MEDMÄNSKLIGA REFLEKTIONER
I DN Essä daterad den 16 juli 2008 skriver Tor Wennerberg en mycket intressant artikel om människans mentalisering, alltså den sköra utvecklingen av förmåga att knyta an till en annan människa, utveckla empati och ett självständigt korresponderande jag.
Essän är fullkomligt lysande, jag tycker om begreppet
M E N T A L I S E R I N G
I skolan har vi uppdraget att fostra och utveckla våra elever. Eleverna ska utveckla empati och medkänsla. Detta är svåra saker, och handlar om en psykisk inre process som utvecklas i relation till någon annan. Det är de tidigaste relationerna som skapar förutsättningarna för denna förmåga. I stora generaliserande ord kan hela processen förklaras med
JAG SER DIG!
JAG SER DIG!
och
JAG ÅTERGER DIG!
JAG ÅTERGER DIG!
Kanske bättre uttryckt - inget av det du är - är mig främmande. Din förtvivlan är inte farlig för mig, din glädje syns i min glädje, dina stapplande steg är följs av mina, dina ord ekar i min kropp, dina tankar gensvarar jag på, lyhört, kärleksfullt och med resonansbotten i mig själv. Så skapar man den lilla människans relation till sig själv. Så viktigt att vi speglar allt, och inte räds, sorg och översiggivenhet hos det lilla barnet. Bestraffningar är farliga - likgiltighet och avståndstagande - är farliga för ett litet barn.
"Att leva sig in i det metala tillståndet hos en förälder som är direkt fientlig eller likgiltig mot barnet är outhärdligt, och innebär ett hot mot barnets överlevnad. Barnet kan av självbevarelsedrift bli tvunget at stänga av eller koppla ned sin begynnande mentaliseringsförmåga. /.../ Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. /.../ den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, /.../ identitetslöshet /.../ oförmåga att leva sig in i och förstå andra mentala tillstånd." (Tor Wennerberg DN ESSÄ 16 juli 2008)
Jag tänker att det är inte stora åtbörder som bygger upp eller raserar. Det är de mycket små - i minspel, tystnad och ej visad respekt och förståelse för hela den lilla mäniskans uttryck. Hur farlig är inte den vända ryggen, frånvarons bestraffning, övergivandets hot och om de är ständigt återkommande.
Ett barn får aldrig överges... kylas ned... tinas upp...kylas ned... tinas upp... utan behöver beständigheten. När ett barn förtvivlar, förlorar sig själv i upprördhet måste dessa känslor återges i den vuxne. Överger man sitt barn i detta tillstånd, straffar det med sin frånvaro, skrämmet detta mer än själva förtvivlan. Om inte den vuxne förstår ett barn, hur ska barnet förstå sig själv. Personligen älskar jag muminmammans absoluta gensvar till sitt förvandlade mumintroll i Trollkarlens hatt. Mumin har blivit förvandlad utan att själv inse detta. När han slutligen blir varse sin förvandling, från total oigenkänlighet behöver han sin mammas ögon för att återfå sin vanliga gestalt. Muminmamman ser sin son - trots att han är henne obekant. Det är också, blir också mumintrollets räddning. Att vara sedd och omhållen i den andres blick.
Men mentalisering innebär också självets behov av andra människors varsamma gränssättning. Den skonsammaste och mest effektiva gränsen är den som utgår ifrån ett tydligt jag. "Jag läser just nu, men snart så kommer jag." Det lilla barnet lär sig om sina egna gränser då gränserna stakas ut genom ett annat jag. Men den vuxne måste då bejaka barnets självständighet och bekräftande titta
- jag ser att du leker nu, jag kan vänta!
Detta att skapa självständighet. Man behöver den också som vuxen i sin relation till barnet. Det är helt ofarligt att markera sina vuxna behov, snarare en förutsättning för den lilla människan att värna sina. Den vuxne kan markera sitt behov genom orden - Pappa vill läsa tidning... och därigenom gränssätta sig själv vilket bygger in en modell för suveränitet hos ett barn. Ett jag blir till genom närvaron av en annan.
Förvalta närvaron!
Jag rekommenderar Tor Wennerbergs essä i DN.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=805614
Anne-Marie
Tove Jansson; Trollkarlens hatt
Kommentarer
Postat av: Christine
Så starka, tydliga och viktiga ord!
Tack för tipset,
C.S
Postat av: IT-mamman
Absolut! Visst är det så. Skönt att det talas och skrivs om det.
Trackback