Anne-Marie Körling Blogg

GÖRA SKILLNAD - VINKA ÅT EN TANT

Kroppen lommar ... men ögonen ilar över nejderna, markerna, fasaderna, detaljerna. Jag letar motiv att fotografera. Vid fasadletandet ser jag en liten, liten tant sticka ut sin huvud genom fönstret på tredje våningen. Hon är liten, liten. Det gråa håret lagt och rullat, sprayat och fingjort. Hennes huvud rör sig över gatans rörelse. Hon tittar ut. Jag ser henne. Hon ser mig. Då vinkar jag en aning. Då ser jag en liten tanthand, så gladvinkande, så fortvinkande, som om ... vi glädjekände varandra. Jag vinkar med större kraft, vinkar och ler glatt.

Jag är på strosande promenad till min närbutik.
När jag vänder tillbaka är den lilla, lilla tanten kvar i fönstret.
Denna gång är det hon som vinkar initierat - som om vi nu var bekanta.
Jag tänker på min mormor, min mormor vinkade alltid. Precis framför mig vinkade hon.
- Åh kommer du! vinkade mormor.
- Jaaaa! Nu kommer jag, sa jag, och vinkade tillbaka till min mormor som stod alldeles framför mig.
Så är det - den lilla, lilla tanten vinkar in mina minnen. Så är det med möten. De påminner om något annat.

Men så slår det mig,
Den lilla, lilla tanten på tredje våningen, i ett hus på min gata, kanske har en lång och van överblick över oss som bor där. Vi, som rusar fram i stress och inåtvändhet, kanske förefaller bekanta för henne däruppe. Hon kanske kan vinka till många, många fler. Den lilla, lilla tanten har kanske döpt oss vilka hon tycker sig känna. Jag undrar så om jag har fått ett namn i hennes värld. "Kvinnan med kameran" kanske är mitt namn. Då jag tänker så här inser jag att den lilla, lilla tanten nu blivit en del av mina namngivna andra.

Nu vinkar jag tillbaka. Med stora rörelser och med ett jättestort leende. Nu är hon den lilla, lilla tanten i min värld. Jag ska titta upp varje gång jag går förbi. Vinka som om hon vore en nära bekant.

Det går att göra skillnad för en annan människa.
Frågan är om inte den lilla, lilla tantens vinkanden gjorde stor skillnad för - ja - för mig.

Anne-Marie,

som skänker detta inlägg till dig som hörde mig berätta och önskade att jag skrev ned och publicerade detta på bloggen. Min berättelse är din.

Det är så lite vi behöver göra för att göra skillnad. Ett litet vinkande. En stor händelse för en ensam tant. Och du vinkar. Tusentals andra struntar i att lyfta handen. Men du vinkar. Mer sånt i vår värld!