Anne-Marie Körling Blogg -

NY TEKNIK

http://www.youtube.com/watch?v=lTIoZ9DdWIs

SE DEN HÄR!
DEN ÄR SÅ ROLIG, SÅ ROLIG!
Tack Carina, en av mina läsare, för tipset.

Anne-Marie

2008-07-30 @ 19:00:42 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (1) Trackbacks ()

NI TRE - FIKASAMTALET

Bevisligen arbetade jag en liten, liten stund!

Det började med en fruktansvärd historia om en katt
på fiket där jag med manushögen satt

Jag råkade höra... var tvungen att säga några ord
Jag blev så nyfiken på samtalet vid angränsande bord

Tre timmar senare återvänder jag hem
och tänker så fint och vänligt om dem

som satt där de satt
och lockade till många skratt

och samtal om allt mellan himmel och jord
böljande snart över vårt nu gemensamma bord

Klätterutsikter, bokförfattaridéer, fotografering
tänk att allt kan hända på en uteservering.

Så ni som var där
skriv ett hej när ni är här!

Anne-Marie
en aning på rim

2008-07-30 @ 14:46:51 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (7) Trackbacks ()

STAMGÄST och MANUS

Jo... jag titulerar mig gärna - som Stamgästen.
Jag är stamgäst på några ställen:

Så här är det att vara stamgäst.

Min bror besöker mig för att läsa igenom mitt manus.
(under tiden han gör det sitter jag spänt och läser av honom. - Hur tar han emot mina ord? Hur tar sig texten in i honom? Varför denna rynka runt ögonen? Men... nu ler han! - Ja så ungefär!)

Manusläsarmiddag intar vi hos Ho´s i Stockholm.

De vet vad jag vill ha. Jag får det utan att beställa.

- Men en kall öl idag... i höga glas... säger jag.

Min bror beställer något helt annat, han orienterar sig i menyn...
- mmmm, mmmmmmm, MMMMMM! hör jag honom smakande läsa av innehållet.

Valet hörs i det ljudligare MMMMMM!
Min brors val är av det där jag aldrig smakat.

- Ta, syrran, smaka... säger min generösa bror lite omtänkande och kärleksfullt. Ät!

Jag smakar.
Kallar genast till mig någon från köket.

- Nästa gång... det här vill jag äta nästa gång... jag kommer aldrig komma ihåg att jag vill ha det... kan du komma ihåg det åt mig... ber jag den vänlige servitören...

Nästa gång jag är där är det med min goda vän i den gula bilen.

Hon har också läst manus, hjälpt till att ordna till mina ord så att de betyder precis det jag vill (jag läser av henne på samma sätt som jag läste av min bror. Hon hmmmar oftare, pratar in i texten flera gånger, ritar streck med grön penna, åhhhh det där var bra...näe Anne-Marie hur har du krånglat till det här? under det att jag lyssnar med spända öron och med vidöppet sinne, åh, detta att få sin text läst... åh....mitt hjärta har en annan puls... som om jag ville säga...förstå mig! Ta emot mig - men när min vän tittar upp ser jag ... vanlig ut... tja... lite hungrig kanske:)

Vi går till Ho´s säger jag. Det är som att vara hemma, fast känna sig som om man vore i New York.
Vi slår oss ned... får menyer...

- Hur var det - ska du ha en öl till maten idag också? frågar min vän servitören.
- Det beror på vad jag ska äta, säger jag... och läser menyn.
- Varför läser du menyn? Du ska äta...

och så minns han precis vad jag sagt någon vecka tidigare. Denna middag äter jag precis det min bror beställde. Och det smakade precis lika gott som jag kom ihåg det.

Jag ska skriva något om andra stamplatser där jag gästat och där saker och ting har inträffat. Bland annat hur jag och mina barn på grund av stämgästande hamnade inne hos en uppfödare av kanariefåglar vilket resulterade i att jag och min mellersta son smög som inbrottstjuvar under ett öppet polisfönster i en mycket liten spansk by under det att månen långsamt försvann och solen började leta sig upp över horisonten, klockan var väl halv fyra på morgonen. Vi bar på en fågelbur....

Vill ni höra eller läsa?

Anne-Marie

http://www.rest-hos.se/

2008-07-30 @ 11:21:55 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (3) Trackbacks ()

IMBRUGLIA

Imbruglia är Imbruglia.
Jag googlar Imbruglia.
Hon sjöng en underbar låt
TORN... jag minns den...

nynnar den innan jag finner den...

och hittar den här underbara youtubeinspelningen.
Den är rolig.
Njut, skratta och må gott,

http://www.youtube.com/watch?v=osnUB9bUm-E

fnitter och skratt ...från en glad Anne-Marie

2008-07-30 @ 09:34:11 Permalink Jag lär /Jag leker Kommentarer (5) Trackbacks ()

ÖNSKAN att HITTA PÅ

Då Kolmården stängs går jag ensam genom en gigantisk levande park. Platsen kan delvis erövras.
En djurpark utan publik blir märklig. Som att titta in i lägenheter utan tak. De inneboende tycks leva upp. Men jag tänker:
Tänk om jag hade gått där med en liten unge, i en sån där lagom ålder, som håller i hand. Då skulle jag berätta, hitta på, baka historier med ord, skapa äventyr och se till att jag och barnet livligt deltar i samtliga möten och är hjältar på alla möjliga platser;

- Ja, här har vi herr och fru pingvin....
- Där står Pelle Giraff....
- Här bor släkten Shimpans, de har släktträff.....

Men nu går jag där ensam... och får hitta på för mig själv.

2008-07-30 @ 07:27:03 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

GAMMALT SVAR

Jag funderar hur modern ser på sitt moderskap.
Hon har "ägt" en pojke om vilken hon ömmar.
Det var bra att den lille brodern och modern sammarbetat så att den stora gossen kunde få sitt tungband klippt.

Ett svar från en annan ömmande moder till en annan ömmande moder.
Jag undrar så vad barnen sa när de var färdigklippta.

Anne-Marie

2008-07-29 @ 19:10:59 Permalink Frågor / Frågekonst Kommentarer (2) Trackbacks ()

TRUDILUTT I BUSKARNA

Buskteater har jag hört talas om.
Men buskorkester har jag aldrig hört.
Jag är på väg till mitt favoritfik runt hörnet.
Utan kamera.

Jag ser en bild.

Skriker...
- sitter ni kvar...ska springa och hämta min kamera...
de svarar med att bröla en ton till gensvar.

Ja, så ungefär.
Dagarna är aldrig roligare än summan av de små upptäckterna av vad de kan innehålla.
En trudilutt på vägen...

Anne-Marie

2008-07-29 @ 11:30:08 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

LÄRA SIG SVENSKA

Min gode vän fotbollstränaren är irländare. Då man fikar med honom är man sällan ensam. Min vän fotbollstränaren har ett stort nätverk. Denna gång är vi flera ... två irländare som inte talar svenska. De är här för att stanna.

- You will never learn our language among us, sa jag på engelska.
- Yääääää, how come? frågade de.
- We want to use our English... svarade jag.

Vilket de redan hade upptäckt. De hade också upptäckt hur glada svenskar är i att få prata engelska. I matvaruaffären får svenskar buttra svar men de engelsktalande får glada... - Need som help... Milk, jäääääää, it´s over thäääääär you know... nothing else.... sorry something else....

- See, menade jag.
- You know, I taught Swedish by a Spanish person who lived here in Sweden, he couldn´t talk English, and I didn´t talk Spanish.... we had to try to work it out in Swedish.... funny ey...
- Very... svarade jag torrt.

Jag tänkte - vi kan i allafall förstå varandra...värre är de som varken kan engelska eller svenska... hur utanför är inte de? Hur ensamma är de inte - att inte få lyssna till sitt språk, inte uttala sitt språk och inte få gensvar på sitt egna språk. Så ensamt. Så ensamt.

Anne-Marie

2008-07-29 @ 11:14:18 Permalink Språk / Mångfald Kommentarer (0) Trackbacks ()

I BACKSPEGELN

Jag tittar i backspegeln. Två människor är ute och rull-ator-promenerar. Jag såg kvinnan prata, prata, prata med mannen intill, han skrattade högt. De såg unga ut trots att de behövde extra stöd i sin framfart. Det var en vacker liten syn. Först kunde man tänka... men stackars de som är så gamla och behöver promenerarstöd ... men att tycka synd om är inte värdigt detta par. Det var inte synd om dem. Usch så snart vi skapar tycka-synd-om-känslor. Vi borde istället le när vi upptäcker att folk älskar varandra långt upp i åldrarna. Jag skulle gärna ha denna bild som en liten framtidsvision. Den att jag går där, pratande, berättande, och intill mig går den man jag älskar, leende, skrattande och pratande. Detta par får utgöra en modell och en fin bild av hur jag kan tänka mig framtiden.

Anne-Marie

2008-07-29 @ 02:29:05 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (1) Trackbacks ()

INNE HOS ELEFANTEN

Jag och min innovativa lärarkollega fick vara inne hos elefanterna.
- Mata den...manade elefantskötaren, det är bara att ta en näve och stoppa in handen i elefantens mun och släppa ned maten där...
- Va...
Jag tittade plötsligt in i ett jättegap. Min kollega var långt mer modig än jag. Hon stoppade in mat, näve efter näve,
och elefanten såg ut att också sluka hennes hand...upp till armvecket,
- Nä... jag är allergisk mot elefanter, försökte jag säga, under det att jag drog mig längre och längre ifrån.

Ett kort ögonblick var vi ensamma med elefanten,
- Vi rymmer, försökte jag. Och klättrade smidigt mellan de spända stålvajrarna. Elefanten satte genast efter. Jag och min kollega flydde från olika inhängnader, slank smidigt igenom tjocka stålvajrar...

Då elefantskötaren kom tillbaka stod vi på ett väldigt långt avstånd från den nyfikna elefanten.
- Här är vi, fnissade vi, vi har rymt från den där nyfikna elefanten, varpå vi genast återfick ett slags vuxet mod. Vi började krypa tillbaka. Av en händelse tog min kollega tag i de tjocka stålvajrarna... skrek till....
- DE ÄR ELEKTRISKA.... AJ AJ

Vi insåg genast att faran vi hade sett i elefanten fanns i de stängsel vi så ledigt krypit hit och dit emellan. Det kan vara bra att vara rädd för rätt saker. En stor elefant kan man stöta sig med, men en riktig elstöt kan vara direkt farlig,

Jag lärde mig att elefanter kissar i underkastelse.
Jag lärde mig att elefanter dricker ca 200 liter vatten om dagen.
Jag lärde mig att elefanter kan stoppa ned snabeln i sin egen mage och hämta upp vatten därifrån.
Jag lärde mig att elefanter har ganska stickigt hår på kroppen.
Jag lärde mig också att jag inte riktigt vågar mata en elefant.

Men jag prövade att vara en elefant inne i elefantstallet. Hur fånigt som helst.
Men vad gör man inte om man inte leker,

Anne-Marie

2008-07-28 @ 22:55:15 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (3) Trackbacks ()

ORD GÖR SKILLNAD

Att förvalta sina ord så att de lyfter läsaren.
Vilket höjdarsätt att använda ordboken.

tänkte Körling med tanke på ett litet mail som hon läst.
Anne-Marie

2008-07-28 @ 18:38:27 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

ÅH DESSA ORD

Åh dessa ord.
De fick min värld att bli en vackrare,
de syntes i mina tankar som vackra fång av blomster,
de förändrade tråkiga asfaltsvägar till ängarnas stigar över vida marker,

Åh dessa ord,
vilka inlänkade i varandra skapade en märklig bro.
och gav två horisonter och en strandkant.

Åh dessa ord,
som omslöt mig, famnade mig,
och gav mig tillbaka mina lyckliga barnsben.
Jag hoppar upp och ned.
Skrattande, lycklig och en aning full i faen.

Bäste avsändare,
Tack för orden!
Jag lever i dem.

Anne-Marie,

2008-07-28 @ 18:35:47 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (3) Trackbacks ()

GÖRA SKILLNAD - SÄNDARE o AVSÄNDARE

Man kan alltid göra skillnad för andra.
Det är något jag ständigt kan göra.
Något jag ständigt försöker göra.
Där det går och där det känns naturligt.

Jag försöker se i det lilla och till det lilla.
Det är inte i det stora som förändringar sker, det börjar alltid i det lilla, tänker jag.
Leenden, vinkande, samtalsinbjudan... bara ett hej där detta hej inte riktigt är förväntat.

Idag sa jag att en kvinna hade en mycket vacker klänning. Hon blev så förvånad...
- Den här gamla trasan... men tack för vänligheten, så fin jag känner mig... svarade hon.
- Fortsätt göra det, svarade jag, fortsätt känna dig fin.

Men så slog det mig,
vi gör oss inte riktigt mottagliga för skillnader.
Därför kan det vara en skillnad att börja ta emot ... tja... vänlighet.

Idag har jag upplevt några saker som har utgjort skillnad för mig:

I Applebutiken fick jag en sådan fantastisk hjälp med något för mig oändligt trassligt.
Mina apparater har skavsår och kan inte kommunicera med varandra.
Jag bar in allt jag hade av icke kommunicerande saker...
men glad i hågen... och med tanken... det ordnar sig säkert.

Mannen i Applebutiken var genast av samma åsikt. Det ordnar sig säkert.
Det blev liksom ditten- och dattenprat om hur det ska bli med detta ordnande.
Men då jag gick ut ur butiken kände jag mig säker på att det mesta av mitt trassel...
det skulle komma att redas ut.
- Ja, jag ger mig inte... sa Applemannen trovärdigt.
- Det är bra, jag litar fullständigt på att det ordnar sig... svarade jag.
Detta innebär är en stor skillnad för mig. Jag blir lättad. Jag blir glad.

Väl hemma väntade en kommunicerande mail i min inbox.
En väldigt vänlig, tillika, kritisk och korrigerande läsare av min ännu inte utgivna bok
skrev in sig i mig för all överskådlig framtid. Det är att göra skillnad.

Så några få ord, men riktade och välvilliga, de gör skillnad.
Det gäller både för mannen i Applebutiken som för min vän i etern.

Anne-Marie

2008-07-28 @ 13:03:56 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

PUSSEL MED BLÅ BITAR

Inslaget innehåll!
Ungefär så!

Jag har skrivit klart. Nu, nyss, sände jag iväg mina ord till mitt förlag. Nu får förlaget förvalta mötet med innehållet, packa upp det, lägga i ordning. Jag tänker mig att min redaktörs arbete består i att ordna ett slags pussel. Ett pussel av det slag som mitt fotografi visar; alla jämnblåa pusselbitar - himmelsbitarna - som förefaller passa ihop men hör samman på olika sätt.

Vilket arbete! Jag ska vårda min redaktör. Låta henne skapa en himmel av det jag lagt en grund till.

Anne-Marie

2008-07-28 @ 08:55:46 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (1) Trackbacks ()

EN SÄNGLUS NÄRINGSKEDJA

- Nämen, hur ser näringskedjan ut för en sängloppa, vem behöver den för sin överlevnad? undrar jag. Vem behöver den!

- Tja, Ikea, Ikea lever på loppor. Om man har fått sängloppor så slänger man sängen, åker ut till Ikea och köper en ny, svarar någon i mitt sällskap.

Det var ett helt nytt sätt att titta på näringskedjor. Jag tänkte... en sängloppa blir äten av en... och den blir äten av en.... och tja, ni vet...

Så en sängloppas näringskedja kunde därmed vara Anticimex, Ica för att köpa rengöringsmedel, kemtvätten för att bli av med de inbillade sänglopporna, återvinningsföretagen (om de bara visste) och slutligen Ikea för det där inköpet av en lusfri säng...

Märkliga näringskedja...
tänker Anne-Marie

2008-07-27 @ 21:55:25 Permalink Klimatet / Naturen / Jorden Kommentarer (0) Trackbacks ()

I TELEFON MED EN 2 1/2 ÅRING

- pjata tejefååån Ami
- Heeeeeeeeeeeeej... svarar jag så där falsettglatt som man gör när man talar med ett litet barn.
- Ja haj fått ett såj ... titta Ami...

Lång tystnad. En tystnad av ett sådant vilsamt slag - en tvååring kan börja göra annat och lämna samtalet. Men det är inte vad som händer. Nej två-och-ett-halvt-åringen ska visa Ami något.

Den lilla två och ett halvtåringen har ett sår på foten. Plåsteromsorgat och välinslaget.
Hon för telefonluren till foten under det att jag hör hennes röst tona bort i orden

- Titta Ami...

Som sagt...
jag får allt förklarat av mig i den teaterviskande personen som står bredvid och ser alltsammans.
Personen som delar kontexten skulle man kunna säga.

Vad jag ser är det jag har framför mig där jag är. Jag ser in i min dator, och intill två nektariner, massor av papper, klotteranteckningar och en kamera, två ringar och ett par örhängen...kort sagt mitt skrivbord...

Men jag ser allt det som händer innanför... i min fantasi.
Jag ler.

Men så slår det mig:

Är inte detta en avancerad förmåga att tänka sig in i en annan människa på detta vis som denna lilla unge gör och nyss gjort. Här vill en två och ett halvt årigt barn förmedla sig med mig. Jag ska delges något som är viktigt. För att jag ska få göra det använder barnet redskapet telefonlur - för det är ju vår gemensamma kontaktmöjlighet - och om då något ska visas upp - då måste ju luren riktas åt det hållet. Tvååringen för därför telefonluren mot sin lilla fotn. Så att jag kan se.

Jag sitter och tänker på hur människor kommunicerar, vill göra det, och hur de utifrån sin förmåga skapar förutsättningar för att den de kommunicerar med ska förstå och hålla perspektivet öppet till den som kommunikationen riktas. Imponerande.

Återigen - det är vi vuxna som förvaltar mötet. Alltid vi vuxna som måste försöka tolka och förstå, bekräfta och gensvara.

- Du har ett sår, oj oj, så bra att du har fått ett plåster på ditt sår, svarar jag som om jag vore seende och alldeles intill.

Anne-Marie

(mentaliseringsteoirin)

2008-07-27 @ 11:59:48 Permalink Teori / Forskning / Rön Kommentarer (0) Trackbacks ()

att BEGREPPA lärandet

Det är påtagligt (på-ta-gligt) att själva beröringen av delfinen påverkar mitt intresse att lära. Själva närheten påverkar mig också. Ju närmare jag kommer desto mer påverkas jag. Ju närmare jag kommer desto mer ansvar kan jag ta.

Det lilla barnet rör på allt, det allra minsta lilla barnet inte bara rör, utan smakar också på.
Jag håller en delfins nos i mina kupade händer. Jag ska göra som tränaren - pussa delfinens huvud - jag härmar min förebild. Jag är just i detta ögonblick så lärande att jag upplever en lycka. Den att få lära. Men de viktigaste i lärandet handlar om att jag får beröra och nästan smaka på. Mina kupade händer håller en delfin, min mun noterar vattnets sälta och mina läppar får känna gummistövelskinnet, som är en aning svalt.

På bassängkanten kommer sedan frågorna. Hur gör delfiner? Varför? När? Vad? Hur? Kan delfiner? Hur förstår dom? Vad betyder en människa? Vad gör vi med naturen? Vilka hav simmar de i?

Efter att ha fysiskt berört, nästan smakat av, har en vuxen blivit som det lilla barnet. Vetgirig, begrepparlärd. Vi talar om det när vi lämnar delfinariet - tänk vad barnsligt lycklig man blir när man fått röra vid, känna på. Det är kanske så vi erövrar all kunskap - vi berörs och vi berör.
Tänk att allt av begreppande flyttar in inom oss, att vi slutar skapa kunskap genom att begreppa. Nej vi börjar begripa utan att beröra. Så vuxet det förefaller.
Det lilla barnet behöver röra för att börja förstå. Jag undrar när vi slutar behöva våra stora kunskapsutvecklande sinnesytor? Hudens kunskap, hörselns kunskap, fingrarnas känsel? När slutar vi behöva dem för att förstå?

Jag berörde en delfin. Min hand vilade på delfinens mage. Därför var jag så mottaglig. Jag lärde mig en ofantlig massa om delfiner. Jag vet hur de känns. Hur stora de är. Hur deras nosar känns hårda på översidan och mjukare, nästan som en mule på undersidan. Jag vet att delfiner växelsover vilket gör att de alltid är vakna. Jag vet att en liten delfinunge lär sig konster genom att delta när de andra delfinerna gör dem. Jag vet att delfiner gillar makrill. Jag vet att de har individuella läten och att de kan minnas och återge, härma, varandras läten. Jag vet att en delfin kunde återge en annan delfins läte flera år efter att den delfinen hade dött.

Jag vet en hel massa om delfiner... men vad bättre är... jag vill fortsätta att lära. Jag vill veta mer. Jag har berört en delfin. Det har påverkat mig. Detta om att begreppa...för att förstå!

Anne-Marie

2008-07-27 @ 10:48:21 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

PUSSA... EN DELFIN

Jag har alltid velat träffa en delfin.
Idag fick jag göra det. En underbar delfintränare uppfyllde min längtan och önskan.
Så lite i enskildhet, när publiken hade lämnat föreställningen, fick jag och min innovativa kollega,
känna, klappa och pussa delfinerna. Det var en märklig känsla.
Kropparna kändes som gummistövlar.
Jag pussade den salta delfinen.
Fullkomligt förlorad i kärlek till dessa djur.

Dröm-i-uppfyllelse. Med väldigt ömma händer klappar jag längs delfinens mage.
Ömt.

Jo, jag är lycklig.
Delfinlycklig.

A-M
som också fick hälsa på inne hos en ensam elefant, hälsa på hos sjölejonen, i deras reträttplatser och skåda en mycket litet sjölejonunge, bara någon månad gammal. Jag gillar baksidornas inblickar.

2008-07-25 @ 20:42:30 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (7) Trackbacks ()

GÖRA SKILLNAD - VINKA ÅT EN TANT

Kroppen lommar ... men ögonen ilar över nejderna, markerna, fasaderna, detaljerna. Jag letar motiv att fotografera. Vid fasadletandet ser jag en liten, liten tant sticka ut sin huvud genom fönstret på tredje våningen. Hon är liten, liten. Det gråa håret lagt och rullat, sprayat och fingjort. Hennes huvud rör sig över gatans rörelse. Hon tittar ut. Jag ser henne. Hon ser mig. Då vinkar jag en aning. Då ser jag en liten tanthand, så gladvinkande, så fortvinkande, som om ... vi glädjekände varandra. Jag vinkar med större kraft, vinkar och ler glatt.

Jag är på strosande promenad till min närbutik.
När jag vänder tillbaka är den lilla, lilla tanten kvar i fönstret.
Denna gång är det hon som vinkar initierat - som om vi nu var bekanta.
Jag tänker på min mormor, min mormor vinkade alltid. Precis framför mig vinkade hon.
- Åh kommer du! vinkade mormor.
- Jaaaa! Nu kommer jag, sa jag, och vinkade tillbaka till min mormor som stod alldeles framför mig.
Så är det - den lilla, lilla tanten vinkar in mina minnen. Så är det med möten. De påminner om något annat.

Men så slår det mig,
Den lilla, lilla tanten på tredje våningen, i ett hus på min gata, kanske har en lång och van överblick över oss som bor där. Vi, som rusar fram i stress och inåtvändhet, kanske förefaller bekanta för henne däruppe. Hon kanske kan vinka till många, många fler. Den lilla, lilla tanten har kanske döpt oss vilka hon tycker sig känna. Jag undrar så om jag har fått ett namn i hennes värld. "Kvinnan med kameran" kanske är mitt namn. Då jag tänker så här inser jag att den lilla, lilla tanten nu blivit en del av mina namngivna andra.

Nu vinkar jag tillbaka. Med stora rörelser och med ett jättestort leende. Nu är hon den lilla, lilla tanten i min värld. Jag ska titta upp varje gång jag går förbi. Vinka som om hon vore en nära bekant.

Det går att göra skillnad för en annan människa.
Frågan är om inte den lilla, lilla tantens vinkanden gjorde stor skillnad för - ja - för mig.

Anne-Marie,

som skänker detta inlägg till dig som hörde mig berätta och önskade att jag skrev ned och publicerade detta på bloggen. Min berättelse är din.

2008-07-25 @ 07:42:35 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

TANKAR FRÅN EN HÄSTRYGG

- Jag ska vara ute mer i skogen!
- Jag ska ta ridlektioner!
- Jag ska hoppa fallskärm!
- Jag ska galoppera!
- Jag älskar mossan!
- Jag älskar svenska skogar, granar, tallar, myrstackar.
- Jag ska nog ta och lära mig något helt nytt!
- Jag ska ...

Jag nynnade tyst för mig själv.
Det är nyttigt med saker som man inte kan men som man gör ändå.
Utmaningar kallas det!

Anne-Marie

2008-07-24 @ 17:36:05 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

REPARERA DAGEN

Om jag fick en extra dag, en ny, en att lägga till alla de andra dagarna, skulle jag använda den nya dagen till att reparera en gammal dag. Göra om helt enkelt.

Det är önsketänkande, inte verklighetsanpassat. Men om jag fick ... om... tänk om ...

Anne-Marie

2008-07-24 @ 13:50:43 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

GÖRA SKILLNAD - FÖR MIG

Detta är visad omsorg. Om mig. Detta sms gör mig trygg. De vänner som är på vift sänder mig ett litet sms. Jag behöver det. För mig gör det stor skillnad. Jag blir trygg. Jag skriver själv ett litet sms till de jag bryr mig om då jag ska resa iväg. Jag har erfarenheter av människor som rest och utan ord fått avsluta sin livsresa. Vi hann aldrig ge varandra några sista ord, synliga sista omtankar, ett aktvit hej då...

Därför är det här omsorg. Om mig. Gör mig trygg. Det behövs så lite, så lite. Naturligtvis gensvarar jag - mina ord lyder - NJUT! TA HAND OM ER. VAR LAGOM FÖRSIKTIGA. UTMANA NÅGOT!

Anne-Marie

2008-07-24 @ 08:15:15 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

BLICKEN I ETT BARNS ÖGON

Att bli mött av ett litet barns glädje. Blicken i mötet. Det är den vuxne som ansvarar för gensvaret, för återspeglingen, för att titta rätt och respektfullt. Det lilla barnet initierar men det är den vuxne som skapar kvaliteten i mötet. Om jag inte gensvarar på och återspeglar bekfräftande får jag också bära ansvaret för dess konsekvenser. Det är allvarliga saker att inte se ett barn. Men man måste se på rätt sätt. Se ett subjekt - inte ett objekt.

Anne-Marie

2008-07-24 @ 07:42:35 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

PEDAGOGISKA SAMTAL över en ÖL

Jag har ägnat hela min tid åt att samtala in mig i en bok jag snart är klar med.
Jag tänkte:
Jag behöver en professor i pedagogik för att skapa lite struktur i mitt tänk.
Och vips dök det upp en.
Istället för kaffe tog vi en kall öl, satt vid vattenkanten på ett sjökafé.
Samtalade om skolan, lärandet, forskningen, teorierna och pedagogiska ditten och dattenfrågor.
Tänk vilken ynnest - att få vara lärande - tänkte jag.
Lärande är att vara nyfiken.

Jag cyklade hem sjungandes. Det gör jag när jag är lycklig. Jag sjöng högt och ljudligt - VATTEN, STAN ÄR FULL AV VATTEN...VATTEN BARA VANLIGT VATTÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN!

Anne-Marie

2008-07-24 @ 07:28:47 Permalink Skolutveckling Kommentarer (0) Trackbacks ()

ATT DÖDA ETT BARN

Stig Dagermans text.
Att döda ett barn.
Om att skydda, skapa tankar kring trafiken och barnet.
Novell från 1946.

ATT DÖDA ETT BARN...

Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.

Texten handlar om detta som kan hända - innan något har hänt.
Att döda ett barn.

Då handlade det om en bilolycka där det är en olyckshändelse och minuters av tillfälligheter vilka leder till att ett barn dör. En sockerskål behöver socker, barnet får låna hos grannen, hemma är bordet dukat för eftermiddagskaffet. Bara sockret fattas. Och i samma ögonblick som barnet öppnar grinden kör ett lyckligt par i sin bil på vägen. Det är starka scener och jag minns dem än. En film vi alla fick se som barn. I skolan.

Men ingen i filmen var ond, eller uppsåtligen ute efter att döda ett barn.

''...och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka, för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet, mot den som har dödat ett barn, att allting efteråt är för sent''
(Stig Dagerman)

Men nu - att döda ett barn?
En Engla och två små barn.
Jag tänker inte försöka förstå.

Men... jag ställer mig frågan...
Hur kan vi förebygga? Hur kan vi tänka långt innan detta händer?
Att döda ett barn... ska aldrig kunna bli eller vara möjligt.
Att ... aldrig döda ett barn.

Anne-Marie

2008-07-23 @ 22:21:41 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (4) Trackbacks ()

OLÅSTA BÖCKER

Den enda bok som äger ett lås är dagboken.
Alla andra böcker är öppna för läsaren.
Det kan däremot vara låsningar för läsaren.
Detta att inte riktigt ha nycklarna till texten.

Anne-Marie

2008-07-23 @ 22:07:27 Permalink Praktiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

GÖRA SKILLNAD - LEDA litet stycke

Jag har antagit mottot göra skillnad.
Jag vill nämligen göra skillnad.
För någon annan.
Det är ett enkelt uppdrag.

Idag delade jag för en stund färdriktning med en blind man.
Något fick mig att stanna upp och fråga...
- Du, vill du ha hjälp?
- Absolut, ta mig över gatan så klarar jag mig galant sedan.
Så vi slog följe ett stycke. Hann växla ord med varandra.

Han var oerhört säker på sin väg och sin promenad.
- Man lyssnar noggrant, då vet man, berättade mannen.
- Ja, sa jag, och insåg att jag inte medvetet orienterar mig med ljud, jag tittar.

Då vi skiljdes säger jag
- Vi syns.
Varpå han skrattande svarar
- Nej det gör vi inte, vi hörs!
varpå han fortsätter
- Det är du som måste hälsa först! Du ser mig, jag hör dig!

Så är det!
Anne-Marie

2008-07-23 @ 16:11:27 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

PEDAGOGISKA SAMTAL 1

Kroppens matematik?

På mitt förlag idag... måste tanka lite skrivande-beskrivning hos min lugna och kloka redaktör. Jag har rosat henne tidigare. Jag tycker alltid att det är hon som står bakom mig. En dag hoppas jag stå bakom henne.

Men lunch och redaktionsmöten innefattar också andra redaktörer inom andra ämnen och med uppdrag åt andra riktningar inom andra dicipliner. Att få ingå i dessa samtal är en ynnest. Det är pedagogik, elevexempel, lärarutvecklingsfrågor... praktiska uppvisningar i vad att göra, hur att utveckla...

Jag tankar mig full, full av framåtvisioner, erfarenheter och upplever mig omfamnad och inbegripen. På väg hem cyklar jag lycklig genom staden... jag vet att det är så... för jag sjunger så ofantligt högt... denna gång ÅH DET ÄR SKÖNT NÄR MITT STOCKHOLM ÄR GRÖNT SAKTA GÅ HEM GENOM STA´N... och trampar i vildaste fart genom både grönskan och det vackra Stockholm, allt försvinner bakom mig... Full rulle! Måste hem och skriva.

Anne-Marie

2008-07-23 @ 15:18:43 Permalink Skolutveckling Kommentarer (4) Trackbacks ()

SKÖRA SKÖRHET

Det sköra. Det oändligt sköra.
Hur förhåller vi oss till såpbubblans färd?
Vill vi genast sticka hål på den?
Vill vi värna dess begynnande resa?
Följer vi dess färd?
Sköra skörhet!

Anne-Marie

2008-07-23 @ 09:25:13 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

MÅNVANDRING

Då jag var liten sjöng min morfar och mormor denna sång...

När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag under stundom så
och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på

Jag förstod inte alla orden. Stundom förstod jag inte, blott trodde jag betydde blått...

sen fortsatte sången

på all den dårskapen jorden kring
kärleken som förgår i sorg

Jag har alltid älskat denna sång. Den sjöng i en slags entonighet. Morfars röst skorrar ännu,
Tänk att jag kan minnas orden så väl, och i minnet höra min mormors röst, min morbrors stämma.. jag hör pianoackompanjemanget. Tänk - vi sjöng alltid - stod samlade kring pianot. Sjöng, sjöng,
Då jag somnade i mitt rum gjorde jag det till pianomusik. Pappa var pianist.

Mitt fotografi... slutaren stod öppen länge.... men vad förflyttade sig?
När månen vandrar på fästet blå

Anne-Marie

2008-07-22 @ 22:25:04 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (5) Trackbacks ()

GÖRA SKILNAD - LILLA TANTENS SKILLNAD

Jag minns en tunnelbanestationshändelse.
Det var en gammal kvinna som väntade på tunnelbanan.
Hon hade sin hjulförsedda väska, och handväskan runt om kroppen så att ingen, ingen skulle kunna väskrycka den.
Jag ömmade henne. Hennes hatt var från en annan tid, kappan en aning nött, de tjocka brunbeiga nylonstrumporna runt ben och fötter som magrat insnörade promenerarskorna. Från en annan tid.

Då kom en kille, burdus, och argsint.
Han kastade sig över denna munsbit från en annan tid.
Skällde på henne, sade ..... könsord... svor... tantdjävul...

Ibland tror jag på närvarostörande.
Jag ställde mig intill varpå busen satte ögonen i mig,
bräkte ut några illa valda ord för att sedan fortsätta mot nästa person.

Jag la armen om den lilla tanten med hatten.
Hon var rädd. Jag talade liksom högt för att trösta:

- Tänk om det här var ditt endaste mänskliga samtal idag, att den där killen var den enda som tilltalade dig? Usch så tråkigt det måste kännas i så fall?

Så sa jag. Utan att tänka... tänk om det är så.

- Jo, om inte du kommit så skulle det nog ha varit så. Jag syns inte så bra när jag är ute bland folk, Jag pratar nästan bara med kassörskan, och då handlar det om vad sakerna kostar och hur mycket jag ska betala.

Jag stod stum en stund.
Betänkte hennes ord.
Så enkelt det är att göra skillnad för en liten tant.
Tänk - bara säga något av det vänligaste man kan tänka sig,
Bara se henne, kanske le lite.

Anne-Marie

2008-07-22 @ 20:40:02 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

KYSSEN

Underbara målning.
Magritte.
Anne-Marie

http://somgjorda.blogspot.com/2008/07/080721.html

2008-07-22 @ 20:27:18 Permalink Bild (och text) Kommentarer (2) Trackbacks ()

TROTS-REKLAM

Det är lite roligt när den flotta herraffären protesterar mot den vardagliga locken utanför.

Anne-Marie

2008-07-22 @ 18:34:30 Permalink Bild (och text) Kommentarer (1) Trackbacks ()

SAK och TID

VARJE SAK HAR SIN TID - VARJE TID HAR SIN SAK.

Anne-Marie,
som bara måste vända och vrida på orden.

2008-07-22 @ 18:28:52 Permalink Körlings Ord Kommentarer (1) Trackbacks ()

SVART BÄLTE I ENSAMHET

Alla mina iskalla försök till total självkontroll och total självständighet har runnit av mig. Jag ger mig hängivet till vem som helst. Jag dryper av kärlek till mänskligheten. Och jag förstår Blanche DuBois, och jag förstår hennes tacksamhet, också in i det sista när läkarna leder bort henne. Vi är tacksam för vem som helst som vill bära oss, om så bara för ett ögonblick, för vilken uträckt hand som helst skuggar för ett ögonblick den bländande ensamheten.

http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/kindness-of-strangers.html

Denna ensamhet.
Likt en farsot.
Men jag tror inte den är så ensam.
Jag tror ensamheten blir ensammare i sin ensamma tystnad.
Vi vågar inte benämna den.

Jag läste i en veckotidning, en arg insändare av en 25åring.
"Jag är snygg, långt vitt hår, ser alltid ut att vara på väg från det intressantaste av arbeten, till festen som alla föreställer sig att jag går till, till vännerna jag ska träffa... jag är snygg, och lyser självsäker... men jag är alltid på väg från en punkt till en annan. Alltid ensam. Varför skriver ingen om det här. Varför? Varför skriver ingen om att man är så ensam?

Jag tycker insändaren är ärlig och sann.
Ensamheten blir större när vi räds den.
Vi vågar inte räcka ut vår sårbarhet, vår skräck för avvisandet.

Jag tycker om att skriva om ensamhet.
Den är min. Den är din. Den är allas.
Vi vill den inte. Vi blir mästare på att inte röra en min.
Svarta bälten i ensamhet, säger min vän,
Svart bälte i ensamhet.

Jag älskar uttrycket.
Jag skrattar!
- Det är ju hur roligt som helst, flinar jag.

Ensamheten.
Ibland är den min vän.
Ibland är den min ovän.
Jag har nog ett kärleksförhållande till den ensamhet jag upplever.
Ömsom hat, ömsom varm och innerlig kärlek.

Anne-Marie

2008-07-22 @ 12:37:09 Permalink Sorg / Omsorg Kommentarer (4) Trackbacks ()

SPEGELSEENDE

Jag är förälskad i speglar. Detta fantastiska återsken av bilder,
Vattenpölens speglingar, den flyktiga fönstrets spegel, ögonen som speglar själen.

Men det blir aldrig detsamma i en spegel.
Bara nästan lika syns saker och ting i speglar.
Det kan vara bra att minnas då man återser sig själv i en spegel.

Här syns husfasaden i bilens lack.
Anne-Marie

2008-07-22 @ 12:15:57 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

BRO

Det är något med broar. Det är något med broar över mörka vatten.
Det är något med viljan att bygga broar. Det är något med viljan
att ta sig över och knyta samman två punkter. Det är något med broar.
Jag är broviss. Tror på alla brobyggen.

Anne-Marie

2008-07-22 @ 07:26:02 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

VINTAGE LITE TILL MANS

I mitt kvarter finns det en second-hand-affär för blommor som har kommit en bit på avvägar. Omhändertagna har dessa blommor blivit. De får en kruka att bo i, lite omsorg, och så alla vi som tittar in i affären och beskådar små trasiga växter och deras livsförbättringsmöjligheter. Här ett brustet hjärta. Jag tror de vårdar denna lilla bräckliga växt med oförtruten kärlek och omsorg. Hjärtan som gått sönder är så självvattnande. Kanske de behöver få torka ut jorden, men behöver något litet växande samtal - ungefär - så fint du tar dig i din kruksituation. Så kanske!

Vissa blommor envisas med att växa. Och de tål vad som helst. Lite vanvård hindrar inte deras grönska och deras förmåga att slå rot i jorden och tveksamt växa upp ur den. Som om det gröna tittade fram... och uttrycker... jag växer trots att jag får så lite... jag envisas med att göra det. Men vanvårdnad är inget någon liten blomma tål. Måhända lite svalkande likgiltighet ifall omsorgen är för stor. För mycket av det goda kan också kväva växtligheten.

Och så finns de räddare i nöden. Har man hamnat i ett soprum verkar ju det mesta peka mot ett slags slut. En endaste soppåse kan begrava en liten bortkastad växt. Men då kan det hända att någon växtriddare ser.. och plockar fram och tar upp växten i ljuset... går med den till vintage store och ber ägarna där att vårda fram det som slängts bort.

Så ungefär.
Anne-Marie

2008-07-21 @ 22:04:04 Permalink Bild (och text) Kommentarer (2) Trackbacks ()

LEKSAKSSIGNALER

Omslaget till denna kartong kräver sin genomgång.
Jo - det är en symaskin i paketet. Det är en child-sewing-machine - men allt signalerar vuxenhet. Redan titeln på leksaken Vulcan Senior anger att denna hör vuxenvärlden till. Flickan är ett mellanting mellan flicka och kvinna.
Hennes blick och mun är nästan vansinniga. Handrörelsen vill liksom hejda hennes framfart. Flickan kommer inrusande i bilden. En symaskin... en symaskin... jo då... visst är det kul med en symaskin. Jag hoppas bara att den fungerade bra och gav flera sorters alternativstygn än bara de raka. Jag behöver lekfullheten.

Anne-Marie

2008-07-21 @ 15:25:09 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

TEORI ATT ERÖVRA

Tor Wennerbergs artikel om M E N T A L I S E R I N G i DN onsdagen den 16 juli 2008;

Mentaliseringsteorin utgör från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått.

Anne-Marie

Tidigare inlägg om artikeln.
SKRIVA IN - SKRIVA AV
MEDMÄNSKLIGA REFLEKTIONER

2008-07-21 @ 09:48:39 Permalink Teori / Forskning / Rön Kommentarer (0) Trackbacks ()

MITT NYA ORD - BROVISS

På bropelaren vid en av de avigare platserna i Stockholm har någon satt upp en spegel. Denna spegel kan i sin helhet återge himlen, brobygget och om, åskådaren flyttar sig hit och dit, en inramad bild av omgivningen. Det är något smärtsamt i en krossad spegel. Nu har någon satt upp en teckning på spegeln. Den är mörk. Är det sju års drömmar som krossas här? Är det en besvikelse som tecknaren ger uttryck för. Ja, jag ser ett avtryck eller två. Men bron ovanför är en bro som bär. Det är kanske så vi ska se på möjligheterna. Det är alltid möjligt att bygga broar. Jag är en broviss person. Jag envisas med att utmana möjligheterna. Det kan vara så att tillvaron är en krossad spegel och en svärtad bild. Men om den sätts upp på en bropelare - då kan jag bara se bron. Och då tänker jag... det går säkert att ta sig över det här.

Anne-Marie

2008-07-21 @ 08:48:01 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

ÄPPLEN OCH PÄRON

Jämföra äpplen och päron!
Så säger man ibland.
Det är när jämförelserna är omöjliga att göra då förutsättningarna är fel.

Men tänk - varför nöjer vi oss alltid med det?
Tänk om vi löper linan ut - jämför äpplen och päron - så att vi själva kan få komma till slutsatsen -
Nämen - vi kan inte jämför äpplen och päron!
Eller tänk om vi i den jämförelsen finner likheter som är möjliga att jämföra.

I stort sett tycker jag inte att man ska jämföra i betydelsen
att man själv gör sig mindre då man jämför sig med någon.
Man kunde kanske se skönheten - aha - ett vackert äpple
och där ett vackert päron.

I övrigt anser jag att det är bra att jämföra med sig själv.
Så här ungefär:
Nu gjorde jag skillnad mot förra gången.
Jag kunde inte innan, nu har jag prövat och kan lite grann...

istället för att jämföra med någon annan.
Någon annan får däremot gärna tjänstgöra modell för hur man gör.
Jo - för all del - tjänstgöra modell för hur man inte bör göra.

Jämföra förklaras i ordboken;
Bedöma något i förhållandet till något annat. Men, men läs igen...
då fungerar det ju att jämföra äpplen och päron.
Men går det att säga att äpplen är jämförbara med päron?
Jo - båda växer på träd. Kan falla ned i gräsmattor.
Har kärnhus, skal och fruktkött. Växer i Sverige.

Det finns ett annat ord
- jämförlig -
vilket betyder att man ställer sig en aning frågande till om detta är möjligt att jämföra.
Ja, ja...små morgonfunderingar!
Frukost - jo jo det blir att välja mellan äpplen och päron.

Anne-Marie

2008-07-21 @ 08:28:57 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

INRE VINTER - en dikt, en dikt

Denna sommar är Er.
Jag har en annan årstid inom mig.

Högsommardagarna var för oss,

men hösten slet på några få
sekunder itu allt av grönska.
Vinterns istappar hänger
stora under mitt parasoll.
Solens ljus bär inte fram någon värme.

Så oändligt att frysa så.
Midsommarblomstrens framtidstankar
begravdes under min sommarkudde.
Jag står plötsligt mitt i en vinter.
nedfryst, kall.

Nu har jag ringt SMHI för att höra.
När den inre våren kan förväntas?
När kommer den?
frågar jag.

De rullar ned sina väderlekskartor,
analyserar hur vindar vänder och vrider.
Det går inte att finna
något svar på din fråga
säger de sedan,
din vinter kan bestå ett tag.
du byter inte ut eller ersätter
gammal värme med ny.
Du måste famna din vinter.

Jag sitter i solen,
ber - tina upp mig en smula.
Bara tina upp en aning av en aning.
Jag lovar att jag ska vattna
varje grönt blad som letar sig fram
kring det som vill växa.
Jag lovar att ansa bort ogräset
och lufta jordmånen.

Bara tina upp min vinter.
Bara en liten, liten smula.

Anne-Marie
en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt

2008-07-20 @ 19:14:09 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (8) Trackbacks ()

BÅTEN MIN BROR BYGGDE

Denna underbara skylt har nästan ingenting med mitt skrivande inlägg att göra. Så titta på skylten. Sedan läs texten. De går inte att sammanlänka. Tyvärr.

BÅTEN MIN BROR BYGGDE

Jag tänker på min bror. Han är båtbyggare. Tja lite annat också - tangoinstruktör. Han valsar från det ena till det andra. Men han gör det taktfast. Så till detta med okunskapen. Min okunskap.

Min bror byggde en båt för många år sedan.
Jag såg bäten då den var klar och färdig.
Då man ser en båt, och inget annat än en båt så kan det hända att man uppför sig en aning klumpigt.

- AHA - Där är min brors båt!
Så tänkte jag. Det gjorde att jag bara såg båten. Jag såg inte hantverket. Jag såg en båt kort och gott. Det berodde på min okunskap om själva processen.

Nu bygger min bror sin tredje båt.
- Aha, hoppas jag att jag ska tänka, Aha, där är båten som min bror byggde.

Jag hoppas att jag förstår storheten i processen så att jag inte förminskar objektet till att bara vara en båt.

Men samtidigt. Jag är mitt i min process att skriva en bok. Jag vill inte att någon ska tänka - där är boken som Anne-Marie skrev. Nej, när den är tryckt och klar, då lever den sitt alldeles egna liv.

Orden är fria.

Anne-Marie

PROCESSEN NITAR
(Ps- det tar ca en hel vecka i arbete att bara nita i ett båtbygge. Min bror tror att han nitar 1200-1500 st nitar.
När man nitar, borra ett hål, stick in en kopparspik, slå på en bricka på insidan, nyp av spiken på insidan, slå med en kulhammare så att kopparspiken flyter ut över brickan och därmed låser den.)

2008-07-20 @ 17:38:26 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

SKRIVA IN SIG - SKRIVA AV SIG

Stockholmspromenaderna är ibland bokstavliga.
Människans behov av att avtrycka eller att få synliggöra sig syns lite varstans.
Ibland tänker jag om mina promenader; att jag går bland orden, som om jag gick i en berättelse med olika författare. Jag räknade till 40 meddelanden under en timmes promenad. Människor vill korrespondera.
Tänk om det här sant - på asfalten framför mig. Här tog jag ett kliv rakt på - jo det är sant - jag var tvungen att kliva på någon annans ord! Jag försökte gå med lätta steg, nästan trippande... men tankarna kom att rikta sig mot något jag funderar på.

Jag tänker återigen på Tor Wennerbergs artikel om M E N T A L I S E R I N G i DN onsdagen den 16 juli 2008; Mentaliseringsteorin utgör från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått.

Det kanske är en brist idag - vi har ett sådant behov av att synas, bli sedda, bekräftade, synliggöra oss, avtrycka oss, skapa oss... och kanske, förlåt, men kanske är det så att vi faktiskt inte riktigt behärskar vår förmåga att riktigt se den andre. Kanske är det så? Kanske är det därför vi skriver in oss i allt vi kan sätta ned oss i. Kanske är vi alla små jag som inte riktigt blivit sedda och skapade. Den viktiga föräldrablicken och dess omfamning följer oss vidare in i livets möten. Att bli sedd för att kunna se.

Vi är våra relationer skriver Tor Wennerberg - och ja - det är nog sant. Vad betyder det då att människan upplever sig alltmer ensam? EU talar om denna ensamhet som ett hälsoproblem. Med all rätt!

På kontaktsökarsidorna riskerar vi vår bräckliga förhoppning då vi letar efter någon att dela våra liv . Vi sträcker ut vår längtan med bild och berättelse, men i ICAaffärens singelhandlande rör vi inte en min som blottar detta sökande. Där syns människorna bära svart bälte i ensamhet. Obruten sådan. Vi är våra relationer. Men vad händer när vi inte har dem? Relationer är inte bara kärleksrelationer, det är syskonrelationer, vänrelationer - men det viktigaste - att vi bär en känsla av samhörighet med någon, eller några... att vi ingår i relationer... också i våra minnen och i våra berättelser. Man kan vara ensam men inte bära upplevelsen av att vara det. Hur vi förstår vår ensamhet och hur vi betraktar den är en fråga som ständigt är närvarande också i nära relationer, ibland i parsamhet.

Jag har upplevelser av andra och bär dem inom mig. På det viset upplever jag mig inte ensam, måhända ibland avskuren, men inte ensam. Men ibland - när jag har lust att berätta något. Då längtar jag efter de där nära öronen - de som är alldeles intill. Och naturligtvis ... den där berättelsen som någon nära viskar in i mina öron. Vi är våra relationer.

Anne-Marie

http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/min-hgra-kroppshalva.html

2008-07-20 @ 09:53:26 Permalink Teori / Forskning / Rön Kommentarer (0) Trackbacks ()

PUBLICUM

Förmågan att lyssna koncentrerat är en märklig konst. Det betyder att man riktar sin uppmärksamhet med öronen. Man väljer bort andra ljud och lyssnar i en slags riktning. På jazz & blues festivalen lyssnar jag kollektivt med andra. Det är en märklig upplevelse att utomhus uppleva total tystnad och fullkomnad . ja - kontemplation tillsammans med andra lyssnare. Jag kan älska den här publiken och uppskatta att jag får ingå i den. Det är så tyst att man hör svaga toner tona ut i gemenskapen. Ibland vänder jag mig ut mot denna publik som för att undersöka om den fortfarande är kvar.

Anne-Marie

2008-07-20 @ 08:28:56 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

WOW VAN MORRISON

Det råder totalt fotograferingsförbud under Van Morrisons spelning. Men precis innan han kommer påpekar någon att han har guldmikrofoner och ställ vilka bär initialerna VM. Stiligt tänker jag. Stilsäkert blir det då han använder dem också. Hans röst är fullkomligt lysande. Sångerna är absolut de bästa, framförandet trevligt, han tycks glad, lite skämtsam till och med. Nu är fyra dagars jazzfestival över för denna gång... jag har troligen, troligen varit på mitt 20:e!

Här är en liten en - han är på sin första jazz & blueskonsert.

Anne-Marie

2008-07-20 @ 00:24:10 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

LÖRDAGSMUSIK

Om jag fick sätta musik till min lördag - så blir det nog till toner av Bob Dylan. Texten får ni här. När jag sjunger högt och ljudligt i min ensamhet då byter jag ut she mot he.

If You See Her, Say Hello

If you see her, say hello, she might be in tangier
She left here last early spring, is livin’ there, I hear
Say for me that I’m all right though things get kind of slow
She might think that I’ve forgotten her, don’t tell her it isn’t so.

We had a falling-out, like lovers often will
And to think of how she left that night, it still brings me a chill
And though our separation, it pierced me to the heart
She still lives inside of me, we’ve never been apart.

If you get close to her, kiss her once for me
I always have respected her for busting out and gettin’ free
Oh, whatever makes her happy, I won’t stand in the way
Though the bitter taste still lingers on from the night I tried to make her stay.

I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I’ve never gotten used to it, I’ve just learned to turn it off
Either I’m too sensitive or else I’m gettin’ soft.

Sundown, yellow moon, I replay the past
I know every scene by heart, they all went by so fast
If she’s passin’ back this way, I’m not that hard to find
Tell her she can look me up if she’s got the time.

Anne-Marie

2008-07-19 @ 10:37:35 Permalink Musik Kommentarer (3) Trackbacks ()

MEDMÄNSKLIGA REFLEKTIONER

I DN Essä daterad den 16 juli 2008 skriver Tor Wennerberg en mycket intressant artikel om människans mentalisering, alltså den sköra utvecklingen av förmåga att knyta an till en annan människa, utveckla empati och ett självständigt korresponderande jag.

Essän är fullkomligt lysande, jag tycker om begreppet

M E N T A L I S E R I N G

I skolan har vi uppdraget att fostra och utveckla våra elever. Eleverna ska utveckla empati och medkänsla. Detta är svåra saker, och handlar om en psykisk inre process som utvecklas i relation till någon annan. Det är de tidigaste relationerna som skapar förutsättningarna för denna förmåga. I stora generaliserande ord kan hela processen förklaras med

JAG SER DIG!
JAG SER DIG!
och
JAG ÅTERGER DIG!
JAG ÅTERGER DIG!

Kanske bättre uttryckt - inget av det du är - är mig främmande. Din förtvivlan är inte farlig för mig, din glädje syns i min glädje, dina stapplande steg är följs av mina, dina ord ekar i min kropp, dina tankar gensvarar jag på, lyhört, kärleksfullt och med resonansbotten i mig själv. Så skapar man den lilla människans relation till sig själv. Så viktigt att vi speglar allt, och inte räds, sorg och översiggivenhet hos det lilla barnet. Bestraffningar är farliga - likgiltighet och avståndstagande - är farliga för ett litet barn.

"Att leva sig in i det metala tillståndet hos en förälder som är direkt fientlig eller likgiltig mot barnet är outhärdligt, och innebär ett hot mot barnets överlevnad. Barnet kan av självbevarelsedrift bli tvunget at stänga av eller koppla ned sin begynnande mentaliseringsförmåga. /.../ Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. /.../ den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, /.../ identitetslöshet /.../ oförmåga att leva sig in i och förstå andra mentala tillstånd." (Tor Wennerberg DN ESSÄ 16 juli 2008)

Jag tänker att det är inte stora åtbörder som bygger upp eller raserar. Det är de mycket små - i minspel, tystnad och ej visad respekt och förståelse för hela den lilla mäniskans uttryck. Hur farlig är inte den vända ryggen, frånvarons bestraffning, övergivandets hot och om de är ständigt återkommande.

Ett barn får aldrig överges... kylas ned... tinas upp...kylas ned... tinas upp... utan behöver beständigheten. När ett barn förtvivlar, förlorar sig själv i upprördhet måste dessa känslor återges i den vuxne. Överger man sitt barn i detta tillstånd, straffar det med sin frånvaro, skrämmet detta mer än själva förtvivlan. Om inte den vuxne förstår ett barn, hur ska barnet förstå sig själv. Personligen älskar jag muminmammans absoluta gensvar till sitt förvandlade mumintroll i Trollkarlens hatt. Mumin har blivit förvandlad utan att själv inse detta. När han slutligen blir varse sin förvandling, från total oigenkänlighet behöver han sin mammas ögon för att återfå sin vanliga gestalt. Muminmamman ser sin son - trots att han är henne obekant. Det är också, blir också mumintrollets räddning. Att vara sedd och omhållen i den andres blick.

Men mentalisering innebär också självets behov av andra människors varsamma gränssättning. Den skonsammaste och mest effektiva gränsen är den som utgår ifrån ett tydligt jag. "Jag läser just nu, men snart så kommer jag." Det lilla barnet lär sig om sina egna gränser då gränserna stakas ut genom ett annat jag. Men den vuxne måste då bejaka barnets självständighet och bekräftande titta

- jag ser att du leker nu, jag kan vänta!

Detta att skapa självständighet. Man behöver den också som vuxen i sin relation till barnet. Det är helt ofarligt att markera sina vuxna behov, snarare en förutsättning för den lilla människan att värna sina. Den vuxne kan markera sitt behov genom orden - Pappa vill läsa tidning... och därigenom gränssätta sig själv vilket bygger in en modell för suveränitet hos ett barn. Ett jag blir till genom närvaron av en annan.

Förvalta närvaron!

Jag rekommenderar Tor Wennerbergs essä i DN.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=805614
Anne-Marie

Tove Jansson; Trollkarlens hatt

2008-07-19 @ 09:42:24 Permalink Teori / Forskning / Rön Kommentarer (2) Trackbacks ()

PATTY SMITH - JAZZoBLUESfestivalen

Vilken konsert hon gav - Patty Smith. Vilken publik hon har - Patty Smith. Vilken magiskt trollbindande gestalt hon är - Patty Smith. Vilken älskad person hon tycks vara - Patty Smith. Vilken lovsång hon sjöng - Patty Smith. Så människor sjöng henne tillbaka - Patty Smith. Alla åldrar, gammal och ung, ung och gammal hade hon i sina händer. Magiskt. Magiskt. Magiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=uoGdx3I3dPE

Anne-Marie
som funderade mycket över EST som skulle spelat denna kväll. Många många i publiken talade om Esbjörn Svensson. Gå in på länken här... bli medlem om ni vill http://www.est-fans.com/

2008-07-19 @ 00:59:05 Permalink Musik Kommentarer (9) Trackbacks ()

UNDERBARA KVÄLL

Jazz hela kvällen. Hemma lycklig. Med en vit ros. En av musikerna i ett amerikansk band sökte upp mig i publiken. Jag fick en vacker ros och en inbjudan till jamsession. Jag tog emot rosen, skrattade gott och kände mig en aning uppvaktad, men avböjde jamsessionen. Jag cyklade lyckligt hem genom mitt, vårt, allas vackra Stockholm. Jag sjöng högt - SOMEWHERE OVER THE RAINBOW... så det ekade i gränderna och över kvarteren. Jag sjunger alltid när jag är lycklig. Det får man göra.

http://www.youtube.com/watch?v=iL53YUrpuqE

http://www.youtube.com/watch?v=2WZdKTl_RAA

http://www.youtube.com/watch?v=9HcMzLX3dv4&feature=related

Anne-Marie

2008-07-19 @ 00:32:40 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

ORD: TON-GÅNGARNA

Ton-gångarna?
Det är väl de som marcherar till musik.

Anne-Marie,
jag vet - hur fånigt som helst - men man får leka. Man får det!

2008-07-18 @ 10:24:58 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

UPPTÄCKT MARIT BERGMAN

Gårdagens upplevelse på Jazz & Blues Festivalen - Marit Bergman.
Jag kom att hänryckas av musiken, av personen, av utstrålningen, av tilltron till sig själv, till platserövraren, till modet att uppmuntra sin egna förmåga, till rösten, till pianospelet, till värmen och omtanken om de medspelande, till humorn, till ... ja allt. Jag kom för Christan Kjellvander... det jag var bekant med... och gick hem med en ny glädje... en nyupptäckt... något nytt att lyssna till. Jag vill tacka Marit Bergman för ett underbart framträdande. Du framträdde så fullkomnat, så vackert, så ... oändligt underbart.

Anne-Marie,
vars kärlekssånger jag härbärgerade och kapitulerade inför.

http://www.maritbergman.net/maritbergman

http://www.youtube.com/watch?v=BQZarZE3o4w

2008-07-18 @ 10:20:55 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

OSYNLIGA BROAR

Broar över vatten. Gråa korsvägar ovanför mitt huvud. Broar byggs för att möjliggöra något.

Det svåraste brobygget är det mellan människor. Osynliga som de är syns inte det varsamma bygget till en annan, inte heller när brobygget faller samman. Det handlar också om att vilja skapa en bro till en annan människa. Eller inte vilja göra det. Jag räcker ut min brohalva och väntar in det bygget som krävs från den andra parten. Jag är bro-viss.

Anne-Marie

2008-07-18 @ 05:05:27 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

VÄLJA SKILLNADEN

Mattias Klum sommarpratar. Jag tar hans ord.

V Ä L J A T T G Ö R A S K I L L N A D

Det är ett val. Men så angenämt. Ansvarsfullt också.
Välj att göra skillnad är ett aktivt förhållningssätt applicerbart på människans förhållande till naturen, jorden, klimatet och kylskåpsmaten. Vi kan välja bättre och därmed utgöra en skillnad. Släcka en lampa. Köpa närmareproducerad mat. Inte spola ned små tops i toaletten. Vi kan välja.

Jag tänker också i termer av relationer.
Vilket ansvar är det inte att tänka...

att välja att göra skillnad... för en annan människa.

Att vara vänlig mot någon som inte förväntar sig det. Att vara respektfull mot sin nästa. Det är nästan ett kärleksbud.
Men ett möjligt. Människan är utrustad med vilja. Viljan är större än modet. Vill man så gör man. Därmed - att vilja göra skillnad. Viljan går till verket.

Tack Mattias Klum för enkla men verkliga ord.
Anne-Marie,
I mitt fotografi ser jag natur, människa och symbol.

2008-07-17 @ 23:05:56 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (3) Trackbacks ()

OVÄNTAT I BLICKFÅNGET

I all hast ser man något.
I långsamhet ser man något annat..
Anne-Marie

2008-07-17 @ 14:29:03 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

BILDPROMENAD I DETALJ

Morgonpromenad runt i min/vår/din/allas stad!
Idag är jag på jakt efter detaljerna.
Hittar dem.
Ständigt.

Far och dotter på promenad. Jag undrar så om det är flickans gosedjur som pappan bär på, kanske är det en groda, kanske är det en liten gullig kanin. Flickan tittar mot pappans hand. Något av vikt är det säkert. Trots att det är något av vikt tror jag det väger lätt i den vuxnes hand.

Jojo - här går Tysta Mari. Flickan är här döpt. Självklart är hon tyst. För någon har förbjudit någonting. Skylten har ett rött streck över sig. Man får inte gå längre. Kanske får man inte längre hålla sin pappa i hand. Pappan i sin tur - trotsar alla konventioner. Han går vidare. Lite av en spelevink är han allt. Lekfull och busig. Kanske trotsar han skyltens maning att sluta promenera. Han är nämligen en S J Ö R Ö V A R E. Jag undrar så vilken underbar historia han berättar för Tysta Mari. Jag vill tro att hon är tyst för att pappan berättar en saga. De är säkert ute på de sju haven. Underbara pappa som berättar. Man vill inte störa dem.

Jaha - kepsdiskussionen igen. Näe. Den lämnar jag bakom mig. Den är inte relevant. Bara det som finns innanför är spännande att tala om. Det yttre... näe... jag är trött på kepsar som tycks störa. Ha keps och fortsätt gå.

Allt gott,
Anne-Marie

2008-07-17 @ 12:45:12 Permalink Bild (och text) Kommentarer (1) Trackbacks ()

VÄRLD I VATTENPÖL

Det är något med vattenpölar.
De är så små. Så begränsade.
Verkar avgränsande.
Men vatten är också spegel.
En vattenpöl i sin begränsande form kan verka återspeglande av något större.
Så betraktar jag alltid det lilla.
Det finns inget så litet att inte något stort finns att finna där.

Anne-Marie

2008-07-17 @ 08:31:11 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

BLICKA UT och TITTA IN

Blicka ut - då vidgar man vyerna. Blicka anger något annat än att titta. Man blickar mot något. Jag måste ordbokspromenera i ordet blicka.

Ordboken förklarar att blicka betyder att man inriktar seendet. Då undrar jag lite stillsamt vad det är man gör när man tittar. Jo då säger ordboken att man medvetet använder synsinnet.

Jahaja! Så är det. När man blickar då inriktar man seendet. Men vad betyder då seende - jo jo - det betyder enligt ordboken förmåga att se.

Jag tittar i ordboken, nej vänta, jag blickar ned i ordboken, jag är seende med andra ord.
Kort och gott - ögonen är öppna.
För vad gör man då man slår upp ögonen.
Man ser!

Det räcker så.

Anne-Marie

2008-07-17 @ 00:38:10 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

JAZZoBLUES-FESTIVALEN

Glädjeklappar i Stockholmsnatten. Musiken får publiken på Skeppsholmen att gunga. Jag har roligt. Jag tänker på hjärnforskarna som säger att vi ska utmana våra hjärnor. Det gör man när man har roligt. Det gör man när man lyssnar på musik som är ny. Men det viktigaste är nog att vi är i en slags gemenskap med andra. Här på Skeppsholmen blandas alla åldrar. Här blandas gamla, unga, småbarn, tanter, gubbar, kvinnor och män. Det är inte så vanligt att det är så. Från scenen - mångfald av olika musik.

Tower of Power är detta. De dansar underbart, de sjunger fantastiskt och de spelar så att man fullkomligt hoppar upp och ned. Publiken skrattar och ler. Det är fantastiskt att få känna sådan glädje. Musik kan skapa det. Ta fram känslor. Jag ser mig om bland alla tusentals som är där. Ansikten ler, skrattar och ser vänliga ut. Glädje smittar så fantastiskt.

Så med ett smil cyklar jag genom Stockholmsnatten. Lämnar ett gungande folkhav. Nästa band har intagit scenen. De lär vara grymt bra. Men jag är nöjd med det jag upplevt.

Entusiasmen och deltagargunget! - HELLO STOCKHOLM! - HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLOOOOOOOOOO!

End of story. End of that.
Anne-Marie

2008-07-16 @ 23:03:54 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

GLÄDJETANKAR

Jag har glädje-tankat idag.

Långsampratat och viktigpratat över några koppar kaffe.
Spatseratpromenerat på Stockholmsgator.
Solskensglittrat mot andra glada människor.

Jag tror min hjärna mår så där bra som hjärnor ska göra.
Full av skratt och glädjefnitter.
En dag - ett liv.

Anne-Marie

2008-07-16 @ 17:15:30 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (14) Trackbacks ()

BLOMMORNAS KÄRLEKSLIV

Va????

Vetenskapsradion P1 annonserar program om blommornas kärleksliv.
Jo, jo detta med blommor och bin, tänker jag.
Men så säger annonsören...
- Visste ni t.ex att blommor kan få könssjukdomar?

Jag vattnade just mina balkongblommor.
De såg så vissna och trista ut.
Jag tittade på dem med nya ögon.
- Aha... jag förstår... skrattade jag.

Något nytt hände i mitt huvud.
Jag såg allt i ett annat perspektiv.
De vissnande blommorna kanske hade en annan åkomma
än det att de inte hade vatten.
Jag vattnade och tänkte...
- vi får se, vi får se...

Jag ska lyssna på vetenskapsradion.
Anne-Marie

2008-07-16 @ 11:36:48 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (2) Trackbacks ()

SKYLT - HUVUDBRY!

Hi hi!
Omsorgare! Förenen eder! Vi måste skydda våra huvuden.

Anne-Marie,
som idag uppehåller mig till det där uppe. Läs fyra inlägg idag - alla om huvudet.

2008-07-16 @ 08:42:00 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

OKUNSKAPEN

O M F A M N A D E T D U I N T E F Ö R S T Å R

Det berikar dig.
Ja, inte om någon gjort dig illa, det behöver du inte förstå,
men en annan människas berättelse, så främmande din, vidgar också ditt perspektiv.

Omfamna det du inte förstår,
vi strävar efter att förstå - oförståndets vilja att söka begripa.
Därmed konstruerar vi - likt ett legobygge - något nytt inom oss.

Uppbyggliga okunskap.
Anne-Marie

2008-07-16 @ 08:22:53 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

GAMMAL HUND KAN LÄRA

- Det finns de som skulle betala 10 000 kronor. Men å andra sidan har de själva varit med om det.
- Jaha, svarade jag.
- Jag menar - 10 000 kronor.
- Jo, finns de några som kostar så mycket då, frågar jag.
- Nej, men innehållet är så värdefullt att priset ändå är ganska lågt, fortsatte mannen bakom disken.

Jag provade och insåg att jag är av den åldern att jag måste skyddas. Jag kan inte längre vara utan. Jag är ju heller inte ensam där jag far fram. Jag inhandlade en som såg ganska bra ut. Betalade dock inte mer än 700 kronor. Det var ett slags motstånd som försvann. Jag kände omsorg om mig själv.

För några år sedan bevittnade jag en cykelolycka. En kvinna föll av sin cykel och slog sitt huvud mot trottoarkanten. Hon vaknade inte till liv. Ambulans tillkallades och man gjorde upplivningsförsök. Hon hade ingen cykelhjälm. Mannen bakom disken i cykelaffären var ung. I detta fall var han inte försäljare. Nej han hade personliga erfarenheter. Han hade själv varit med i en olycka där hans hjälm utgjorde skillnaden. Hans framtida liv skulle varit annorlunda utan hjälm. Detta var han oändligt medveten om.

- Men som sagt - det är ditt huvud, sa han. Om du inte bryr dig om dig själv så spelar det väl ingen roll vad jag säger, ansvarstalade han.

Jag köpte min första cykelhjälm. Det går att lära gamla hundar att sitta.
Hjärnforskningen pekar på det.

Anne-Marie

2008-07-16 @ 08:16:36 Permalink Sorg / Omsorg Kommentarer (2) Trackbacks ()

HJÄRNAN VILL

Jag är mycket intresserad av hjärnan.
Jag läser mycket om den nya hjärnforskningen.
En läsning som påverkar mig. Jag utvecklar mina pedagogiska tankegångar, och samspelar med det jag gör och min syn på människans förmåga att konstruera kunskap.

Hjärnan vill.
Allt som är nytt ställer till det där uppe.
Det nya skapar nya föreningar i våra huvud. Väcker till liv det som hjärnan inte tidigare behövt använda.
Därför är det så viktigt att göra något vi inte kan, göra saker vi inte är bekväma med, undersöka områden så vi inte känner till. Då får hjärnan nya signaler och skapar nya vägar.

Det kan räcka med att vi lyssnar på främmande musik.
Sådan musik vi kanske inte känner oss vana vid. Utan just något annat. Då krånglas det däruppe. Och det är bra.
Det vitaliserar och vidgar hjärnans förmåga. Därför ska vi inte vara rädda när vi inte förstår. Vi ska vara glada och tacksamma för gåtor, livsmysterium och obegripligheter.

Jag tänker på den människan som en gång i generationer blickade ut över ett hav och undrade om jorden var platt, och om man försvann över kanten för att sedan faktiskt bygga sig en båt, våga sig ut för att resa till horisonten för att undersöka saken.

Vi kan känna tacksamhet för de som vågade göra något nytt.
Vågade utmana vanan, frågan, tron och ge sig iväg.
Vågade steget att lära.

För i själva verket är nyfikenheten om vad som finns därborta - själva kraften att ta sig dit.
Sedan, långt sedan är denna upptäckt en självklarhet hos oss andra. Vi infogar den i vårt medvetande. Men tänk om... varför göra det så enkelt... varför inte fortsätta undra... kring precis samma fenomen. Vad är där borta?

Jag ska utmana min knopp.
Jag ska läsa något jag inte tycker om. Ett ämne jag inte förstår mig på. En författare jag aldrig läst.
Och så ... det är jazz och bluesfestival i Stockholm med början idag. Där är somligt är obegripligt.

Jag ska omfamna det jag inte förstår.

Anne-Marie

2008-07-16 @ 07:59:52 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

EN I ALLA

Kunde du bli alla kvinnor för mig
och jag alla män för dig?

ur "Sången om kvinnan" från Korsväg av Artur Lundkvist

2008-07-15 @ 21:34:19 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (2) Trackbacks ()

MORDEN I MIDSOMER

Det är fantastisk att ett litet grevskap innehåller så många intriger,
så många märkliga människor, så många ovänskaper, oäktingar,
kärleksförhållande och många, många mördare.
Jag undrar finns det några kvar att mörda... och tar inte intrigerna slut.
Inflyttningen kan ju inte vara så stor.
Vem vill bo där?

Hi hi - jag älskar Brittiska deckare.
Anne-Marie

Jag tror jag delar detta med
http://sarasbetraktelser.blogspot.com/

2008-07-15 @ 20:01:42 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (3) Trackbacks ()

ORDET JAG

Det lilla barnet erövrar ordet J A G genom att höra andra som är jag använda det.
Ordet JAG är ett märkligt ord. Det går inte att lära ut.
Det utvecklas i relation till någon annan.
Så socialiseras individen genom samspel med andra.
Det behövs tydliga andra JAG för att ett ord så stort som JAG ska erövras.

Innan ordet JAG blir ett ord hos det lilla barnet uttrycker barnet sig själv i tredje form.
- Nina vill!
- Nina kan!
Nu låter det inte längre så.
- Jag kan!
- Jag vill!
Det är ett underbart själv som uttrycker sig.

Anne-Marie

2008-07-15 @ 19:41:40 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

UPP I DET BLÅ

Det är svårt att föreställa sig ett övergångsställe här.
Det är snarare så att det är några steg närmare himlen man kommer om man fortsätter.
Som om övergångsskylten visar vägen till, ja, kanske sjunde himlen.
Men dit är det långt. Och dit går man heller inte ensam.
Sjunde himlen...?
Jag nöjer mig gott med den fjärde.

Fniss!
Anne-Marie

2008-07-15 @ 18:59:59 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

BOLLPLANKET

Jag bollplankar med en läsare. Det måste man göra när man skriver. 
Det är svårt att vara ensam om sin text.
Igår fick jag gensvar. 



FRÅN MIN MAILBOX
Jag läser med mycket större njutning nu 
och tycker att jag hör en röst bakom orden. 
Det är när du släpper den trosvissa sidan 
som du är bäst. I tvivlet växer du...


FRÅN MIG SJÄLV
Jag publicerar detta från min mail. Skrivprocessen är så känslig. 
Då jag tvivlar som mest,
studsar bollplanket lyhört rätt ord i min famn.

Anne-Marie,
som drar absoluta paralleller till mitt klassrum och mina elevers skrivande. 
Det jag upplever upplever också mina elever. 
Det är inte mycket som skiljer åt oss då vi skapar.
Oavsett vad vi skapar.
Vi är alla mänskliga.

2008-07-15 @ 13:51:49 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (0) Trackbacks ()

PROMENAD MED KAMERA

Väldigt tidigt. Väldigt behövlig lång, lång promenad runt vattnet och vatten här i Stockholm. Jag är en aning avskuren, och det är man då man sitter inne och skriver, så självporträttet är representativt.

Från broarna över vattendragen är överblicken vid. Båtarna ligger morgontrötta,
Jag ser dem som utropstecken. Båtens linje avslutas i bojens fäste. Båtar lovar äventyr. Utfärd.

Vatten är spegel. I vattenspegeln syns himlen. Jag kan bli stum över skönheten. Här blir det nästan svårt att förstå vad som är vad. Det går att vända på fotografiet. Men då återger den inte verkligheten. Ibland är verkligheten omättligt skön.

Här över en mindre bro speglar vattnet skogen. Jag står där och fotograferar. En man kommer gående. Bron gungar. Jag besväras inte...men det gör han...- Förlåt jag vibrerar så... sa han. Jag blev full i skratt. Det lät märkligt. Lite fel. Men under det att mannen passerade... gungade träbron... Jag tog fotografiet under det att allt skakade en aning.

Tillbaka från skogspromenad är mina ögon känsliga för grönt. Husfasaden är klädd till förvandling.
Det låter lite i draperingen, vinden fattar tag och ruskar om. Jag träffar caféägaren som hälsar godmorgon.
- Kaffe...
Nej inte idag. Idag ska jag gå hem och skriva. Jag har fyllt mig med naturen. Den är fullt tillräcklig idag.

Klottret får mig att skratta. Jo - jag är på väg hem. Arbetet väntar.
Anne-Marie

2008-07-15 @ 13:15:07 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

MÄTTA FÅR

Metafor och Mätta Får!

Anne-Marie,
man får leka, man får det!

2008-07-15 @ 11:00:23 Permalink Körlings Ord Kommentarer (1) Trackbacks ()

ELEVSAMTAL om NATIONELLA PROV

- Jag skolkade alla svenska lektioner då jag hörde att vi skulle ha nationella prov i muntlig framställning i årskurs nio. Jag var livrädd. Det talas så mycket om hur man gör med elever som inte vill läsa, men det talas aldrig om hur man gör med elever som läser men inte vågar tala inför en grupp. Läsningen är en fråga som man alltid diskuterar men det finns lika viktiga områden som glöms bort. Som det här att tala inför grupp och framföra sina åsikter. Det är inte så lätt om man är tystlåten men tänker mycket. Men... som sagt... jag skolkade. Det berodde på att jag var livrädd.

I efterhand funderar jag på hur jag kunde ha fått hjälp!

Jag lyssnar in lite överallt. Hur ser det ut? Hur upplevs det? Vad tror eleverna? Hur tänker de om saker och ting i skolan? Det är viktigt att vi får höra och utvärdera tillsammans med eleverna. Men det är också viktigt att vi för med oss frågeställningarna in i de pedagogiska diskussionerna. Vad viktigare är - att vi skapar ordentliga utrymmen för dessa samtal i skolan. De behövs.

Anne-Marie

2008-07-15 @ 08:14:58 Permalink Skriftliga omdömen Kommentarer (3) Trackbacks ()

SPIKEN - igen

Att slå i en spik är ingen konst.
Den som slår i en spik har både redskap och kraft.

Märkvärdigare är
att spiken av egen kraft reser sig ur det fastlåsta läget.

Anne-Marie

2008-07-15 @ 06:20:38 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (2) Trackbacks ()

FÄRGERNA

Det finns färger i den åldrande cykeln.
De lyser igenom,
Så vackert är det som har några år på nacken.
Det gäller för övrigt människor också.

Anne-Marie

2008-07-14 @ 23:23:37 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

FISKELYCKA I MIN FICKA

Hopvikt dikt i min ficka.
Den har jag fått av någon för många, många år sedan.

Anne-Marie

2008-07-14 @ 23:06:35 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (0) Trackbacks ()

SKYLTDOCKAN PÅ VIFT

När skyltdockor sticker iväg från sina uppdrag - ja - då väljer de att slänga kläderna i en hög i skyltfönstret. Att bara stå där i fönstret och blicka ut mot allt och alla - det kan inte vara roligt. Bättre att vända oss betraktare ryggen, göra slag i saken och bryta upp.

Anne-Marie

2008-07-14 @ 20:25:40 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

DIGITAL KLYFTA

Den digitala klyftan handlar om den att få utveckla digital kompetens och den att inte få ingå i en digital värld med allt vad det innebär. Detta är en djup demokratisk fråga. Eleverna i våra grannländer har flera laptops och utvecklar mer lärande interaktivt vilket betyder större möjligheter utanför skolans värld. I Sverige ser man inte allvaret.

Skola ska betyda vidgande och utvidgande... vilket i sin tur ska betyda förutsättningar för...

Storbrittanien kommer inom en snar framtid rusta upp sina skolor för att skapa en framtida möjlighet för sina medborgare att ingå i den digital world som nästan är en underförstådd och förväntad kompetens och en förutsättning för att ingå och kunna konkurera om arbeten. Jag tycker det är kortsiktigt att satsa på lärarkompetensen i frågan. Vi borde snarare öppna upp för samspel mellan lärare och elev. Om läraren har undervisningens fokus, så kan eleverna äga redskapen. Det krävs också mycket samtal om att vara just en digital citizens - etik, moral, kommunikationskonst, kritiskt tänkande, källkritik, ifrågasättande och flertalet språk, inklusive matematiken - får en allt större betydelse. Läraren behöver inte behärska redskapet... läraren behöver förstå hur redskapet kan hjälpa eleverna att nå mål och förvalta och diskutera hur, vad och varför.

Det oroar mig att man inte samspelar mer med elevernas kunskaper och lärarnas profession då det gäller den digitala världen. Skolvärlden tycks mig inskränkt. Vi talar om digital citiziens... men flyttar inte in begreppet innanför skolväggarna. Det kommer betyda problem framöver.

http://www.idg.se/2.1085/1.171193

Anne-Marie

2008-07-14 @ 14:50:28 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (3) Trackbacks ()

UTSIKT I VATTENPÖL

Allt är inte mätbart.

Vattenpölen är begränsad till en liten yta.
Men denna lilla yta återspeglar himlen och träden.
Går jag runt denna lilla, lilla vattenpöl ger den sken av något annat.

Det går inte att begränsa en frågas storlek med ett litet svar.

Anne-Marie

2008-07-14 @ 11:40:45 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (1) Trackbacks ()

PROMENERA TILL PLOMMENAD

http://plommenad.blogg.se/index.html
Anne-Marie

2008-07-14 @ 10:23:32 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (0) Trackbacks ()

VETT OCH ETIKETT - VISKA

Vett och etikett handlar om att bemöta och vara bland andra människor.
Som liten fick jag lära mig att niga, sätta mig vid bordet när jag blev inbjuden, be bordsbön (jo jo), säga tant och farbror, inte avbryta, hälsa och tacka, knyta an till samtalsämnet, gå från bordet när middagen var avslutad... låter oändligt gammaldags... men också detta:

- Inte viska i sällskap!

Jag reagerar fortfarande på viskandet i sällskap.
Det har jag lärt mig som liten.
Man viskar inte.
Viskandet verkar exkluderande, någon hålls utanför ett samtal, vilket sårar och osäkergör.

Men då undrar jag när man behöver viska.
Om man inte i sällskap så kan man ju prata utan att viska.

Jo - jag vet - man viskar på teatrar och biografer, eller där tystnad förväntas, i kyrkan, i aulor, i klassrum...
Men det väcker så stor irritation för denna form av viskande kan betraktas som så högljudd att man uppfattas som högljudd.

Men viskande mellan två som upptäckt varandra, nyförälskade, väldigt väldigt kära,
då har jag allt överseende i världen, är generös och tillåtande, snarast lycklig.
För det som sägs då är mellan två.

Anne-Marie,

som för övrigt tänker att ett telefonsamtal är ett slags viskande... mellan två... och bara mellan två... inga andra. Kanske därför som det känns alldeles för intimt att sitta mitt emot någon på tunnelbanan och lyssna på ett mobilsamtal där det mesta görs till allmängods - ja... så gjorde han sluuuuuuut och då ja.... ja, ja jag veeeeeeeet, men då gjorde jaaaaaaaaaaaaaaa... och så vidare.

2008-07-14 @ 08:06:33 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

TEXTGRANSKNING

Självkritiken är stor. Med lupp granskar jag mina ord.
Trots ämnets karaktär skriver jag in mig.
Jag syns i mina ord och meningar.
Skrivandet är sådant.
Varje punkt och tecken bär spår av den som satt dit den.

Anne-Marie

2008-07-13 @ 20:34:47 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (2) Trackbacks ()

KULTURHUSETs LISTA

Första kyssen är avklarad.
Bitterfittan likaså.
Seniormingel är inte aktuellt för mig.

Jo jag prickar av Kulturhusets lista!
Men det där med rattmuff?
Det är väl inte riktigt säsong än?

Anne-Marie

2008-07-13 @ 17:01:14 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

WILFING - nyord

Nytt ord - W I L F I N G
Det är engelska... och betyder.... W H A T W A S I L O O K I N G F O R.

Ja, det kan man undra på en arbetsplats - vad var det du letade efter... för detta ord har att göra med vad man just gör på sitt arbete och vad arbetsgivaren tycker att man inte ska göra på sin arbetsplats. Wilfandet ökar överallt. Man slötittar på nätet, och hamnar än där och än där, en del hamnar där de absolut inte borde vara.

Nåväl... om ord etableras betyder det att behovet av ordet finns. Här är ordet Wilfing... och det lär bli svenskt...
Detta slötittande på nätet...

Anne-Marie

2008-07-13 @ 10:46:36 Permalink Körlings Ord Kommentarer (2) Trackbacks ()

VÅGA VARA ENKEL

Att skriva något för skolans aktörer är mycket svårt.
Jag är kollega, jag är lärare till elever, jag är anställd.
Jag är också undersökande, nyfiken, framtidslysten.
Jag läser oändligt mycket om vad som sägs, tänks och uttrycks.
Jag går till slut vilse mellan praktik och teori.
Som om teorin blir viktigare än det jag faktiskt gör och själv tänker.

Jag står precis alldeles där - mitt bland eleverna - och det är till dem min omsorg riktas.
Men det är svårt att skriva för skolans aktörer,

Jag har maildiskuterar mitt skrivande - för att få motstånd, för att få framåt-fortsätt-uppmaningar, för att få utifrånperspektiv, och ... tja något så enkelt som stöd och vänliga ord och omtanke också.

Igår förtvivlade jag, tänkte riva sönder vartenda virtuellt skrivpapper, tvivlade på min förmåga, grät en skvätt över att jag inte vill, inte kan, inte ska! Ja, så ungefär. Jag tror det är en naturlig följd av skrivandet, man har sina ljusa dagar, man känner sig bäst, älskar sina ord, för att nästa dag sätta sig till doms över dem, radera långa stycken och börja tycka att man läst det här alldeles för många gånger.

Jag skrev till mitt bollplank...och jag tror han förstod.... för utan att sätta så många tröstens ord över det hela fick jag det fina rådet -

Våga vara enkel.

Den tvärbromsen jag skulle ställa mig på
och den kartbeskrivningen över forskarvärldens upplevda pekpinnar och i mitt tycke alltför
långt ifrån ett klassrums vardag. Just detta - våga vara enkel.

Anne-Marie,
att våga vara enkel kanske är något allmängiltigt att sträva efter i vår tid.
Enkelheten.

2008-07-13 @ 08:30:43 Permalink Svenska / Skrivandet Kommentarer (3) Trackbacks ()

JAPP - SÅ ÄR DET!

2008-07-13 @ 08:10:56 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

KÖRLINGS ORD DET FRIA ORDET

Där pennan går fram vill de rädda sudda ut.

Anne-Marie

2008-07-13 @ 08:05:37 Permalink Körlings Ord Kommentarer (1) Trackbacks ()

COSMOPOLITAN CITIZENS forts

Kul att se just det här inlägget. Jag har inte varit här på ett tag eftersom jag just kommit hem efter en spontan tågluff genom stora delar av Europa. Någonstans på vägen insåg jag en sak: Trots att jag rest runt och besökt de flesta större städerna i Europa (och många av de mindre också) så har jag aldrig varit särskilt långt hemifrån. Det hade avståndsmässigt varit längre att resa till Umeå...

I och med att världen mer åtkomlig för allt fler så börjar sakta men säkert nationsgränser att suddas ut. Jag är helt säker på att skolan förr eller senare kommer att ta stora steg i den riktningen som du föreslår. I takt med att lärarkåren föryngras kommer skolan att få pedagoger som har det här perspektivet med sig naturligt i blodet. Problemet är att det inte är fort nog. Precis som IT-mamman skriver behövs det nu.

Kanske är den största utmaningen med läraryrket att man alltid kommer att vara en gammal hund men lik förbaskat är man skyldig att lära sig sitta. Hur annars kan skolan bidra till att samhället går framåt?

(Det har inget med ålder att göra. Du borde se när kidsen vill förklara World of Warcaraft - omedelbart blir jag till en mycket gammal och mycket skrynklig kopia av mig själv.)

//Killfröken

Jag måste helt enkelt lyfta fram det här inlägget och göra det till ett självständigt blogginlägg här.
Jag tror också att den yngre läraren kommer att möjliggöra uppdraget att se världen som en naturligt mänsklig plats och en öppnare sådan. Det finns så många möjligheter i och med att kommunikationsmöjligheterna blir större. Men också en fara för de krafter som samhället inte längre har någon kontroll över. Den människa som med enkelhet kan ta sig över gränser och få kontakt med övriga världen kan också uppfattas som ett hot. Vi måste utbilda i vad demokrati är och hur man bevarar den. Den demokratiska principen är viktigare än någonsin tänker jag. Det fria ordet behöver alltid en skyddande aspekt, där pennan går fram vill de som är rädda ständigt sudda ut.

Jag tackar dig Killfröken, också för din underbara blogg, och jag hoppas vi fortsätter att värna möjligheterna, se barnen, värna deras lärande utveckling och vaka över demokrati och yttrandefrihet.

Allt gott,
Anne-Marie

Läs mer hos Killfröken:
http://killfroken.se/?p=70

2008-07-13 @ 08:03:11 Permalink Visioner / Egna och andras Kommentarer (0) Trackbacks ()

SAKTA NED!

Ja ja!
Vi ska sakta ned. Inte vill man köra över någon som är under konstruktion. Absolut inte. Man får kryssa mellan delarna antar jag. Skylten hittade jag på en utställning.

Det här är en annan skylt. Där kan det bli pingvindelar om man börjar köra.
Det gäller att se efter innan man kör sin lilla bil.

Anne-Marie

2008-07-12 @ 21:01:07 Permalink Bild (och text) Kommentarer (3) Trackbacks ()

FÖRFÖRELSENS FRIHET

Min frihet möter din frihet.
Om jag tar din hand så tar jag mig friheten att ta din hand.
Om jag tar din hand och du inte väljer att dra undan din hand har du använt din frihet att välja att låta mig ta din hand.
Så ungefär förförde Jean Paul Sartre sina kvinnor.

Anne-Marie,

man kan alltid fundera på friheten, vilket Jean Paul Sartre gjorde. Det är en ångest att ha frihet att välja. Man kan alltid åberopa den.

2008-07-12 @ 19:05:04 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (0) Trackbacks ()

FÖRÄLSKELSE I STENSTOD

På ett museum i Edinburgh går jag och min dotter omkring. Runt oss skådar stenstoderna ned. Männen som har gjort det och det, förkunnat det och det, basunerat ut det och det... lämnat avtryck i böcker, sten, hus och människor.

- Vem av de här statyerna skulle du kunna bli kär i? frågar jag min dotter.
- Hi hi, svarar hon.
Vi fick titta noga igen.
Vi tittar upp på alla ansikten med nya ögon. Låt se? Vem av dessa?

Då ser vi mungipor som pekar rakt ned mot marmorgolvet, ögon som ser stränga ut, händer som vrider sig i sin förstelning, pondus och makt....
- Usch så svårt! säger jag, som själv hittat på denna fåniga lek.
- Det är ganska många som man inte blir kär i, sa dottern.
- Ja faktiskt de flesta här, svarar jag.
Det är något med det där kalla blickarna. Det där hårda innanförhjärtat.
Men så ser vi en staty...

Stevenson... författaren Stevenson.... och tja... lite småförälskade blev vi båda två. Han såg lite vänlig ut, munnen lite pilimarisk.... på det hela taget ett lite äventyrligare utseende. Vi tittade noggrant på 30 stycken stenansikten. Försökte ge dem liv... och till vår förvåning var det inte en endaste en som log, eller ens lyfte på ögonlocken, gav oss en lekfull flirt - de satt där de satt - förstenande! Stackarna!

Vi trippade vidare in på en utställning - Vanity Fair - levande, glada och nyfikna.

Anne-Marie

2008-07-12 @ 15:37:04 Permalink Bild (och text) Kommentarer (1) Trackbacks ()

COSMOPOLITAN CITIZENS

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum är intervjuad i DN idag 12 juli 2008.
Hon anses vara en de mest intelligenta i världen - ja - hur man nu mäter det?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=803726

Begreppet COSMOPOLITAN CITIZENS är ett uttryck jag tycker vi ska ta till oss. Det är också vad utbildningsväsendet och pedagogerna ska verka för att unga fostras till.

Vad är då en KOSMOPOLIT?
Jag ordboksvandrar i ordet:

En kosmopolit är en person som känner sig hemma i hela världen, och obunden ett specifikt land eller en särskild kultur. Det är en världsmedborgare. Nu är det också så att ett djur och en växt kan vara kosmopolit.

Jag tänker;
Djur och växter tar sig obehindrat över länders suveräna gränser. De växer där det är möjligt att växa. Jordmånen är god skulle man kunna säga. Så är det inte med människor. Vi kan inte överträda gränser, vi bjuds in eller hålls utanför. Men uppdraget att utbilda en världsmedborgare känns angeläget och viktigt. Det är att gå över gränserna också för utbildning, Vi behöver språken, vi behöver kunskapen och vi behöver diskussionen om människan och vår syn på vår nästa.

Vad vill då Martha Nussbaum med sitt begrepp?
Jo att vi ska fostra inte bara tolerans med, utan också respekten för...
Det kan förklaras med att känna för och inte bara känna till.
Det handlar om förståelse på djupet.

Uppdrag för skolan.
Min fråga är om vi inte är på väg mot detta - ungarna är global actors!
Mobila nätanvändare och gränsöverskridare.

Anne-Marie

2008-07-12 @ 13:58:13 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (3) Trackbacks ()

VERBAL ABUSE - så farligt

Jag har tidigare skrivit om de språkliga överfallen och uttalandeslagen.
Jag ser allvarligt på sagda, uttalde ord som tränger in någon i ett hörn, försätter en annan människa i ett språkligt vacuum där tystnaden och sväljandet, ordförråd och egenkänsla kapslas in till ingenting. Orden bärs kroppsligen, men utan blåmärken eller rivsår.

Jag läser just nu Daniel Goleman - Känslan Intelligens (1995) - och finner några ord som kan vara tänkvärda att fundera på

DETTA ENDA ORD FICK MIG ATT KÄNNA MIG SOM OM JAG BLIVIT ÖVERFALLEN FRAMFÖR MIN EGEN YTTERDÖRR.

Jag har sett barn som krumpit ihop inför ord som slungats emot dem med sådan kraft, och där ingenting har kunnat skydda eller skona. Det går sedan inte att reparera. Det går inte att göra om. Det går inte att säga nytt och försöka lappa över. Det är som om orden sätts upp på en inre anslagstavla - Nota bene!
Med vilken rätt undrar jag?
Med vilken rätt?

Anne-Marie

2008-07-12 @ 12:33:29 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

LÖRDAG ÅTERIGEN!

Lördag återigen!

Jag är inte så förtjust i fredagar.
Då avnavlas jag från alla sociala kontakter, kryper in i min tystnad, kurar in i min soffa som om den vore en famn, bäddar ned mig under varma täcken... för att upptäcka... att det här är ju ganska skönt. Ungefär på lördagmorgon är jag överens med tystnaden, då är den underbar...kaffet, tidningen, skissandet och alla ord jag ska klura ut.... och då är jag hemma där jag är- och det är en ynnest.

Anne-Marie

2008-07-12 @ 11:54:36 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

UTPLACERAD FARA

Denna vackra plats i Edinburgh lockar ögonen att titta runtomkring, lite i ögonhöjd så att säga.
Inte ser jag upp... nej... jag ser mig omkring i lagom höjd. Väl vid denna träbro traskar jag aningsölöst på. Ovetandes om faran med att gå här om det är regnigt och blött. Vilket det för övrigt är så ofta att man inte tänker på att alla platser förmodligen är väldigt hala och att man kan trampa i vilka vattenpölar som helst. Är man i Skottland är regnet inte det man funderar över. Man funderar inte alls på var man sätter fötterna heller, ifall det nu är så halt, eller om det skulle innebära fara. Nej i - drizzling rain - oh it´s a wonderful drizzling rain today - så går man på. Skulle jag av formodan se upp, se varningsskyltarna, skulle faran komma över mig med kraft - och jag skulle glad i hågen - gå över denna träbro med orden - Hit med lite farligheter!
Vilket mod!

Vilket övermod att sätta skyltarna så högt!
Men å andra sidan - vad vore livet utan utmaningar och lite faror!

Anne-Marie

2008-07-12 @ 11:46:08 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

KÄNSLAN

Det kunde vara mina ord - men det är det inte - jag kan inte skriva så.
Men känslan har jag burit omkring på.

Men den kroppsliga åkomman är inte den värsta...utan känslan som är i landsflykt...bortburen och försvunnen med någon annan.

http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/min-hgra-kroppshalva.html

Anne-Marie

2008-07-11 @ 23:12:55 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

TILLFÖRANDE

Ett förhållande som vill gott och väl ska verka tillförande,
inte dra av eller ifrån något.... inga avdrag på det personliga -
TIllföra glädje, tillföra mening, tillföra förtroende,
tillföra gemenskap... tillföra vilja och framtidshopp,
tillföra en gemensam historia.

Jag hörde Leif Silbersky sommartala idag.
Hans röst bröts flera gånger, det blev känslovibrationer då han talade om sin hustru,
sina barn, sin familj, sina barnbarn...

Jag blev uppriktigt varm om hjärtat.
Jag tror Leif Silbersky talade om själva livstilliten och gemenskapandet.
Jag tänker att skrattet måste finnas levande...
i alla fall leendet...
och överseendet.

Så det är tillförandet,
inte fråntagandet...

Anne-Marie

2008-07-11 @ 20:40:05 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

SEMESTER-AVSTÅND

Butiker som stänger för semester annonserar dessa. Men här får man också
en slags hänvisning åt vilket håll och ungefär hur långt det är till semesterparadiset.
Själv trotsade jag rikningen, gick jag åt helt andra hållet - mot arbetet!
Anne-Marie

2008-07-11 @ 16:31:01 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

STRÄCKA UT ARMARNA MOT

När ett litet barn sträcker ut sina armar mot mig kommer den omedelbara impulsen att man ska lyfta upp, famna om och ta hand om. Det kan vara något läskigt, något plötsligt farligt, ett behov av tröst eller bara för att få vara nära och i samma ögonhöjd som alla andra vuxna.

Men det kan också vara ett viljeuttryck för något helt annat.
Jag hade för alldeles innan denna bild togs lärt denna lilla att trycka på kameraknappen så att blixten gick av och allt möjligt flyttade in i denna lilla monitornbilden på kamerans baksida.

Det var roligt. Det var spännande.
Denna gång sträcktes inte armarna mot mig... nej nej... nu var det mot kameran!

Anne-Marie

2008-07-11 @ 16:07:01 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

DATOR H-----E!

Vaknade imorse... alltid en rad att skriva då.
Men icke sa Nicke.
Inte ville datorn. Inte ville nätet. Inte vill något. Det var bara jag som ville.
- Äh allt löser sig med en kopp svart kaffe tänkte jag... obekymrat...
Men inte sa Nicke igen.

Jag hamnade till slut, efter att ha ringt åtskilliga utan framgång, hos en liten, liten datorfixarman...
som lugnade mig... herregud... mitt manus ligger ju här, och ingen bääääääääck - up...snyftade jag.

- Kom och sätt dig här så gör vi det här ihop sa mannen.
Och hur pedagogiskt som helst lotasade han mig igenom mitt datorhelvete... och min oro för datorhaveri...
och fixade till detta. Tog väl en timme eller två.

Och så tacksam var jag! Så tacksam.
Usch några timmars oro och gnisslande av allt vassare tänder.... kunde jag åter skratta.
Anne-Marie

2008-07-11 @ 16:01:26 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (4) Trackbacks ()

BESKA DROPPAR

Isvatten! Inte beska droppar. Har fått nog av dem!
Anne-Marie

2008-07-10 @ 23:28:57 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

BOKHORA GER BLOGGTIPS

Hit länkar blogghora. De rekommenderar denna blogg. Läs här.
http://www.bokhora.se/blog/salong/webbtips/2008/07/blogglasning/

Anne-Marie

2008-07-10 @ 22:54:47 Permalink Jag lär /Jag leker Kommentarer (0) Trackbacks ()

HÖGKLACKAT

Middag igår. Kvinnor i alla åldrar. Skorna står uppradade. Klackhöga. Är man liten och har modeller som är stora och som gör si och så, och man ser bara dem, så självklart gör man så likt man kan. Ja ja. Det formas alltid i tid.
Anne-Marie

2008-07-10 @ 18:14:07 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPONTANTANGO

Statspromenader i min stad, tja, din, vår, allas stad, har så många små överraskningar av det slag som inte kostar pengar. Igår stod jag inför denna spontana bryggdans. Några tangopar hade i ackompanjemang av en lågmäld sterio intagit bryggan i närheten av mitt hem. Detta spontana... att ta sig en plats... och faktiskt under någon timme göra den till sin egen tycker jag är en fantastisk sak.

Ikväll tänkte jag lyssna på marathonjazz... också gratis... och förföriskt lockande.
Det är ju musik.
Anne-Marie

2008-07-10 @ 17:37:26 Permalink Debatt / Aktuellt Kommentarer (0) Trackbacks ()

TRÄHANDEN lever UPP

Jag behövde en inhoppare. Fick lite hjälp av trähanden, nja inte skrev den något bra, om ens något. Men nu lever den där handen sitt egna liv. Rotar omkring bland mina saker. Lyfter på en sten... lägger beslag på min gamla uggla...

Tja, vad betyder nu det här...
Jo helt enkelt att jag har funderarrundor i mitt egna hem.
Måste göra något då jag tänker på vad jag ska skriva.
Ibland städar jag en halvtimme, ibland stökar jag till i en annan halvtimme...
ibland ser jag ett plötsligt behov av att fotografera... tja vad som helst...
Trähanden... som jag nyligen har köpt för att lära mig att teckna händer... får leva runt bland saker och ting.

Så det du tittar på ... det är ingenting annat än en stunds tänkande.
Att skriva är inte ett hantverk det är en hjärnverk!

Anne-Marie

och jovisst - mina elever får också tänkpromenera runt i klassrummet...

2008-07-10 @ 15:16:34 Permalink Strategier för lärande Kommentarer (0) Trackbacks ()

TRÄSMAK och ANA UGGLA

Anade ugglor i mossen.
In-trä-der och tar över igen.
Trähänder kommer alltid in på stickspår.

Anne-Marie,
som tycker att det här inlägget är om ännu fånigare än det förra.

2008-07-10 @ 09:53:45 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

TILLFÄLLIG INHOPPARE

Hi hi hi!
Jag har fixat en inhoppare för en stund.
Trä-handen!
Jag får trä-da tillbaka. Jag ska trä-a (ta sin tillflykt till träd för att undgå fara, ordbokens förklaring).
Jag ska trä på mig trä-narkläder och vandra i rask takt runt Riddarfjärden!
När trä-handen skrivit sina trä-vande saker så tar jag vid igen!

Anne-Marie,
vilket fånigt inlägg - men man får leka! Det får man!

2008-07-10 @ 07:30:27 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

BLOGG-FIKA?

Jag sitter mest hemma och skriver,
skriver på annat,
då och då tar jag en tankepaus från mitt skrivande av annat,
och försvinner in i bloggskrivandet.
Det gör jag för att det är roligt.

Men också för att jag ensam.
Det är ensamt att sitta inomhus och skriva på något annat.
Bloggen blir ett slags uterum.

Som om bloggen vore ett slags kafebord på en uteservering.
Så ungefär fungerar bloggen för mig.
Idag skulle jag nog gärna vilja bjuda in några bloggbesökare...

En bloggfika?
Undrar så vilka som skulle slå sig ned kring det bordet?

Anne-Marie

2008-07-09 @ 13:04:41 Permalink Jag lär /Jag leker Kommentarer (21) Trackbacks ()

KAFFET, JAG OCH OMVÄRLDEN

Från min utgångspunkt i livet,
där jag är och bor,
ja... det är ett gårdshus.
Gårdshuset har två innergårdar
mot vilka jag har full utsikt.

Det ekar hemtrevligt mellan gårdarnas fyra väggar.
Man hör röster och samtal.
Man hör lägenheternas inifrånljud - köksbestyren.

Pratet och samtalen kastar sig mellan väggarna.
Svårt att indentifiera själva utgångsplatserna.
Ljuden studsar från vägg till vägg.

Jag känner mig omsluten av ett kollektivt samtal.
Någon visslar. Bara fyra återkommande takter
på en melodi. Den är så vacker.

När jag nu kokar mitt kaffe har melodin flyttat in hos mig.
Jag nynnar den hela tiden.

Människan är väldigt, väldigt samspelande.
trala-la-la-hmm-la-la-la!

Åh vad jag är glad, tra-la-la-la - ha-ha-ha!

Anne-Marie
Kaffet, jag och omvärlden.

2008-07-09 @ 09:28:21 Permalink Körlings Ord Kommentarer (0) Trackbacks ()

FULL I FAEN!

Idag känner jag mig en aning.... full i faen!
Jag vässar pennan, sträcker på ryggraden, blir platsägare där jag står.

Jag skrattar och fnittrar!
Det kan aldrig vara fel!

Anne-Marie

2008-07-09 @ 09:04:11 Permalink Privat / Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

PROMENAD MED LITEN

Det är alldeles för sällan man ser små barn gå mellan två vuxna. Så där nybörjarstegande. Det är något fel med allt skyndande. Jag brukar säga till föräldrar som aldrig tycker att de hinner med sina barn, aldrig har tid, och när de äntligen har tid så gör de för mycket tillsammans - allt ska vara så roligt, så roligt. Så är det aldrig i verkliga livet. Livet handlar om vardagen. Då föräldrar oroar sig för att inte hinna, orka...så brukar jag fråga om de inte handlar mat... jo då...det handlas, och det köps, och det rusas... men tänk om ni skulle ta och promenera tillsammans till affären, strosa och prata... lite mer anspråkslöst... men ansvarsfullt. Så brukar jag säga. Med det vill jag säga att de är snarare de där stunderna man har mellan allt det man gör som kan medvetet bli något helt annat - en stunds metveten samvaro.

Anne-Marie

2008-07-08 @ 19:26:17 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

FRÅN MAIL TILL BLOGG

Det var så gulligt så jag publicerar det här. Tack till avsändaren.

det blev ett ord, det blev en rad, det blev en mening, det blev en sida, det blev ett kapitel, det blev en bok. Det brukar annars bli en tummetott.

Anne-Marie

2008-07-08 @ 16:00:44 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

ANKOMSTHALLEN

Igår stod jag och väntade på min bästa vän, hon i gula bilen. Tänkte möta upp. På flygplatsen. I ankomsthallen.

Jag är en iakttagare, och en tänkare, och där jag står står jag mitt i en mångfald av väntande. Jag hör människor vänta, mötas och förenas. Det känns som om jag står mitt i något privat, något av så intim art att jag inte ska ta del av det, samtalen som rör någon som inte alls är välkommen hem utan bara ska hämtas hem, någon annan står med välputsade skor, välkammat hår, och ängsligt vrider och vänder på en blombukett, andra som omfamnar varandra som om år slitet dem från möjligheterna, någon går vilset fram och undrar om det är rätt person - ja jag ska hämta dig, företaget det och det - och en gammal farmor slår armarna om två tvillingar som rusar in i hennes famn... Kanarieööööööööööööööööööarna var hur bra som helst.....!

Där står jag... och tittar mot öppningen där alla resenärer kommer ut. De kommer med sina dragresväskor, en del från solen, en del från skuggan, en del med porfföljer en annan med en gitarr... två stycken kommer ut med lika dana overaller, likadana väskor, två stycken med barfotafötterna i flipflopskor, de rundar hörnet där jag står... aha de är röksugna! - Kan du gräva fram en cigg?

Då jag stod där och tänkte, funderade över livsmöten och livets alla kvaliteter kommer en man ut, han är så tryggt förvissad om att han blir mött, denna avundsvärda man, huvudet högt över alla andra, spanande med lyckoögonen över hela folkhopen. - Ja, ja var är hon... för att i nästa stund få syn på en kvinna som i våta kläder kommer inspringande från parkeringen och rusar rakt in i hans armar... återförenade.

Jag står och tittar. Jag står och glor, kanske man skulle säga. Jag ler åt deras fullkomliga lycka. Återseendet då jag plötsligt hör min bästa väns röst precis framför mig:

- HÄR är jag!

Anne-Marie

2008-07-08 @ 15:15:15 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

FRÅGA BEJAKANDE

A-M tänker och ritar.

Om man är tillsammans med ett litet barn... så kan man fråga litet... om man vill lyssna till det stora tänket som det lilla barnet tänker.
Så tänker jag ofta.

Som vuxen kan man närvara med sina undringar... därför att man är genuint intresserad av
- Hur tänker du? Så nyfiken jag blir på hur du tänker?
Svara upprepande...
- Jaha, du tänker så om tigrar - intressant - att de är farliga för att de har så vassa tänder. Ja tänk... så tänkte jag också.

Bekräftande... inte felsökande... inte uppfostrande... inte bristtilläggande...
bara litet bekräftande nyfiket, deltagande, undersökande, intillvarande...

Det kan göras på andra sätt också.
Men om ett litet barn behöver bekräftelse och jagstärkelse så kan detta sätt skapa en liten början till dialog.

Anne-Marie

Vänligast,Med

2008-07-08 @ 11:49:31 Permalink Frågor / Frågekonst Kommentarer (0) Trackbacks ()

INTE-R(i)ÖR

En slags rofylldhet har intagit mitt hem.

Det kan också förklaras i det elavbrott som nu råder i vissa delar i det.
De annars så ljudbringande inslagen - tv, radio, sterio - har ingen ström.
Det blir tyst.
Obekvämt först.
Men bekvämt senare.

Jag lever i en slags tystnad.
Den är god. Den är väldigt god.
Jag behöver den.

Den omfamnade mig med sådan märklighet.
Krävde något av mig.
En kopp te!

En kopp te!
Inte en svart kopp kaffe!
Utan en rykande varm kopp te!

Förändringen är nära.

Anne-Marie

2008-07-08 @ 09:52:45 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

ATT SLÅ ETT BARN?

Att slå in - kan vara att slå in ett paket - eller att slå huvudet på spiken.
Att slå ut - kan vara att slå ut med händerna - eller att slå ut en tand.
Att slå till - kan vara att slå till vid ett erbjudande - eller att slå till något så det faller ned.
Att slå på - kan vara att slå på stora trumman - eller att slå på en liten trumma.
Att slå av - kan vara att slå av på tempot - eller att slå av ett öra på en kaffekopp.
Att slå bort - kan vara att slå bort det sista ur termosen - eller att slå bort en golfboll i skogen.

Men att slå ett barn kan aldrig vara annat än just vad det är - att slå ett barn!

Anne-Marie
som tänkte på ordet slå... och dess betydelse och följder.
Jag tänkte slutligen på barnet och då insåg jag att det finns inga förlåtande aspekter när det gäller detta faktum - att slå ett barn!

2008-07-08 @ 00:35:02 Permalink Barnets nya rättigheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

BUTTON: KÄRLEK - EN BETRAKTELSE

Jag läser med stor behållning denna bok av Alain De Botton - Kärlek en betraktelse, 2007. Jag har läst hans tidigare böcker. Denna bok är en källa att citera ur, identifiera sig i och sätta ord på kärlekens mysterium, den där plötsliga svagheten, den där obändliga viljan att vara precis intill, den där strävan till och strävan ifrån... ja alla kärlekens krumbukter och kullerbyttor, himlasteg och krokbensfall.

Det där kärleksspråket, som Button beskriver som det förtroliga internspråket.

Jag tänker: Det som försvinner och avtar när kärlekens yttringar förtunnas och blir vardagliga. Man värdesätter inte längre, Man vanebildar varandra. Så tänker jag. Det viktigste tror jag är att man ser och undrar - Vem är du idag? Jag är nyfiken på dig!

Jag har nu läst om kärlekens början, förälskelsen, kärlekens fördjuning och vardagsinvänjning, kärlekens frågor, kärlekens tvivel och kärlekens påbörjade upplösning och tvivlet på fortsättningen.

Och oviljan att förstå uppbrottets faktum förklarar författaren med - att vara drabbad av smärtans analfabetism. Man förstår helt enkelt inte. Jag tycker så mycket om begreppet - Smärtans analfabetism... det säger en hel del om hur smärtsamt det är och behovet av tid för att verkligheten ska sippra in med sitt smärtsamma budskap. I en slags egen takt.

Rekommenderar denna bok, den har en personlig berättelse som länkas till de filosofiska dilemmafrågorna.
Anne-Marie

2008-07-07 @ 11:48:02 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (0) Trackbacks ()

REGNDROPPAR

Nyss taget fotografi. Tre vackra regndroppar. Alldeles utanför mitt fönster. Det är något med förmågan att hålla sig kvar. Styrkan i själva motståndet att falla. Och alldeles snart faller den första droppen, sedan den andra, och slutligen den tredje. Som om de valde att falla. En efter en. Nedanför är en uppsamlingsplats. En liten vattenpöl. Storhavet för något så litet som en droppe. Den totala föreningen.

Drippe-dropp!
Anne-Marie,
som ska skriva på något helt annat, men jag kommer inte igång.

2008-07-07 @ 09:14:23 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

VÄLKOMNA HEM

Jag ska möta upp på flygplatsen idag. Stå och vänta hem min bästa vän, hon med den gula bilen. Hon har varit ute på riktigt äventyr. Jag antar att hon behöver en bilresa från flygplatsen till sitt hem. Jag tänker köra tyst... och bara lyssna till hennes berättelse.

Men detta att vänta på någon? Flygplatsvänta?

Det är en akt av något helt annat. Man står där och väntar. På något vis blir man en famn, en slags övergång vilken klipper navelsträngen till själva resan och knyter ihop den igen med hemlandets.

Redan vid gränsen mellan internationell mark och nationell:
- Åh heeeeeeej - välkommen hem! Hur har du haft det?
Och kramandet och återseendeglädjen vet inga gränser av något slag.

Den hemkommande är fylld av sina berättelser, upplevelser, sin världsutblick, sin utresa och berättar sig tillbaka in i hemlandet.

Jag kommer att stå där. Ta emot.

Nyss var jag den där hemkommande. Resan från Redmond, Seattle, Microsoft och mötet med Bill Gates, lärarna från jordens alla hörn bar jag över tullgränsen och in i min nation. Jag var en enda stor berättelse. Fylld till brädden. Det skulle vara näst intill obehagligt att inte bli mött. Ofullständigt. Resan skulle avslutas i några beska minuters vandring bland de som väntar hem någon annan. En slags total ensamhet där man tvingas spänna ögonen utanför de väntandes horisont, längre bort... som till ett annat mål, spelar ingen roll vilket, bara en fastare blick mot något där bortom. Vad som helst.

Jag blev mött.
Jag är ovan vid att bli mött, brukar avfärda det hela:
- Nej, det behööööööövs absolut inte.
Men där innanför ropar något helt annat:
- Snälla, möt mig!

Det är en akt av något annat, den att bli mött, vara väntad på. Återknytandet, förankringen, fortsättningen.

- Åh välkommen hem, viskade någon i mitt öra, mitt i välkomstkramen, Välkommen hem!

Då är man hemma!
Och det är en större resa än att vara borta!

Anne-Marie,
som kommer att stå där. Bland alla väntande... det är jag bra på - Att vänta hem!

2008-07-07 @ 08:00:30 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (0) Trackbacks ()

SVARTVIT

Fotografier och filmer i svartvit har en oändlig mängd nyanser vilka man inte med lätthet uppfattar i ett fotografi i färg.
Anne-Marie

som för övrigt hänvisar hit http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/handbag-lady-bracknell-exclaimed.html där berättelsen om kvinnan och den från henne stulna handväskan kan läsas i samma anda - i svart och vitt.

2008-07-07 @ 07:21:40 Permalink Bild (och text) Kommentarer (0) Trackbacks ()

LITTERÄR AUTOMAT

Edinburgh flygplats...automat för böcker och tidningar.

Det är en del i att göra boken viktig på något märkligt sätt.
Hellre en bokautomat än inga böcker alls. Problemet för mig var det att jag inte kunde pröva. Hade inte ett pund, inte ett korvöre, fickorna ödsligt tomma. Annars hade jag stoppat i en peng och ivrigt undersökt hur den här apparaten krängde böcker åt en bokläsare.

Anne-Marie

2008-07-07 @ 07:10:10 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (0) Trackbacks ()

SKRATTAT GÅTT

Skrattat, gått, tittat, pratat, funderat, sett!
Så ungefär.

Denna dag.
Ett liv!
Så sa Melker i Saltkråkan,
så säger jag fast från en annan ö.

Anne-Marie

2008-07-06 @ 21:31:52 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (3) Trackbacks ()

SKYLTAT i ITALIEN o SVERIGE

Till skolan springer man i Italien.
Här är det en pojke, klädd i kortbyxor med en portföljliknande skolväska, som leder en flicka. Hon har en fläta och en handväskliknande skolväska. Helt klart att det är en skolväska är inte hennes väska, inte heller lika självklart att hans väska signalerar skola. Hans väska signalerar framtidsportfölj. Hennes signalerar handväska... med allt vad där av just-nu-behov . Nåväl, de springer till skolan. Han lutar sig framåt där hon hejdar sin rörelse en aning. Hon tycks behöva pojkens kraft för att ta sig till skolan. Hon blir vägledd dit.

I Sverige ser skolskylten ut så här. Det är mindre barn. Lite rultiga tycks det mig. I Sverige går flickan först. Hon sysn i klänning och en aning barfota. Efter kommer en slags pojke, Han får ingen antydan till att ha kläder. BÅda barnen går lika fort till skolan, eller långsamt, flickan behöver inte dra pojken med sig. Hon är först för att hon är störst och säkerligen har ansvaret över pojken. Hennes märkliga arm mot honom visar kanske det. De svenska barnen är mindre och yngre i den svenska skylten än i den italienska.

Ja, det var något om genusperspektivet i skyltarna. Det är roligt att undersöka se med olika ögon på olika fenomen.
Anne-Marie

2008-07-06 @ 19:57:05 Permalink Genus / Kroppen / Rörelsen Kommentarer (2) Trackbacks ()

ÖNÖDIG ENERGI

Jag har under en tid ödslat onödig energi på en skitsak.
Jag har tidigare alltid sagt att man ska verka för framtiden.
Detta trista ältande har bara med dåtiden att göra.
Och viss dåtid kan man betrakta som en parentes.

Anne-Marie

2008-07-06 @ 11:30:49 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (1) Trackbacks ()

LEKA MUMINTROLL

LEK ATT DU ÄR MÅRRAN - skrev en god vän till mig.

Näe tänkte jag - MÅRRAN är för kall - men lilla MY - hon är tydlig och väldigt väldigt bra på att vara arg utan att skada.
Hon sätter bara en helt underbar gräns för vad hon tycker, tänker och vill. Därför är hon så unik, så suverän, och så älskvärd i sitt krassa sanningssägeri. Ingen tar skada. Ingen alls.

Jag brukar för övrigt gå under beteckningen Muminmamman. Och det har jag alltid, alltid tagit som en god, god sak. För muminmamman är en mycket egensinnig, trofast och bejakande person. Det vet jag inte om jag är... men det är hennes förkläde och väska jag helst vill klä mig i. Där i hennes väska finns allt. Förklädet har inget med kvinnorollen att göra; utan mer till åskådliggörandet av vem som är vem. muminpappan har sin hatt, snorkfröken sin ring, mumintrollet är naken och muminmamman döljer något av sin kvinnlighet bakom ett förkläde. Tove Jansson vet vad hon gjorde. Det är karaktärerna som finns innanför som gör det som är utanför. Så är det väl med allting.

Mårror av det kalla slaget... de tar dessvärre död på värmen som skulle kunna tina upp dem. Mårror finns. Och de är ensamma betraktare av den värme som de själva inte kommer åt. En Morra gör landskapet kallt, trots att en Mårra någonstans vill ha det där varma. Men värmen dör nästan omedelbart i en Morras närhet.

Då jag var liten, blev jag oroligt skrämd på det där viset som är behagligt för barn, då Mårran kom. Idag skrämmer det mig mer att de mänskliga Mårror vars kyla inte omedelbart syns - utan känns - i omänsklig kylighet och likgiltighet.

Så är det!
Anne-Marie

2008-07-06 @ 10:52:30 Permalink Litteratur / Eget läsande Kommentarer (2) Trackbacks ()

Martin Rössel ...

Martin Rössel skrev i min blogg idag...
och här finns hans musik....

http://www.youtube.com/watch?v=IKDtog4vBX0
underbar låt och fantastisk video

http://www.myspace.com/martinrossel

Tack Martin,
För inlägg här och musiken som ligger där!
Anne-Marie

2008-07-06 @ 10:04:51 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

SAMLARE

Jag samlar ibland ihop mig.
När jag samlat ihop mig så kan jag samla på kylskåpsmagneter.
Jag har hela kylskåpet fullt av dessa bilder och texter...

Samlingen började inte som en samling.
Det började med en endaste en. Därefter blev det två.
Och så har det fortsatt.

Det är ingen stor grej.
Detta att samla på något så litet som en kylskåpsmagnet.
Men en viss dragningskraft har det på mig.

Anne-Marie

Vad samlar du på... och varför....?
Det vore så roligt att få ett gensvar... !

2008-07-06 @ 09:41:13 Permalink Berättelser / Krönikor Kommentarer (4) Trackbacks ()

alias HELMER BRYD

Jag har skrivit om Helmer Bryd tidigare.
Jag hade förmånen att lära känna honom, och bli hans sekreterare bara för att de föll sig så!

Helmer Bryd, Gunnar Svensson, är och var en av de vackraste människor jag har haft förmånen att träffa och lära känna. Så vanlig att han blev ovanlig. I mycket gott minne ...

Nu finns Helmer Bryd på Youtube...
http://www.youtube.com/watch?v=ySy20LTFyuI&NR=1

Tack till Dig som gensvarade på mitt tidigare inlägg om Gnnar Svensson.
Anne-Marie

2008-07-06 @ 09:21:47 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

SO WHAT

So what...
Gillar titeln!
So what...
Miles Davis

http://www.youtube.com/watch?v=U4FAKRpUCYY

Anne-Marie

2008-07-06 @ 07:21:30 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

MIDNATTSTONER

Att få hänge sig så!
http://www.youtube.com/watch?v=mji4nAk_8ZY

och lära sig av... här är en av kommentarerna till Round midnight
Sheer perfection. I'm just learning about modal jazz and these videos provide a wonderful learning tool. Plus, Miles is without a doubt the finest, the best, the most challenging and innovative musician of the 20th century.

Anne-Marie,
som för övrigt gillar filmer i svart-vitt.

2008-07-06 @ 07:14:38 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()