Anne-Marie Körling Blogg

Lärarens utvecklingzon

Jag lärde mig något om lärande gemenskap med de  lärare som visionerar om skolan. På den direkta frågan om vad som omslöt oss nytänkare  (vi var 20 stycken från hela världen samlade för djupa diskussioner kring framtida lärande) var att vi upplevde oss ensamma. Då vi fick synliggöra hur vårt stöd såg ut från hemmaplan, den skola vi representerade, räckte ingen upp handen. Det var en allmän tråkig syn. Trösterik för oss som satt där. Men väldigt, väldigt tråkig.

För utveckling börjar i klassrummet. Och hos läraren. I samspel med eleverna.

Lärare behöver mycket ledande stöd då lärare tar utvecklingssteg. Lärare behöver mycket gensvar och support då lärare vill pröva något annat i sina  klassrum. Pedagogik låter sig inte begripas på vid korta besök i klassrum och där elever agerar. Pedagogik är långsiktighet, planering och individualisering. De linjer man tar för undervisningen länkas samman med nästa länk och det lärande språnget som eleverna ska få möjlighet att göra dokumenteras och reflekteras kring. Den rådande läroplanen befäster lärarens uppdrag, skapar trygghet för läraren vad att göra och frihet att förstå, tolka och utveckla uppdragen. Jag längtar efter en övergripande läroplansförankring där lärarens kan utveckla profession en också hämta mod att skapa nytt, styrka att göra det samt god lärande vägledning.

Jag kan låta sorgsen då jag beskriver hur det kan vara. Kanske för att det gamla har en tendens att rotfylla skolan, stagnera den och hindra det viktiga samspelet med omvärlden och med framtida förväntningar på de som är i skolan idag.

Jag vill något. Kanske rubba några cirklar och tänka nytt. Jag vill ta skolord och vända och vrida på dem, titta närmare på vad som menas, diskutera och reflektera. Jag vill se utveckling i mitt klassrum. Jag vill se eleverna utvecklas i en miljö där de har koll på sitt lärande, får uttrycka sin lärande vilja, delta och skapa ett lärande klimat. Men för att det ska bli möjligt måste man börja i den ände som är professionen - dvs - hos lärarna. Och det med goda ord och ödmjukt intresse.

Anne-Marie,

som tänker på de lärare som vill pröva och som inte riktigt kan ... vad är vi i för lärandemiljö om vi inte omsluter även lärarna i proximala utvecklingszoner, tänker i termer av utmaningar och tillåter misslyckanden som en del av processen utveckling.

Jag har intryck av att förändringsarbete tar tid, frågan är - måste det alltid göra det? Det där med att våga utmana sig själv, få lov att misslyckas, att allt inte kan vara ett färdigt resultat. Pedagogik är också vägen... och ibland är den krokig...det måste den få lov att vara, annars ingen utveckling. Att vara pionjär är ensamt, stora risker att bli ifrågasatt, men det är också modigt, det förändrar något, utvecklar och blir till nytta för många. Allt får inte vara så tillrättalagt att man inte törs ta språnget (eller åtminstone "ett litet skutt") åt ett nytt håll. Jag hörde något väldigt bra häromdagen: "Begränsa inte dina utmaningar, utmana dina begränsningar"...Det är något att tänka på, när man skuttar vidare...

Jag är bekymrad över om den här eldsjälspositionen delvis är självbekräftande. Tänk om jag odlar myten om min pådrivande funktion samtidigt som jag fungerar som någon sorts alibi för en utveckling som inte sker?



Det är lätt att glömma bort att det som sker stort sker tillsammans - men har man varit med om en sådan gemenskap är det svårt att inte jämföra andra arbetslagsupplevelser med det. Och längta efter känslan av att vara en del av något stort och osårbart.

Är det inte så att man som lärare tror att det förväntas av en att minsann göra lite som alla andra? För annars kanske man inte tycker att de är bra.

Jag har ju också ett tänk när jag ska undervisa och hoppas verkligen att jag törs testa, vad gör det om det inte funkar, då gör jag om. Så måste vi väl våga göra, för eleverna måste väl också kunna känna att man kan göra så, göra om.