COSMOPOLITAN CITIZENS
Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum är intervjuad i DN idag 12 juli 2008.
Hon anses vara en de mest intelligenta i världen - ja - hur man nu mäter det?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=803726
Begreppet COSMOPOLITAN CITIZENS är ett uttryck jag tycker vi ska ta till oss. Det är också vad utbildningsväsendet och pedagogerna ska verka för att unga fostras till.
Vad är då en KOSMOPOLIT?
Jag ordboksvandrar i ordet:
En kosmopolit är en person som känner sig hemma i hela världen, och obunden ett specifikt land eller en särskild kultur. Det är en världsmedborgare. Nu är det också så att ett djur och en växt kan vara kosmopolit.
Jag tänker;
Djur och växter tar sig obehindrat över länders suveräna gränser. De växer där det är möjligt att växa. Jordmånen är god skulle man kunna säga. Så är det inte med människor. Vi kan inte överträda gränser, vi bjuds in eller hålls utanför. Men uppdraget att utbilda en världsmedborgare känns angeläget och viktigt. Det är att gå över gränserna också för utbildning, Vi behöver språken, vi behöver kunskapen och vi behöver diskussionen om människan och vår syn på vår nästa.
Vad vill då Martha Nussbaum med sitt begrepp?
Jo att vi ska fostra inte bara tolerans med, utan också respekten för...
Det kan förklaras med att känna för och inte bara känna till.
Det handlar om förståelse på djupet.
Uppdrag för skolan.
Min fråga är om vi inte är på väg mot detta - ungarna är global actors!
Mobila nätanvändare och gränsöverskridare.
Anne-Marie
Ja, och det måste skolan förstå snart. Nu. Barnen blickar utåt men skolan blickar ofta inåt. Som tur är finns det goda undantag.
Det är synd att det finns sådan rädsla för det nya. Det ska liksom stävjas och ges förbud för de menar att de unga inte han hantera det nya. Jag ler för mig själv och tänker: "Jag undrar vilka det är som inte kan hantera det nya" :-)
Kul att se just det här inlägget. Jag har inte varit här på ett tag eftersom jag just kommit hem efter en spontan tågluff genom stora delar av Europa. Någonstans på vägen insåg jag en sak: Trots att jag rest runt och besökt de flesta större städerna i Europa (och många av de mindre också) så har jag aldrig varit särskilt långt hemifrån. Det hade avståndsmässigt varit längre att resa till Umeå...
I och med att världen mer åtkomlig för allt fler så börjar sakta men säkert nationsgränser att suddas ut. Jag är helt säker på att skolan förr eller senare kommer att ta stora steg i den riktningen som du föreslår. I takt med att lärarkåren föryngras kommer skolan att få pedagoger som har det här perspektivet med sig naturligt i blodet. Problemet är att det inte är fort nog. Precis som IT-mamman skriver behövs det nu.
Kanske är den största utmaningen med läraryrket att man alltid kommer att vara en gammal hund men lik förbaskat är man skyldig att lära sig sitta. Hur annars kan skolan bidra till att samhället går framåt?
(Det har inget med ålder att göra. Du borde se när kidsen vill förklara World of Warcaraft - omedelbart blir jag till en mycket gammal och mycket skrynklig kopia av mig själv.)
//Killfröken