Övergeneraliseringarna och det eviga felet



Då jag var nyskrivande liten skrev jag gladeligen redan innan jag började skriva. Jag skrev lite här och lite där. Jag skrev så som jag trodde att jag skulle skriva. Det mesta jag skrev var läsligt och begripligt. Några bokstäver föll bort och några ord skrevs ihop. Men de som såg mina ord de såg minsann vad jag skrivit och vad jag ville säga med mina skrivna ord.

Men så började jag skolan. I skolan sa fröken att man skulle lägga ett finger eller två mellan orden. Det var fiffigt. Jag vet inte om min fröken sa så, men så uppfattade jag det. Jag lade fingrarna mitt emellan alltsammans.




Det kom att se ut ungefär så här. Mina fingrar lade jag - i blöt - kunde man kanske säga. Men mina fingrar skulle tjänstgöra mellanrum och avstånd. Jag var en noggrann liten elev. Jag lyssnade noggrant på fröken i skolan. Jag gjorde en aning som hon sa. Nja, jag gjorde som jag trodde att hon sa. Som jag förstod det. Mina fingrar tjänstgjorde mellanrum mellan orden. Det var knepigt att skriva in det ord som skulle följa efter mina fingrar. Men jag lyckades bra med det också. Idag kan jag göra detta utan att lägga mina fingrar emellan. Nu har jag dessutom tangentbordsknapp för att skilja bokstäver och ord åt. Fiffigt.

Men lärande handlar ofta om generaliseringar. Jag gjorde som jag lärt. Generaliserade till allt jag skrev.






Här är ett svar jag skrev på ett matematikprov. Jag skrev ett matematikprov i årskurs ett. Jag var nervös. Jag ville göra rätt. Jag bet på  pennan. Den var skolgul. Jag skrev noggranna bokstäver och siffror. 2 + 9 = 11. Det visste jag minsann. Jag skrev noga och tydligt. Med två fingrar mellan varje etta. För så tänkte jag. En etta skulle inte stå för nära en annan etta. Men att det skulle bli elva det visste jag minsann.



Då jag fick tillbaka provet. Så bet jag mig i läppen. Jag hade många bockar i mitt matematikprov. Jag hade räknat fel, fel, fel, fel. Det var inte många rätt. Jag vet att jag blev ledsen. Jag vet också att man inte talade med sin lärare om de resultat som man skrivit i sitt prov. Man stämplades bara. I övrigt fortsatte undervisningen. Nu är det inte säkert att det var så. Men jag visste länge, länge att 2 + 9 absolut inte är 11. Jag tänkte inte på att de där övergeneraliseringarna som barn gör också var något jag gjorde. Jag hade lärt mig något i skolan. Jag var idel öra. Uppmärksam och vetgirig. Handlade efter vad jag trodde var rätt. Och så... denna bock i kanten. Såg inte fröken min andra etta med två fingrars mellanrum? Nej. Det gjorde hon inte. Och mycket, mycket långt tid in i den framtid som då utstakades och kallades mina skolår blev matematiken ett problem. För det jag en gång visste - att 2+9 är 11. Blev för alltid en tveksamhet. Vad blev då 2 + 9? Det blev matematisk rädsla. Allt rätt var fel.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Betty

Det var visst någon som glömde fråga efter tänket!

2009-05-28 @ 20:24:09
Postat av: Jesús J.

Det blev en vacker och lärorik saga Anne-Marie.

J-J.

2009-05-29 @ 01:22:44
Postat av: jomabivi89

Har letat efter bloggar en tid som fångar mitt intresse. Vill bara säga att jag uppskattar din blogg, trevlig att läsa och tänka tillbaka till då man inte var så gammal och ville göra "rätt".



Men vem bestämmer vad som är "rätt" och "fel"? Så som J-J sade: "Vacker och lärorik saga"



/Johanna


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback