Anne-Marie Körling Blogg

Relativiteten

Allt är relativt tänker man ibland.
Jag tänker så då jag ser någon som drabbats illa.
Mina egna bekymmer, orosmoln, skavsår, funderingar känns små och obetydliga.
Då vänder jag och blir tacksam för allt det som är jag, gestaltas i mig, och att mina fötter bär.

Men då man själv drabbas av något som gör ont, förtvivlar, blir det inte längre så lätt att vila i det relativa. Man behöver sin smärta, sin ledsamhet, sina skoskav, sina grubblerier, sina tårar, sin sårade självkänsla. Det relativa blir möjligt först då man har fått uppleva och genomleva det man just går igenom.

Det är svårt att förhålla sig relativt till det som händer och sker och upplevs av mig själv.

Man är helt enkelt vara drabbad.
Det är inte något som man kan påverka - det händer plötsligt och utan föraning - och oftast är man själv ganska ovetandes.

Att vara drabbad kan aldrig upplevas relativt av den som drabbats.
Men utifrån kan det benämnas så.

Jag kan inte jämföra det jag varit med om.
Bara uppleva det.
Och bara jag kan säga hur det känns.
Oberoende hur andra tänker och tycker, jämför och vill lindra genom att dra bort eller lägga till.

Anne-Marie

Jag är rädd för den där relativismen som ofta används för att förminska känslorna. Kanske måste vi kämpa för rätten att vara personliga i en tid när det mest verkar handla om att passa in och göra sig osynlig?



Allt verkligt liv är personligt - på gott och ont.



Ibland mest på ont.



Var rädd om dig!