Ett utvecklingssamtal
För länge sedan hade jag en liten kvittrande glad elev. Eleven kvittrade glatt varenda lektion, var frökenvänlig, idel öra och tyckte allt som gjordes i skolan var det bästa som man kunde göra. Eleven kvittrade glatt varenda dag. Alltid pigg på skolarbete, tyckte maten var godare än godast och att fröknarna var de bästa på jooooooooooooorden.
Utvecklingsamtalet, det andra i ordningen, föreföll vara en enkel sak. Eleven hade nått samtliga då uppsatta mål (på den tiden då man inte riktigt visste vilka målen var men väl hur utveckling kunde se ut och vad att inte kunna var för något). Föräldern slog sig ned, jag slog mig ned, eleven slog sig ned.
Utvecklingssamtalet trevade sig fram, inte något kvitter alls, mest tystnad, fåordighet, allmänt absolut ingenting-roligt-eller absolut ingenting-lärt sig.
Jag ställde mig frågande.
- Jag förstår inte, du brukar ju kvittra som en lärka varenda dag, nu tycks det som allt i skolan är dåligt och bottenlöst tråkigt, försökte jag säga men med något andra ord. Eleven var en liten en. Men ungefär så ville jag fråga. Föräldern såg bekymrat på sitt barn, och såg mer än oroligt bekymrat på mig, oron spred sig som en svart moln. Jag fortsatte att utveckla det utvecklingssamtal jag ville involvera eleven i och inbjuda föräldern till. Det ville sig inte.
- Näe, hur är det egentligen? Har jag missförstått det hela? funderade jag en aningens högt men ändå tillräckligt förklarande för eleven och föräldern. Så här har jag sett på utvecklingen, men jag kan ha fel... försöker jag..
- Nej, du har inte fel, säger eleven dystert. Men det går inte att vara glad när det regnar ute. Jag vill inte ha utvecklingssamtal när det regnar. Då blir jag inte glad. Då blir jag regnig och mina strumpor är ju blöta...
Anne-Marie,
som funderar över saker och ting...
och framförallt över hur elever funderar över saker och ting.
Kommentarer
Postat av: Jonas Hällebrand
En underbart fantastiskt hemsk historia...
om vikten att lyssna!
Tack
Trackback