intressanta är att som en förklaring till hur att använda ordet knyts till skolan:

Skolledningen hade svårt att skaffa fram en vikarie.

Detta är nog så viktigt att lyfta fram - inte som exempel utan snarare som en verklighet - det är svårt att skaffa fram vikarier. Jag tror att frågan om vikarie inte lyfts fram och medvetandegörs i den grad den borde i skolverkligheten.

Min ordbok och dess tankar om hur orden kan användas är tryckt 1986 vilket belyser att problemet har funnits en längre tid. Hur åtgärderna ser ut kring vikariens väl och elevernas möjligheter har jag ännu bara sett medvetet åtgärdade och genomförda i en skola på Nya Zeeland. För övrigt ett föredöme i organisation kring skolfrågorna i verkligheten.

Så ordet springvikarie måste komma sig av att skolledningarna inte har lätt att få fram vikarier, och de som kommer som vikarier gör det med andan i halsen - springande.

Följderna av en sådan hast in i klassrumssituationen kräver ett mycket ödmjukt förhållningssätt. Där inne sitter nämligen, ja observera sitter eller rör sig, ca 30 elever som förväntar sig något av sin skolsituation och skoldag. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att springvikarien öppnar upp för en dialog med eleverna. Och att klimatet i skolan är sådant där man tilltror eleverna ansvarsförmågor och förmåga att växa med ansvar och utmaningar, föränderlighet och tilltro om att klara situationen, samt att uppföljningar sker och vikarien får gensvar på sina svårigheter och sina möjligheter. Det handlar i stort sett om ett möte - och mötet är främst mötet med eleverna.

Ordet springa kanske kan åskådliggöra dilemmat en aning.
Ordet S P R I N G A är ett verb. Alltså en aktion. Vikarien kommer springande. Om vikarien kommer springande så är verbet springa intressant. Springa beskrivs som -

förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med marken ...

Om det är så att springvikarien har uppgiften att skynda sig in i klassrummet, från en situation till en annan, så är det svårt att ställa sig med båda fötterna i den verklighet man befinner sig just då man stannar upp i ett klassrum.

Jag tänker på orden vi omger oss med. Förlåt min envishet kring hur medvetna vi ska vara med våra ord. Alla ord signalerar saker och ting. Då vi signalerar saker och ting medvetet förändras vårt ansvar.

Inget ont om vikarier!
Anne-Marie

Det är jättebra att du tar upp detta - springvikarie, inte klokt vilket ord ... Istället för ordinarie idrottslärare eller? Är det springvikarier i hemtjänsten och åldringsvården också? Där behovet är att sakta på stegen, hinna samtala en stund, ta en promenad tillsammans... eller... svisch...löpa vidare till nästa pass? Bra, Anne-Marie, att du belyser sådant vi måste fundera över och tack för att du delade med dig av dina fina "mormorsminnen" häromdagen.

Hej Jeanette,

Tack för kommentaren. Också om min mormor. Jo - orden vi använder oss av signalerar saker och ting till vår omvärld. Frågan är hur de uppfattas och vilken kvalitet de signalerar.

Jag ser rätt allvarligt på frågor som rör organisation i skolan, och på andra ställen också för den delen, professionen ställs på ända om vi inte är medvetna om vad vi säger, hur vi använder våra ord, när vi gör det och inför och till vem.

Tack och återkom gärna.

A-M

Det är jobbigt att vara vikarie och eller springvikarie. Man vet aldrig vad som förväntas av en som vikarie och man vet heller aldrig vilken grupp av elever man möter. Att vikariera i en 4:a säger ingenting om vad eleverna vill, behöver eller kan.

Har man tur finns det en planering att gå efter, eller i alla fall ett kort samtal med nån i skolledningen eller på kansliet som talar om vad som förväntas och vad jag förväntas göra i klassen.

Alla dessa kringsituationer som raster, mat, kopieringsmaskiner, vaktmästare, elever som ska till specialpedagogen, eller till en kurator, eller till nån annan. Det är så mycket man inte vet som vikarie.



Men det är kul och man lär sig massor!

Roligt, fyndigt, men också viktigt. Jag själv som lärare kan verkligen uppleva mig sm springvikarie i bland för mina kollegor... då blir det ju inte i ordets sk rätta bemärkelse märk väl.



Jag har nu en situation där jag faktiskt arbetar med en vikarie (för längre sjukskriven kollega)och en vikarie för en barnledig kollega. Ingen av dessa blir ju då annat än vikarier, nog för att de/vi epringer en del.



Tack för en rolig blogg!