INRE VINTER - en dikt, en dikt
Denna sommar är Er.
Jag har en annan årstid inom mig.
Högsommardagarna var för oss,
men hösten slet på några få
sekunder itu allt av grönska.
Vinterns istappar hänger
stora under mitt parasoll.
Solens ljus bär inte fram någon värme.
Så oändligt att frysa så.
Midsommarblomstrens framtidstankar
begravdes under min sommarkudde.
Jag står plötsligt mitt i en vinter.
nedfryst, kall.
Nu har jag ringt SMHI för att höra.
När den inre våren kan förväntas?
När kommer den?
frågar jag.
De rullar ned sina väderlekskartor,
analyserar hur vindar vänder och vrider.
Det går inte att finna
något svar på din fråga
säger de sedan,
din vinter kan bestå ett tag.
du byter inte ut eller ersätter
gammal värme med ny.
Du måste famna din vinter.
Jag sitter i solen,
ber - tina upp mig en smula.
Bara tina upp en aning av en aning.
Jag lovar att jag ska vattna
varje grönt blad som letar sig fram
kring det som vill växa.
Jag lovar att ansa bort ogräset
och lufta jordmånen.
Bara tina upp min vinter.
Bara en liten, liten smula.
Anne-Marie
en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt
Vad fin dikt, men sorglig.
Vilken fin dikt! Böjer mig å det ödmjukaste för din lyriska ådra och för det du uttrycker genom den. Har du tänkt på att årstiderna är en himla fiffig företeelse? Jag menar, om vi inte visste på sommaren om vinterns kyla, skulle vi uppskatta dess värme? Om vi på vintern inte skulle veta om kommande sommarens mjuka smekning, skulle vi stå ut?
Har någon sagt att dikten överträffar verkligheten eller är jag ute på gungfly?
Din dikt TRÄFFAR vekligheten. Du är de ensamma människornas språkrör. Du vidrör den sanning som känns såå smärtsam att bära.Dikten kan framstå som fragment från den ensamhet som fanns för längelängesedan,förra året,förra timmen eller det flydda ögonblick när någon kände sej osynlig,kanske rädd...
Hur många midsommardrömmar har inte gått i kras...?Men kanhända att under drömmen...exakt då...värmer solen de frusna tapparna som övergår till en vårlik yster bäck. Den ystra bäck som kan föda framtidsdrömmar om gemenskap.Precis så vackert beskrivna som endast en lycklig poet kan dikta om.Och dikten...den om evig vårvärme i vänners lag...ja,den återspeglar ju inte sanningen.Tack Anne-Marie!
Du är en stor och sann poet. Bara så du vet.
Hoppas att värmen når det inre nu, NU.
Kram
Så nära du kommer med de här orden, så fasansfullt nära och så märkligt vackert det kan bli trots den svarta innebörden. Jag känner igen och känner... samma sak alldeles för ofta.
....hela kroppen nickar igenkännande när orden omvandlas till känslor, som så väl känns igen.
Det krävs mycket energi för att "hålla värmen" när vinterns kyla vägrar släppa in de mjuka, varma strålarna.
Tack.
A-M