Anne-Marie Körling Blogg

18 maj betyder mormor

Det var alltid solsken den 18 maj - alla år min mormor levde. Jag älskade min mormor innerligt. Den kärleken växte sig starkare för varje år som gick. Mitt första tal till min mormor höll jag då jag var åtta år. Jag hade skrivit det själv. Gästerna var långt över 80 stycken då jag inför en samlad skara höll mitt tal, ömsom på rim, ömsom med alldeles för många sen, sen, sen ... men jag fick hålla det talet fem gånger under samma dag, och detta i en talande familj. Tal hölls hos mormor och morfar. De stora middagsbjudningarna kantade min barndom. Och alla år då jag kom till henne, jag som en av alla de andra, vi som möttes av den stora värmen, den tysta nyfikenheten, de uppdaterande samtalen, förtrogenheten över alla koppar kaffe och mormors chokladsnittar:

- Åh, kommer Anne-Marie, sa hon med den där värmen som aldrig någonsin försvinner ur mitt minne. Och som en ålderskvinna höll hon sitt huvud högt också som liggande. Min mormor var en härbärgerare för så många människor. Hon höll om sina närmaste, en skara som tangerade en ofantlig massa människor. I vissa böcker kan man läsa om min mormor och morfar. De hyste några människor som behövde stora hjärtan. De fick rum hos mina morföräldrar. Mitt liv berikades av deras generositet och mänskliga respekt för människan.

Jag ville alltid att min mormor skulle få det bästa. Då hon de sista månaderna av sitt liv försvann in i ett äldreboende åkte jag dit med nybakade kakor som doftade alldeles förfärligt mycket av kardemumma och kanel, för att överdriva tog jag matskedar av alltsammans för jag ville att min mormor skulle få doften av nybakat bröd, inte själva brödet. Hon åt allt mindre. Och den gång hon försvann till en slags middagssittning lånade jag nyckeln till hennes alldeles för lilla rum och lade rosor överallt där jag trodde min mormor skulle vända sina ögon. Jag lade en ros i hennes fotölj, på hennes kudde, i telefonen, på kopparna, i tandborstglaset, i toalettstolens skvalpande vatten, i ... ja alla ställen jag tänkte att mormor skulle vila sina ögon.

Hon visste att det var jag utan att jag någonsin lämnade annat än rosorna bakom mig. - Anne-Marie har varit här, skrattade min mormor. Hon dog i mina armar några månader senare. Då tänkte jag på alla mina mormorsstunder och alla mina levnadsdagar med min mormor. Hon fattas mig aldrig. Hon finns alltid. Det är märkligt med vissa människor. De skriver inte ur sig ur historien, de trycker ned sin närvaro allt vackrare och tydligare.

Idag var mormors dag.
Jag kan bara vika dagen för henne.
Och det gör jag.

Anne-Marie

Det var fint att läsa, och veta att du haft en så fin mormor.